torsdag 8 oktober 2015

Om IST, och horisonten

Ännu ett gammalt inlägg, lagom till att terminen efter ska börja IST-stressa...

Så kom den. Dagen vi fruktat. Som legat som ett mörkt moln långt framme på horisonten. Så var den dagen idag.

IST. Sannolikt den mest skräckinjagande bokstavskombination jag känner till, utkonkurrerat bara av ALS och några till. Integrerad sluttentamen. Med formellt syfte att få oss att integrera utbildningen alla kunskaper. Med informellt syfte att skrämma skiten ur oss. Det senare med betydligt större framgång än det förra.

Så kom den, dagen. Molnet i horisonten var plötsligt verkligt. Var en onsdag då man var tänkt att gå upp, äta frukost, borsta tänderna och få andra vardagliga funktioner att fungera. Fast det var IST. För ganska många gick det sådär, och i den skakiga tolvpersonersgrupp jag tillhörde hade hälften stoppat betablockare i väskan. Men de skakade ändå. Vi skakade och svettades i våra för stora ljusblå papperskläder. Och klockan kröp sakta närmare ögonblicket då visselpipan skulle ljuda. Ögonblicket molnet skulle öppna sig. Ögonblicket för IST.

Så placerades vi utanför våra dörrar. Och visselpipan ljöd. Och vi integrerade bäst vi kunde. Men svettades mest. Och sen ljöd visselpipan och vi rusade ut, laddade om, och rusade in i nytt rum på visselpipsignal. Och så, efter en upplevelse jag inte önskar min värsta fiende var det trots allt över.

IST. Över. Åskmolnet låg bakom, inte framför. I våra skrynkliga svettiga papperskläder drack vi kaffe i det lilla kvava rummet där vi hölls i karantän. Drack kaffe och tog sakta in den nya verkligheten. Med en fri horisont. Utan åskmoln mellan oss och examen. Tog sakta in den nya verkligheten. Att det ligger väldigt lite ansträngning mellan läkarkandidaten Jessica idag och läkaren Jessica. För egen del, en lång USA-semester och en kort akutkurs. Tog in att livet just nu, livet efter IST, är sjutton så bra!



onsdag 19 augusti 2015

Om viljan att vara klar

Här kommer ett inlägg från i våras som aldrig blev publicerat då. Men för i alla fall er som pluggar kan det kanske vara av intresse att få lite uppdateringar även från sista terminen. Så tänk er att vi är i januari, 2015, så blir det rätt...


I fredags gick de ut. A, V, C, M, B och alla andra. Alla som delat långa föreläsningar och tentaångest. Skrattat, gråtit, stressat, slöat. Med mig. Alla som varit livet, stora delar av det, och den här bloggen, än större. I fredags fick de diplom i stadshuset. Och jag ville vara med. Diplomet kunde egentligen kvitta, men kramarna efteråt, de vill jag ha. Extasen av att det är över, lyckan av att vara färdig. Den ska delas. Och jag vill dela den med dem.

Hejdar mig precis innan det går iväg. Smset till A. Det där jag frågar var uppropet är. Vad CMB ligger. Säger att jag kanske blir lite sen. Det jag alltid skickar. Hejdar mig, eftersom A inte längre vet. Eller i alla fall inte är där. Hejdar mig, men skickar sen ett annat sms, där jag beklagar mig. Och A svarar med uppmuntrande ord. Och talar om var jag ska vara. Från sitt underläkarintro. För det är vad hon är nu. Inte kandis, utan underläkare.

Dyker upp och hittar D, från klassen. Den gamla. Vi beklagar oss lite, som två pensionärer. Det var bättre förr. Det var det säkert inte, för just den här kursen ansågs förra terminen vara KIs sämsta. Det spelar ingen roll. Jag vill läsa den med klassen. Ironisera, skicka sms över salen, dricka kaffe och diskutera det som trots allt var vettigt på rasten. Eller diskutera något helt annat, mer sannolikt. Kursansvarig drar igång. Han är faktiskt lite rolig, men han lämnar snart över ordet till någon annan, som pratar för mycket och för monotont. Får sms från V mitt i misären, och efter några sms-växlingar känns det nästan som om hon var där. Som om det var som vanligt. Sen kliver den grå upp, börjar prata på ett språk jag tror är danska men inte ens med stor ansträngning lyckas begripa. Så slutar anstränga mig. Lägger upp ett inlägg i gamla klassens facebookgrupp, lite för att jag är uttråkad, lite för att jag vill ha dem med mig.

Någon ställer en förvirrad fråga runt det förvirrade schemat. "Jag förstår att vi ska vara i Solna första dagen men...". Där avbryts han, eftersom vi ska vara i Huddinge. "Det står på s 27 i schemakompendiet", allt finns där. Bland de oklart strukturerade 38 sidorna. Här finns också en beskrivning av de typ 8 olika konstellationer vi är uppdelade i, alla relativt svåra att läsa sig till, än mindre begripa när de ska användas. Och en smått kaotisk frågestund uppstår, som blir än mer kaotisk när han som var lite rolig börjar blanda in månar och stjärnor. Och jag slutar aldrig hänföras över KIs oslagbara förmåga att göra obegripliga scheman, en delkompetens i förmågan att göra något väldigt enkelt oerhört komplext. Någon frågar om studiebesöket i Enköping, får vi ersättning för resa. "KI ersätter såklart taxi" säger han som faktiskt är riktigt rolig, och vi hinner inte ens börja skratta innan kurssekreteraren i lätt panik utropar "Absolut inte. Tågbiljett, bara". Hon behövde inte oroa sig. Vi går termin 11. Vi tror inte att KI ersätter något. Definitivt inte taxi. Sen fortsätter vi gå igenom projektarbetet. Där 18 personer ska förbereda en tio minuters presentation. Och grupparbetets idioti når sitt klimax. Som att alla hämningar släpper sista kursen. Och det är inte ens 18 av MINA klasskompisar...

Så ogillar kanske mest båda delarna- att inte få gå ut med dem, och att behöva gå utan dem. Och trots att det är oerhört självförvållat- orsaken är nu 10 månader och utan tvekan livets bästa- så ogillar jag det intensivt. Så gör det den låga motivationen lägre. Tålamodet sämre.  De fem och en halv månader som är kvar kommer onekligen kännas långa. Längre.


Saknar er, fina kursare. Njut av friheten. Om ett halvår kommer jag.

lördag 22 november 2014

Det allra värsta

Barn ska inte dö. Så är det bara. Men ändå gör de det.

Hon ser ännu mindre ut när hon ligger på den stora sängen. Stilla, helt stilla. Väntar, kanske. Eller bara är. Vet hon? Hennes blick är helt klar och bråddjup, biter ordlöst tag i min. Hon är smärtfri sägs det. Men det är inte jag. Jag gör ont, djupt i hjärtat. Kan inte greppa att den blicken ska upphöra att finnas. Vill inte. 

För barn ska inte dö. Så har det alltid varit, men sen jag fick ett själv fick det en ny innebörd. Barn får verkligen verkligen inte dö. Det är något överjordiskt barbariskt över att förlora ett barn. Det inser jag, utan att ens ha varit nära att ha gjort det själv. Och ändå händer det. Ändå händer det, och som läkare ska vi på något sätt lära oss att, kanske inte acceptera, men hantera. Klara av att ha något slags professionellt förhållningssätt. Till att barn dör. Till det allra värsta.  

Vi sitter runt köksbordet. Han bjuder på kaffe. Hon ligger i rummet bredvid, alltid bredvid numera. De sover där också, hela familjen. För att vara nära. För att vara där när det är dags. Och så mycket som möjligt innan. Men nu, nu sitter han runt köksbordet med oss. Pratar sakligt, om vad som hänt, om vad som ska ske. I korta stunder tåras ögonen, men inte när vi pratar om döden. Döden är alltid närvarande, i varje rörelse, varje andetag. Ögonen tåras när vi pratar om livet, hennes liv. Det alldeles för korta. 

Vi lämnar. Åker därifrån. Tillbaka till vardagen. Till arbetsdagen. För att det är vad vi ska göra. Till jourrapporter och epikrisskrivning. Till medicinlistor och kaffepauser. Till livet där döden inte är ständigt närvarande. Livet där vardagen rusar på. Livet där barn inte dör. Lever på, som om livet inte var på väg att upphöra. Men bakom dörren vi stängt bakom oss är det vad som är på väg att hända. Och det måste vi finna oss i. Hantera. 

Dagen är slut. Arbetsdagen. Bakom min egen dörr väntar mitt eget yrväder. Mitt friska och ytterst levande barn. Kramar honom hårt. Och tårarna kommer. Gråter över livets orättvisa, över den enorma sorgen bakom dörren vi stängde, över det barbariskt hemska i att barn dör. Kramar och gråter. Just nu, professionellt eller inte, så hanterar jag det så.

söndag 19 oktober 2014

Torsdagen jag inte längtat efter

Den har krupit närmare, sakta. Torsdagen då vardagen tar vid. Torsdagen då vår tid är slut. Torsdagen jag är kandis igen. Trots försök att blunda för den, är den nu här. För jag längtar inte tillbaka. Jag borde kanske göra det. Det ska man ju göra. Man ska älska sin tid hemma men mot slutet ska man känna sig klar. Längta tillbaka till arbetet. Till stimulans. Till att hinna dricka upp kaffekoppen. Till kollegor och vuxenliv. Till att inte ha fickor fulla med våtservetter och gummigiraffer. Till att slippa vara nedkräkt och nedsnorad. Men jag gör det inte. Inte alls.

Men så kom den, torsdagen jag inte längtat efter. På Huddinge, platsen jag inte saknat. Jag hade glömt att det alltid regnar på Huddinge, men blev påmind när jag parkerade cykeln. Irrade mig in i rutverkat av korridorer. Forskargatan blev Kirurggatan som blev Barngatan. Gråa korridorer som följdes av andra gråa korridorer. Spanade efter kända ansikten att slå följe med innan jag mindes att inga fanns. Innan jag mindes att mina klasskompisar inte är det längre. Hittade R64 och på avstånd var det sig likt. Men det var fel ansikten, när jag kom nära. Eller, så var det jag som var det jag som var fel. Oavsett, så uteblev kramarna. Fingrade på telefonen, ditt leende på skärmsläckaren. Och längtade bort från grå korridorer. Hem till dig.

Vet inte om jag mest inte vill gå från. Från dig, du lilla glädjespridare, som byggt bo i mitt hjärta. Som möter livet med det största leendet. Vill se dig upptäcka världen, varje minut. Eller om jag mest inte vill gå till. För ingen kaffekopp väntar. Inga kollegor. Knappt vuxenliv. Väntar gör knökfulla uppehållsrum med kladdiga mikrovågsugnar, och besticklådor utan bestick. Väntar gör fickor fulla med ”att lära inför tentan och livet”-lappar. Om man orkar skriva dem. Vilket jag borde. Men inte vet om jag gör. Väntar gör föreläsningar i stora salar, med dåligt skrivna powerpointpresentationer och utan ventilation. Ronder där jag ska vara men inte syns. Väntar gör närvarolappar och fikarum där jag är osynlig. Eller i vägen. Där jag är kandis, inte kollega. Och inte hittar mjölken till kaffet. Det, är i mina tankar, i mitt minne, i mina farhågor, det som väntar.

Men så dök D upp och jag fick den saknade kramen. Och kursledarna verkade alla vara den där sortens läkare man faktiskt vill ska träffa patienter. Och, som ville träffa oss. Vi fick information om kursen, på välbekant förvirrat sätt. Och så kraschade datorn. Dr L letade i evigheter efter information som skulle finnas under någon flik i Pingpong. Ping Pong som inte vi, än mindre lärarna, hittar i. D har kirurgjour samtidigt som vi skriver dugga nästan samtidigt som det är föreläsningar. Allt på olika sjukhus. ”Det kanske verkar lite rörigt” säger doktor L och ger upp med att förklara hur schemat skrivet i font 6 i excel ska läsas. Och så kraschade den igen, datorn. Allt började kännas lite mer som vanligt. Om än inte direkt efterlängtat, så i alla fall lite bekant. Kaoset, det familjära. Och på underligt sätt, kännas lite bättre.

Och föreläsningarna börjar. Barnets utveckling, och filmer på bebisar i alla åldrar avlöser varandra. Ett sting i hjärtat, vill vara hos dig. Nu. Får sms från din Pappa. Fotobevis. Ni har det bra. Så klart. Timmarna går och det är faktiskt intressant, och rätt trevligt. Och man får pannkakor efter maten i matsalen och det bjuds på kaffe. Cyklade sen hem. Snabbt. Hem till dig. Möttes av största leendet, av små händer som sökte sig upp i ansiktet, av blöta pussar med öppen mun. Du hade haft det bra, så klart. Och jag hade överlevt. Och det känns lite bättre.


Längtar fortfarande inte iväg på morgonen. Saknar fortfarande inte vardagen utan dig. Men igår var sista dagen på Huddinge. Och barnmedicin känns ändå ganska intressant. Och när jag cyklade hemåt syntes faktiskt lite blå himmel mellan de grå molnen. Jag längtar fortfarande inte till måndag. Men allt känns ändå för stunden lite lite bättre.