tisdag 19 februari 2013

Om selektiv kompetens


Sitter med mitt KUM-team på vårt rum på studentmottagningen och småpratar, i väntan på röntgensvar på den misstänkta radiusfrakturen. Ortoped H, sjuksyrrestudent L och jag. Ortoped H som just imponerat enormt på mig genom att utan ansträngning reponera en luxerad höft. Vi pratar om hur man rapporterar över patienten, sjuksyrran till mig. Ortoped H trycker på betydelsen av SBAR. Situation, bakgrund, aktuellt och rekommendation. Struktur, ordning och relevant fakta. Det är viktigt. Vi diskuterar vilken fakta som ska vara med och inte. "Jag tycker namnet är viktigt" säger sköterskestudent L. Ortoped H tystnar, tittar upp med frågnde blick. Namn? Hurdå menar du? Ja, förnamnet, jag tycker det är br att nämna". Ortoped H ser frågande ut. "För och efternamn?" undrar ortoped H. "Nej, förnamn räcker". Jag har gått från att följa deras uppenbart olika perspektiv till att lägga mig i. "Jag tycker det är bra, med ett förnamn". "Vad ska du ha det till?". Nu vänder han sig mot mig, som om han förväntar sig ett argument han kan relatera mer till då. Det får han inte, visar det sig. "Du måste ju ha för- och efternamn om du ska kunna identifiera patienten, fortsätter han. Och flera patienter kan ju ha samma namn, så då är personnummer bättre. Vi ser på varandra, L och jag. "Men det är ju inte för att identifiera", fortsätter jag. Det är ju viktigt det med, såklart, men. Det är ju för att…kunna hälsa. Det är trevligare att kunna säga "Hej Karin", än att säga "Hej". Jag tror patienten känner sig mer välkommen, känner mer att vi har koll om vi kan deras förnamn". Ortoped H tittar på mig igen. Ser oförstående ut. "Jaha. Så har jag inte tänkt… Jag tycker personnummer är bäst"

Vi pratar inte mer om just det. Vi pratar om hur man reponerar höfter. Och en massa annat som ortoped H gör fantastiskt bra. Och jag försöker ta till mig. Av de saker han kan sådär fantastiskt bra. Men vi rapporterar patienter till varandra, med förnamn. "Karin, 33, smärta i höger höft och armbåge efter att ha halkat." Och jag hälsar sen på Karin med förnamnet när jag träffar henne. Och det känns som om Karin uppskattar det.

fredag 15 februari 2013

Lyssna. Bemöta. Med respekt

"Det låter kanske krasst, men, lyssna på patienten, bemöt deras oro och behandla dem med respekt, så har du en nöjd patient. " Nästan oavsett hur allt annat går. Säger läkaren som gör just det. Som jag går med en förmiddag på mottagning och blir inspirerad och glad av. Som är väldigt duktig och säkert nästan aldrig gör fel. 

Ortoped-KUM. Studentmottagningen. Som jag är placerad på innan jag läst ortopedi. Innan jag vet någonting alls. Jag är placerad där med sköterskestudenter som aldrig varit på ortopeden heller. Som inte heller vet något. Vi ska komplettera varandra med olika kunskaper, men jag oroar mig lite där på första morgonmötet för att noll plus noll fortfarande är noll… Går med vagt minne av hur handen ser ut på insidan till den första patienten. kvinnan med handskadan. Kvinnan som jag många timmar och många "Det ska jag ta reda på åt dig" senare får en stor och oväntad kram av. "Ni har varit helt fantastiska". Trots att vi inte lyckades reponera hennes arm. Trots att hon måste komma tillbaka för operation. Trots att vi inte alls botat henne. Trots det hade vi varit fantastiska. Och jag går med lite rakare rygg till nästa patient, trots att knäet inte är mycket mer känt än handen. Knäet som jag lär mig väldigt mycket om, genom att svara på patientens frågor. De som går att besvara. Och lyssna på frågorna. Precis alla. Och den gamla förvirrade som gång på gång säger gå inte, och kramar min hand. Från henne går jag inte, trots att jag vet att hon säkert har glömt, nästa gång jag kommer. För just nu är det viktigaste än om vi lyckas reponera hennes höft eller inte. 

Aldrig förr har jag kunnat så lite men känt att jag kan så mycket. Och jag minns det han sa, den där läkaren som var bra och inspirerande. Och inser att jag trots allt kan. Oavsett vad jag kan om knäet kan jag lyssna. Bemöta. Med respekt. Dag tre kan jag mer om knäet. Behöver inte fråga handledaren lika mycket. Dag sex kommer jag kunna ännu mer. För att inte tala om dag tio. Men det viktigaste lärde jag mig ändå dag ett. Visste kanske innan, men förstod på riktigt nu. Dagen jag fick en fantastiskt nöjd patient trots att jag egentligen inget kunde. Dagen jag insåg att oavsett hur lite kunskap jag har finns det något jag kan. Som vi alla kan. Lyssna. Bemöta. Med respekt. 

Önskar alla som arbetar med människor fick träffa läkaren jag blev glad och inspirerad av. Fick en kram från världens nöjdaste patient fast de inget kunnat. Fick inse det jag insåg. Och sen aldrig glömma.

tisdag 5 februari 2013

Ljusglimt

Mottagningen. Det ska åtföljas av en suck som kirurg-kandis. Eftersom det betyder att man inte ska vara med på operation. Eftersom man är jättelångt från skalpeller och narkosmedel, från intubationer och artärnålar. Patienterna är vakna och oftast inte ens i sjukhuskläder. Visste man inte bättre kunde man tro att de var friska. Det är här man inte gör något alls. Varken skär eller syr. Håller mask eller sätter nål. En djup suck, med ett öga på nästa dags operationsschema, det andra på I-phonen. 


Mottagningen. Den kommer som en befrielse. Från just skalpeller och narkosmedel, från masker och artärnålar. Från allt jag blandar ihop och rör till. Från allt som är jätteviktigt men omöjligt att minnas. Omöjligt att vilja minnas. Plötsligt är patienten en människa, på alla sätt, vaken och närvarande. Och just nu så mycket är viktigare än att kunna skilja sax från piang. Och en hel dag går utan att jag känner mig klumpig eller tafatt. Och jag anstränger mig inte för att inte vara i vägen, men är det ändå inte. Är del av. Vill vara del av. Plötsligt är inget bråttom, inte alls bråttom. Men fortfarande viktigt, oerhört viktigt. Och utan att sätta nål eller hålla mask gör man ändå fantastiskt mycket. Till och med jag. Gör, och kanske viktigast, vill göra.

Missar lunchen. Det gör inget. För minns för en kort stund precis varför jag är här. Och det kan jag leva mycket längre på än på matlådan. 

lördag 2 februari 2013

Börja om


Maj 2012. Jag hittar en sarkoidos, helt själv. Diagnosticerar, handlägger. Noterar en inferior infarkt på den gamla kvinnans EKG. Vet vad som ska göras. Går vant mellan rummen på avdelning, patienten jag haft hand om hela veckan frågar om jag jobbar i helgen också. Det är nio månader sedan, och i stunder kände jag att jag faktiskt kunde en hel del. Kände mig lugn och trygg och ganska kompetent. I stunder kände jag mig lite som en läkare.

Januari 2013. I blå kläder med mudd. Och hittar inte ens till centraloperation från fikarummet själv. Jag är i vägen, nästan hela tiden, trots att det är det jag jobbar hårdast för att inte vara. Sköterskan ber om en sax och jag ger henne en piang. Jag hänger dropp. Upp och ner. Sen bak och fram. Innan samma sköterska rycker det ur händerna på mig. Allt har slangar och kranar och reglage som jag vrider åt fel håll precis varenda gång. "Den ligger i korgen på vagnen" säger läkaren jag tafatt skuggar och jag ser oändligt många korgar på oändligt många vagnar och vet inte ens vad det han ber om är. Jag frågar och frågar, men glömmer ändå vilken kran som gör vad och vilket håll de ska vridas åt. Halva dagen går innan någon talar om att jag har operationsmössan bak och fram. Som att rookie inte stod skrivet i pannan ändå. Plasthandskarna är för stora för jag har glömt min storlek och går sen sönder för att tummen hamnar mitt i handen. Även fast det känns som om det är precis där den är. 

Nio månader närmare examen. Närmare läkare. Och det känns som om jag backat med en livstid. Jag har gått från att i stunder nästan känna mig som en läkare till att i långa känna mig som totalt inkompetent gällande nästan allt. Det känns som om jag har börjat om. Börjat om så mycket mer än den där första dagen på medicinBörjat om med något helt annat än det jag en gång valde. Än det som fick mig att göra glädjeskutt i sjukhuskorridoren efter nattpassets slut. Längtar tillbaka. Men tills vidare tittar jag noga på de andras mössor, memorerar handskstorlek och sväljer pikar från sköterskorna. Tröstar mig med att jag nästa vecka kan namnet på några läkemedel till. Att jag snart kan skilja sax från piang. Och med att de ju faktiskt är snyggast, allt annat lika, de blå operationsbyxorna med mudd...