tisdag 29 december 2009

Riktigt på riktigt

Det är inte svårt att ta jullov. Inte svårt att lämna böckerna, att sluta rabbla enzymer och rita upp citronsyracyklar. Det är som väntat väldigt lätt. Det var samma sak både när jag pluggade sist och när jag jobbade. Det tog 2 sekunder, och plugg och arbete var på mils avstånd. Kroppen må ha gått på högvarv några dagar efter att semestern börjat, men hjärnan kopplade bort direkt. När semestern kom var jag inte längre ekonomistudent, inte längre managementkonsult. Jag ville inte ägna frågorna en tanke. Insett att trots att jag fortfarande är bra på att ta jullov, är det annorlunda nu.

Promenerade till kusinerna på julafton, brorsan och jag. Min mun gick i ett, som vanligt, men nu runt ketonkroppar och fettsyrasyntes. Han frågade och jag svarade. Med entusiasm. Jag kunde. Jag ville. Berätta. Förklara. Efter att ha pratat utan uppehåll under hela 20-minuterspromenaden pausade jag i hissen, och det slog mig att brorsan nog fått höra mer om medicin redan än vad han fått höra om ekonomi under de föregående 10 åren, när det var vad jag borde kunnat. Min bror är nyfiken och frågar ofta. Han gjorde det om ekonomi också, i alla fall initialt. Mitt vanligaste svar på någon ekonomirelaterad fråga har dock alltid varit ”Ingen aning, du får fråga en RIKTIG ekonom”, tätt följt av händerna demonstrativt för öronen och ett ”nu pratar vi inte jobb”. Jag var aldrig ekonom, jag hade bara en sådan utbildning. Och ett sådant jobb. Så kändes det i alla fall.

Jag svarar inte så när medicinfrågor kommer. Jag har lov från rabblandet av enzymer, men men jag är fortfarande läkarstudent. Jag kan inte mycket än, men pratar gärna om det lilla jag kan. Det lilla som redan känns som mer än min samlade ekonomikunskap. Håller inga händer demonstrativt för öronen, För jag VILL vara läkarstudent. Och jag VILL ännu mer vara läkare. Och hoppas att jag kommer känna mig som en läkare på riktigt, en vacker dag. Riktigt på riktigt. När examen är i hand. Eller strax innan. Eller strax efter. En riktigt vacker dag kommer det i alla fall vara.

lördag 26 december 2009

Om att minnas

Min morfar är gammal, riktigt gammal. Till åldern. I kroppen. När det gäller att minnas vad han ätit till lunch, även i huvudet. Men på alla andra sätt, mentalt inte alls. Vi satt efter julfikat hemma hos kusinerna och småpratade allihop om allt och inget när morfar vaknade till från slumrandet i fotöljen, och ganska mycket från ingenstans utbrister, “Oxidul”. Morfar för ofta en egen diskussion lite parallellt, eller svarar på frågor man inte ställt, främst drivet av att han nästan inte hör alls, men den här var lite oväntad. Han fortsatte på temat; “Oxidul, det lärde man sig om i skolan. I kemiundervisningen”. Något morfar gör mycket, utöver hör fel, är att fabulera. Det är en talang som förfinats med åren, och barndomshistorierna får en ytterligare knorr för varje gang de berättas. Efter ett halvårs kemistudier kände jag mig hyfsat säker på att det här med oxidull var något morfar kommit på där och då, eftersom jag inte stött på något ens i närheten. Men morfar stod på sig, järnoxidul, zinkoxidul, minsann, det var något viktigt. Mer ville han inte säga. Eller mindes inte. Ögonen slöts, han slumrade till igen. Vi kollade i alla fall, upp med I-phones, google, wikipedia. Och jodå, mycket riktigt. Oxidul. En typ av oxidation som innehåller väldigt lite syre. Om han fabulerade ihop det, fabulerade han bra.

Det var 85 år sedan min morfar läste kemi i skolan. Han mindes järn-oxidul. Det var 12 dagar sedan jag skrev dugga i biokemi. Jag känner redan att enzymnamn töar bort lika snabbt som snön utanför. Vet inte riktigt varför morfar minns och jag glömmer. Morfar som får glömma, jag som måste minnas. Kanske ska jag fokusera mindre på att minnas saker som vad jag åt till lunch. Ägna store delen av dagen åt mikrosömn. Eller helt enkelt på tentan be Åke ha tålamod i sådär 75 år, så kanske enzymnamnen har kommit tillbaka…  

onsdag 23 december 2009

God instuderingstid!


Dan före dan. Den kom, som alltid. Nästan klar med paket. Nästan klar med verserna. Nästan klar med alla “inför-jul bestyr”. Flera timmar kvar, nästan räcker gott och väl.

Pulsat runt ett igensnöat södermalm idag- plogbilschafförerna gick mycket uppenbart på glöggen redan för några dagar sedan, för snön ligger decimetertjock på gångvägar och trottoarer. Pulsat... Inte använt det ordet runt något jag själv gjort på år, definitivt inte i Stockholms innerstad. Det blir en vit jul, en riktigt vit jul. Var så länge sedan att jag nästan glömt att snö hör julen till.

Härligt julharmonisk. Njuter av jullov till fullo. Ska fortsätta med det. Vill bara önska er alla en riktigt god jul. Eller som Åke sa i fredags på sista föreläsningen, en riktigt god instuderingstid. Tack, sa vi, och rusade ut i snöyran, och lämnade enzymer och regleringsmekanismer bakom oss. Lämnade allt vad studier heter. För en god instuderingstid känns just nu som en instuderingstid då inga studier sker. För nu glömmer jag Åke och intermediärmetabolismen. Och minns det där med julefrid. För på julen får man det. Glömma. Minnas. Önska…

God jul på er alla!

tisdag 22 december 2009

Lov till lov!

Hade tänkt sätta igång igen idag. Efter en veckas i mina ögon välförtjänt vila från studier, med långa lata eftermiddagar, rader av glöggkalas, snöpromenader och långa fikor, var det dags att åter bli flitig student. Sagt och gjort. A och jag bestämde oss för att spendera eftermiddagen över mikroskåpet. Histologiboken, tegelstenen, packades ner liksom nyckeln till preparatskåpet. Jag kände mig taggad.

Men när vi efter sedvanlig lång, lugn och trevlig lunch skulle ta tag i histologin kändes mikroskåpen plötsligt inte alls lika lockande. Preparaten flöt ihop framför ögonen, och efter 45 minuter fanns ingen flit kvar. Alls. Tömda på energi och enthusiasm fattades snabbt beslutet. Slut för idag, tack för idag.

Ibland är konsensusbeslut bra, för lämnade mikroskopet just då helt utan dåligt samvete, trots att klockan inte ens var ett. Tog en runda på stan, och landade på café med kaffe och saffransbulle. Funderade på om jag borde vara oroad, över den enorma bristen på enthusiasm. För att jag har en tenta om knappa tre veckor, och därefter 10 terminer till. Som inspirationen måste räcka till. Men bestämde mig där och då för att acceptera det. At jag just nu inte vill. Inte alls. Inte mikroskoperna, inte memorera muskler, inte repetera enzym och cellbiologi. Läste Elle istället för anatomikompendium. Utan dåligt samvete.

Just nu är jag trött. Men inte orolig. För under tröttheten gömmer sig enthusiasm. Lite för vävnaderna i mikroskåp, mycket för vad inbankandet av dem ska leda till. Jag känner den inte, men vet att den finns där. Som när man förätit sig på smågodis. Just då vill man inte se en enda kokosprick till, men någon dag senare smakar de precis lika bra igen. För i grunden gillar jag kokosprickar.

Så tillåter mig från och med nu att ha lite jullov. Oavsett vad Åke tycker om lov. Ladda lust. Inspiration. Lugn, i förvissningen att den går att vila fram.

söndag 20 december 2009

Lugn

Vi hade en föreläsning I fredags. 60 minuter med Åke. Temat var tentamina och terminsslut. Syftet var ett enda, att lugna oss. Det sa Åke ganska många gånger under föreläsningen “Det här gör vi för att lugna er”. Jag funderar, blir man mer lugnad om man blir upplyst om det. Att man blir lugnad. Lite som att man faktiskt blir gladare av att gå runt och le.

Åke visade sedan statistik på hur många som brukar köra på tentan, vilket var många, informerade om att många brukar tycka att artikelfrågorna är väldigt svåra, och att vi inte ska spara dem till sist för att då kan vi få tidsbrist. Så om vi inte visste det innan, visste vi nu att det var risk för tidsbrist, att artiklarna var svåra och att många kör på tentan…

Det är snart jul. Tentan är avlägsen. Snön faller i vackra stora flingor. Allt ordnar sig. Med en cocktail av försvarsmekanismer motar jag bort stressen. Effektivt. Jag är lugn. Men inte på grund av Åkes föreläsning. Jag är lugn trots, inte tack vare.

torsdag 17 december 2009

Om man får önska...

Jag måste återkomma till dem. U och S. Som jag övade empati på häromdagen. De är mina förebilder nu. På ett sätt. 89 och 93. Öppnade dörren till en lagom välpyntad lägenhet. Glada, harmoniska. Pigga och starka. Jag vill bli som dem.

De gick på gymnastik två gånger i veckan. Pilates. Han körde bil. Men helst åkte de nya tvärbanan. Och de kollade tågtiderna på internet. Och det klagade inte på en enda sak. Inte för att man inte får klaga. Utan för att de inte såg att de hade något att klaga på. Lägenheten var lite stor att städa, men städning var ju bra motion. Och städhjälp kan man ju kanske få sen, när man blir äldre… 89 och 93. Och jag är övertygad om att de kommer bli äldre.

De läste tidningen, diskuterade det som stod. De var pålästa och upplysta. Jag, nyss utkommen ur duggabubbla, kände mig helt utan allmänbildning. 89 och 93. En dag vill jag bli som dem.

Och kanske finast, kanske mest beundransvärt, var blickarna de gav varandra. Med gnista i. Med värme och ömhet. Inte nykära men lika kära. Gammelkära. Så vackert kära.  

Om man får önska vill jag bli 89. Och 93. Gå på pilates. Diskutera. Låta bli att klaga för att inget finns att klaga på. Och ge och få blickar med gnista i. Vara gammelkär.

Och när det är jul får man önska. 

onsdag 16 december 2009

Mindre jobbiga dagar

Vissa dagar är det jobbigt att vara läkarstudent. Vi har haft några sådana dagar senaste veckorna. Andra dagar är det inte jobbigt alls. Idag var en typisk sådan dag.

Vårdcentral. Min favoritaktivitet bland alla. Började dagen med kaffe med handledaren och lite småprat runt dagens inlärningsmål, “Färdighet i användning av basala samtalsverktyg med ett empatiskt förhållningssätt”. Praktiskt innebar övningen promenad genom snöig sömnig söderförort, hem till U och S, 89 och 93 år gamla. Två timmars småprat. “Så roligt med besök”, “Ta en kaka till”. Basala samtalsverktyg. Och te. Empatisk förmåga. Och kakor. Känner på något sätt att den här färdigheten faller sig mer naturligt än intermediarmetabolismen. Pulsade tillbaka genom ett nu än tjockare snölager. Sen lunch. Och fika igen. Där vi pratade om samtalet med U och S. Sen övade vi på att ta venprov, på varandra, lyckligtvis inte på patienter. Och sen var skoldagen slut.

Idag ska vi hem till vår läkar-mentor och se på film om patientmötet. Och fika.

Vissa dagar är det jobbigt att vara läkarstudent. Men ganska många dagar är det bara väldigt bra.

Plopp


Plopp sa den. Bubblan. Lagom till att snön kom på riktigt. Som att den väntat, på att jag ska ha tid med den. Snön. Julen. Promenerade hem genom stan. Bland människor, julskyltning, ljus och svag doft av saffran och glögg. Insåg att det är ganska lätt egentligen. Att må bra. Att det ibland krävs så lite. En klarad dugga till exempel. Räcker väl, mer än väl.

söndag 13 december 2009

Dagen D

Imorgon är dagen D. D som i Dugga.

Var på julkonsert igår. Det var bra. Två timmar julfrid, frikopplade från elektrontransportkedjan. Utan att någon syntetiserades, karboxylerades, isomererades eller dehydrogenerades. Var där med några vänner från senare terminer, och hamnade i ett hav av läkarstudenter. Introducerades med mitt namn och “IM dugga på måndag” i samma mening. Helt rättvist så- just den här helgen säger det mer om mig än mitt namn gör, jag känner mig som en rätt generisk duggabubblaprodukt.

Jag hade förväntat mig lite uppmuntran. De hade ju alla varit där. Det är vad helt omöjliga leverabler och hisnande styrgruppsmöten ofta föregåtts av tidigare. En dunk i ryggen, några uppmuntrande ord. “Det där grejar du”. “Den är inte så farligt”. “Det känns värre innan”. Men det uteblev.

Istället möttes jag av djupa medkännande blickar, en öm hand på axeln. “Någon gång går det”, “Värre än så här blir det inte”, och “Jag ska tänka på dig”. Kombinerat av minnen, knappast använda på KI’s reklamfilmner. “Jag körde så totalt på den”, “Det var hemskt”, “Jag sov knappt en vecka innan”. Och sen medlidande blickar igen.

Imorgon är dagen D. Som i Dugga. Min stress har peakat utan att slå i taket. Och det värsta som kan hända är inte särskilt farligt. Det går som det går. Längtar mest ut ur duggabubblan. Och någon gång går det bra. Om inte imorgon så nästa vecka. Eller veckan efter jul. Sätter blicken i horisonten, ovan Åkes dugga. Jag ska bli läkare jag, tralala. Och återgår sen till glukoneogenesen…


lördag 12 december 2009

Errata


Stoppa pressarna. Jag tar tillbaka. Förra inlägget. Eller, jag skriver under på allt. Utom det sista. Att det är ganska ok att vara bubbelbarn. För det är inte det. Jag vaknade imorse och kände att nej, det är INTE ok.

Idag vill jag flanera på bondens marknad, köpa vörtbröd, getost och fina syltar. Jag vill promenera runt Årstaviken med K i det fina vädret. Jag vill gå på S’s luciakonsert, åka hem till lillebror på glöggkalas, gå på fest i plural ikväll. Istället hänger jag med Champe & Harvey (den skrämmande blå boken som just nu dikterar mitt liv). Hela dagen. Med några undantag. Några korta utstickare ur bubblan. Och okoncentrerad är jag dessutom. Skit också!

Idag är det inte ok att vara bubbelbarn. Fråga igen imorgon. Kanske är det bättre då. Fast imorgon är dagen före duggan. Och Lucia. Passande nog infallande på samma tag (tack Åke). Så nej, det är sannolikt precis lika illa imorgon.

Nog prokrastinerat. Åter in i bubblan…

Bubbelbarn

Om man har brist på det enzym som bryter ner deoxiadenosin, en viktig byggsten i vårt DNA ansamlas en fosfaterad form, dATP, i våra celler, särskilt i lymfocyterna. Det leder till att de enzym som katalyserar bildandet av samtliga DNA-byggstenar stängs av, och inga vita blodkroppar bildas alls. De som drabbats av detta saknar helt immunförsvar och måste leva isolerade från omvärlden. De brukar kallas ”bubbelbarn”.

Jag har ingen enzymskada men har senaste veckan känt mig som ett bubbelbarn. Ett duggabubblabarn,. Den bubbla jag befinner mig i är dessutom täckt av ett sånt där isat glas som man inte ser ut genom, utan där man bara anar konturer, anar att något finns utanför, utan att veta vad. Anar det är lussebullar, julstök och julklappshandling. Men vet inte säkert. Den är ljudisolerad också, bubblan. En duggabubbla täckt med intermediärmetabolism. Vaknar, sträcker mig efter blocket, låter nyväckta ögon svepa över hemsyntesen, ALA, porfobillinogen, uropropophyrinogen…Rabblar blundandes, försvinner bort, drömmer om polyforismer, vaknar med ett ryck. Upp, in i duschen, in i bubblan.

Jag träffar ingen. Utöver de andra i bubblan. Tur vi gillar varandra. Tur att vi kan skratta. För det gör vi. Mycket och ofta. Matlådor fylls, töms, fylls igen. Tavlor klottras fulla, suddas, fylls igen. Kaffe, kexchoklad, och mera kaffe. Någonstans däremellan sover vi lite.

Dagarna spenderas i vår bunker- rum 4 i biblioteket, eller rum 13. Det har blivit vårt hem, vårt liv. Tavlan klottras full med formler som hade gett mig mardrömmar för en månad sen. Nu skapar de på sin höjd frustation. Det går långsamt, men det går åt rätt håll.

Intermetabola schemat, planschen, på väggen, min forna fiende, är ännu inte min vän. Men vi börjar kunna vara i samma rum. Jag börjar acceptera dess närvaro. I mitt rum. I mitt liv.

Livet är intermediärmetabolism. Men livet är förvånansvärt nog ändå ganska bra. Även som duggabubbelbarn.

torsdag 10 december 2009

On speaking terms


För sex månader sen knarkade jag KI’s internweb. Kunde ägna timmar åt att surfa runt mellan instuderingsuppgifter, gamla tentor, informationsblad. Timmar jag inte alls hade, men så helt behövde. Små hoppingivande pauser i långa dagar, värmande avslut sena nätter. Alla terminer, alla sidor, jag slår vad om att jag varit där. Längtande, suktande. Allt lockade. Utom termin 1. Utom biokemin. Tentafrågorna var enormt skrämmande, svaren än mer skräckinjagande. Långa formler, till synes utan innebörd och sammanhang. De gjorde mig skräckslagen. Och jag surfade snabbt in på termin 4’s patientfall. Hjärtat slog lugnt igen. Enthusiasmen kom tillbaka.


Jag kände mig inte modig som gjorde det byte jag gjort. Det var nästan bara saker som lockade på KI. Men biokemin, den skrämde. Språket som inte bara var okänt, utan till sitt hela väsen otrevligt, gjorde mig obekväm, lite rädd. Ord tycker jag om, och de tycker ofta om mig. Oavsett språk. Med siffror är det värre. Ömsesidig skepticism. Jag gillar inte dem, de gillar inte mig. Vi har aldrig varit “on speaking terms”. Avståndstagande och motvillig acceptans är vad jag uppnått som bäst. Formler är siffror, förklädda I en och annan bokstav. Obegripligt, otrevligt.


Så idag, när vi satt i matsalen över lunchen, slogs jag av det. Diskuterandes… skillnaden mellan syntas och syntetas, var i citronsyracykeln FAD reduceras till FADH, huruvida det var samma reglerande steg för fettsyrasyntesen som för nysyntes av kolesterol…. Inte lojt och forcerat, utan enthusiastiskt och högljutt. Jag slogs av att vi pratade formler. Inte tvingat, utan mellan skratten.


För nu fyller jag faktiskt tavlor med de fruktade formlerna. Skriver fel ganska ofta, glömmer en hel del. Men tavlan blir full, och en hel del hänger ihop. Jag ser formlerna och jag förstår. Jag kan komma på mig själv att undra om föreläsaren inte missat en fosfatgrupp i en ATP spjälkning, kan få till en och annan strukturformel. Tentan är fortfarande skräckinjagande, duggan på måndag känns absurt nära. Men formlerna är inte fiender, biokemin inte skräckinjagande I sig.


Jag kommer aldrig uppskatta strukturformler. Kommer inte läsa biokemi om jag inte måste. Men jag kan ta det till mig. Det är ett språk jag börjar förstå, och kan tala hjälpligt om jag vill. Det är inte en värld som lockar, men den skrämmer heller inte längre. Vi är inte vänner än, biokemin och jag, men jag tror nog vi skulle hälsa om vi möttes på gatan…

tisdag 8 december 2009

Hellre havregynsgröt tillsammans...


Åt fin lunch idag. På Pontus. Flera rätter. Vacker presentation, fantastiska råvaror, spännande kombinationer. Absolut inte första gången. Levt på den sortens mat i flera år. Många dagar i veckan. Kan tyckas lyxigt. Det var inte det. Det var vardag. Idag däremot, idag var det lyxigt. Njöt av varje tugga bjärredskyckling, av den krämiga polentan och smörstekta ostronskivlingen, av intensiteten i morotssoppan, av den perfekta blåbärspajen i vackert glas. Idag var det här lyx!

För lyx är inget absolut, lyx är subjektivt För ett år sedan var lyx att få äta frukost i mitt eget kök, med morgontidning istället för laptop, med limpmacka, radio och tända ljus. Och utan stress, det allra viktigaste. Eller middag i någons kök. Lagad hemma, just där och då. Bestående av vad som helst. Med goda vänner som enda viktiga ingrediens. Pilgrimsmusslor däremot var inte lyx. Oavsett hur fint upplagda de var, hur objektivt gott de smakade. Det var vardag. För lyx är just motsatsen till vardag. Något man bara upplever då och då.. Något man kan längta till, se fram emot.  Allt kan således vara lyxigt. Och allt kan bli vardag.

Jag är glad att vacker vällagad mat lagad på stjärnkrog åter blivit lyx i mitt liv. Och att middag med vänner blivit vardag.  Jag är nöjd med att äta pilgrimsmusslor sällan och tortellinis ofta. Jag vill längta efter vild bakad choklad på Mathias Dahlgren. Inte längta efter tid med de som är viktiga i livet. 

lördag 5 december 2009

Normalt eller galet?

Jag gör en del grejer som jag inte vet om de är normala, är saker alla gör, eller om de är konstiga grejer bara jag gör. För jag har ju liksom bara varit jag. Vore oerhört spännande att hoppa in i en annan persons hjärna. Se hur världen ser ut med deras ögon, bokstavligen.  Hur det tänker, resonerar, rör sig, andas, blinkar, nynnar, filosoferar, drömmer. Och se om de gör de där sakerna. Som jag gör, och som jag inte vet om alla andra gör, eller om det bara är jag.

En sådan sak är musikvideoleken. Signaturmelodin. Jag kan nästan inte göra något utan bakgrundsmusik. Och jag syftar inte på det faktum att jag nästan alltid har I-poden i öronen. Jag menar bakgrundsmusiken som går när I-poden stängts av. Det går alltid ett spår i huvudet. Helt av sig själv. Jag går alltid runt i en egen musikvideo. På samma sätt har varje låt en musikvideo. En musikvideo med mig i sig. Varje låt jag har hört är förknippad med ett minne. Inte en tidsepok eller period, utan ett tydligt och specifikt minne. En kort filmsnutt, ackompanierad av en känsla, eller flera. Normalt eller galet? Alla eller bara jag?

Jag kan heller inte låta bli att sönderanalysera okända eller halvkända personer i min omgivning med allehanda självuppfunna lekar. På tunnelbana, tåg, flyg. På föreläsningar som går lite långsamt eller på cykeln vid rödljuset. En är att försöka läsa tankar, gissa vad personen precis just nu tänker. En annan är att försöka föreställa mig personen som liten, som tonåring, som ung. Hur han såg ut, vem han var. En favorit är ”vad skulle jag göra om jag plötsligt öppnade ögonen och var person X”. Bara jag eller alla andra? Normalt eller galet?

Ja, sånt ägnar jag mig åt. När jag inte tänker på ketonkroppar och glukos-adenin cykeln såklart…  Det gör jag också ganska stor del av tiden. Rabblar enzymer. Kolkedjor. Reaktionssteg. Strukturformler. När jag går, cyklar, springer, duschar, handlar.  Acetyal CoA, Iso-citrat, citrat, alfa keto glutarat, succinyl CoA, succinat, fumaras, malat…Bara jag eller alla? Normalt eller galet?

Här vet jag svaret. Det här gör inte alla! Utan av mig och några stackars medstudenter. Och det inte kan vara alls normalt, utan helt klart galet… 

fredag 4 december 2009

Ett av världens ledande...

Ett av Europas, kanske ett av världens, ledande medicinska universitet. Vi brukar skämta om det. När något inte riktigt lever upp till det påståendet. Ganska ofta alltså. När vi köat en kvart till skrivaren för att upptäcka att tonern är slut. När det utskrivna scheman ger en annan lokalhänvisning , det på nätet en annan och lärarna väntar i en tredje. När vi köar halva lunchen till underdimensionerat antal mikrougnar som alla tycks gå på energispar.. När högljudda ventillationssystem plötsligt överröstar seminarieläraren, tekniken i aulan inte fungerar eller inte förstås. Då brukar vi påminna oss om det. Ett av Europas, kanske ett av världens, ledande medicinska universitet. Jojo…

Men så idag, på seminariet, när läraren i rask takt betat av lipolysen, ketonkropparna och lipoproteinerna, och kom in på sin egen forskning, då glömde vi ventillationssystemet. Ögonen fick liv, händerna gestikulerade. Och det hände, det magiska. Tiden försvann, sögs upp i nuet. Vi diskuterade typ 2 diabetes, hans nya hypoteser runt orsak och behandling. Runt intercellulära mekanismer, runt reglerande faktorer . En av de största sjukdomarna, så relevant, så intressant. Och plötsligt fick det mening, lipolysen, cofaktorerna, transportproteinerna. Vi kunde diskutera. Vi förstod. Inte allt, men en del. Och oändligt mycket mer än för 4 veckor sedan, än innan det metabola schemat invaderade våra väggar och våra liv.

Nya rön, aldrig publicerade, men snart i läroböckerna. Kanske. Nya rön, precis på gränsen mellan hypotes och sanning, mellan någons tro och objektiv fakta. Som vi fick veta lite före världen, fick vara med och diskutera strax innan redaktörerna i ”Nature”. Och det kändes just idag som en fantastisk utbildning den vi får. På ett av Europas, kanske ett av världens, ledande medicinska universitet...

tisdag 1 december 2009

Rätt bra ändå...


Det var nästan precis ett år sedan. December. Och grått. Som nu, fast samtidigt så helt annorlunda. En tung månad, med jobb, mycket jobb. Till långt inpå nätterna, nästan varje dag. Telefonkonferenser på alla tider, otaliga resdagar. Jag var trött, väldigt trött. Och framförallt less, väldigt less. Vissa morgnar bar det faktum att jag gillade klienten mig till tiokaffet, mitt sköna team mig fram till lunch. Men sen tog tristessen över, meningslösheten började äta mig inifrån. Andra dagar var det jämngrått från start.

Det var en sån morgon, en jämngrå, som jag stod i kön på ICA. Hade svängt förbi för att plocka upp frukostyogurten på väg till kontoret . Hon stod framför mig i kön, med en påse nybakta doftande lussebullar i korgen och ett gäng tjocka böcker i väskan. Bullarna uppenbarligen till fler än henne själv. Och hon var där och då min bild av det ideala livet. Just där och då kändes det som om hon, som jag inte visste något om, hade allt man behöver. Jag såg framför mig att hon snart skulle sitta någonstans bland böcker, skratt och kaffe, med ett gäng pluggkompisar. Äta saffransbullar. Ha roligt. Lära sig relevanta saker, intressanta saker. För att hon ville.

Det var en annan morgon, lika jämngrå, som jag tog hissen ner till receptionen för morgonens tredje kaffe. Inte mest för att bota trötthet utan för att mota bort tristessen, den gnagande. För att skjuta upp att göra det där som kändes orimligt eller irrelevant, eller kanske båda delarna. Minns att jag åkte hissen upp och ner två gånger, för att fördröja återseendet av laptopen. Och där i hissen, fick jag en sådan intensiv längtan efter en föreläsning. Efter att få sitta i två timmar i en aula och lyssna, på något som var intressant på riktigt. Att bara få ta in, för att jag tyckte det var intressant. För att jag ville.

Igår hade B med sig saffransbullar till skolan. Vi åt dem bland böcker, skratt och kaffe. Efter en klinikerföreläsning om oxidativ stress och antioxidanter. Som var intressant. På riktigt. Och jag insåg att jag nästan hela dagen gjorde saker för att jag ville.

söndag 29 november 2009

Lov till lov?


När man går i skolan har man jullov. När man arbetar har man semester. De två olika världarna har jag befunnit mig i, och i min enfald inbillat mig var de två jag skulle vandra emellan. Skola eller arbete. Men så finns det även KI. Jullov har man inte på KI. Där har man istället för jullov, istället för semester, egen instuderingstid. Så skriver de bara, tänkte vi väl. Klart man har jullov. Klart man alltid har jullov. Tills vi rättades, i slutet av ett seminarium, av Åke. Som sa det bevingade orden. ”På KI har man inte jullov, man har egen instuderingstid”. Så var det sanning. För det är det Åke säger. Sanning. I alla fall fram till den 11 januari, dagen för tentan.

Men tiden före jul är också mysig. Advent. Julbak. Tända ljus och glögg. Lucia. Men nej, det firas inte heller. Dugga den 14e december. Behöver jag nämna i vad. Intermediärmetabolismen. Planschen av kemiska formler i font 8 som ska vara memorerad. Inklusive alla detaljer som inte fick plats på planschen. Som sannolikt inte skulle få plats ens om jag tapetserade alla mina 42 kvadrat med en intermediärmetabolismtapet. Knappt om jag tapetserade hela trapphuset. Den kommer jag ägna den 13e december åt att memorera.

Har man något emot högtider på KI? Det är ingen schemateknisk omöjlighet att reservera lite dagar för andning, julfrid och julklappsrim. Jag har pluggat på skolor förr där de klarade det. Är det för att vi ska vänja oss vid jourarbete på familjehögtider? För att vi inte ska bränna hjärnceller på snaps och spetsad glögg? För att hindra att vi skaffar oss förhöjda blodfetter med för mycket ischoklad?

Jag tycker om det vi läser. Men jag tycker även om julen. Och jag vill inte rabbla enzymer när jag mumsar knäck, fundera på hur många ATP som åtgår när jag knäcker nötter eller reflektera över laktosens nedbrytning till essentiell UDP-galaktos när jag häller mjölk på gröten. Jag vill separera jul och intermediärmetabolism. Karl-Bertil Johnsson och Åke Rökeus. Vill inte tänka på glykogenstruktur varje gång jag ser granen.

Men en sak har de missat. Idag är det första advent.! En högtid väl värd att fira. Och imorgon är det varken dugga eller tenta. Så idag täcks intermediärmetabolism-planschen av dansande tomtenissar, idag blir det kolesterolstinna bullar och spetsad glögg. Idag är julen nära och tentan långt borta!

torsdag 26 november 2009

Kassa rutiner


Som student spenderar man mycket tid i skolcafeterian. Av varje föreläsningstimme är 15 minuter rast. Vi har föreläsning många timmar varje vecka. Således även många timmar rast. Och efter ganska många både kronor och minuter spenderade i cafeterian, kan jag inte låta bli att släppa fram lite yrkesskada och fundera lite över konceptet vår cafeteria arbetar under...

Skolcafeterior brukar vanligtvis ha varierande kvalitet på utbudet men ytterst humana priser. Vår cafeteria prickar en av två. Ett wienerbröd kostar 20 kronor. Samma pris som på valfritt innerstadsfik. De har inte bara hutlösa priser på rätt ordinarie varor, utan även ett utbud som har tveksam studentanpassning, exemplierat av de mikroskåpiskt små handgjorda lyxpraliner de säljer. För 18 kronor. En tugga. Jag undrar så smått hur de tänker. Tror de folk tar med sig eldoradospagetti i lunchlådan och micrar vatten till medtaget Nescafe för att kunna kalasa till det med en handgjord lyxpralin framåt tresnåret… ? Oklart, mycket oklart.

Det intressantaste är dock inte de ordinarie, tillika skyhöga, priserna, utan de fint inplastade skyltarna med "Veckans erbjudande" eller "Dagens erbjudande" som dyker upp här och var. Den här "veckans erbjudande" är blåbärspaj. För 30 kronor. 30 kronor är inte billigt för blåbärspaj. Särskilt inte för en synnerligen torr blåbärspaj som varit veckans erbjudande hela veckan. Faktum är att paj alltid kostar 30 kronor. precis som den smoothie som isag är "dagens erbjudande", för 25 kronor. Den kostade 25 kronor även igår. Helt erbjudandefritt. Jag funderar fortfarande på hur de tänker här. Är de här erbjudandena mer ett sätt att få upp studenternas ögon för olika saker i butiken, någon slags informationskampanj runt utbudet? Eller har de bara kommit över ett gäng inplastade skyltar med "veckans erbjudande" färdigtryckt på till ett bra pris? Oklart, mycket oklart.

Ett annat intressant koncept är "snabbkassan". Det finns en ordinarie kassa och en snabbkassa. De är i stort sett identiska. Man får köpa hur mycket grejer man vill i båda kassorna. Samma saker. Det är vanligtvis även samma dam som servar båda kassorna. Lite parallellt. lite som hon har lust. Snabbkassan på inget sett snabb. Den är precis lika långsam som den ordinarie kassan. Jag funderar. Hoppas man att skylten ska bli någon slags självuppfyllande profetia. Att det faktum att man vet att man står i snabbkassan gör att man ska välja mellan det överprissatta wienerbrödet och "veckans erbjudande" lite snabbare? Åter, oklart, mycket oklart.

Utanför dörren redovisar en kundundersökning som gjorts i cafeet. Den visar på blandade uppfattningar- det enda alla är rörande överens om är att priserna är för höga. 25% har gett prisnivån betyg 1 på en 1-5 gradig skala. Brevid är en inplastad lapp uppsatt (de verkar gilla sin inplastningsmaskin) med de åtgärder man planerar vidta baserat på enkäten. Nya sallader. Eftersom 2% av de tillfrågade inte var nöjda med utbudet... 2 storlekar på kaffet. Trots att inget tyder på att någon efterfrågat det. Inget om priset. Men man lovar se över kassarutinerna. Ett av få ord faktiskt inte särskrivna. Fast borde kanske varit det... Det vore trevligt om de gjorde ett försök. Både i kassan och lite varstans. Tills dess fortsätter vi köpa "veckans erbjudande" till orginalpris och köa länge i snabbkassan...

tisdag 24 november 2009

Illasittande rätt

Vi konstaterade häromdagen, A och jag, vad skönt det vore med skoluniform. En dag när vi båda rusat in i sista stund med scarf som inte matchade tröjan som inte matchade skorna, som svurit hemma framför garderoben för att det man vill ha alltid ligger i smutsen, för att garderoben är överfull, men att allt just den morgonen kändes väldigt oinspirerat. Den dagen kändes iden med skoluniform väldigt attraktiv. Scrubs liksom. Och så slog det oss. Att vi snart får skoluniform. Dagen skolan är slut, eller strax innan. Kanske till och med strax efter preklin. Gröna illasittande byxor, eller vita. Landstingsskjorta, V-ringad med korta ärmar. Kanske rock, kanske inte. Men ingen scarf som inte matchar. Inte stress framför garderoben.

Var på Huddinge idag. Huddinge gör mig alltid glad, trots att det är långt bort. Insåg idag varför. Det är skoluniformen. Det blåa, gröna och vita. Vi äter lunch med dem, landstingsskjortorna och operationsbyxorna. Möter dem i korridorerna. I hissen. Är mitt ibland dem. De som snart är vi. Eller, vi som snart är de. Läkarna. Och insikten att vi inte ska bli biokemister, att vi inte ska traggla intermediärmetabolism för alltid, kryper sig på. Att vi snart byter jeans mot illasittande landstingsbyxor, byter sneakers mot fotriktiga träskor. Och det känns märkligt nog enastående bra, även det. Fult blir i mina ögon nästan vackert. En illasittande lockande skoluniform, i blått, grönt, vitt...

söndag 22 november 2009

Nästan hela tiden...


Det har varit tyst här några dagar. Skyller på det jag skyller det mesta på just nu. Intermediärmetabolismen. Och gråheten.

Mitt liv ÄR just nu intermediärmetabolismen. Inte så att jag pluggar varje vaken timme. Det går inte, efter en intensiv dag med föreläsningar, seminarium, instuderingsfrågor, egen läsning, är det stopp. Men jag är omgiven av den ändå. När benen värker på ett boxningspass tänker jag ”puryvat som blir laktat för att gå in i Cori-cykeln och bli glukos igen”. Funderar på vad enzymet hette. Och äpplet jag nu äter- fruktos, snabb metabolism som inte är insulinberoende, in i glykolysen via glyceraldehyd-3-fosfat. De där glasen vin ute i fredags, tänkte tanken, där i baren. Alkoholmetabolismen. Och så håller det på. Omgiven. Väldigt bokstavligen. Och det känns nästan som om man pluggar. Nästan hela tiden.

Även praktiskt har vår kursadministration gett oss alla möjligheter att omge oss med den. Intermediärmetabolismen. Tillsammans med labbkompendier och lärandemål vi fick upptryckta fick vi även en plansch över de grundläggande kemiska formlerna som ska memoreras, så som de hänger ihop. Utan enzymer. Utan kofaktorer. Utan reglerande hormon. Det blir ändå en stor plansch. Med mycket liten font. Den smälter väl in, i det allmänna grå. Aningens oklart om vi fick bilden i planschformat eftersom samma bild upptryckt på en A4 helt enkelt inte går att läsa utan förstoringsglas, eller om syftet var att sätta upp den på väggen hemma. Vi skrattade åt det initialt. Drev med det absurda i att sätta upp en plansch på intermediärmetabolismen på väggen. Nu sitter den på den tomma väggen jag har framför datorn. Så att jag varje gång jag slösurfar kan snegla upp. Efter 3-keto-6 fosfoglukonat kommer ribulos-5-fosfat. Just det. Så det känns nästan som om man pluggar. Nästan hel tiden.

Hade det varit jobb som varit nästan hela tiden, vilket det i perioder har varit, hade jag varit arg. Arg på att värdefulla timmar stals från mig. Urlakad. Av energi som gick till saker som inte innehöll lust. Mentalt sliten. Nu är jag trött. I hjärna. Ibland nästan fysiskt. Men inte urlakad. Inte arg. Utöver någon gång, på mängden detaljer. Kanske är det därför man på jobbet pratade om ”work-life”-balance som måttet på huruvida arbetsbördan var rimlig. Balans mellan arbete och liv. Ett tydligt tecken på att arbete och liv var olika saker. Nu är det inte det. Jag har enormt mycket plugg, men även mycket liv. De är inte längre olika saker. Timmar stjäls inte längre från mig, de ger. Det känns som om jag pluggar nästan hela tiden, på ett eller annat sätt. Men det känns även att jag lever. I alla fall nästan hela tiden…

onsdag 18 november 2009

Lappkast

Jag brydde mig inte särskilt mycket om kläder när jag var liten. Jag tog på mig det mamma la fram i de allra flesta fall. Det fanns några plagg jag blev förälskad i och bara var tvungen att ha- ett par ljusblå manchesterbyxor i tvåan, likadana hängseljeans som ”Ebba” i Ebba och Didrik något år senare. Men i övrigt tog jag oftast på mig det mamma la fram.

Men det fanns två plagg som jag vägrade. Tofflor och benvärmare. Tofflor var något vuxna skulle tvinga på en när de ansåg det var kallt på golvet. Jag har alltid tyckt om kalla golv, vill helst gå barfota på dem. Tofflor var klumpiga, kvalmiga och oftast fula. Benvärmare var nästa sak. Jag förstod inte alls vitsen med att ha något stickigt och varmt nedhasat längs benen. Lyckligtvis var benvärmare inget som mamma propsade på, efter att jag blåvägrat att sätta på mig de rosa-aprikosrandiga som inhandlats någon gång i sjuårsåldern. Sedan dess har det varit så. Jag har ogillat tofflor och benvärmare. Oreflekterat men bensäkert. 

Nu har något hänt. Jag har köpt ett par benvärmare. Ett spontant infall, oklart riktigt hur det gick till. Och det visade sig vara ett lyckokast. För jag är såld!

Benvärmare är ett helt fantastiskt plagg! Jag har bott i mina stickade bruna i två veckors tid. Två kalla och blöta veckor. Två veckor jag cyklat till skolan dagligen, trotsigt iklädd tights, kjolar, sneakers.  Och benvärmare! För nu insett att man kan använda dem som långkalsonger, fast utanpå. Att det nedhasade kan hasas upp.  För att sen hasas ner när man kommit fram och de inte längre behövs. Att benvärmarna kan ha en funktion som kan vara att faktiskt värma benen. Benvärmare = värma ben. Kanske inte så klurigt egentligen. Om man tänker på det. Och inte bara trampar på i gamla hjulspår, med gamla övertygelser som barlast. 

Så imorgon cyklar jag till skolan med varma ben (men utan cykelväst), och funderar på vilka fler sanningar jag kan omkullkasta nu när jag är igång.

måndag 16 november 2009

Grått


Det är grått nu. Väldigt grått.  Himlen, obeskrivligt grå. Huden tappat all färg, inte sett sol på dar och åter dar. Till och med mitt anteckningsblock har blivit gråare, eftersom jag fått överge färgpennorna för blyerts, när det vi går igenom är så komplicerat och går så fort, att det ofta blir fel och jag måste sudda…  Jag har inget emot höst, som princip. Det kalla kan jag leva med, njuter nästan av mörkret. Men jag har något emot gråheten. Grå är en mellanting färg. Varken eller. Dyster. Grå, helt enkelt. Och veckorna mellan den färgsprakande hösten och adventsljusen är meningslösa och på tok för många.  För många, för blöta, för…grå. Jag förstår helt enkelt inte vitsen med dem.

Men jag antar att de inte har någon vits. Att frågan ”varför” är meningslös. Då och då fälls en kommentar i aulan av någon som läst 2 terminer på KTH och lärt sig söka förklaringar, kanske till och med lärt sig att försöka optimera. Sånt jag också är van att göra. Kommentarer i stil med ”Varför reagerar enzym A med substrat B, och inte direkt med substrat C” eller ännu hellre ”Vore det inte bättre om  xxx…” . Svaret är varje gång densamma. Kort paus från föreläsaren och sen ett ”Jo visst”. Jo visst, det vore bättre. Men nu är det inte så. Kroppen är inte optimal. Den är som den är.

Som med hösten. Som med de dystra dagarna. Det finns ingen vits med det gråa. Det bara är. 

lördag 14 november 2009

Baktankar


Det började med att A hade fyllt år och tog med sig tårtresterna till skolan. Det var en måndag. Måndagsfika därmed. Oerhört trevligt var det. Någon kom på idéen att göra om det. Måndagsfika blev ett koncept, en tradition, en ritual. Nästa vecka var det Bs tur. Vi började modest, köpta kakor. Plötsligt, ett par veckor senare dök J upp med en hembakt morotskaka, med glasyr och allt. Haussandet visste inga gränser, och nivån var raskt uppflyttad några hack. Därifrån har det bara gått uppför, eller utför, hur man nu vill se det. Fantastiska kladdkakor med medtagen vispgrädde, hemmagjord glass med smak av grönt te. Och i måndags klev vi upp åter ett hack, när W hade med sig kladdkaka, och 2 sorters hembakade bullar. Inte bara kvalitet utan även kvantitet, det går lodrätt uppåt, i alla dimensioner. En mindre cafédisk börjar dukas upp bland måndagens uppätna matlådor. Och just när stegringstakten i kvalitet och kvantitet på måndagsfika nått orimlig och totalt ohållbar nivå är det självklart min tur…

Idag var det dags. Ni som varit med ett tag har hört om min ugn, som visserligen inte har handdukar i sig längre, men inte är särskilt pålitlig i baksyfte. Således varit hos mamma och pappa. Och bakat. Nästan hela dagen. Jag kunde ha läst ganska många sidor i biochemistry istället för att ha bakat. Och memorerat väldigt många steg i glykolysen. Istället har jag läst recept, vispat, rört, siktat, knådat. Provsmakat. Någon måste bryta den hysteriska stegringstakten i fikaambition, men det blir uppenbarligen inte jag. ..

Fikats utbredning har skett samtidigt som vi har börjat läsa om näringsämnena. Kanelbullarna och kladdkakan dukades upp passande efter föreläsning tillägnad fettsyror, där den skada de mättade gör i våra celler i för stor kvantitet blev mer än uppenbar. På måndag ska vi diskutera glykolysen, dvs hur socker omvandlas till energi och lagras som överskott. Det blir teori på morgonen, praktik efter lunch…

Bagarens barn får inga bullar brukar man väl säga. Är läkare friskare och mer hälsosamma än andra? Jag vet inte. Men jag vet att måndagsfikat kommer bestå, även mot bättre vetande. För att det är tillfredställande att spendera en lördag med att baka för andra. För att det är tillfredställande att njuta av något en annan har spenderat en lördag med att baka. Den tillfredställelsen ger en energi som inte fångas i glykolysen. Därför ser jag fram emot att ta med mig mängder av mättade fetter till skolan på måndag, och väntar jag med spänning på nästa måndags sockerchock…

fredag 13 november 2009

Förändring som rutin?

Jag har aldrig varit en vanemänniska. Senaste 5 åren har jag levt ett liv nästan fritt från rutiner i vardagen, eftersom rutiner varit en omöjlighet. Jag har vaknat i olika städer, i olika länder, i olika tidszoner. Varje dag gått upp, lagt mig, ätit några gånger och om jag haft tur, hunnit träna, men det har egentligen varit de enda fasta hållpunkterna. Ingen dag har varit den andra lik, förändring har varit det enda konstanta. Och jag har inte saknat rutinerna. Har ofta saknat de nära och kära, ibland saknat att ordentligt hinna landa, men inte störts av den ständiga förändringen, inte saknat rutinerna.  Förändringen ger intryck, väcker känslor och tankar, skakar om sådär skönt.  Har ofta undrat varför så många skapar alla dessa rutiner.

Efter några månader utan resor, med ett liv som blivit hyfsat förutsägbart, i alla fall till det yttre, så har jag insett en sak om rutiner. Rutiner är ingen man aktivt skapar, de bara kommer. Rutinerna kommer, det är förändringen man måste skapa.  Det är nytt för mig, och jag reflekterar över det samtidigt som jag inser att jag varierat 3 rätter i matlådan under i stort sett hela hösten. Kyckling, tortellini och gulaschsoppa.  Alla tre smakar visserligen bra, men det är inte därför jag inte varierat mig mer. Det är för att jag inte tänkt på det. För att variation oftast kräver eftertanke, ansträngning, aktiva beslut. För att förändring kostar energi. Som en kemisk reaktion mot koncentrationsgradienten. För att rutin är det som blir. När man inte aktivt skapar förändring.

Jag tycker om förändring, behöver den. Men man behöver inte leva i en kappsäck och byta tidszon var tredje dag för att åstadkomma den. Cyklade en ny väg till skolan imorse. Det tog lite längre tid, men den tiden kan jag ge. Struntade i matlåda idag. Det var dyrt men smakade gott, och framförallt inte kyckling. Det får kosta lite; tid, ansträngning, aktiva beslut. Jag får vara mitt eget katalytiska enzym, sänka aktiveringsenergin, se till att förändring fortsätter. Jag får göra det till en rutin, att förändra. För att jag behöver det, behöver skakas om för att må bra. 

onsdag 11 november 2009

Nästan nobelpris...

Labbade igår. Precis hela dagen. Mellan nio och fem. Det var roligt. Första 45 minuterna. Vit rock, spacade glasögon, provrör och pipetter. Sen hade jag tröttnat. För det tog en evig tid att mäta, blanda, centrifugera, geldestillera, koka, färga, mäta och pipettera. Och att vänta. Vänta på att något kanske skulle hända. Jag tappade fokus. Och intresse. Försökte fram till lunch att intala mig att jag gillade det. Att det var extremt spännande att laborera fram optimala PH för enzymet amylas. Men det var inte det. Det tog 7 timmar att komma fram till att amylas trivs bäst I PH 7. Något vi alla var ganska säkra på från början. Något vi kunnat verifiera på 45 sekunder i valfri bok. Jag förstår såklart att det inte är poängen. Att vi självklart laborerar fram vedertagna sanningar. Att tanken är att vi ska lära oss av det. Men för mig tappade det sin inlärningspoäng, eftersom jag bland pipetterande, blandade, mätande och kokande glömde bort varför vi gjorde alltihop. Glömde att det handlade om optimal funktion på amylas, och mest fokuserade på att provrör 3 skulle ha 0,45 ml stärkelse och provrör 4 0,6 ml. Och sen ändå pipetterade fel… Det blir ingen labråtta av mig, en hypotes som härmed är bekräftat.

En sak jag däremot insett att jag gillar är enzymer i sig. Amylas inräknat. Trots att jag helst inte labbar på dem. De är extremt coola- små proteiner genialiskt konstruerade för att facilitera någon nödvändig reaktion i kroppen. Mycket av kroppens funktioner fungerar, men hade en ingenjör fått fria händer där någon gång i skapelsen hade det kunnat fungera extremt mycket smartare. Men när enzymerna sattes samman var nog ett gäng riktigt smarta ingenjörer inblandade, för de är imponerande smarta. Målinriktade, effektiva, med en uppgift som de utför galant tills de inte längre behövs, och då stänger de ofta av sig själva. En annan sak jag verkligen gillar med enzymer är att deras namn är hur lätta som helst att memorera. Lipider spjälkas av lipas, maltos (en sockerart) av maltas, glukos av glukas och laktos….japp, av laktas. Se, någon har tänkt till igen. Killen som namngav pterygoidamuskeln eller fosfoidylinositol har en del att lära där…

Så antar vi behöver labba ibland. Eftersom några av oss just då kommer upptäcka att de verkligen gillar det. Några av oss som sen kommer gå vidare och upptäcka nya coola enzymer. Som de förhoppningsvis ger begripliga namn, med framtida läkarstudenter i åtanke. Och några av några kommer sen utveckla nya läkemedel baserat på sina upptäckter. Läkemedel som vi andra, som gillar effekten av enzymer, men helst slipper labba, kan ge våra patienter. Ska tänka så nästa gång jag pipetterar blå vätska i mängder av provrör, eller väntar i evigheter på att den blå vätskan ska bli brun. Nästa gång jag för tredje gången blandar nya buffertlösningar eftersom jag tappat räkningen på hur många droppar stärkelse jag blandat i provrör 3 respektive 4. Att jag nästan bidrar till upptäckten av något fantastiskt nytt läkemedel, till Nobelpris, till räddande av liv…

tisdag 10 november 2009

Parallella universum

Alla var rörande eniga. Det är sällan 150 personer, om någonting. Men i det här fallet var så gott som alla studenter på termin 1 eniga om att förra veckans biokemi-quiz var sanlöst svårt. Onödigt så. Han hade nog gjort en pedagogisk poäng av att göra det svårt, av att vi skulle sitta och slå i böcker och wikipedia resonerade vi. Han ville stressa oss att plugga mer, när vi kände att vi inte kunde något, vilket han såklart förstod att vi inte skulle kunna, resonerade andra. Förslagen var många, men runt en sak var vi alla rörande eniga- det var sanslöst och helt överflödigt svårt.

Alla var eniga, utom Åke, vår kursansvarige. Åke, som föreläser bra, som jag gillar, men som inte har varit student själv på väldigt länge. Som kunnat allt och lite till om organisk kemi sedan innan de flesta av oss var födda. Han uttryckte i mailet med de rätta svaren att det faktum att majoriteten behövt mer än 75 minuter för att svara på frågorna kanske betydde att kunskapen inte riktigt fanns på plats. Indikerande att vi läst för lite. Att kunskapen borde funnits på plats. Det fanns ingen pedagogisk poäng i att det var sanslöst svårt. Åke ansåg att det här var vad vi borde kunna. 150 studenter tyckte det var för svårt, en lärare tyckte det inte. 150 studenter som alla haft högsta resultat på betyg eller högskoleprov. Som på inget sätt är korkade. Som lagt mängder av energi på att ta sig in på en eftertraktad utbildning. Som på inget sätt är oambitiösa. Ändå är det Åke som definierar vad som är rimligt att lära sig på en vecka. Vi som får rätta oss.

Jag funderar på om Åke lever i ett parallellt universum, där traditionella lagar runt inlärning inte gäller. Där kemiska formler fastnar i huvudet vid första åsynen. Alternativt ett universum där dygnet har runt 72 timmar, och det finns eoner av tid att lära in extrem kemisk detaljkunskap på, på en vecka. Eller bara i ett universum där prokrastination, vänner, familj, intressen, behov av avkoppling, mat och sömn inte existerar. Något av det måste det vara. Tyvärr är det i Åkes universum som tentan skrivs. Och i Åkes universum tentan rättas. Tyvärr, för mig, eftersom jag inte är i hans universum.

Så det blir till att försöka hitta de där extra timmarna, någonstans mellan nu och den stora tentan efter jul. Kanske försöka navigera till Åkes universum, där kemi är lätt, dygnen långa eller fysiska och mentala behov icke-existerande. Men efter tentan, se till att snabbt navigera därifrån. För det är i det universum där vi andra bor som jag tänker bli läkare. Där de 150 studenter som tyckte quizzet var sanslöst svårt, och några till, lever sina liv. Där livet har massor av komponenter, dygnet 24 timmar och avkoppling sin plats. Där vill jag bli läkare, där vill jag leva. om det innebär att jag glömmer någon funktionell grupp på en aminosyras sidokedja, så kan jag leva med det. Mina patienter också.

lördag 7 november 2009

Sökes/finnes: Omdöme, bättre begagnat

Jag har identifierat en sabotör i mitt liv. En aktiv och mycket effektiv motståndare till de kemistudier jag just nu borde ägna mig åt. Som inte skyr några medel för att få som den vill. Som nästlat sig in i mitt liv under täckmantel av att vilja mig väl, för att sedan, efter år av välkommen närvaro plötsligt vända sig mot mig. Sabotören är mitt egna omdöme.

Vi kommer vanligtvis väl överens, mitt omdöme och jag. Omdömet gör att jag ser vad som är viktigt och inte, och därmed ganska ofta är hyfsat effektiv i saker jag gör (när jag väl gör dem, se tidigare inlägg...). Omdömet hjälper mig lägga ribban på en inte alltför skyhög nivå gällande vad jag behöver prestera i allehanda sammanhang. Omdömet hjälper mig avgöra vad som är rimligt och inte, vem jag bör lyssna på och inte och sila information som ständigt strömmar förbi. Vi har lärt oss jobba bra ihop de senaste åren, mitt omdöme och jag. Men nu verkar det vara slut.

Mitt omdöme ropar med klar och tydlig röst att det är totalt nonsens att lära sig rabbla alla aminosyrederivat i allehanda nedbrytningsprocesser i kroppen. Ännu mer onödigt att lära mig rita ut deras strukturformler. På samma sätt som det är idioti att kunna i detalj kunna beskriva hur serinproeaser klyver peptidbindningar eller hur fosfoidylinositol utför intracellulär signallering. Slöseri med tid. Med energi. Med liv. Ledsagad av mitt omdöme pluggade jag kemins grunder i veckan, och får väl medge att jag inte kände att jag greppade riktigt så mycket som jag ville greppa, men ändå en hel del. På den nivå mitt kära omdöme rekommenderade. På den nivå mitt omdöme bedömde det vara relevant.

Jag skrev vårt web-baserade quiz igår. Jag fick lust att ge mitt omdöme en rejäl smäll på käften. Säga upp bekantskapen. Definitivt ge dagens ris i lokaltidningen. Så lurad jag är. För det var frågor på varje detalj. På aminosyrederivat. På fosfatidylinositol. På strukturformel efter strukturformel. Saker jag vagt kunde beskriva på övergripande nivå. Beskriva varför de finns, principiellt hur de fungerar. Till absolut ingen nytta.

Så har nu ett omdöme till salu. Gärna i utbyte mot ett nytt. Ett som fattar värdet av sjukt detaljerade kemiska grundkunskaper. Trist tycker jag, för vi har kommit bra överens, jag och mitt omdöme...

Fast kanske ska jag ändå spara det, i en kartong i källaren eller så. Som sommarkläderna. Plocka fram om ett tag igen, när ögonen lyfts över cellnivån och det blir människan, hela människan, i fokus. För jag kan för mitt liv inte tro att huruvida jag har stenkoll på alla steg i serinproteasen avgör om jag blir en bra läkare eller inte. Kan inte, vill inte. Här är mitt omdöme och jag rörande ense, oavsett resultat på duggor och tentor. Orubbligt så.

fredag 6 november 2009

Prokrastination

På engelska finns ett tämligen vanligt använt verb, "procrastination. Det finns även på svenska, prokrastination, men används nästan aldrig. Jag förstår inte riktigt varför. Det är ett fantastiskt användbart ord. Inget bra ord, men användbart. I alla fall är det det för mig. Jag är lite av en mästare i just det.

Prokrastination innebär att skjuta upp saker. Inom psykologin, där man definierat begreppet lite mer precist, är ett agerande prokrastion om det är försenande, onödigt och kontraproduktivt. Jag har insett att ganksa mycket av det jag gör är att låta bli att göra annat. För att sen göra saker som jag tidigare skjutit upp. Med effekten att allt görs precis i sista minuten. Jag är sällan för sen, bara alltid alltid väldigt väldigt nära. Det gäller viktiga saker som oviktiga saker, smått som stort.

Jag köper till exempel aldrig nya glödlampor innan i stort sett alla glödlampor i lägenheten gått sönder. Senast i förra veckan kom jag på mig själv med att bära runt den enda fungerande lampan, min golvlampa, till just den platsen där jag befann mig. Samma sak med tvätten- först när jag är inne på de kläder som av mig klassats som "knappt bärbara", och handtvättat underkläder minst en gång ger jag mig på det. Utan framförhållning, och därmed förpassad till tvättstugans skuggsidor, efter midnatt. Och tidiningarna- de bär jag inte ner till tidningsinsamlingen i porten förrän jag har minst 2 stora kassar fulla. Jag kan fortsätta. Försenande, kontraproduktivt, onödigt. Check!

Det gäller tyvärr även viktiga saker. Komplettering av behörighet till läkarlinjen lades på lådan sista 10 minuterna, på sista dagen. På expresslådan. Samma sak med ansökan till Handels, för evigheter sen. Där kom jag och han som tömmer lådan samtidigt. Viktiga samtal skjuter jag på tills det är bara nästan för sent. Inte för sent, men alltid nästan. Inga marginaler. Någonsin. Jag kan försöka skylla det på att jag länge haft ett jobb där allt ändrades hela tiden, och inget var värt att göras före det var i sista minuten, eftersom det kanske i slutänden inte behövde göras, alternativt göras dubbelt så mycket, alternativt skulle göras på annat sätt. Och där mängden saker som alltid skulle göras gjorde det omöjligt att hinna mer än vad som abolut var nödvändigt. Men det är inte därför.

Det är oerhört onödigt. Korkat rent ut sagt. Och extremt mycket just prokrastination, enligt definitionen. Försenande är det, trots att det inte är för sent,. För en "deadline" är en helt annan sak än "rekommenderad tid". Ofta är det ganska långt ifrån. Onödigt är det så gott som alltid. För samtalen blir inte lättare sista dagen än första. Vägen till affären inte kortare, tidningshögarna inte mindre tunga. Definitivt kontraproduktivt, dels eftersom det faktiskt är obekvämt både att bära runt på golvlampor, handtvätta underkläder och snubbla över tidningshögar i hallen. Dels eftersom jag tänker på att jag borde ganska mycket innan jag verkligen gör. Kanske inte så mycket på glödlamporna. Men på intygen, på samtalen. Och låter det därför ta enormt mycket mer energi än om jag bara tagit mig i kragen och gjort det direkt! Dags att sluta med det här. Har jag tänkt ganska många gånger...

Varför detta orerande om prokrastination just nu? Orsaken kallas "Biokemiska grundkunskaper", Något jag saknar, något alla rekommenderade mig att inhämta under sommaren, något jag insåg jag borde ha göra men i vanlig ordning sköt till senare. Tills det var bara nästan för sent. Tills just precis nu. Vi har internetbaserat quiz på just detta med sista inlämning inom timmar. Jag har under veckan försökt, under viss stress, inhämta kunskap motsvarande 3 års gymnasiestudier i kemi. På några eftermiddagar och kvällar. Med tilltagande intensitet. I måndags var det ju fortfarande ganska många timmar kvar... Nu är det det inte. Imorgon ska det vara gjort. Då ska det sitta.

Inser just nu att det blev ett långt blogginlägg. Inser att jag borde plugga Och inser vad det är jag ägnar mig åt. Prokrastination...

onsdag 4 november 2009

Cykelväst eller cykelvett


Jag cyklar överallt. Alltid. Jag älskar det, att cykla. Och min gröna Crecent. Mormors gamla hoj. Min världsmästar-cykel, som det står på ramen. Jag vet inte riktigt vad det är för gren cykeln är världsmästare i- röra sig framåt fort är det inte. Kanske på att gnissla. Kanske på att utöva motstånd i backe. Oklart, men oviktigt. Jag tycker om den, och den frihet den skapar.

Det finns fler än jag som upptäckt tjusningen med att cykla i stan. Många fler. Och som i alla grupper av människor går det trender också bland cyklisterna. Det brukar komma en ny varje år, ibland till sommaren, bland nu, till hösten, när hardcore cyklisterna silas ut från de som mest cylar när solen skiner. Förra hösten dök de stora blinkande lamporna upp, hösten innan sattes lampan plötsligt på hjälmen, och nu tycker jag mig ha identifierat höstens trend-  cykelvästen. Den består av knallgula västar man klär utanpå normala kläder, västar av typen man ser på de dagisbarn som tultar omkring i grupp på stan. Det är inte snyggt. Det är totala motsatsen till snyggt. Det ser hiskeligt illa ut. Tanken är sannolikt att man ska synas i mörker. Själv trodde jag det var det man hade den stora blinkande cykellampan till. För en blinkande lampa är ganska svår att missa. Och det lär väl inte vara någon bilist som tänker att cykeln är ute och åker ensam, utan cyklist ovanpå. "Det verkar bara vara en cykel ute och åker, så den kan jag ju köra in i utan att någon blir skadad". Nej, tror inte det... Jag har hjälm, den förstår jag vitsen med. Samma sak med lyse, trots att mitt inte blinkar. Men strax före väst går min gräns.  

Dessutom tycker jag mig ha noterat ett slags inverst förhållande mellan cykelacccesoarer och cykelvett. Lite som i skidbacken. Jag har hjälm så jag kan köra i puckelpisten med förbundna ögon. Jag har cykelväst så jag är osårbar... Jag kan på intet sätt hävda att jag själv är någon mästercyklist. Brutna revben och uppskrapade handflator vittnar snarare om motsatsen. Men jag försöker hålla mig ifrån bilar och trottoarkanter, och har förstått skillnaden mellan cykelväg och rallybana. Många har inte det. Särskilt ganska många knallgula västar... 

Min oro med det här modet, utöver risken att bli påkörd av en västdåre, är att Mamma ska notera västmodet och övertyga sig själv att den är ett absolut måste för att inte bli överkörd, och därmed även lägga stor energi på att övertyga mig...  Men i valet mellan cykelväst och cykelvett vet jag vad jag väljer. Jag lovar att ha hjälm, Mamma, men nån väst blir det inte!

tisdag 3 november 2009

Livet, live

Jag pluggade nästan inget alls i helgen. Bläddrade lite i någon gammal kemibok, men det var det. trots att vi är på väg in i den fruktade biokemidelen. Den som alla tycker är svår. Och torr. Som jag kommer tycka är ännu svårare, med mina ganska obefintliga gymnasiegrunder i kemi. Nämnde i förbifarten att inte lagt många minuter på att plugga i helgen och fick kommentaren "Ja, du vet väl vad du gör...".

Hade velat svara ja, klart jag vet. Men svaret bubblade upp direkt och från djupt inuti, ett starkt och rungande nej. Nej, jag vet inte vad jag gör. Jag har faktiskt ingen som helst aning om vad jag gör. För jag har inte gjort det här förrut. Inget av det. Varje dag är fylld av saker som är helt nya- inte bara nya fakta, utan nya former, nya metoder, nytt nytt nytt. Och jag står mitt i det nya och försöker förhålla mig, försöker följa inte mota strömmen, försöker ta in och försöker... må bra. Och som ett led i det sista pluggade jag nästan inget i helgen. Trots att jag inte alls vet om det var en bra ide. Trots att jag inte alls vet vad jag gör.

För det sista är viktiga, att försöka må bra. För det här är ingen temporär aktivitet. Inget man kan applicera "Stå ut lite till bara,så blir det snart bättre" på. Jag har testat den modellen tidigare. Tänker inte göra det igen. Det här kommer vara livet i dryga fem år. Fem år är en lång tid. Och livet, det består av så mycket annat än biokemi och histologi, helt oavsett hur intressant det må vara. Livet måste bestå av en massa andra saker. Inte sen. Inte "när det lugnat ner sig". Saker lugnar sällan ner sig. Livet, med alla dess komponenter, det är nu.

Vår allra första föreläsning, på uppropet, sa Åsa Nilsonne, den inspirerande lärare som välkomnade oss, några magiska ord. Några ord som fick hela aulan att fyllas av lättnadens utandning. Hon sa att vi alla kunde just andas ut. Att nu hade vi kommit in, allihop, och ut skulle vi komma, allihop. Och att däremellan var det ok att ha sina svackor. Att bli kär. Att resa bort. Att missa något obligatoriskt. Att köra på en tenta. Att... leva. Det må låta självklart. Det är det inte.

Så kanske, kanske visste jag faktiskt vad jag gjorde i helgen, när böckerna fick vila. Trots att veckan just nu känns stressig och lite kaotisk. Och torsdagens dugga ganska skrämmande. För det får kännas så ibland. Det är en del av det. Livet.

fredag 30 oktober 2009

Lärande under lupp


Snurrar lite runt lärande igen. Det är mycket av det just nu...

Logiskt tänkande är jag van vid. Mekaniskt tragglande av ord, det var jag förbered på. Men insett att det på inget sätt är det mest, med mina mått, avancerade typerna av inlärning läkarprogrammet innebär. För jag har bankat in kunskap förr. Har tragglat glosor. Det är abstrakt tänkande. Det är hjärnan som arbetar, ensamt. Det må ta tid, men det vet jag hur man gör.

Vi hade igår dugga i histologi. Läran om kroppens vävnader. Rent konkret innebär det studier av små små segment av vävnad i mikroskop. Och vetenskapen, det är konsten att lokalisera vävnaden, identifiera specifika komponenter, och så småningom, kunna identifiera om något ser ut att vara fel, och i så fall vad och hur. Vi är ännu kvar på stadiet "lokalisera", och i viss mån identifiera komponenter, men det är svårt nog. För jag inser att jag aldrig lärt mig visuellt förr. Jag har haft möjligheten till visuell inlärning, som en av de inlärningsmetoder som alltid finns tillgängliga. Jag kan välja att minnas hur ordet stod skrivet på pappret, istället för hur det lät. Det är en inlärningsmetod jag sällan väljer. Med histologin finns inget val. Jag kan inte lyssna mig till skillnaden mellan leverceller och pankreasceller, mellan enkelt och flerskiktat cylinderepitel. Visuellt lärande är enda sättet. Det är nytt. Det är svårt.

Mina ögon registrerar små ovala formationer. Utan att riktigt inse att de måste kunna skilja ovala formationer från ovala formationer. Som i mina ögon ser likadana ut. Som i tränade ögon är väldigt olika. Nyanser, det handlar om nyanser. Jag är bra på att plocka upp nyanser. I tonfall, uttryck, röster, stämningar. Jag är drillad i det. Inte i visuella avbildningar. Där är jag totalt oerfaren. Vet inte riktigt var man börjar. Börjar skilja ovaler från ovaler.

För mig är histologi lite som horoskop. Du ser det du vill se. Och allt går att hitta, om man letar noga. Min mikroskop-partner under mikroskoperingen härom dagen identifierade triumferande två områden med Brummers körtlar i ett preparat, och var på väg att cirkla in ett tredje innan jag upplyste honom om att han satt och tittade på pancreas, bukspottkörteln (för aningens mindre histologinerdiga läsare, Brummers körtlar finns bara i övre delen av tunntarmen, absolut inte i pancreas). Men klart det gick att hitta något som med lite kreativitet kunde tolkas som Brummers körtlar. Om man verkligen försökte...

Jag övar på att skilja prickar från prickar, kryptor från kryptor, cirklar från cirklar, och hela världen tycks svagt HTX-eosinblå. Och stirrar just nu framför mig på de 3 äpplena i fruktskålen på bordet, och funderar på om jag ska ta ett äpple, ett äpple eller kanske... ett äpple?