Om kuvert med papper med siffror

Det landar mycket på mitt hallgolv. Kuvert med papper med siffror. Alltid otrevliga kuvert, tycker jag nu och har jag alltid tyckt. De kräver nästan alltid något av mig, de där kuverten. Antingen kräver de att jag ska betala något. Var inte så betydelsefullt förr, men som student har det plötsligt blivit ett obehag. Och jag har börjat notera både antalet kuvert, och de summor varje kuvert kräver av mig. Noterat att det är dyrt att leva. De som inte kräver pengar, de kräver tid, kräver att jag ska engagera mig i något. Vanligtvis i min egen privatekonomi. Fonder, kontoutdrag, pensionsförsäkringar... Inte alltid göra så mycket aktivt, men hålla mig infomerad- läsa igenom, ta ställning, kanske initiera förändringar. Jag är ekonom. Jag borde ha koll på de här sakerna. Det har jag inte. Har aldrig haft. En bra dag öppnar jag kuverten och skummar snabbt snabbt innehållet. En dålig dag hamnar de I en hög på byrån. I väntan på en bra dag. Prokrastinerar. Min standardbehandling av allt som är tråkigt.

Jag trodde inte de kunde vara trevliga, de där kuverten. Men idag blev jag motbevisad. På hallgolvet i eftermiddags låg ett kuvert från Salus Ansvar. Såg ut som en räkning. Och eftersom idag var en relativt bra dag sprätte jag upp kuvertet, och hittade försäkringsbevis för en studentförsäkring. Funderade på att det kanske vore en bra sak ändå. Försäkring. Kanske något man skulle investera i. Nu när den ändå kommit hem så lägligt. Utan att jag behövde lägga tid och energi på att leta fram en. Bläddrade ner till inbetalningskortet. Där det stod 0. Noll kronor skulle jag betala för min studentförsäkring. Som jag behövt lägga noll insats för att leta fram. Gratis, sådär bara. I tid och pengar. Vände på den, letade efter en hake. Som på de där fiskoljetabletterna ihärdiga försäljare vill pracka på en. Eller strumporna på prenumeration. Som inte kostar något, men vars efterförljare som jag automatiskt lovar att köpa, kostar skjortan. Kanske lovade jag att teckna försäkring med Salus ansvar för resten av livet. Men inget sådant. Inget skrivet i liten text. Inga hakar. Gratis. Bara gratis.

Kanske har jag betalat för något annat som gav mig min försäkring på köpet. Något som jag dessutom fick lägga tid på att leta upp. Något som jag glömt. Kanske kostade den både tid och pengar. Men just nu känns den gratis. Och jag känner mig lite rik. Med tid sparad. Och dessutom försäkrad. Och allt åstadkommit av ett kuvert med ett papper med siffror. Det ni!

Vårsol och deja vu

Jag jämför sällan mina studier nu, på KI, och mina studier då, på Handels. Trots att de egentligen borde lämpa sig för jämförelse. De borde lämpa sig för något slags kontrasterande, för reflektioner runt likheter och skillnader, men ändå gör de det inte. För allt är annorlunda. Det som studeras är annorlunda- totalt andra frågor, andra världar, andra metoder för att ta till sig informationen, andra sinnen att aktivera. Och den som studerar är annorlunda, jag är annorlunda. Andra krokar att hänga upp information på, nya sätt för att ankra fast den på, oändligt många fler referenspunkter och kanske lite mindre unga plastiska hjärnceller. Och kanske främst så har relationen mellan den som lär och det som lärs ändrats markant, mellan mig och det jag läser. Motivationen är en annan. Förståelsen för varför jag lär. Och viljan att lära just det jag läser. Motivation och viljan att bli just det som det som jag läser gör att jag blir. Det är en annan värld nu. Än det var då. Ingen ide att jämföra. Inga likheter finns.

Men idag fick jag min första riktiga deja vu upplevelse. Min första flashback till då. När vi, A, V och jag, släpade ut papper, böcker, anteckningar och block på gräsmattan. I solen. För att plugga utomhus. "Plugga utomhus". På gräset. Tröja av, bleka bara fötter mot vårskirt gräs. Ansikte mot solen. Några minuter bara, sen ska det läsas flitigt. Några minuter bara, sen ska vi vara lika effektiva som i biblioteket, minst. Extra energi av solens D-vitamin, extra motivation av beviset på att våren är här, gassandes emot oss. Papper vinden tar tag i, penna som försvinner i gräset. Försök att stabilisera häftet mot knäna, och så går det nästan att ta anteckningar, men bara nästan. Några går förbi, många går förbi. Fokus nu, fokus. Det går att plugga utomhus, såklart att det går.

Det jag lär mig är nu något helt annat. Liksom jag som lär. Varför jag lär och hur. Mycket har ändrats. Nästan allt. Men en sak har inte ändrats. Den totala oviljan att inse att det är effektivare att plugga i ett bibliotek än på en solig gräsmatta. Oavhängigt finansformler i observatioriekunden eller muskelspolar på KIs gräsmatta. Den envisa övertygelsen är precis likadan nu som då.

Det verkar bli dåligt väder imorgon. Och tur är väl det. För annars hade vi säkerligen släpat anatomiböcker och sammanfattningar ut på gräset. Ut i solen. Bland vindilar och småkryp. Övertygade om att idag, kanske inte igår men idag, kommer vi vara precis lika effektiva ute i solen som inne biblioteket.

Aktiv vila

Jag pratar mycket med min mamma. Studsar min tankar och känslor. Nästan alltid förstår hon mig väldigt bra. Men ibland fungerar vi väldigt olika. När jag berättar om en i mitt tycke perfekt lördag. Morgon-promenad på Djurgården med en vän. Promenad och prat. Lång lunch med en annan. Löptur runt Årstaviken med en tredje. Och så en skön hemmafest hos någon på kvällen. Långa lugna promenader. Långa viktiga samtal. Adrenalin och endorfin. Vänner, många och mycket. Lämnar mig utvilad, påfylld, lugn, harmonisk. Mammas spontana kommentar på min dag är "Oj, men gumman, du måste tänka på att koppla av på helgen också".

Hon kontrar med sin avkopplande söndag. Då hon påtat i rabatterna på landet hela dagen. Planterat om några växter, klippt ner en buske, byggt ett staket runt rosbuskarna för att skydda från rådjuren. Kanske hunnit spackla någon innervägg på vinden. En så avkopplande söndag. Puh, tänker jag. Du måste koppla av också, Mamma.

I min värld räknas allt som innehåller verben "bygga", "spackla" eller "plantera om" till arbete, inte avkoppling. En hel dag i ensamhet lämnar för många ord instängda, osagda. I mammas värld kan inget som sker iklädd gympadojjor räknas som avkoppling, särskilt inte om det skett i ett gym och avkoppling kräver viss andel ensamtid.

Den här helgen har varit vilohelg. Inget plugg. Inget jobb. Omladdning, inför stundande tentaplugg. Den här helgen har jag promenerat. Och pratat. Och tränat. Och pratat mer. Ackompanjerad av vårsol. Varit på sköna hemmafester. Min mamma hade varit utpumpad. Längtat efter att få i ro spackla en vägg. Plantera om några rosor i vårsolen. Jag är påfylld. Utvilad. Nästan så att jag skulle orka bygga något, spackla något, plantera något i en rabatt. Men bara nästan...

"Ursäkta, kan du ta det lite snabbare, jag hänger inte riktigt med..."

Föreläsningar kan gå för fort. För fort för att möjliggöra någon som helst inlärning. För mycket sägs på för liten tid. Man skriver så pennan ryker, men missar ändå hälften. Missar att skriva hälften, men missar att förstå allt. Det blir en röra av ord och begrepp, på pappret och I huvudet. Eller lyssnar så lyssnar man fokuserat och koncentrerat för att hänga med men tappar tråden ändå och har varken något på pappret eller I huvudet. Förra terminen hade vi många sådana föreläsningar. Som svängde sig vant mellan molekyler och reaktioner. Som rabblade signalvägar bräddfyllda med trebokstavsförkortningar vi aldrig hört, hävdade självklara samband som inte alls var självklara. Så jag är mycket väl medveten om att föreläsningar kan gå för fort. Men blev idag plågsamt medveten om att de också kan gå för långsamt.

Musklernas enervering. Bra förtryckta bilder. Bra upplägg. En föreläsare som verkade kunna sin sak. Pedagogiskt genomtänkt, med största sannolikhet. Om ett ämne jag tyckte var intressant, ville lära mig om. En i det stora drag bra föreläsning. Om den hållit på i en timme. Nu höll den på i 3. "Någon som har frågor" dök upp redan efter tio minuter. Och det återkom sedan var tionde minut under hela förmiddagen. Med lång efterföljande paus. Så vi skulle hinna tänka. Vi fick första rasten efter 30 minuter. Sen en repetition av det som sades innan. Och sen nästa bild, med ett enkelt tydligt budskap. Som sammanfattades muntligt efter att det gåtts igenom. Och skriftligt på efterföljande bild. Vilken lästes upp av föreläsaren. Sen en liten utvikning runt vad någon annan skulle prata om imorgon, som var en variant av det som redan sagts och sammanfattats och upprepats. Det som skulle gås igenom och därför inte skulle gås igenom idag. men som sen ändå gicks igenom.

Sakta sakta rörde vi oss framåt. "Vi" som i föreläsaren. Sakta sakta tappade vi fokus. “Vi” som vi som hade tänkt lära oss något om innervation. Såg mig om I raderna. J hade somnat, M satt med P3-dokumentär i öronen, I läste SvD och A lekte med telefonen och svarade på den strida ström lappar jag skickade till henne. “Vi”, som skulle lära oss något om innervation, var alla någon helt annanstans. Vi försvann bort i tidningsläsning, lappskickande, I-phonespel och dagdrömmeri. Och när jag tänker tillbaka på dagens tretimmarsföreläsning inser jag att jag inget minns. Eftersom min hjärna fyllde ut hålrummen mellan meningarna med annat. Fladdrade bort under sammanfattningen av sammanfattningen. Och sen missade att växla tillbaka när något relevant sades.

Jag vet nu att det kan gå både för fort och för långsamt. Och att det inte är helt lätt att hålla postduggatrötta studenters uppmärksamhet om man befinner sig i någon av ytterligheterna. Något jag däremot inte vet något alls om, det är musklers innervation…

Radioskugga

Det har varit tyst några dagar. Och förblir så några till. Jag ägnar min tid åt att banka in muskler, ligament och ben i bäcken, thorax och njure. Det finns infernaliskt många. Vi behöver bara kunna 294 stycken just nu. Det är många nog. Åt dem ägnar jag min tid, och åt de rosa cellerna. De rosa, och de blå och de gula. Samma celler i olika färgningar, vilket gör att de ser olika ut. Varför göra det lätt när man inte måste. Oändligt många celler i oändligt många makroskopiska strukturer. Just nu upptar dessa all min hjärnkapacitet och all min uppmärksamhet. Ligment och celler. Ben och bindväv. Skulle jag försöka skriva ett reflekterande inlägg skulle det sannolikt röra sig om varför ligamente sacrospinalis heter just så fast det på ingen av de anatomiska strukturer vi sett verkar binda samman os sacrum med någon spinallikt. Eller hur omöjligt det är att skilja en hemocytoblast från en proerythroblast. Det skulle sannolikt knappt intressera ens mina tappra medstudenter. Så jag besparar er.

Detta kommer jag ägna mig åt tills imorgon eftermiddag. Då ska de kunnas. Alla 294. Cell ska kunna skiljas från cell. Efter det ska jag andas. Och le mot solen som jag hört har synts. Och dricka vin. Men sen, sen kommer jag tillbaka. Med tankar på annat än ligament. Hoppas jag.

Sympaticuspåslag

Som ett mantra har det upprepats, med en ökande frekvens, senaste veckan. Meningen som får oss att gräva djupt inne i hjärnans inre hålrum, efter något bekant, något tydligt. Meningen som leder till utsöndring av all vår på insidan tillverkade och väl inpackade tentaångest. Meningen som får oss att misstänka att vi, just vi, är lite mer korkade än alla andra, och att vi, just vi, sannolikt har en hjärna som bara inte funkar lika bra. En hjärna, lucker som en tidig placenta, en hjärna som tar in och släpper ut information lika effektivt som njuren silar ut... Ja, just det. Glömt. Glömt är vad jag har gjort.

"Det här kan ni ju förstås redan så bra". Det är meningen som skrämmer slag på oss alla. Anna-Lena, endokronologimästarinnan, upprepade den säkert var tionde minut hela förmiddagen. Vasopressin. Vätskebalansen, men hur och var...? Dykreflexen... Något med kallt vatten och styra om blod, men vad hände med hjärtslagen? Varje gång meningen dök upp grävde jag frenetiskt i hjärnan. Hittade ibland något och andades lugnat ut. Hittade ganska ofta bara tomrum, och såg mig om bland bänkgrannarna för att söka stöd i förvirringen. Hoppas att jag kanske inte var den enda med en hjärna som en sil. Mötte ganska ofta blickar som liknade min, och likt en hormonell negativ feedbackloop reglerade den skenande stressen hos någon annan ner min en aning. Jag må ha glömt, men jag är inte ensam. Tills nästa gång meningen uttalades, och sympaticuspåslaget på nytt var ett faktum. Och jag ville ställa mig upp och ropa nej! Nej, vi kan inte det här så bra. För just "det" är en enda sak bland tusentals saker som vår hjärnor har tvångsmatats med senaste månaderna. En av alla tusentals saker vi har försökt stuva in på en logisk hylla, men likt får många saker i en för liten garderob blir det oreda direkt. Någonstans därinne, i någon låda, ligger det nog. Men vi har inte haft tid att katalogisera och sortera. Vi har nog sjå att hålla allt kvar därinne. Hålla kvar allt och fortsätta kasta in nytt. Vill ropa NEJ, men gör det inte. Sitter istället tyst och speglar mig i bänkgrannens ångest.

Vi lär oss fantastiskt mycket. Jag önskar jag kunde minnas allt. Och jag har viss koll på blodtryck och hjärta. På njuren och snart snart på hormonerna. Men det är ganska lite av det vi läst under terminen som jag "Förstås redan kan så bra". Ganska lite som ligger på tungspetsen. Kan inte mer än hoppas att plats ska finnas att kasta in de sista hormonerna, bäckenbenen och histologiska preparaten som nästa veckas duggor kräver. Att det på något magiskt sätt ska uppenbara sig till stora tentan. Och kanske mest av allt hoppas att det på riktigt viktiga så småningom hamnar där framme, och det mindre viktiga med ro kan begravas i ett mörkt hörn. Och att Anna -Lena med kollegor glesar ut påminnelserna om allt vi borde kunna men inte kan, så att min binjure får vila en aning...

Dagen som inte ville sig...

Det finns dagar när allt bara går fel. Inte en sak, inte två saker, utan det mesta man tar sig för. Såna där dagar man bara vill trycka på stop och rewind, och ta det från början. Eller kanske på fast forward. Dagar som inte vill sig. Idag var en sån dag.

Kom helt efter i min morgon och hann inte dricka kaffe. Det är alltid en dålig början. Så tog svarta färgen i skrivaren slut mitt i min utskrift av föreläsnings-anteckningar, vilket fick hela skrivaren att gå i irreversibel strejk. Som inte kommer upphävas förrän jag köper ny svart färg. Färg som jag inte vet var jag ska köpa. Sen fortsatte resten av dagen på något sätt i den andan. Saker gick fel, mest hela tiden. Och saker som gick fel tycktes som en magnet dra till sig andra saker som gick fel. Tappade bort mina nycklar. Nycklarna med precis allting på. Som efter lite rännande till slut återfanns. För att fortsätta med att jag sen i kassan på ICA insåg att även visa-kortet var borta. Inte i plånboken, Inte någon annanstans heller. Vilka är oddsen att båda försvinner samma dag. Uppenbarligen stora nog, just idag. Dagen som inte ville sig. Fokuserad mer på mitt försvunna visa-kort än på den summa jag blev ombedd att hala fram betalade jag på ICA obemärkt 143 spänn för en chokladkaka, en yogurt och några äpplen. Anar att äpplena gick in som någon hysteriskt dyr exotisk frukt. En exotisk frukt jag aldrig fick.

Som ett sista försök att hjälpa upp dagen gav jag mig själv pluggdispans till förmån för ett danspass. Trots att jag inte alls hinner. Bara för att det dåliga humöret inte skulle äta mig inifrån. Hann bara sätta mig på cykeln innan jag insåg att luften var ur i bakhjulet. Helt ur. Och leda cykeln till mitt pass, som jag redan var sen till, skulle jag inte hinna. Inte ens springa dit skulle gå. Jag har aldrig förr fått däcket pyst. Förrän idag. Självklart just idag. Var övertygad om att jag skulle bli påkörd av en buss på vägen hem. Om någon dag, så idag. Dagen som inte ville sig.

Vad gör man med sådana här dagar? Dagar när allt går fel. Var reklamerar man dagar som på inget sätt lever upp till minimistandard? Kanske ska man tänka på allt det där mamma alltid säger att man ska tänka på. Vara tacksam för att man är frisk och det där. Vara tacksam för att inte ännu fler saker gick fel- för att jag fick tillbaka nycklarna, för att ingen handlat på mitt nu spärrade kort, för att jag inte blev påkörd av bussen... Eller så lägger man bara ner dagen. Konstaterar att den varit ett fiasko och är glad over att den faktiskt nästan är över. Och hoppas på att sova ganska gott i vetskapen om att sannolikheten att det i alla fall blir en lite bättre dag imorgon trots allt är ganska stor...

Inget konstigt alls

Jag ska snart lämna det här med genetalier. Så roligt är det ju faktiskt inte. Ett organ som alla andra. Det påpekade den föreläsare som hade anatomiföreläsningen med oss gång på gång. Han som hade nöjet att försöka hålla vårt fokus sista förmiddagen före påsk. Få oss att ta till oss penis blodförsörjning på precis samma sätt som vi tar till oss njurens blodförsörjning eller något annat organ. Han gjorde det genom att varva halvusla rebusar (vad sägs om p+ en bild på Elvis…) med mantrat ”Det är inget onaturligt, det är inget konstigt alls”. Och nej, det är ingenting konstigt med könsorgan. Vi ska ju bli läkare, kroppen är naturlig, såklart. Men när ännu ett könsorgan uppenbarade sig på stora stora skärmen gick det inte att undgå att det är något vid första bekantskap ganska konstigt med en 1,5 m lång penis.

Några dagar senare. Jag hade med mig mina nyinskaffade anatomiflashcards till London. Perfekta att ha i väskan och plocka upp på tunnelbanan. Jag lär allra bäst just så, mitt i, i korta stycken, i brus och buller. Hade fäst upp de kort som är relevanta för det vi nu läser på rigen som håller ihop korten och bläddrade igenom, rabblandes, helt i min egen värld. Lungor, hjärta, njure, genitalier. Och de är svåra, genitalierna. Inte bara att memorera men att få ihop. Olika vinklar, olika genomskärningar. Så jag fastnade på dem, bläddrade några gånger fram och tillbaka, jämförde bilder. Fokuserat.

Så fokuserat att jag inte noterade att bara jag fokuserade på mina flashcards. Damen i burberrykappan mittemot fokuserade också på dem. Liksom killen i turban till höger om mig. Och allra mest fokuserade mannen i kritstreckskostym brevid mig till vänster. Mannen som vikt in sin financial times som han tidigare läst prydligt under armen. Mannen som fokuserade så mycket på mina flashcards att han nästan lutade sig över min axel. Inget av detta märkte jag, förrän jag insåg att jag varit så inne i mina kort att jag nästan missat mitt stopp. Och därmed ganska hastigt, ganska utan förvarning, vände mig åt vänster, mot rutan där en station svishade förbi. Vände mig och stirrade därmed nästan rakt in i ansiktet på mannen med kritstreck. Som i sin tur lika koncentrarat som jag studerade mina flashcards. ”Oh sorry”, sa jag efter att våra kinder nästan mötts, och ryggade bakåt. ”Oh no, I’m sorry”, svarade han efter att ha ryggat bakåt på samma vis. Och med den väntade vackra skolade oxfordengelskan fortsatte han; .”It’s jseems that what you are reading is far more interesting than what I am reading”. Han skrattade, jag skrattade, damen mittemot skrattade liksom killen i turban. Och eftersom vi var i London så fortsatte vi prata, jag och mannen i kritstreck, de stationer som var kvar tills jag skulle av.

Det är inget konstigt. Inget konstigt alls. Med könsorgan på flashcards, särskilt inte när man sett dem många gånger. Antagligen inte ens med 1,5 meter stora könsorgan, när man vant sig vid det. Men det är nog något lite ovanligt med könsorgan som samtalsöppnare mellan främmande människor på tunnelbanan.

”Är den här mikrofonen på…”- the sequel

De tidigare i alla fall aningen spridda tekniska fadäserna fortsatte idag i accelererande takt. Mikrofoner som brusar, inte fungerar, fungerar för väl och skapar rundgång och sen, den i mitt tycke mest intressanta tekniska fadäsen som Ylva kommenterar i förra inlägget. Mikrofonen i vår sal fungerade plötsligt alldeles utmärkt. Tyvärr i fel sal. Således fick termin ett nöjet att höra vår föreläsare. Och detta tog tekniska fadäserna till en ny nivå. Att få något att inte fungera, det kräver bara att man är allmänt oteknisk, slarvig eller lat. Det skulle till exempel jag klara alldeles utmärkt. Men att få något att fungera totalt fel, det kräver skicklighet. En slags kvalificerad klantighet. Något de som renoverat salarna på KI uppenbarligen besitter.

Och vi i vår sal kunde inte låta bli att roas en aning av att det var just en föreläsning om könsorganens histologi, med ett mantralikt upprepande av penis och testis, som hördes i fel sal. Och att den felaktiga salen var just termin etts sal, där Åke föreläste. Efter en lång dag med många många små celler i mikroskop är man uppenbarligen ganska lättroad…

Så vi hoppas att termin ett lärde sig något intressant om testis som vi själva missade, och väntar med barnslig förväntan på vad den nya spännande världen av renoverade salar ska erbjuda för avancerat tekniskt misstag för att lysa upp även vår måndag.

"Är den här mikrofonen på..."

De har renoverat i skolan. Två av de stora föreläsningssalarna har varit stängda i flera veckor. Vi har kisat mot en oskarp tavla i en uselt planerad tentasal. Vi har viskat ”hörde du” och ”vad sa han” till varandra gång på gång, och gemensamt försökt pussla ihop meningar ingen riktigt lyckats höra. Hållit ut och väntat. På renoveringen. På de nya fräscha salarna.

Nu är den klar, renoveringen. De ser likadana ut, salarna. Men man har installerat teknik som ingen riktigt kan hantera. I den ena salen har man mikrofoner som brusar. När någon lyckas förstå hur de fungerar. Och man har installerat en ny avancerad overheadmaskin som man inte behöver OH-papper till, utan kan kan lägga vanliga papper på. Som alla lärare fortsätter lägga OH-papper på. Och som i den andra salen är oskarp på mitten.

Så nu kisar vi fortfarande mot tavlan, den nyinstallerade tavlan. Nu viskar vi ”hörde du”till varandra genom bruset från de sannolikt nya högtalarna. Allt medan de renoverar i den tredje salen. Bär ut fungerande utrustning för att sätta in ny och bättre. Som sannolikt inte riktigt fungerar. Och som föreläsarna med största säkerhet inte vet hur man använder.

KI må vara ett av världens ledande universitet men vissa saker kan man faktiskt inte alls. Renovera är uppenbarligen en av de sakerna.

Där jag ska vara

Första gången. Första gången jag verkligen kände. Första gången jag på insidan visste. Det var nästan två år sedan, måndagen efter midsommar. Jag skulle följa med A på vårdcentralen. Bara för att vara säker. För jag hade nästan bestämt mig. För att inte göra det. För att det nog skulle bli bra ändå. För att jag nog skulle hitta något annat. Lika bra. I alla fall nästan lika bra. Men snabbare, lättare. Bestämt mig för att inte bli läkare.

Fick en rock, en pall, och en tyst plats bakom A’s axel med en patient. Och jag var fast. Bara sittandes med, men så oerhört med. Mer med än jag någonsin varit i alla de möten och förhandlingar jag själv lett, mer med än jag varit i alla de intervjuer jag haft och de presentationer jag hållit. Med med hjärtat. Och jag kände så intensivt hur jag ville göra det, just det som A gjorde. Kände mig så helt på rätt plats, så fullkomligt hemma. Utan att kunna någonting alls kände jag mig mer komfortabel i rocken än jag någonsin gjort i en kostym. På väg därifrån åkte hjärtat berg och dalbana i bröstet. Hjärnan snurrade. Jag var förälskad. Och jag hade hittat hem. Och gjorde helt om, där och då. Hjärtat hade valt och hjärnan hade efter det svårt att hävda sig. Jag lyssnade inåt, för att jag inget annat kunde. På känslorna som jag vet ändå alltid vinner.

Idag var åter första gången. Första gången jag inte satt bakom axel, utan gjorde det själv. Första gången mötet var mellan mig och patienten. Ingen läkare emellan, som satt på kunskaperna, som patientens blick först sökte. Jag i vita rocken, jag den som kunde inte mycket, men lite mer, jag som i patientens ögon var läkaren. Jag som ställde frågor runt hösnuvan, som svarade på funderingar runt vaccination, som inledde, avslutade, och däremellan…nästan agerade doktor. Åter flög jag efteråt på moln. Åter känslan av att vara hemma. Åter förälskelsen i bröstet. Och en fantastisk djup och innerlig känsla av att det är rätt.

Jag kommer alltid längta till London, alltid sakna resandets ständiga kickar. Men verklig lycka är inte ett ständigt kicksurfande, i ständigt på jakt på nästa stora våg. Lycka är den varaktiga magkänslan av att ha hittat rätt. Den hittade jag aldrig i något konferensrum oavsett vilken världsmetropol jag befann mig i, oavsett hur hög kickvågen var. Känslan av att ha hittat rätt, den fanns idag i ett litet kvavt undersökningsrum på en vårdcentral i söderförort, den fanns i mötet med en trettonåring med kattallergi.

Här fanns känslan. Det är här jag ska vara. Idag blev det åter slående klart, när fjärilarna åter dansade i magen. När jag åter förälskades i det liv som faktiskt är på väg att bli mitt. Och jag saknar med ro, och längtar med spänning och glädje. Och mår mest bara bra, av att vara där jag är. Där jag ska vara.

Kakan, att ha eller äta

Jag har försökt, intensivt och ihärdigt. Intala mig själv, inte andra. Intala mig själv att jag inte. Inte inte inte. Saknar. Men jag gör det. Jag saknar det gamla livet. Saknar att ha en stadig lön. Saknar att kunna saker som andra värdesätter. Saknar resandet. Och just nu, saknar London. Saknar, redan innan jag lämnat.

Fyra dagar i mitt stressiga, gråa, regniga, lortiga, fantastiska London. Mitt London som jag reser hem till, inte bort. Mitt älskade London fyllt av liv, mitt liv. Alla kända ljud, dofter, smaker, röster. Lite för starkt te och lite för svagt kaffe. Ständigt oljud som i mina öron blivit ett tryggt välljud. Människor, människor, sorry dear, here you go darling, can I help you love. Det saknar jag, det och så mycket mer.

Inser att jag måste acceptera den, saknaden. För att sakna är baksidan av att ha upplevt. Fina minnen bär ofrånkomligt på längtan. Och just den här saknaden är en konsekvens av mitt eget val, något jag valt bort för att få annat jag tidigare saknat. Något jag nu har och aldrig vill ge upp. För kakan kan inte både has och ätas. Det är ett reversibelt beslut som jag varje dag fattar, gång på gång. Ha eller äta. Jag vet inte om det gör det lättare eller svårare, det reversibla. Att jag varje dag väljer att sakna.

Accepterar nu att jag saknar. Lite motvilligt, lite värkande, men ändå. Och är glad att jag har upplevt. Jag är glad för att ha haft. Och för allt jag fortfarande har. Glad för staden som fyller mig med glädje bara genom att låta mig vara där, mindre ofta men lika gärna. Glad för vännerna som finns i den, som omfamnar mig helt, fullt och kravlöst. Som öppnar hem och rensar fulla kalendrar. Som gör livet varmt i duggregnet och rikt utan lön. För att ha ett London som är hemma även när det oftast är långt borta. För att ha så mycket att sakna, så mycket att längta till.

Jag saknar. Imorgon väljer jag åter att sakna. Men saknar med ro. Det är ok, att sakna, att längta. Sånt är det, så väljer jag att ha det, livet. mitt liv.

More than words...

...talar ibland bilder. Eller i alla fall tills vidare. Några ögonblick av mitt påsklov. Håll till godo. Och glad påsk!