Grått

Det är grått nu. Väldigt grått.  Himlen, obeskrivligt grå. Huden tappat all färg, inte sett sol på dar och åter dar. Till och med mitt anteckningsblock har blivit gråare, eftersom jag fått överge färgpennorna för blyerts, när det vi går igenom är så komplicerat och går så fort, att det ofta blir fel och jag måste sudda…  Jag har inget emot höst, som princip. Det kalla kan jag leva med, njuter nästan av mörkret. Men jag har något emot gråheten. Grå är en mellanting färg. Varken eller. Dyster. Grå, helt enkelt. Och veckorna mellan den färgsprakande hösten och adventsljusen är meningslösa och på tok för många.  För många, för blöta, för…grå. Jag förstår helt enkelt inte vitsen med dem.

Men jag antar att de inte har någon vits. Att frågan ”varför” är meningslös. Då och då fälls en kommentar i aulan av någon som läst 2 terminer på KTH och lärt sig söka förklaringar, kanske till och med lärt sig att försöka optimera. Sånt jag också är van att göra. Kommentarer i stil med ”Varför reagerar enzym A med substrat B, och inte direkt med substrat C” eller ännu hellre ”Vore det inte bättre om  xxx…” . Svaret är varje gång densamma. Kort paus från föreläsaren och sen ett ”Jo visst”. Jo visst, det vore bättre. Men nu är det inte så. Kroppen är inte optimal. Den är som den är.

Som med hösten. Som med de dystra dagarna. Det finns ingen vits med det gråa. Det bara är.