Vackertvädermoln

Jag borde vara tentastressad nu. T minus 6 övergick precis i T minus 5, och det är oändligt mycket kvar att lära. Oöverskådligt mycket jag borde kunna men inte kan. Enormt mycket som ska in, in i mitt huvud, in i tentabubblan. Men tentastress överskuggas just nu av ett stort moln, ett stort vackert väder moln. En skir hinna solsken har lagt sig över tentabubblan, har slunkit in som en färgglad isglass över tentastress, som ett överröstande Håkan Hellström jubel över muskelspolar och golgisenorgan. Sommarlov, eller drömmen om det, är vad som nästlat sig in. För än mer än att idag är T minus 5, är det idag S minus 6. Om sex dagar. Sommarlov.

Kommer på mig själv med att dagdrömma, oändligt mycket. Drömde om det i höstas också, om livet efter, men då mycket mer för att bli av med än för att nå fram till. Mitt i en mening om eicosinoider dyker den upp, Pripps blå-klippan, med vännerna och gitarren, solväggen vid Nytorget, i evigheter med glassen och tidningen, den där lugna, långa löprundan runt Årstaviken, tagen efter att ha vaknat av mig själv. Sommarlov, om sex dagar. Om sex dagar är allt det där mitt. Det känns oändligt lyxigt. Orimligt lyxigt nästan. Som att ha vunnit på lotto. Vunnit 12 hela veckor. Jackpot med joker. Vinst i den finaste av valutor. Tid. Och jag vann alltihop.

Tentan rycker när och är skrämmande och stor. Men lyckan över storvinsten överskuggar. Glädjer mer än tentan skrämmer, lugnar mer än tentan stressar. Och om tentaresultatet är osäkert, är utgången av att tentadagen kommer och går säker. Utan något tvivel leder fredagens intåg och uttåg till sommarlov.

Tenta om fem dagar. Vi får se hur det går. Men det är ok. För om sex dagar plockar jag ut min högvinst. Min tolv veckor långa färgglada isglass, min frihetsalstrande hinna av solsken, mitt underbara vackertvädermoln. Mitt sommarlov.

Sjutton vad livet är bra ibland…

Obligatorisk närvaro

Nio dagar kvar till tenta. Knappa 200 timmar. Några ska sovas. Det är inte mycket. Av de här timmarna, tar icke-tentarelevanta moment upp en del tid. Mat, transport och några små sociala komponenter som håller en mänsklig, det krävs. Men så är det de obligatoriska skolmomenten. Dagarna med ”obligatorisk närvaro”. Dagarna som inte bidrar med något inför tentan om tio dagar. Tentan om knappa 200 timmar.

Tentarelevant och icke-tentarelevant. Plötsligt är det så världen indelas. Så blev en av de obligatoriska dagarna frivillig. Ryktet spred sig som en löpeld, kollektiva lättnaden stor. Timmar plötsligt fria, flyttade från icke tenta relevant till tentarelevant. Lättnaden stor, så även min.

Tentarelevant och icke-tentarelevant. Så indelas världen. Obligatorisk vs frivillig närvaro. Så klassas aktiviteter. Och det var någonstans där lättnadens andetag fastnade i halsen. Det var någonstans där jag kände att starkt behov av att stanna upp, ta tre steg bakåt, andas djupt. Ta mig ur T2-bubblan.

PU-dagen handlar om medicinsk psykologi. Något jag tycker är verkligt intressant. Med Åsa Nilsonne. Någon som jag tycker är verkligt bra. Ändå stod jag redo att helt utan att reflektera skippa dagen, enbart för att den hamnade både i kategorin inte tenta relevant och i kategorin frivillig. I T2-bubblan, där existensen just nu kretsar runt att klara tentan kändes det självklart.

Men utanför T2-bubblan inser jag att jag är här för något annat än att bara klara tentor. Att jag är här för att lära mig saker som är intressanta. Såsom det som Åsa Nilsonne ska berätta. Att jag är här inte bara för att klara tentor utan för att bli en riktigt bra läkare. Något som jag tror att Åsa Nilsonne kanske kan bidra till.

För utanför T2-bubblan inser jag att jag ju faktiskt inte alls behöver vara här. Att hela KI har frivillig närvaro. För oss alla. För mig alldeles särskilt. Jag har en utbildning som räcker fint. Jag är här för att jag vill, bara därför. För att det är genuint intressant. För att bli leg läkare måste jag klara tentor, men för att bli en motiverad, inspirerad och bra läkare måste jag mer.

Så jag la därmed några av mina dyrbara ”pre-tenta-timmar” på en aktivitet som inte var tydligt tentairrelevant. Gick till en icke-obligatorisk aktivitet, helt frivilligt. För att jag insåg att den kanske är lite relevant för livet efter tentan. Och kanske mest, för att jag faktiskt ville.

Om att vilja ta i famn och göra allting bra

Idag grep de tag igen, krokarna. Och nu på riktigt, rakt i ansiktet. Hon klev in genom dörren, lite blek, lite vacklande på blicken. In till C och mig, som skulle ta emot henne, ta anamnes och inleda, innan hon fick träffa den riktiga läkaren. Sexton år gammal, eller ung. I hennes fall kändes det som ung. Och de började ringa nästan direkt, varningsklockorna. Högt och öronbedövande. Alarm från alla håll. Varning för ras. Varje svar på våra frågor, lite undvikande, lite osammanhängande, var en pusselbit. En pusselbit som passade alltför väl in i ett alltför bekant pussel. Jag ville ta henne om axlarna och skaka om, ta henne i famnen och hålla hårt. Men det gjorde jag inte. Vi ställde frågor, försökte balansera på linan mellan att vara för påträngande och för accepterande, för utmanade och för försiktig. Försökte ställa frågor som hjälpte, och försökte höra svaren genom varningsklockorna. Såg på C och kunde se att hon också la bitar i ett eget pussel. Mötte hennes blick och hon speglade mina tankar, speglade min hjälplöshet. ”Vad kan vi göra”?

Vi gick in till läkaren, tillsammans. Vi avrapporterade, försökte skala tolkning från fakta, tassade runt, letade differentialdiagnoser, mer för att vi ville än för att vi trodde att någon fanns. Pusslet hade lagts för bra. Hon lämnade oss med blodprov och återbesökstid, lämnade oss och vår ST-läkare. Vår ST-läkare, 6 år av utbildning före oss, många år av liv mer erfaren. Dörren stängdes, vi diskuterade, tänkte högt, och så sa hon det, vår ST-läkare, vis av utbildning och livserfarenhet, med en röst som ekade hjälplöshet, sin egen hjälplöshet. Ställde frågan som var uppriktig, frågan som inte ställdes i lärandesyfte. ”Vad kan jag göra”?

Mycket kan man läsa sig till. Annat kan man av erfarenhet bli vis på. Men ibland hjälper det inte. Ibland står man ändå svarslös, som om det vore första dagen. Hjälplös med varningsklockorna. Med innerlig önskan att man bara kunde ta någon i famnen och göra allt bra. Med obarmhärtig vetskap att det inte går.

Det kan ju regna imorgon...

Sommar. Sommar på riktigt. Sådär bara, över en natt. Sol som värmer på riktigt, blommande hägg, doft av gräs och brygga. Uteserveringar som svämmar över, stillastående cykelvägar, en flockrörelse ut på gatorna. Ut på gatorna, av med kläderna, glass och rosévin. Så gör vi, allihop. Varje minut ska nyttjas. För det kanske regnar imorgon. Så tänker vi alla. Så även jag.

Så även jag, vilket passar halvbra ihop med vårt schema just nu. Vårt schema som inte har ”Promenad längs prunkande Årstavik” eller ”Vin på uteservering i kvällssol” inlagt, utan istället preparatförhör, dissektionsrepition och obligatoriska PU-dagar. Dissektionsrepition som innebär närvaro inomhus, långt från sol och värme. Preparatförhör som kräver studiediciplin. Ganska mycket studiediciplin. Biblioteket känns mörkt och kvavt, preparatrummen än värre. Fönstret påminner om den blå himlen och mina ögon dras dit, bort från flashcards och anatomibok. Och gräsmattan utanför Jöns Jakob är enormt trevlig. Men särskilt många muskler och ben har jag inte lärt mig där.

Det var inte lätt att hålla disciplin inför vinterns tenta. Men någon avledande sol fanns inte. Glögg och lussebullar äter upp timmar, rosévin hela kvällar. Promenader i snö och minusgrader går fort, strosande i vårsol går sakta. Sommaren är inte förenlig med tentaplugg. Någon klok person insåg det och införde sommarlov. Det är aldrig synd att sommaren kommer tidigt. Men just nu känns det väldigt synd att den där kloka personen som kom på sommarlovet lät det börja sådär en månad för sent.

Jag inser redan att pluggandet inför nästa vårs preklintenta kommer ske i uppförsbacke. Uppförsbacke bestående av förträngd försommarsol. Inser det, och vrider bordet bort från fönstret. Stirrar ner i tentasammanfattningen. Läser fokuserat. I fyra minuter, tills telefonen surrar. ”Glas vin på Strandbryggan?”. Tenta om två veckor. Men solsken idag. Och man vet aldrig, det kan ju regna imorgon…

Via latexhandskar och plastmodeller

Muskler. Senor. Ligament. Ben. Många är de. Oändligt många. På måndag ska de sitta. Alla. Preparatförhör. Vi ska alltså hitta dem, på preparaten. Alla. Och man lär sig bäst när man tittar på preparaten. Det ger sig ju själv. Lärarna har sagt det. Tutorerna säger det. Vi säger det nästan till varandra. Den logiska delen av mig förstår det. Självklart lär man sig bäst när man är nära- kan vrida och vända, känna och flytta på. Den logiska delen av mig förstår att det blir utmärkt med en hel dag av repetition i dissektionssalarna på torsdag. Och en hel dag med plastmodellerna på fredag. Det är då bitarna kommer falla på plats. De oändliga antalet latinska namn fastna. Små senor kommer kunna skiljas från andra små senor. Det vet den logiska delen av mig.

Den andra delen av mig har lust att lämna landet före torsdag. Den ser ingen alls vits med att spendera en hel dag i ett kallt rum iklädd blå rockar. Den delen av mig tror inte alls att namnen fastnar bättre där. Att senorna lättare skiljs från de andra senorna. Den vill inte plocka isär plastmodeller i kvava rum, bläddra bland solkiga inplastade pärmar. Den mindre logiska delen av mig vill andas försommarluft och få sol på armarna, inte stå i kallt rum med plasthandskar, inte sitta I kvava rum med plastmodell. Den blir otålig och instängd, utmattad och uttråkad. Det var samma sak med mikroskoperingen, som gjorde mig åksjuk. De små rosa strukturerna som flöt in i varandra, Som fick mig att vilja fly skolområdet efter 45 minuter i den lilla salen. Som vi skulle kunna skilja från varandra. Jag var mest bra på att se alla sätt på vilka de inte skiljer sig från varandra. Alla sätt på vilka de mest bara var väldigt väldigt lika.

Hela jag längtar verklighet. Längtar verkligen verklighet. Mindre böcker, mer människa, mindre läsa, mera göra. Där är alla delar av mig eniga. Men vägen dit går via preparat och plastmodeller. Av små eoxinfärgade cellstrukturer i mikroskop. Den logiska delen av mig förstår varför. Men den kämpar just nu I uppförsbacke mot den andra delen, den som inte förstår. Mot den andra delen vill helst träffa patienter direkt, gärna imorgon. Utan omvägar via plast och preparat.

Imorgon sätter dem logiska delen av mig åter handklovar på den andra delen och drar på sig den blå rocken och plasthandskarna. Fortsätter knata på den långa vägen mot verkligheten. Via latexhandskar och plastmodeller…

Om stress som inte är min

Det ligger en ånga av stress över biblioteket. Och stressen är inte min. Grupprummen är fyllda, liksom läsesalarna. Klungor av individer i sofforna, runt de runda borden, i klungor i hörn och korridorer. Colaburkar och godispåsar, röster i lite för högt tempo, i lite för hög pitch. Det osar av stress på biblioteket. Och stressen är inte min.

De ser ut som oss, de som fyller grupprummen. De är så lika oss några kan vara, utan att vara vi. De som fyller grupprummens tavlor med reaktionsvägar och formler. De som bär runt på de blå böckerna. De som mumlar glukofosfatas, laktatdehydrogenas och pyruvatkinas i korridorerna. De bär på en stress som för sex månader sedan var vår. T1 har dugga i intermediärmetabolism på måndag.

Samtidigt har vi idag haft årets finaste dag. Och Stockholmarna har blivit som Stockholmare blir. Gått man ur huse, släppt allt vi har för händerna. Fyllt promenadstigar till bristningsgränsen, ätit glass, täckt varje gräsplätt på Nytorget och i Rålis och bränt oss charmigt ljusröda. Så också jag. Jag har varit långt från biblioteket. Långt från plugg. Och långt från att vara stressad över det. Men jag vet att det skrivits på tavlor i biblioteket. Nervöst rabblats reaktionsvägar. Stressat repeterats enzym och kofaktorer. Första sommardagen är helig, men duggastressen termin 1 biter den tyvärr inte på. Duggabubblan tar den sig inte igenom.

Så till er som så nästan är jag, till er som var vi för sex månader sedan säger jag vad alla som var T1 plus någonting sa till mig. Andas. Det kommer gå. Och om inte, går det nästa gång. Och så småningom spelar allt det där inte längre någon roll. Så snart som om sex månader, kommer ni lämna ett stressångande bibliotek för solsken, eller kanske glöggkalas. Lämna de som var ni för sex månader sen. De som då är där ni är nu. Lämna dem beväpnade med de förhoppningsvis tröstande orden ”Det kommer gå bra” och ”Det blir bättre, roligare, snart”. Ord som ni då kommer veta är sanna.

Kakan, att ha och att äta

Ganska ofta är det ett val emellan. Jag väljer till och väljer därmed bort. Ett val jag gör hela tiden, varje dag. Man kan inte ha kakan och äta den. Nästan alltid är det så.

Var på alumniträff på gamla jobbet häromkvällen. Speciellt för alla som gått vidare till något hälso- och vårdrelaterat. Varje år är de, de träffarna. Jag har varit med många gånger, från insidan. Rusat in, presenterat några bilder och lite teorier. Ihopsatta någon sen natt, på tid som inte fanns. Gått med på middagen eftersom man ändå måste äta, men varken stannat sent eller tömt vinglasen. Eftersom det aldrig varit det sista på arbetsdagen. Så var det då.

Nu kom jag utan något att presentera eller förbereda. Utan kostym, utan laptop. Klev in i rummet, såg skärmen med en bild jag för ett år sedan kunde ha gjort. Allt var så oerhört bekant och på samma gång nu så oerhört främmande. Diskussionen var igång, objektivt viktig och intressant. Och jag är glad att alla de i rummet vill diskutera just det. Engagera sig, tänka, räkna, teoretisera och applicera. Och så oerhört glad att jag nu slipper. Och för varje powerpointbild växte den, den rent fysiska känslan. Känslan av att veta precis varför jag är där jag är nu, och inte kvar där jag var då.

Så följde middag, flera rätter med goda viner. Fina dukar och trevligt sällskap. Diskussioner jag uppskattade med människor jag tycker om. Snabba hjärnor och kvicka tungor. Jag uppskattade det, varje del. Plötsligt uppskattade jag det på ett sätt jag aldrig riktigt uppskattat det förr. De små sakerna och de stora. Och varefter kvällen avlöpte växte den, åter, den rent fysiska känslan. Känslan av att veta precis varför jag ändå varit kvar så länge där jag varit.

Jag är fantastiskt glad att jag varit där. Att jag har kvar dem alla, som vänner och förtrogna. Som personer som värderar mina åsikter och tankar. Att världen finns inom räckhåll, världen där jag inte kan minst, utan ibland kan riktigt mycket. Att jag bjuds på allt det, bjuds på det och ibland på en fin middag. Så fantastiskt glad att jag varit där, och i samma stund så himlastormande glad att jag inte är där längre. Att jag inte längre behöver investera energi i att försöka tycka något är intressant som jag inte tycker är det. Att jag lugnt kunde dricka upp sista dropparna av dessertvinet innan jag cyklade hem genom vårkvällen. Så glad att jag just nu inte är där, utan är precis där jag är. Där jag ska vara.

Så ganska ofta är det ett val. Välja till och välja bort. Men ibland, ibland går det faktiskt nästan. Att både ha kakan och äta den.

Om tysta rum

Jag har haft en dust med grannen. Eller snarare, grannen har haft en dust med mig. Det var han som var arg. Han som var störd. Han som uppenbarligen inte uppskattade mig som granne. Han ringde häromdagen och var ursinnig. Ursinning för att jag, citat ”Flyttar möbler och slår i kastruller”. Alla som känner mig vet att jag bara möblerar om under pistolhot. Och att skrammelorkestrar inte är något jag ägnar mig åt, särskilt inte natttid. Jag hade svårt att ta honom på allvar. Och fann mig själv förvånande lugn, trots att ha fått ”Du ljuger för mig” kastat i ansiktet ganska många gånger, och tillsammans med hot om några vaga regler i förenings stadgar. Jag försäkrade att det inte var med avsikt, trots att jag på inget sätt kunde förstå hur mina ytterst timida aktiviteter i köket kunde ha stört. Bedyrade att jag skulle göra mitt bästa för att vara tystare, trots att jag just då inte alls visste hur. Och eftersom jag inte förstod hur jag skulle vara tystare, upprepades samma historia dagen efter. Nära hysterisk granne, lugn men oförstående jag. Jag insåg att det var ohållbart. Jag kan inte sluta flytta möbler jag inte flyttar, sluta slå i kastruller jag inte rör.

Dagen efter skulle vi på mitt initiativ reda ut det, grannen och jag. På vetenskapligt undersökande sätt testade vi ljud. De ljud jag faktiskt gör. Inte flytt av möbler. Det visade sig att de ljud han tolkade som flytt av möbler var öppnande av frys och kyl. Det han tolkade som slag på kastruller var jag som satte bestick i diskstället. Det han stördes av var små tecken på normalt liv. Och det visade sig att han stördes av fler än mig. Stördes enormt av grannen ovanför, som spelade gitarr. Han sökte här mitt samförstånd. Jag kontade med att det var ganska trevligt med gitarrspel. Och att han blivit bättre, killen ovanför. Bättre på gitarren, inte tystare… Vi bor i identiska lägenheter, grannen och jag. De är precis lik lyhörda. Och vi har samma grannar. Vi borde störas ungefär lika mycket. Det gör vi helt uppenbart inte.

Ungefär samtidigt med grannepisoden har jag insett att jag pluggar väldigt dåligt i tysta rum. I de där rummen där folk vänder på huvudet när någon byter färg i fyrfärgspennan, där ingen skulle drömma om att äta ett äpple, och där man nära kan höra stressade hjärtan slå. Där pluggar jag riktigt dåligt. Tystnaden skapar en oro i mig, och hjärnan får ett behov av att fylla ut tystnaden, med tankar på allt annat än just de studier jag borde ägna mig åt. Och så lyssnar jag på alla de små knappt ohörbara ljuden. Saknar sorlet de brukar sugas upp av. Hör det knappt hörbara ljudet av människor som stressar. Saknar det mer hörbara ljudet av människor som lever.

Kanske är det för att jag är uppvuxen i ett hem där tystnad inte uppmuntrades, och knappt existerade. Kanske är det för att jag spenderat otaliga nätter i lyhörda hotellrum, och är van att sova där det går, när det går, oavsett ljudbild. Men ljud av människor är för mig motsatsen mot vad det är för min granne. Ljud av människor skapar i mig inget ursinne, oavsett när. Det skapar ett lugn.

Behöver man helt tyst när man pluggar väljer man inte att plugga på café, utan väljer de helt tysta salarna. Och behöver man total tystnad för att somna, ska man kanske inte bosätta sig i en lyhörd innerstadslägenhet. Och väljer man trots allt att göra det, så får man tåla att det finns människor i närheten som lever, precis som man inte säger till folk i närheten att vara tysta när man flyggar på ett café.

Jag pluggar inte längre i tysta rum. Och jag fortsätter leva i min lägenhet. Öppnar frysen lite försiktigare, men slutar inte äta glass. Fortsätter leva till ljudet av grannen ovanför som knappar på sin gitarr och grannarna till höger som sorlar med middagsgäster. Och trivs bra med det. Trivs bra med det som grannen till vänster kommer fortsätta vara ursinning på. Och tyvärr har han bosatt sig i bostädernas motsvarighet till caféet, inte i det tysta rummet. Och får lära sig leva med det. Eller leta upp ett tyst rum någon annanstans. Där man kvällstid inte öppnar kylen. Där det inte finns ljud av liv.

Den inbillade sjuke?

Jag har nästan aldrig ont någonstans. Är en sådan där person som får kasta värktabletterna för att bäst före datumet gått ut och som inte förstår att jag håller på att bli sjuk eftersom det går så långt mellan gångerna att jag glömt hur det känns. Som kan bära tunga väskor, gå i dåliga skor många dar i sträck, överträna och springa på hårt underlag, utan att kroppen ens signallerar att jag gör något fel. Smärta och värk är därmed något för mig ganska främmande.

Men så för några veckor sedan kände jag mig plötligt lite stel i ländryggen. Lite trött, hade nästan lite ont. Försökte stretcha, massera lite, men den var kvar, värken. Kanske en ovanligt tung väska? Kanske någon olycklig övning på boxningen? Några dagar senare började vi på nytt moment i skolan, rörelseapparaten. Och inledde med ryggen. Ryggen, som jag aldrig känt av. Ryggen, som nu gjorde ont. Sammanträffande. Ett riktigt sammanträffande

Men den gav med sig, ryggen. Så förra måndagen, efter ett ganska tufft träningspass, kände jag plötsigt av knäet. Det knäppte lite, kändes ömt när jag böjde det och var lite ostadigt på något vis. Mitt knä, som jag aldrig haft ont i. Trots ensidig överträning, trots löpning på asfalt. Nu gjorde det ont. Bara någon dag innan… javisst, benen. Rörelseapparatens andra område. Knä, korsband, menisker.

Och smärtan flyttade sig ner till fotvalvet, samtidigt som vi rörde oss längre ner i de nedre extrimiteterna. Ungefär samtidigt som jag lärde mig att det inte var en ”muskel under foten”, utan sannolikt m. flexor digitorum longus, eller kanske brevis som gjorde ont. Sammanträffande igen, ett väldigt sammanträffande.

Det gjorde lite för ont för att vara inbillning, projektion, både i ryggen, i knäet och i foten. Men det är lite för mycket av ett sammanträffande för att vara en slump. Eller? Har jag gett begreppet psykosomatism ett ansikte? Eller har jag bara blivit lite för bra på att lyssna på min kropp? Jag vet inte. Trösten är att ryggen nu är bra, knäet bättre och att foten säkert är på banan om någon vecka igen. Och förhoppningen är att jag kan sluta med detta förkroppsligande av våra skolämnen nästa termin, innan vi börjar med neurologin, och efter det ”Den sjuka människan”…

Om Det ska jag inte skriva

Redan i början av termin ett berättade de om Det. Att vi skulle göra Det och att vi inte fick prata om det. Sedan, senare i höstas, när vi närmade oss Det för första gången, så återkom det. Att vi inte, absolut inte, fick prata om Det. Någon historia om någon som pratat i mobil på bussen togs upp. Som avskräckande exempel, på respektlöshet. Och så idag. I måndags när vi för första gången verkligen gjorde Det, kom det såklart tillbaka. Från tutorerna. Och supertutorerna. Inte inte inte prata om det. Prata om Det.

När de sa det vi terminsstart kändes det självklart. Och då i höstas, då fungerade det också. Nästan i alla fall. Jo, lite var jag tvungen att prata, och att skriva om det. Men vagt och svepande. Och än var det inte riktigt på riktigt, än var vi inte riktigt där. Men så nu, nu kändes det plötsligt svårt. För nu kom de, känslorna, intrycken. Direkt och helt inpå, trots dubbla handskar. Konkreta och levande, trots… Och det är ju så jag hanterar dem. Känslorna. Jag pratar och jag skriver. Just det vi inte inte INTE fick.

Det är inget nytt, att inte få prata om det jag gör. Hela mitt förra liv var en stor hemlighet, fjorton timmar om dygnet. Vi jobbade för Klienten. Företaget hemligt, frågeställningen hemlig, ibland var till och med staden hemlig. Oklart vad av ovanstående som egentligen behövde vara en hemlighet. Oklart riktigt varför. Så för att göra gränsdragningen enkel, för att det fanns nog annat att tänka på, var allt hemligt. Det var inget man direkt funderade över. Det var bara så det var. Inget jag funderade över, eftersom behovet av att prata om det inte på samma sätt fanns. För att ganska lite som krävde att någon konfidentialitet röjdes verkligen rörde om och kom nära inpå. Verkligen berörde.

Här och nu är allt plötsligt omvänt. Idag förstår jag varför, men behöver prata. Och skriva. Och prata. Samtidigt förstår jag det verkligen den här gången. Förstår varför vi inte ska prata om det. Av respekt. Av en respekt som självklart är viktig. Försökte landa i var gränsen går, i mitt eget tycke och i andras. Diskuterade med tutorer och supertutorer, men det upprepade bara vad som tidigare sagts. Inte prata om det. Utan att kunna precisera Det. Diskuterade med mig själv, den enda jag med säkerhet visste att jag fick diskutera det med. Det är ingen hemlighet att läkarstudenter dissikerar. Dissikerar annat än grisar. Och jag tror ingen önskar att det första snitt jag lägger läggs på en nedsövd patient. Samtidigt finns det ett löfte av respekt till den människa som donerat sin kropp till just detta ändamål. Och ett ansvar att missuppfattningar inte sprids. Så landade inte heller riktigt. I någon solklar definition av Det. Det som man inte får prata om, och det som man får.

Så jag hade velat prata av mig, till alla jag har nära, skriva av mig just här och nu. Men väljer att inkludera väldigt mycket i Det. Det som jag inte pratar om. Eftersom respekten just här, just nu, är viktigare än mitt behov av att prata och skriva. Så ni får nöja er med att veta att jag haft en dag som rört, en dag som kommit inpå skinnet. Trots dubbla handskar.

Nyfiken

Jag är inte en sådan där person som vill veta allt om allt hela tiden. Jag är inte inbitet nyfiken på hur allting fungerar. En del saker är sjag självklart nyfiken på, som människokroppen, men någon generell lust att veta hur precis allting fungerar har jag inte. Jag har aldrig ägnat mig åt att plocka isär tekniska apparater, som brorsan min. Jag bryr mig om att datorn fungerar, inte hur. Samma sak med telefonen, med lampan, med cykeln och det mesta annat som hamnar i min väg. Går saker sönder vill jag ha dem fixade direkt, men vill helst inte veta hur det sker.

Jag är inte heller en sådan person som vill veta allt om alla. Skvallertidningar till exempel. Det är ganska lite i dem jag bemödar läsa. Än mindre engagera mig i. Så Madde och Jonas har gjort slut. Jaha. Kanske, om någon blev ordentligt sårad, någon av de skvallertidningarna skriver om, kan jag bry mig en liten liten stund. För det är ju alltid trist när någon blir det. Men inte mycket mer än så.

Jag är däremot en sådan person som vill veta allt om de människor jag träffar på. De som blir en del av min verklighet, om så bara för ett kort möte. De som jag har en relation till, nära eller mindre nära. Där är jag nyfiken så det förslår. Där är all information plötsligt intressant. Vill ännu hellre veta hur alla känner, tänker, resonerar, mår och lever. Vill veta vilka de är djupt nere i grunden. Att verkligen förstå människor måste vara något av det finaste, och vägen till den där förståelsen något av det mest intressanta.

Jag kommer inte tvinga alla er som läser att låta mig förstå er på djupet. Även om det vore intressant. Men för att stilla lite av min nyfikenhet har jag trotsat min teknikaversion och knåpat ihop en liten fråga ute i vänsterkanten. Kräver från er bara en knapptryckning. Ger ganska lite djup men stillar lite av min nyfikenhet. Och sen får ni ju som alltid, gärna kommentera och maila och allt det, om ni vill säga något mer än det jag har i mina flervalsalternativ…