Än dör ingen

Det börjar bli på riktigt nu. Saker att läsa och lära. Mycket att läsa och lära. Det börjar finnas möjligheter att stressa upp sig, om man ska göra det. Många har gjort det redan, ser och hör kursare överallt, uppjagade, stressade.

Det är enormt mycket som är nytt i livet sen jag började plugga. Stress är inte en av sakerna. Stress, tidsbrist, krav på att presetera, det har jag rutin på. Fördelen med att ha upplevt det förr, mycket och ofta, är att jag utvecklat en hel del strategier för att hantera det. Som jag tar till ofta. Som fungerar rätt bra. För att inte stressa ihjäl mig. För att sova på natten.

Den jag använt oftast och mest är att tänka worst case scenario. "Vad är det aboslut värsta som kan hända, om allt går åt skogen?" Ofta landade det i att klienten kunde bli riktigt missnöjd. Jaha. Tråkigt. Sen kunde jag ju i något extremfall få sparken. Det var ju faktiskt inte ens särskilt illa, utan kanske bara en nödvändig spark i baken, för att ta mig i kragen och göra det som jag innerst inne visste att jag skulle göra. Och i slutänden resonerade jag mig alltid fram till att ingen ju dör iallafall. Det kändes alltid lite bättre. Det handlade om pengar någon kanske förlorade, inte mer. Och ingen, under några omständigheter, dog, oavsett hur många fel jag hade i min excelmodell.

Metoden funkar rätt bra när det handlar om biokemiduggor också. Jag är inte särskilt stressad. Det finns omtentor. Men det slog mig plötsligt, när jag följde min vanliga tankebana ner till "ingen dör ju iallafall", att jag snart måste hitta en ny strategi. Inom sådär 4-5 år i alla fall. För sen fungerar det inte. Sen kan någon faktiskt dö. På riktigt. Svindlande.