Ett korn av osäkerhet

Nästan alla jag träffar tycker det är ganska coolt det jag gjort, att byta spår, göra helt om och lägga ner en rusande karriär som inte berör, mot något jag tror är vad jag vill. Men ibland springer man på dem, de där personerna som verkligen inte begriper. Som väldigt uppenbart tycker att man är en idiot. En del gör sitt bästa för att dölja det, ofta helt utan framgång. En del gör inte ens det, utan tittar bara förbryllat på mig när jag försöker svara på deras frågor, och behöver sen ganska snabbt hämta något mer att dricka. Och försvinner, till bådas stora lättnad. De flesta rör mig inte i ryggen. Jag har aldrig strävat efter att alla ska begripa sig på mig, på samma sätt som alla inte behöver gilla mig.

Men ibland berör det. Fast jag inte vill rör det om och känns. Det hände igår. En tidigare kollega, tillika läkare, som lämnat den världen för näringslivet. Jag vet vad han tycker, vi har diskuterat det förr. Innan jag sökte till KI, långt innan jag sökte till KI. Jag var beredd när vi började prata, och väntade mig inte ”välkommen till världens bästa yrke”, och klappar i ryggen. Men var ändå inte beredd. Inte förberedd på den tsunami av kritik, cynsim, uppgivenhet och allmän misär som mötte mig i hans beskrivning av läkaryrket. Med passion svartmålades allt från landstingets brist på effektivitet och läkarens ständiga brist på tid med patienten till värdelösa arbetstider, usel kompensation och total avsaknad av uppskattning från arbetsgivare.

Jag är van att gardera mig mot saknaden av det jag valt bort. Lite mindre van att gardera mig mot rädslan att det jag valt inte blir bra. Men brukar ändå vara ganska immun mot kommentarerna. Brukar låta det rinna av mig ganska enkelt. Eftersom jag ändå hört det mesta förr. Eftersom jag vet att även den finaste medalj har baksidor. Eftersom jag varken förväntat mig att vada i pengar eller beröm. Eftersom jag tror jag vet vad jag valt, vad jag valt bort och valt som jag gjort ändå. Men igår var jag av någon anledning inte lika immun, och det läckte in, lite av hans uppgivenhet. Kanske hade jag en sådan dag, kanske för att det var så mycket misär på en gång. Oavsett, så läckte det in. Läckte in djupt. Över glaset champagne i stort och ljust designerkök jag aldrg kommer äga kröp en obehaglig känsla in i kroppen. En känsla av osäkerhet, mitt i all min övertygelse. En känsla av rädsla mitt i min trygghet. Ett korn av tvivel mitt i säkerheten.

Jag vet vad jag valt bort. Det är mycket jag tycker om. Jag tror jag vet vad jag valt. Där finns säkert mycket jag inte gillar. Livet är inte svart eller vitt. Det finns inga garantier. För något. Särskilt inte för något i framtiden. Nu känns det beslut jag tagit, det val jag gjort, nästan hela tiden mycket mer rätt än det känns fel. Just nu mår jag väldigt bra av att åka pendeltåg till Huddinge istället för taxi till konferensrum. Och jag tror att jag i framtiden kommer må bättre av läkarrollen än vad jag skulle må av något som garanterat leder till villa i Saltsjöbaden och designerkök. Jag vet inte, men jag tror. Och längre än så tror jag inte att jag kommer. Längre tror jag inte att någon kommer. Och jag lever vidare i det liv jag just nu valt, lever vidare med kornet av osäkerhet i övertygelsen. För att det nog måste vara så.

Advent, och om att vara kvar

Julstjärnan är uppe, liksom adventsljusstaken. Det är bitande kallt utomhus, och snön ligger som ett vackert vitt bomullstäcke. Som man bara ser några få timmar, innan det åter blir mörkt. Och jag har efter mycket möda hittat ljusen som jag vet att jag köpte för några år sedan men det året knappt hann elda. På samma sätt som jag varje år hängt upp stjärnan, som jag tycker så mycket om, men knappt hunnit ha den tänd. Julpyntat en lägenhet jag knappt varit i. Och svarat, åh vad roligt, men tyvärr inte hemma till glöggkalas efter glöggkalas.

Jag älskar Sverige på julen. Älskar doften av saffran som strömmar ut från pressbyrån, adventsljusstakarna i varje fönster. Glögg och vörtlimpa, jul jul strålande jul och midvinternattens köld är hård. Jag älskar Sverige på julen men är van att alltid vara på väg därifrån. Van att byta saffransbullar mot mince pies, gläns över sjö och strand mot jingle bells i upptempo, adventsljusstakar mot intensivt blinkande grönt, rött och vitt. Jag älskar Sverige på julen men är van att inte vara här.

Jag älskar Sverige på julen, men är van att uppleva den på distans. Genom julmusik nedladdad i I-poden, i öronen stressandes mellan punkt A och B i en stad som inte doftar av glögg. Genon luciatåg på youtube, i bakgrunden, täckt av tre fönster mail och powerpoint. Är van att ha julen i Sverige någon annanstans.

Så jag maxar i år. För att jag kan. Och har tid. För att jag är här, utan att vara på väg bort. För att jag är mitt i glöggdoften, inte någon annanstans. Tog fram julpynt direkt efter tentan, flera dagar innan advent. Köpte saffranslängd redan i förra veckan. Köpte min första julhyacint på 7 år. En som jag ska vattna varje dag. En som inte ska dö. Och kommer elda upp de där ljusen jag köpte. Inte stoppa tillbaka dem i ett skåp. Och dricka glögg och äta saffransbröd och leta reda på en luciamorgon att gå på. Ett luciatåg på riktigt. Inte på youtube.

Jag saknar resandet. Ganska ofta. Känslan av att vara på väg. Energin, förändringen, de tvära kasten. Men just nu är jag oerhört glad att vara här, och ingen annanstans. Glad att inte vara på väg. Glad att andas saffransdoft i tunnelbanan varje morgon, och tacka ja till glöggkalas. Så nu ska jag tända första adventsljuset, en dag för tidigt. Eller kanske är det många tidigare års adventsljus, många många dagar för sent.

Glatt och lite lagom förvirrat

Pendeltåg är inget jag roas av. Faktiskt ganska precis tvärtom. Ändå var det glatt att styra stegen mot Södra station i morse. Trots att inledandet av pendling timade perfekt med snöovädrets intåg, så var det glatt att ta rulltrappan ned till perrongen på för att invänta det lite lagom sena pendeltåget, glatt att se A's rosa toppluva i folkmassan. Och alldeles onaturligt glatt kliva av i Flemingsberg och se Huddínge sjukhus sterila siluett mot snöfylld himmel. Sjukhus, på riktigt, inte bara för en dag. Och det kändes lite som att det är nu det börjar.

Vi irrade bara nästan vilse i de evighetslånga korridorerna, och möttes av kaffe, smörgåsar, och ett välkomnande ”Vi tar väl och fikar först”. Sen en genomgång av det praktiska som i mycket få fall var särskilt praktiskt. Men läraren var till synes genomtrevlig, och kurssekreteraren verkade uppriktigt hjälpsam och sympatisk. All information fanns nu på nya kurswebben, som fungerade bra fast ingen visste riktigt hur man la upp något där, så det mesta skulle nog ändå komma via mail. Och föreläsningsanteckningar skulle vi få uppkopierade, för de hade fått nya fina skrivare, som tyvärr ingen visste hur man fick att skriva ut på två sidor så vi fick ha förståelse för att vi skövlar en halv regnskog på köpet. Det var glatt och lite lagom förvirrat och jag kände mig ganska hemma i det hela.

Och så inleddes introduktionsföreläsningen till patologikursen, och vi var mitt i någon apoptosmekanism när två kvinnor i Sodexoutstyrsel med bestämda rörelser baxade in en matvagn nästan i famnen på en förvånad föreläsare som försökte påpeka att vi inte beställt mat. ”Ärtsoppa och pannkakor” sa en av kvinnorna, utan att ens försöka bemöta hans protest. Det ska hit. Sen baxade de in en vagn till och gick sin väg. Glatt och lite lagom förvirrat.

Lång lunch för att lära oss hitta, vilket A eventuellt gjorde en aning, jag inte alls. Och efter lunch en föreläsning i något vi inte riktigt begrep, men som innefattade enorma mängder bilder på leverceller, och en föreläsare som under beteckningen svenska talade ett språk ingen av oss riktigt förstod. ”Hörde du vad han sa” blev ett uttryck mer uttjatat än amen i kyrkan, och hand efter hand räcktes upp. ”Sa du malign eller benign?”. ”Ja sa wh…nign”. ”Ehhh, ursäkta, men jag hörde inte riktigt nu heller, BEnign eller MAlign”. ”Wheningn, jag sa whanign”. Vi gissade, eller ignorerade, eller skrev av någon som skrev av någon annan. Han pekade med laserpekaren på en i mikroskop uppförstorad leverlob och sa något som vi alla hörde. Men inte var säkra på om vi hörde. En hand upp, lite försiktigt. ”Ursäkta, men vad kallar du det vita? Sa du korv?”.Föreläsaren fortsätter, ”Ja sa KORV”. Va? Sa han korv? Leverkorv? Vi kvävde misslyckat bubblande skratt. Han försökte igen men utan framgång. Han SA korv. Leverkorv. Eller? Glatt, lite lagom förvirrat och ja, ganska trevligt.

Jag har inte lärt mig hitta på Huddinge, men lärt mig att inte släppa A's toppluva ur sikte. Jag har inte lärt mig särskilt mycket om patologi, men lärt mig att mat kan dyka upp när man minst anar det. Jag har definitivt inte lärt mig mycket om levercancerceller, men lärt mig att ”chord” och ”korv” låter ganska exakt likadant med spansk brytning. Och jag har inte lärt mig älska pendeltåg, men åter insett vad jag visste. Att jag gillar det här med sjukhus på riktigt. Och att Huddinge nog blir toppen i några veckor. Glatt och lite lagom förvirrat.

Om han som kunde varit jag

Han såg lite malplacerad ut på stolen i korridoren. I kritstreck, snygg kritstreck, böjd över telefonen. Lite stressad, och trött. Såg honom direkt och förstod att han kunde varit jag. Då. ”Har du haft ont så länge?” sa läkaren senare, lite förvånad. Han hade inte tid att vara där egentligen. Kom senare än han borde. Visste att han borde kommit förr, men hade ändå knappt tid att komma nu, och tittade lite skamset ner mot skorna, de blankputsade. Jag tog anamnes, ställde frågorna man skulle, och han svarade sakligt och strukturerat. Nu handlade det om att leverera fakta och det visste han hur man gjorde. Och nej, det gjorde inte ont när jag palperade. Men det värkte, och var svårt att sova på natten. Svårare. Och han var trött, väldigt trött. Mer trött än vanligt undrade jag. Han tystnade, tänkte efter, kanske mer trött än vanligt, men här var han inte säker. Jag insåg det innan han sagt något. Väldigt trött var ganska nära det vanliga. Några gånger sneglade han bort mot telefonen, kanske inte ens för att han verkligen behövde, utan mer av vana. Som att det var lite osäkert att vara ifrån den. Som att det alltid fanns risk att något skulle rasa, om han inte var där. Vi gick vidare till det mer generella, hur är livssituationen i övrigt, vad jobbar han med. Han beskrev det sådär förenklat som jag brukade beskriva för folk som jag visste ändå inte visste. Jag nickade, och frågade om stressen. Om det var mycket sena kvällar. Om det var mycket fakirflyg. Tänkte inte på terminologin, men han log, tittade på mig med den lite frågande blicken. Ja, det blir en del. Jag gick för att hämta läkaren, den riktiga läkaren, för bekräftelse eller dementi av mina hypoteser. Och för att ge honom det riktiga läkarbesök han kommit för, och behövde. Det är spännande, det ni läser, va, sa han innan jag gick. Ja, sa jag, fantastiskt spännande.

De andra hade hunnit före in till läkaren, och med order om att kallprata fem minuter återvände jag. Vi ska kallprata, sa jag. Ok, sa han, och log igen. Det där med fakirflyg. Du är inte bara läkarstudent va? Vi kallpratade inte, utan pratade. Om vad han gjorde, egentligen, och vad jag gjort. Om varför han gjorde det han gjorde, och varför jag inte gjorde det längre. Sen kom hon, den riktiga läkaren, och gav honom undersökningen som han kommit för, som han behövde.

Gick ut till honom igen, han som kunde varit jag, för att tala om att det skulle dröja lite. Dröja innan han fick svar på proverna, innan vi visste, innan han fick den diagnos han kommit för, och förhoppningsvis den snabba bot han hoppades på. Jag vet att du är stressad sa jag, men det tar lite tid för labbet att få det klart. Det är ok, sa han, fast jag visste att det inte var det. Och precis när jag vände mig om sa han ”Du, tack”. Åh, det är jag som ska tacka, sa jag. För att du tar dig tid, för att du orkar undersökas två gånger. Nej, sa han, det är jag som ska tacka. För inspirationen. Jag behövde det här.

Han behövde komma idag. Behövde en undersökning av riktig läkare, en diagnos och hjälp att bli bättre. Och så behövde han kanske faktiskt det där kallpratet, som blev ett samtal. Och kanske just där och då just med mig. Det kändes fint, att jag kunde ge honom det.

Finn ett fel

Och jag som i fredags stod lite i valet och kvalet om huruvida det var ok att köpa en saffranslängd, trots att det är flera veckor kvar till advent. Tills A, som direkt SMS-rådfrågades, påpekade att det ju är typ… preproadvent den här helgen.Genialiskt. Så jag köpte min längd. Den har förgyllt min annars rätt gråtrista parasitvirusbakteriehelg. Saffranslängd är ok. Så att ICA redan skyltar som om julafton vore imorgon kan jag väl leva med men…. Semlor? Hur tänkte man här? Var det någon som läste fel i almanackan? Ville vara säkra på att vara FÖRST med årets... eller nästa års... semlor? Eller bara kände att det aldrig kan bli för mycket av kombinationen grädde, mandelmassa och vetebrödsdeg…

Det händer varje år. Vet inte om jag ska bli upprörd eller fascinerad. Eller kanske bara strunta i det, och istället fokusera på något lite mer konstruktivt så här dagen före tenta, som att ta mig en den enorma mängd virusfamiljer som borde vara på väg in i mitt huvud....

Parasiter, och tid vi inte har

Dagarna rusar på, och det är tenta alldeles oerhört snart även fast det var tenta alldeles oerhört nyss. Och vi ska lära oss alldeles oerhört mycket på alldeles oerhört mycket tid. Inget direkt konstigt med det. I alla fall inget direkt ovanligt. Vi accepterar utan särskilt mycket knot och knorr att det varken finns tid för konsolidering av kunskaper eller någon slags eftertanke. Och jag kan acceptera överambition, kan acceptera att få lägga många timmar just nu. Men inkonsekvens och förvirring, och timmar lagda på just det, det har jag svårare att ta. För vi har inte tid.

Det viktigaste för att inte sprida virus är handhygien säger läraren och, förkyld som alla andra, hostar rakt i handen. Rhinovirus tänker vi, och försöker minnas vilken virusfamilj den tillhör, utan att lyckas eftersom vi inte hunnit plugga in några virusfamiljer. För vi har lagt tiden på att plugga in tropiska parasiter istället. Tropiska parasiter som det efter en hel dag av parasitföreläsningar och ett långt parasitseminarium visar sig att vi inte behöver kunna förrän i vår. Däremot visar det sig att det är en väldig massa saker vi behöver kunna om virus, och det alldeles för snart. Och bakterier är viktigast på jorden, snörvlar föreläsaren vidare och lägger 20 minuter av förelösningen på att visa en science fiction film från femtiotalet där det enda som har något med bakterier att göra infaller 30 sekunder innan slutscenen. Det vi lär oss är att marsianer inte klarar av vår bakterieflora. Bra att veta, den dag marsianerna anfaller. Det är avslappnat, det är lite charmigt. Men vi har inte tid.

Och alla de här bakterierna ska ni kunna säger han och flaschar bild efter bild med finstilta bakterienamn. Och vi börjar lydigt plugga in den orimligt långa samlingen, för att några dagar senare få veta att visst, alla de ska vi kunna, den dag vi är färdiga läkare. Och så seminariet, med läraren som förberett sig för att prata med fjärdeterminarna om magsjuka, och vill hålla alla diskussioner på en ”väldigt övergripande nivå”, eftersom ”det är det viktiga att förstå”. Det medan gruppen i rummet brevid fyller tavlan med cytokin efter cytokin, eftersom ”de är viktiga att förstå”. Och så mängder av antibiotika som rasslades igenom i rasande fart av föreläsande överläkare imorse. Viktiga viktiga. Antibiotika vi självklart ska lära oss. Men sen, enligt lärandemålen. Mikrobiologi är en fantastiskt spännande specialitet, sa han efter antibiotikamaratonets avslutande, och höll en av årets absolut tråkigaste föreläsningar om just det. Och, även den, totalt irrelevant för det vi just nu faktiskt SKA lära oss, enligt lärandemålen. Det kunde varit inspirerande, det kunde varit intressant. Men även om det kunde varit det så hade det inte varit det. För vi har inte tid.

Och vi har lärandemål. Som vi läst gång på gång. De är inte dåliga, lärandemålen. Lite vaga, men inte dåliga. Utöver att de inte överensstämmer med vad föreläsarna lär ut. Det är så förvirrande att till och med mitt relativt underutvecklade ordningssinne blir stört. Vad är viktigt och vad är det inte? Vad ska vi kunna nu och vad ska vi kunna sen? Förvirringen parasiterar på min tid, och få saker är så värdefulla som den.

Så nej, jag har inte tid att se på gamla sciencefictionfilmer. Inte tid att sitta på på seminarier och prata om saker vi redan kan eller saker vi inte behöver kunna. Inte tid med inkonsekvensa föreläsningar och lärandemål som vi läst alldeles för många gånger, och föreläsarna alldeles för få. Jag har inte tid med mer förvirring än den vanliga, och inte lust att få min tid invaderad av parasiter jag inte behöver kunna nu, eller analysmetoder av bakteriestammar som jag hoppas inte behöva kunna någonsin.

Så, färdigklagat för idag! Men det kommer ingen försonande slutkläm. Det är irriterande och fortsätter vara så. Men återgår nu till Beta-laktamer och toxoplasmans livscykel. Mer frustrerad än stressad. Till att försöka lära mig det, och försöka att inte fundera mer på om jag behöver kunna det sen, eller nu, eller inte alls…

Hälsosam?

Följde med S till hälsomässa i Älvsjö i helgen. Hälsomässan attraherar en väldig massa människor som vill vara hälsosamma. Som vill vara hälsosamma men som inte direkt ser ut att vara det, konstaterade vi när vi djupt nersjunkna i massagestolar, studerade folkmassan framför oss som arbågade sig fram till de gratis provsmak på laktosfri, sockerfri, glutenfri samt relativt smakfri yogurt som lassades ut. För de såg trötta ut, många, trötta, slitna, novemberbleka. Men syftet är kanske just att inspirera besökarna att bli hälsosamma.

Vi testade blodtryck, mätte muskelmassa och fettprocent. Vi provade behandlingsmetoder av alla de slag. Osynliga laserstrålar mot kroppens alla körtlar. Det var lite varmt. Och tog lång tid. Inget mer. ”Det har gett mig enormt mycket energi” sa kvinnan framför mig med stor enthusiasm. Men hon såg trött ut tyckte jag. Och blev inte inspirerad.

Och antalet utställare med chokladliknande produkter fyllda med näring, och små glas av halvmagiska drycker var oändliga. Chokladen påminde lite om choklad, men smakade mest konstigt. Och faktiskt inte alls gott. Nästan all mat som innehåller just den näring som det chokladliknande substitutet innehöll smakar nog faktiskt godare, kom jag på mig själv med att tänka. Helt oinspirerad.

Provsmak delades ut av små glas av juiceliknande drycker. Väldigt många små glas hade jag snart provsmakat. Och mötts av den ena utdelaren mer lyrisk än den andra. Beskrivandes all energi, all ork, all glans i hyn och lyster i hår de alla fått. Jag undrade hur de sett ut innan. Och jag ville inte se ut som de.

Det var intressant, att gå på hälsomässa. Men för egen del vet jag inte om de uppnådde sitt mål. Jag vet inte alls om de lyckades inspirera mig till att bli mer hälsosam. För efter att ha provsmakat oändligt många små drycker som ser ut som gräs, smakar som gräs och består av… gräs, kände jag mig efteråt inte ett dugg inspirerad att vara hälsosam. Jag kom på mig själv på pendeln hem med att fundera på vad A skulle baka till måndagens gruppfika. Och kände mest av allt just då för ett stort glas rödvin och en köttbit. Det såg jag ingen alls på hälsomässan vandra runt med smakprov på. Ingen alls föra fram som hälsosamt.

Fast kanske, efter en dag av vitaminshots och närimngspackade chokladsubstitut, var det vad som var hälsosamt. För jag tror inte det är hälsosamt att vara sådär hälsosam. Jag tror inte det är så man får lyster i håret, och framförallt inte i ögonen. Och har framförallt ingen lust att tro på det. Så jag kommer fortsätta vara lite sådär lagom hälsosam. Springa ofta och äta glass oftare. Och fortsätta undvika saker som smakar gräs.

Om den farliga världen

Så har vi börjat med “Den sjuka människan” och med den kommer allt vi blir sjuka av. Det är mycket.

Parasiter stod på schemat i onsdags. Jag visste att parasiter var skrämmande. Jag visste inte att de skulle förvandla nordnorge till ett attraktivt semestermål. På de flesta andra plaster blev plötsligt i stort sett all utomhusaktivitet förenad med direct livsfara. Alternativt långsam nedbrytning av levern eller annat hyfsat essentiellt organ. Och jag känner mig plötsligt väldigt nöjd med att ha badat i de där sötvattenfallen i Brasilien, att ha gått barfota på de leriga stigarna, att ha ätit oskalad frukt och rå fisk i allehanda länder. Innan jag visste. Innan världen blev farlig.

Igår handlade det om bakterier. Nu utökades den farliga världen. Plötligt var vi omgivna av dem. Utan ord tog vi vägen förbi handspriten på väg till lunchen. Och i rasten. Och på vägen hem. Och det kändes plötsligt som om mina känselreceptorer i händerna kunde detektera bakterierna på handtaget på bussen, som om ögonen kunde se partiklarna flyga i luften i eftermiddagsträngseln. Jag började följa folks handrörelser, mellan handtag, ansikte, åter handtag. Blev skrämmande medveten om mina egna. Mer än jag ville. Och längtade tillbaka till dagen innan. Innan världen blev farlig.

Köpte kursboken häromdagen. Skickade sms till A, som köpte dagen innan, och informerade om att jag tagit bort plasten och att den efter snabb genombläddring verkade rätt bra (jag inser varför mina telefonräkningar ser ut som de gör när den sortens information föräras ett SMS…). Svar kom tillbaka, utan kommentar på bokens innehåll, med ensamt fokus på plasten. För A hade köpt en bok UTAN plast. Ingen plast kan betyda full av klotter, kan betyda kantstött. Idag betydde det en sak. Boken är sannolikt full av bakterier. Full av virus. Full av maskägg. Mmm, världen har plötsligt blivit väldigt farlig.

Jag oroar mig inte direkt för att drabbas av långvarig bacillskräck. Jag är för lat för att orka hålla klinisk ordning i mitt hem, för glömsk för att lyckas bära runt på handsprit, för bekväm för att inte hålla i handtag och för social för att inte röra vid andra människor. Och jag vet ju att världen nu är samma som världen häromveckan, som uppenbarligen för egen del inte varit särskilt farlig. Det kommer gå över, på samma sätt som jag inte längre tror att jag har spinal stenos om jag får ont i ryggen, eller diagnosticerar folk på bussen med metabola syndromet. Jag kommer inte ha fortsatt bakterienoja på tunnelbanan, men jag tror jag tyvärr badat i min sista tropiska sötvattenfall. Tyvärr. Men, har jag tur kommer kylskåpet, som sedan imorse är kliniskt rent, hållas i aningens bättre skick i alla fall i några veckor framöver…

Stormstyrka

Kontrasten var symbolisk. Mellan den stundtals sensommarlika höstvärmen i London, där kofta räckte fint, och snöstormen som mötte på Arlanda. Snöstormen som fyllde gatorna med snömodd, som gjorde varje steg fysiskt tungt och gjorde kylan blöt och hård. Kontrasten mellan de lätta stegen där borta, där livet var enkelt, med krav och måsten avlägsna, och de enda tiderna att passa var den för nästa fika. Från sensommarvarm frihet till storm av snöslask och nya saker man borde och måste.

För landade mitt i, bokstavligen, i stormen och i vardagen. I livet här hemma som var allt annat än satt på paus. Missade två dagar av föreläsning. Inte mycket alls. Nästan inget faktiskt, tänkte jag när jag glatt bokade min semester. Dessutom mest repition från termin två. Inget nytt alltså. Men kände redan i datasalen, med vännerna, innan seminariet, att två timmar ändå är en del. Och att repetition inte alls hade varit fel. För plötsligt flög det immunoglobuliner och opsonering och MHC-receptorer över rummet. Ord som jag visste var gamla, men som i mina öron nu nästan kändes nya. Och även om de garanterade att de mest spelat ”Angry birds” på föreläsningarna så verkar något ha fastnat. Något, som inte varit i närheten av mig, på min totallediga livsnjutarhelg. Och det fortsatte på seminariet i immunsystemet någon timme senare, där detaljerade frågor runt konstitutivt och adaptivt immunförsvar kastades ut i rummet , delades ut på måfå, och svar linnehållandes en väldig massa cytokiner och molekyler och receptorer och annat lämnades av mina klasskompisar. De som suttit på föreläsning när jag strosade i solen. Jag duckade så gott jag kunde, men känslan av att inte kunna, att inte minnas, att inte veta var besvärande. Känslan av att på två dagar redan ha hunnit missa, redan ha hunnit komma efter. Känslan av att verkligheten rusat på med stormstyrka, när jag vandrat runt i ett harmoniskt ”freeze”.

Jag ångrar inte ett ögonblick att jag tagit mina lediga dagar. De var helt livsnödvändiga, och fantastiskt underbara. Men önskar att alla kunde ha fått dem. En liten andningslucka, en liten liten paus. Att det kunde finnas lite utrymme för det. För en liten stund på freeze. Istället har det blåst på med snöstormsstyrka. Så jag tar lite motvilligt på mig vintermössan, tar immunologiboken under armen och kliver in i stormen, hoppandes på att jag på något sätt blåser ikapp...

Resa bort resa hem

Så var jag här igen. Bland ljusen och ljuden. Bland ”yes love” och ”sorry sweetheart”. Bland dimma och värme. På alla sätt värme. London. Jag behöver inte lämna Heathrow förrän känslan omger mig, den välbekanta, hemtama. Och redan på tunnellbanan märker jag hur my mind starts processing in English. Hur jag lämnat tidszon, lämnat land, långt innan klockan är omställd. Och kommer fram till dukat bord. Ett glas rött i handen innan skorna är av, skratt, Och allt är som om jag aldrig åkt. Som om jag aldrig varit borta. Reser bort, reser hem.

Svänger förbi kontoret dagen efter, möts redan i entrén av allt det som brukar möta. ”Jess, you are back. So good to see you. How long do you want your pass for? Do you want a coffee? Som om jag åkte igår. Som om inget ändrats. Reser bort, reser hem. Och inne ser allt ut som det alltid gjort. Luktar, smakar, låter, andas. Samma bullrande skratt från halvstängda dörrar, halvspringande steg i korridorerna, välbekanta halvätna M&S smörgåsar och spridda koppar av becksvart te. Samma sköna männskor, som alltid har för mycket att göra med alltid har tid med en kaffe.

Undrar hur länge tiden här kommer vara på ”freeze”. Hur länge jag kan resa till precis det jag lämnade, till en tid som verkat stå stilla. Hemma rusar den fram, och livet då var på många sätt så helt annorlunda livet nu. Här kunde nu varit då, då varit nu. Det är fascinerande, och lite obegripligt. I staden som aldrig sover, som aldrig är stilla. Där är tiden på freeze.

Undrar lite, men njuter mest. Nu njuter jag av att vakna till frukthandlarnas Cockneyslang utanför fönstret på Portobello road. Av dofterna, smakerna, ljusen, ljuden. Av vännerna och maten och vinet och skratten. Av de sexton graderna och av Hyde Parks gulnande löv. Njuter av allt som är nu, är just idag, eftersom jag vet att den om några dagar kommer som ett brev på posten. Den existentiella ångesten, de många frågorna helt utan svar, de som alltid kommer efter jag har varit här, eller någon annanstans som är hemma. Njuter av att kunna resa bort till något som är hem.

Trassel

Hade någon frågat för ett par månader vad emotioner var hade jag lätt kunnat kasta ur mig än sådär två, tre fullt gångbara definitioner. Hade ordet dykt upp på högskoleprovet hade jag med lätthet kryssat rätt. Jag har så länge jag kan minnas haft hyfsat koll på vad emotioner är. Samma sak med kognition. Inte ett ord jag använder särskilt mycket, men ett ord som är fullt begripligt och definierbart.

Jag sitter nu dagen före allt ska sitta och försöker definiera det. Emotion. Och blir stum. Jag inser att den fråga jag kunnat besvara innan kursens börjar plötsligt inte går att besvara längre. För det som förrut kunde beskrivas med några enkla ord runt känslor, är idag inbakat i en salig röra av handlingar och stimuli och intentioner och utfall. För att inte tala om prefrontalkortex och amygdala och gyrus singuli och allt annat. Vet inte vad som är början och vad som är slut, vad som leder till vad och vad som inte leder till något. Ett trassel, det är vad det är i mitt huvud.

Jag försöker backa bandet. Försöker fundera på vad jag sagt förr. Emotioner. Känslor. Men det går ju inte att säga bara. För jag vill ju få med något om yttre och inre stimuli, minns att det skulle vara med. Och så sitter jag där med min trave ord som inte vill ut i rätt ordning eller rätt kombination. Sitter fast i ett semantiskt trassel och funderar på hur 6 veckor av intesiva inlärningsförsök resulterat i avinlärning. Hur det blev trassel.

Men hinner inte fundera vidare. Många fler ord ska in. Tjuvkikar i papprena och ser att det betyder ”En uppsättning medfödda och inlärda responser på yttre och inre stimuli som är kopplade till viktiga mål eller motiv”. Jaha. Nu vet jag det. I trettio sekunder till, tills det lämnar korttidsminnet och någonstans i vandringen fram till cortex långtidsinlarging går vilse. Innan orden åter blandats samman och åter blivit en del av det semantiska pusslet. En del av trasslet.

Påminn mig någon, var det läkare vi skulle bli…?

Och ibland blir det bara så bra

Gipset är av. Jag kan skriva och cykla och öppna burkar och spela piano och duscha, och det gör bara ont när jag glömmer, och trycker upp dörrar eller applåderar.

Solen skiner och det är massor av plusgrader. Jag kan springa ute och gå utan regnjacka och cykla utan att isplana och glömma vantarna hemma utan att förfrysa händerna.

A hamnade med oss på SÖS till slut. Och vi kommer kunna fortsätta skicka ändlösa SMS, utbyta blickar tvärs seminarierummet, sucka och skratta och tramsa och vara allvarliga. I 18 månader.

Olika viktigt, men allting bra. Och tillsammans, jättebra. Ibland är livet så. Allt det som är bra flyter upp till ytan och lägger sig som ett lock på allt det andra. Ogenomsläppligt, i alla fall för stunden. De studerna måste man ta vara på. Jag är inte helt säker, men jag tror jag gör det.