Nästan nobelpris...

Labbade igår. Precis hela dagen. Mellan nio och fem. Det var roligt. Första 45 minuterna. Vit rock, spacade glasögon, provrör och pipetter. Sen hade jag tröttnat. För det tog en evig tid att mäta, blanda, centrifugera, geldestillera, koka, färga, mäta och pipettera. Och att vänta. Vänta på att något kanske skulle hända. Jag tappade fokus. Och intresse. Försökte fram till lunch att intala mig att jag gillade det. Att det var extremt spännande att laborera fram optimala PH för enzymet amylas. Men det var inte det. Det tog 7 timmar att komma fram till att amylas trivs bäst I PH 7. Något vi alla var ganska säkra på från början. Något vi kunnat verifiera på 45 sekunder i valfri bok. Jag förstår såklart att det inte är poängen. Att vi självklart laborerar fram vedertagna sanningar. Att tanken är att vi ska lära oss av det. Men för mig tappade det sin inlärningspoäng, eftersom jag bland pipetterande, blandade, mätande och kokande glömde bort varför vi gjorde alltihop. Glömde att det handlade om optimal funktion på amylas, och mest fokuserade på att provrör 3 skulle ha 0,45 ml stärkelse och provrör 4 0,6 ml. Och sen ändå pipetterade fel… Det blir ingen labråtta av mig, en hypotes som härmed är bekräftat.

En sak jag däremot insett att jag gillar är enzymer i sig. Amylas inräknat. Trots att jag helst inte labbar på dem. De är extremt coola- små proteiner genialiskt konstruerade för att facilitera någon nödvändig reaktion i kroppen. Mycket av kroppens funktioner fungerar, men hade en ingenjör fått fria händer där någon gång i skapelsen hade det kunnat fungera extremt mycket smartare. Men när enzymerna sattes samman var nog ett gäng riktigt smarta ingenjörer inblandade, för de är imponerande smarta. Målinriktade, effektiva, med en uppgift som de utför galant tills de inte längre behövs, och då stänger de ofta av sig själva. En annan sak jag verkligen gillar med enzymer är att deras namn är hur lätta som helst att memorera. Lipider spjälkas av lipas, maltos (en sockerart) av maltas, glukos av glukas och laktos….japp, av laktas. Se, någon har tänkt till igen. Killen som namngav pterygoidamuskeln eller fosfoidylinositol har en del att lära där…

Så antar vi behöver labba ibland. Eftersom några av oss just då kommer upptäcka att de verkligen gillar det. Några av oss som sen kommer gå vidare och upptäcka nya coola enzymer. Som de förhoppningsvis ger begripliga namn, med framtida läkarstudenter i åtanke. Och några av några kommer sen utveckla nya läkemedel baserat på sina upptäckter. Läkemedel som vi andra, som gillar effekten av enzymer, men helst slipper labba, kan ge våra patienter. Ska tänka så nästa gång jag pipetterar blå vätska i mängder av provrör, eller väntar i evigheter på att den blå vätskan ska bli brun. Nästa gång jag för tredje gången blandar nya buffertlösningar eftersom jag tappat räkningen på hur många droppar stärkelse jag blandat i provrör 3 respektive 4. Att jag nästan bidrar till upptäckten av något fantastiskt nytt läkemedel, till Nobelpris, till räddande av liv…