Svacka

Det var längesen jag skrev ett sånt här inlägg. Inte för att tankarna inte funnits, men det har gått att mota bort. Inte för att känslorna inte varit där, men de har inte tagit över. För det är inte för att det inte känns bra, det jag läser, det jag fyller dagarna med, det jag lär och det som händer. Det känns bra, nästan alltid. Det är intressant det jag lär mig. Nästan alltid mycket intressantare än allt förr. Det är inte för att dagarna numera är mindre stimulerande, mindre glada, mindre fyllda med människor jag tycker om och saker som gör mig glad. Tvärtom. Det är de oftare, mycket oftare. Och ändå…

Ändå kommer ett sånt här inlägg nu. För samtidigt som det är intressant det vi läser, och viktigt och relevant och stimulerande och allt det där andra som det jag gjorde förr inte kändes som, så är det mycket som saknas. Mycket som fanns då. Och för varje gång jag översköljs av vågen av saknad når en lite längre, saknar jag lite fler saker, hittar fler aspekter som fanns då men inte finns nu, och som jag värdesatte. Och för varje gång jag faller ner i brunnen av saknad känns den lite djupare, saknar jag de saker jag saknat förr lite mer, lite intensivare. Detta, trots att jag tycker om skolan. Detta, trots att varje kurs blir lite mer av det som jag verkligen tycker om. Detta, trots att inget av det jag har nu känns fel. Men det känns som om jag står med myntet i handen och snurrar och snurrar och tröstlöst försöker se krona och klave på samma gång. Att ha allt. Inuti kan jag inte acceptera att jag inte samtidigt kan ha kakan och äta den, och använder på tok för mycket energi och tankekraft åt att ändå försöka komma på sätt. Det må vara ett lyxproblem, men det är verkligt och i vägen.

Jag vill resa, jag vill vakna på nya ställen, inte varje morgon, men ofta, jag vill träffa intressanta människor som tycker att jag är intressant, jag vill landa i nya länder där allt är okänt och ovandrat, jag vill äta god mat lagad av annan än mig själv, jag vill översköljas av upplevelser. Allt det där har jag saknat länge. Allt det där visste jag att jag skulle sakna. Men jag vill också ha människor att utveckla. Att stötta och coacha och leda. Att inspirera och uppmuntra och få bli lite bättre än de är. Lite bättre, lite mer motiverade. Och jag vill presentera saker för folk som lyssnar och uppskattar och värderar det jag gör. För folk som är kunniga och ändå tycker att jag tillför. Jag vill få en klapp på axeln ibland. Inte varje dag, men när jag förtjänar eller när jag behöver. Och jag vill ge samma klapp till någon annan. Den saknaden är inte helt ny, men mycket starkare nu. Och jag vet inte riktigt vad jag ska göra av den. Varken den nya saknaden, eller den tidigare. Hur jag ska hantera den.

Just nu hanterar jag den på det enda sätt jag kan. Relativt omoget, genom att blockera stausuppdateringar från de vänner som varannan kväll efterlyser nytt middagssällskap i en ny stad. De som för två år sedan kunde varit jag. Lite mer moget, genom långa samtal med vänner som tålmodigt lyssnar. Men hur jag hanterar det riktigt moget, riktigt konsttruktivt, riktigt på ett sätt som hjälper, det vet jag inte. Så jag står ganska handfallen, med slanten i handen, och hoppas att kronan och klaven på något mirakulöst sätt båda ska landa uppåt nästa gång jag kastar.

Om snöstorm och skumtomtar

Vi promenerade från tåget, A och jag, och konstaterade att det går fort nu. Väldigt fort. För ett år sedan tragglade vi hjärta. Och njurar. Flera veckor ägnade vi åt njurar. Allt var nytt, allt var för första gången. Kroppen upptäcktes organ efter organ, och vi var lyckliga att ha klivit nivån över cellerna, att få fokusera på något som kändes verkligt, att någon gång få se en kliniker skymta förbi med illustrerande exempel, någon gång höra ordet ”sjukdom” och ”patient”. Vi var inte längre helt nya, men kroppen var kvar att begripa sig på, ”Den friska människan” kändes som en evighetslång kurs och kliniken kändes oändligt långt borta.

Men den tog slut, den friska människan, och blev istället sjuk. Blev det som den i vårt framtida yrkesliv mest kommer vara, och ”patienten” blev plötsligt den som det talades om. Vi är framme vid det som känns som det viktigaste, eller snarare, vi rusar in i det. In och igenom. För nu rusar viu igenom den, kroppen. Som ett X2000 helt oberört av snöstorm och lövhalka. En dag njurar, nästa manliga genitalier. Förmiddag hjärna, eftermiddag bröst. Vi hinner knappt återkalla vad det nu var njuren gjorde innan vi är förbi. Vi fladdrar genom histologiska bilder på storskärm. Försöker fokusera blicken för att bestämma epiteltyp, för att försöka avgöra var i kroppen vi är, men de rosa prickarna smälter samman när föreläsaren byter bild nästan innan den första fått skärpa. Leyomyon blir adenocarcinom blir seminom och innan vi lärt oss uttala orden är de borta. Vi är mitt i det viktiga, på samma sätt som snöflingan är mitt i stormen. Det yr och viner och vi fladdrar med i vindarna, utan aning om vart vi ska eller hur vi landar. Det är spännande och relevant och intressant, men det yr från alla håll och vi håller i oss och hoppas vi klarar oss från urspårning. Hoppas att vi landrar där vi ska.

Och man skulle kunna fråga sig varför vi ägnar oändligt många veckor åt att begripa uppbyggnaden av serinproteaser termin ett. Serinproteaser som nämnts en gång termin fyra, med förordet ”Om jag säger Åke Rökaeus, vad tänker ni då…”, och med efterordet ”Det här behöver ni förstås inte kunna i detalj”. Och man skulle kunna fråga sig varför vi ägnade den friska njuren en hel månad, åt att beräkna anjongap och lära oss jonkanaler, när vi termin fyra ägnar njurens sjukdomar ett rörigt seminarium och en förmiddag av föreläsning. Man skulle kunna fråga sig varför vi ägnar oändligt med tid åt att bygga en bra grund, när vi sen struntar i att bygga huset, utan nöjer oss med att lägga dit en hög brädor.

Det skulle man kunna kritiskt fråga sig själv, och säkert någon kursledning. Men det gör vi inte just nu. Inte heller oroar vi oss särskilt aktivt för om allt vi rusar förbi ska landa. Åt att det är konstant snöstorm. Inte än i alla fall. Inte just nu. Istället ägnar vi på tok för mycket tankekraft åt att övertala varandra åt att gå längst åt höger eller längst åt vänster på Flemingsbergs perrong. Ägnar på tok för mycket tid åt att googla fram bagerier som gör surdegssemlor och sen åt att besöka dem. Ägnar håltimmar åt att visa varandra youtube-videos som inte har ett dugg med patologi att göra. Letar runt på campus efter bästa kaffet och dricker det till skumtomtar. Man får välja sina strider. Och sin tid för att slåss. Just nu hoppas vi mest. Att det som rusar förbi oss landar. Eller att det som är viktigt återkommer. Att vi kommer fram utan urspårning, trots snöstorm. Hoppas, och fortsätter äta skumtomtar.

Ganska mycket hemma

Och vi är tillbaka på Huddinge igen, samtidigt som den bitande kylan. Tillbaka på pendeltågsperronger, väntandes på sena tåg. Tillbaka till ändlösa promenader i sjukhuskorridorer och scheman som liknar hela havet stormar. Sånt där sak som kunde gjort en irriterad. Men inser att jag tycker väldigt mycket om det.

Jag insåg det redan i torsdags morse, när vi kom in i den nedslitna kaffedoftande salen, att jag gillar det. Gillar Huddinge, med all sin vänliga virrighet. Scheman som inte går att läsa, vilket inte spelar så stor roll, eftersom så mycket ändrats redan när vi får ut schemat att ganska lite ändå stämmer. Och eftersom jag sällan läser mitt ändå. ”Ni får egna pappersrockar att ta med er till obduktion och preparatseminarium”, säger hon den ansvariga. Förvirrade blickar utbyta- och däremellan? Var ska våra obduktionsrockar vara nattetid? Obduktionsrock hemma i hallen är inget som lockar någon av oss. Arja, kurssekreterare och jordens mest lyhörda plockar upp vår oro och har ett omklädningsrum i bakfickan där de nog kan vara. Allt är oorganiserat men allting löser sig, och jag känner mig ganska mycket som hemma.

Och vi är tillbaka i patologin. Till klinikerföreläsningar. Kiniker som vi förvarnats redan dag ett är ”kunniga och engagerade, men inte alltid pedagogiska”. Det kunde de ha sagt på många föregående kurser, men här är de kunniga, engagerde och ganska pedagogiska. Utan att dra skämt föreläsningarna igenom. Utan krystade försök att vinna vår uppmärksamhet, att vara roliga. De är engagerade och intresserade och går igenom det de vill ha sagt i rasande fart, men utan att snöa in och grotta ner sig, utan att drunkna i celltyper och proteiner. De har sjukhuspyjamasen på sig och svischar iväg på sparkcykeln i tiominutersrasten, och jag vill gärna tro att de är iväg och räddar något liv fastän jag vet att de köper kaffe. Och föreläsningsanteckningarna är tjocka som telefonkataloger men ändå somnar jag inte. För de pratar om sjukdomar som är riktiga och viktiga, och när ett virus en enda gång omnämns som ”DNA-virus med hölje”, säger föreläsaren mening efter att ”det här är ju självklart inget ni behöver kunna”. Inte idag. I tisdags var det viktigast av allt, men idag behöver vi inte kunna det. Självklart är det till och med. Säger han i uppkavlad vit rock, som är där vi vill vara. Och jag har svårt ta mikrobiologins Roland på allvar, som menade att kategoriseringen av bakterier var något av det viktigaste. Som tillbringar dagarna någonstans i en KI-korridor. Som inte är där jag vill vara. Och jag är tillbaka i att faktiskt få fokusera lite på helheter och konsekvenser, på människor och verklighet. Och känner mig genast lite mer hemma.

Och nu är det helg och ganska lite finns att läsa, och det som finnas kommer skjutas på framtiden. Och lite ilska från tisdagens tentor finns kvar, men det mesta har runnit av, som det mesta ganska fort gör för mig. Jag är mest glad över att patologin väntar, som känns rolig, och att solen ska skina och jag den här helgen kan njuta av den. Glad åt att jag har tid att göra annat än rusa mellan saker jag ändå inte riktigt hinner. Glad åt att skolan åter känns ganska stimulerande och ganska rätt. Glad att jag åter känner mig ganska hemma.

Kollektiv ilska

Det finns få saker som enar människor så mycket som kollektiv ilska. Gärna mot en konkret och tydlig sak, än hellre person. Det är kanske lite sorgligt, men väldigt tydligt. Det har varit tydligt i världspolitiken senaste veckorna. Och idag blev det väldigt tydligt hos oss.

”Vi kommer inte vilja sätta dit er, utan ställer frågor på de viktiga sakerna som vi tryckt på i föreläsningarna”. Det fick vi sagt till oss undr kursen. Som en slags försäkran om att det trots allt inte var orimligt mycket vi hade att lära. Vi får mycket sagt till oss som sen visar sig ha bristande sanningshalt, så ingen trodde särskilt mycket på det, men ändå. Men ändå, tänkte vi när vi satt i skrivsalen och funderade på när antalet årligen drabbade av ESBL blev en central del av vår medicinkunskap. Men ändå, tänkte vi när total redogörelse för behandlingstrappan för KOL efterfrågas, trots att föreläsaren ägnade 20 av alla de 25 sekunder KOL ägnades totalt åt att tala om att inga läkemedel egentligen hjälper. Men ändå, tänkte vi när inga frågor på de tarmbakterier och övre luftvägsinfektioner som gnuggats och gnuggats kom upp. Vi har vant oss vid att mycket av det som sagts inte stämmer, men det vore fantastiskt skönt om det kunde göra det någon gång. Någon gång ändå. Till exempel den här gången.

Men den här gången hände det inte heller, och vi lämnade salen, arga. Argare, ska kanske sägas, för det var en bisvärm som klev in i tentasalen, efter att ha spenderat en helg i ett dåligt integrerat kaos av för många bakterier, för mycket virus och för tok för många läkemedelssubstanser. Det var en bisvärm redan innan vi visste att de inte alls skulle ställa fågor på det centrala utan på det perifera, examinera inte alls på det som behandlats utan på det som knappt nämnts. Redan innan var vi arga, fast på ett mer spretigt sätt, med några kvarvarande spår av förhoppning. När vi klev ut var vi enade, i en intensiv kollektiv ilska.

En kollektiv ilska som vi inte demonstrerar ur oss på torg. En kollektiv ilska som mest manifesteras i agiterade facebooksstatusar som genast likas och kommenteras av lika upprörda klasskompisar. Och ett fortsatt gemensamt samtalsämne när man på bussen hamnar brevid han med svarta jackan som jag inte vet namnet på, eller hon med gröna koftan som jag inte pratat med förr. ”Skitkurs”. ”Värdelös tenta”. Det kan diskuteras mycket. Och argt. För vi tycker lika. Ibland. Ibland tycker nästan alla 140 lika. Nästan bara när vi är riktigt arga. Kanske är det lite sorgligt. Men det är nog bara att inse att det är så det är.

"Annars är det ingen riktig utbildning"

Nu blir det nog inget skrivet förrän tentan är det. Eller tentorna. I plural. Eller tretal. Eller, förslåt mig, det är visst en tenta. Integrerad. Fast uppdelad i tre tydliga delar. Som inte har med varandra att göra. Och man behöver bara göra om en av delarna, om man inte för 2/3 av poängen på just den delen. Fast det är en integrerad tenta. På vår integrerade kurs.

Och jag lyckas heller inte integrera. Likt senaste veckornas schema, hattar jag mellan ämnen som inte hör samman. Bakterier, hur många som helst. Och varje ska man veta hur mycket som helst om. Jag rabblar, om kapselprotein och koagulasnegativa och flageller. Och lyfter sen på farmakologipapprerna. Blandar ihop immunosuppresionspreparat som inte går att uttala med med arterosklerosmedicin som inte går att förstå. För att sen vandra vidare till den kliniska mikrobiologin, och tröstlöst försöka hålla i huvudet var jag ska blododla och var jag ska testa för antikroppar, och hur många dagar jag måste vänta på sepsisproven och om den aeroba eller anaeroba flaskan ska fyllas först. Det är sanslöst mycket och sanslöst ointegrerat, och solen skiner så skrämmande mycket ute att det gör ont i ögonen. Så mycket att jag måste gå ut i den och rasta löparskorna och prata om annat med L, som kan allt jag försöker lära mig men inte alls känner att det är anestesimedicin hon vill prata om en solig lördag. Så vi pratar om annat och min kaotiska hjärna blir klarare och livet känns bättre. Men jag kan fortfarande nästan inget om protozoer. Och blandar ihop bakterier och virus hela tiden. Och hoppas nästan att det blir snöstorm imorgon.

Men solen ska skina imorgon också. Och jag inser att det här kanske blir den första tenta jag kör på. Eftersom jag inte lyckas integrera alla bakterier och läkemedel och provtagningmetoder i mitt minne, och eftersom jag inte kan låta bli att integrera solsken och löpning och vänner.

Åsa Nilsonne sa på utbildningens första dag att en utbildning där man inte har kört en tenta inte är en riktig utbildning. Precis som hon sa att de vill att vi ska ha tid att ha intressen och resa bort och bli kära och ha ett liv. Det sa hon mest för att lugna och trösta. Men idag tar jag fasta på orden. Allihop. Och integrerar vidare, det som integreras kan, och hoppas på det bästa. Det värsta som kan hända är trots allt att den här läkarutbildningen blir en riktig utbildning…

Om att stråla och att fånga

Han står längst fram i aulan, och strålar med hela ansiktet. Han ska prata om bakteriella maginfektioner, och just de där bakterierna är för honom så fantastiskt spännande att det nästan svämmar över. Han gestikulerar med händerna och använder hela sin ansiktsmimik för att förmedla allt han känner. Patologi, säger han. Det finns inget roligare.

Och hon, drar sin livs historia innan hon börjar, kantad av forskning här och forskning där. Allt är forskning. Och på tavlan har hon skrivit tiderna, inte för att vi ska veta utan för hennes egen skull. Eftersom hon lätt blir så excalterad. Och pratar vidare genom rasten. Om glukokortikoidernas intracellulära reaktionsvägar.

Och han, som springer ifrån ämnet gång på gång för att det finns så mycket viktigt att berätta. ”För det får man väl göra ibland”. Så mycket fascineande att dela. Han, som till och med träffade sin fru genom substans P. Han står där framme och lyser.

Och det är fantastiskt med föreläsare som strålar och brinner. Vars fascination och energi och lust nästan svämmar över. Nästan. De gör något som kunde vara riktigt tråkigt nästan roligt.

Men så finns det de som tar genvägen, rakt till hjärtat. I alla fall mitt. Som använder det hemliga knepet. Han, som stog med munktrölja och händerna i jeansfickorna. Som öppnar med ”Ska vi dra igång nu, hörrni”. Han, som inte strålade av enthusiasm över någon peptid. Men som använde det hemliga knepet. Det som fångar.

”Det här, det är viktigt att ni talar om för era patienter”. ”Det här måste ni tänka på när ni behandlar”. ”Det här kommer er patienter att undra”. Gång på gång upprepas det, under nästan varje punkt, flera gånger för varje ny indikation eller biverkning. Han pratar om vad vi ska göra med våra patienter. Hur vi ska handlägga och kommunicera. VÅRA patienter. Hur VI ska handlägga. Han tilltalar oss som läkare. Och det gör hela skillnaden. För mig gör det hela skillnaden.

Jag vet inte om jag minns mer om biverkningarna av ACE-hämmare än jag minns av substans P. Och jag tycker att båda föreläsarna gjorde ett utmärkt jobb. Men jag inser, att i mig bultar läkarhjärtat hårdare än forskningshjärtat. Otåligt, otåligt.

Om talang där man vill ha den

Det var oändligt många år sedan. Mitt första projekt på BCG, sommaren mellan trean och fyran på Handels. Vi gjorde ett projekt för en klient som hade en produkt ingen av oss begrep, med en frågaställning som var ännu mer obegriplig. Och någonstans i röran skulle en gigantisk excelmodell sättas samman där vi skulle kunna modellera utfallet av eventuell justering av varje delkomponent av det obegripliga scenariot. Jag skulle bygga modellen. Jag var vettskrämd vid varje knapptryckning och drömde mardrömmar om att den skulle rasa samman som ett korthus. Det gjorde den inte och jag fick vid projektets slut en utvärdering där det under fältet ”Strengths” stod ”Talent for complex modelling in excel. Should look to develop this further”. Jag tror inte ens jag blev riktigt glad för det. För de andra styrkorna blev jag glad, för att jag var bra på de saker jag tyckte om och ville vara bra på. På att hantera klienter och dra snabba slutsatser. Men inte på det som gett mig mardrömmar en hel sommar. Inte för det som sannolikt var en av de tråkigaste saker jag någonsin gjort. Jag har tittat på den här lappen flera gånger efteråt. För att säkerställa mig om att det verkligen stod så. Och det gjorde det. För första och sista gången stod det så. För jag utvecklade det aldrig vidare. Jag blåvägrade från den dagen konsekvent närma mig stora modeller, och duckade effektivt det mesta som innehöll några större mängder excel. En talang helt bortslösad. Jag hade hellre varit bra på att vissla. För att jag ville göra det jag mådde bra av, inte det jag gjorde bra.

Vårdcentralen, för inte alls länge sedan. Vi ska lyssna på lungor. Har blivit inhämtade av en av läkarna, för att få höra något spännande. Jag har mitt egna nya stetoskop , som är bra och skyddar från biljud. En kvinna kommer in i rummet oh tar av sig tröjan. Hon pratar i ett, och rösten låter hes som om den bott i rökhörnan ett helt liv. Det har den också berättar kvinnan och jag tror det är en lungsäcksinflammation vi ska få höra. Läkaren är excalterad, eftersom ljudet är så tydligt. Vi lyssnar allihop. ”Det låter mest på höger, va”, säger B. C tycker det låter bilateralt, och läkaren nickar, jo, det gör det. De nickar och hummar och hör ljudet, kanske inte tydligt, men de hör. Jag lyssnar och hör andning. Lyssnar igen och kan kanske höra något slags gnissel. Eller inte. Och jag känner att om någon skulle göra en detaljerad skriftlig utvärdering av mina insatser på vårdcentralen så skulle ingen skriva att jag har talang för att höra lungljud. Eller hjärta. Inte på att höra alls. Utöver på när folk pratar då, där både hör och lyssnar jag. Jag har inte talang, även om jag vill vill vill.

Och lika lite som jag blev glad för att jag hade talang för något jag inte vill göra, lika mycket blir jag arg för att talangen inte vill uppenbara sig för det jag vill vara bra på. Men lika lite som jag borrade mig djupt i excelmodellering för att talangen fanns där, tänker jag lägga ner det här med lunglyssnande, bara för att jag inte hör. För man behöver inte fixa allt med talang, en del kan man ta på jävlar anamma också. Så har jag resonerat, och lyssnat vidare på lungljud jag inte hör.

Men så igår var jag hemma och fikade hos hos A. Som om jag inte haft turen att ha haft henne som vän skulle se till att ha som läkare på studs, för hon kan och vet och minns på ett fascinerande sätt nästan allt. Åt kladdkaka och byggde Duplo med hennes lilla S. Och övade. Lyssnade på hjärtslag på youtube, och kanske begrep jag vad i det vi hörde som var blåsljudet. Lyssnade lungljud och A gjorde sitt bästa för att förklara vad som var sjukt och friskt. Och gav oss sen på det som jag hela tiden tyckt varit allra mest omöjligt. Perkuteringen (”knackning”, ofta över lungorna, för er icke-medicinare…). Att BÅDE få till handrörelsen, så att fingret studsar lätt på det andra, OCH höra ljudet det åstadkommer. Jag hade nästan gett upp innan jag börjat. Lite som med squash. Jag vet från början att det inte kommer vara min grej. A visar hur jag ska hålla armbågen stilla och låta handleden göra rörelsen, hur jag ska slå på långfingrets mittfalang och lyssna efter dämpningen i ljudet. Jag försöker. Och det går! Nästan direkt går det faktiskt. Jag får till rörelsen och till allas förvåning men kanske allra mest min egen, så hör jag. Excalterad långt över vad som är rimligt vill jag perkultera allt- lunga, lever, S’s lilla mage. Och jag kan och jag hör. Och så säger S det. ”Du har ju talang för det här”.

Man behöver inte göra allt man har talang för. Och man behöver inte ha talang för allt man gör. Mycket går med en massa jävlar anamma. Men de gånger det sammanfaller, det man har talang för och det man vill kunna, då känns det ändå rätt bra…

Vackert?

Från ingenstans dök den upp idag. Oväntad, ovälkommen, informationen om preklintentan. Efter föreläsningarna schemalagda till 16.40. På en fredagseftermiddag då ingen tänkt på annat än att helgen snart är här sedan lunch. På en fredagseftermiddag som krönte en vecka så sprängfylld av föreläsningar jag har fått skavsår där jeanssömmen pressat ryggraden mot stolskanten. En vecka som innehållit så mycket ny information att min mapp har spruckit i pärmen. Den dagen, när vi alla bara längtar hem, väljer de att överraska med information om preklintentan.

Preklintentan som inte längre heter preklintenta, utan ”integrerad deltentamen”. Fast den är likadan som förr, och därmed inte ett dugg ”del” utan väldigt mycket ”hel”. Hela utbildningen. På en dags tentamen. Den har skrämt sedan vi började. Nu rycker den med stormsteg närmare, och vi sticker med full vetskap om vårt beteende likt strutsar huvudet i sanden och låtsas att det är långt kvar. Det är det inte.

Och med tidigare ”tentainformationer” i tillräckligt färskt minne är det inte med enorm förtjusning jag möter Carl Johan, som ansvarar för tenta och informationen, när han äntrar salen. Han verkar dock förtjust, när han med sin sedvanligt avspända solbrända uppsyn vandrar mellan bänkraderna medan han pratar. Han pratar om samband och helheter, om att vi nu ska få chans att koppla samman och väva ihop. Inga detaljer. Histologi mest som illustration. Helheter och sammanhang, det är vad det handlar om. Vackert, säger han. Det blir vackert.

Carl-Johan är inte Åke. För han ler där Åke spände blicken. Han talar om hur många som klarar sig, inte hur många som kör. Och han beskriver en tenta som vacker. Han skrämmer oss inte, även om han kanske borde. För jag vet inte om jag tror på att det inte blir detaljer. Eller om det kommer bli sådär fasansfullt integrerat som han utlovar. Precis som jag inte trodde på Åke när han hävdade att artiklarna i DFM1 skulle vara så svåra. Trots att jag i efterhand vet att han hade rätt. Är skeptisk, nu precis som då. Men jag inser att han lyckats med något, Carl Johan, i sin marknadsföringspitch, för plötsligt ser jag lite fram emot det hela. Lyfter huvudet en stund från sanden. Inser att det, om det stämmer, är saker jag ju faktiskt både kan och gillar. Ser fram emot att få koppla samman och tänka till. Kanske. Mot att få dra slutsatser och se helheter. Eventuellt. Mot att få skriva ett tentasvar som någon kan tycka är….vackert?

Regress

September 2009. Introkollo, och höjden av ansvarsfrihet. Varje steg som togs var utpekat av någon, vi vallades runt efter någon annans mat-sov och lekklocka. Inget krävdes av oss mer än enthusiasm och nyfikenhet, och jag levererade problemfritt och njöt över tegelstensoket av ansvar som lyfts från axlarna. Därifrån har vi, om än långsamt, fått gradvis ökat ansvar för oss själva. För att närvara. För att lyssna. För att lära. Första terminens obligatoriska labbar blev termin två frivilliga. Seminarier som förberetts på bestämd plats i bestämda grupper fick vi förbereda bäst vi ville. Sakta behandlades vi mer och mer som de hyfsat vuxna personer majoriteten av oss ändå åldersmässigt är. Tills nu.

Termin tre. Då kom det smygande. Föreläsningsbilder vi tidigare ansvarat för att skriva ut själva var plötsligt upptryckta. Kursinformation gavs nu i prydligt inbundna häften, information som vi tidigare terminer hänvisats till kurswebben för. Kartor delades ut inför varje nu lokalisation. Kartor som noga gicks igenom, på både upprop och av föreläsare. Kartor som tidigare terminer aldrig existerat. Regress. Och det är ganska bekvämt.

Termin fyra. Uppropet är obligatoriskt. Inte bara sådär halvobligatoriskt som det tidigare terminer var, utan sådär på blodigt allvar obligatoriskt. Så obligatoriskt att student med akut migrän offentligt inför alla i aulan hotas inte få börja om hon inte kontaktar kursadministrationen inom 20 minuter. Migrän, som vi någon vecka innan lärt oss karaktäriseras med en outhärdlig huvudvärk, samt total ljus och ljudkänslighet. Hon förväntas ringa. Inom tjugo minuter. Och obligatoriska moment följer obligatoriska moment. Föreläsningar som sedan första dagen varit frivilliga har plötsligt blivit obligatoriska. Med skriflig närvaro tagen varannan timme. Närvaro som dessutom kontrollräknas, eftersom ”någon förra terminen fyllde i namnet på någon som inte var där”. Lärarens röst har en ton av förskräckelse när hon säger det. Som om det var det värsta någon kunde göra. Regress. Och det är plötsligt inte särskilt bekvämt alls.

Och vi svarar som vi blir tilltalade. Beter oss som vi behandlas. Möter M på perrongen, i förhoppningen om att vi börjar halv nio som föregående morgon. Han rycker på axlarna när jag frågar om han vet vad vi ska göra på förmiddagen. Jag rycker på axlarna när han frågar om jag vet var vi ska vara. Vi spanar efter bekanta toppluvor i rulltrappekaoset i Flemingsberg och jagar upp en klasskompis i Huddingeentren. Tillsammans irrar vi runt tills vi hittar fler bekanta täckjackor och hamnar såsmåningom i ett labb. Eller i en föreläsningssal. Lyssnar på det som sägs, utför labbar som sätts i våra händer. Bussas mellan sjukhusen med en buss som bara har ett stopp. Inga aktiva beslut. Inga beslut alls. Regress, till termin etts första skälvande dagar. Men det som då var ansvarsfrihet är idag närvarokrav. Lättnad blir till tyngd. Eller i alla fall irritation.

Termin fyra. Vi är olika gamla och olika mogna, men har trots allt gemensamt att vi är ett år mer studieerfarna än vad vi var termin två. Och borde därmed vara lite mer kapabla att veta om vi lär bäst på föreläsning eller utanför. Längtar efter att få visa det igen. Att få fatta beslut runt vad som ger mig mest, att gå på föreläsning eller inte. Jag kommer nästan alltid fatta beslutet att gå. För kursens lärare är enthusiastiska och pedagogiska. Det är intressant och lärorikt och jag vill vara där och lära oss allt vi lär oss. Så hade det inte varit obligatoriskt hade jag nog varit på varje föreläsning ändå. Men hade dagen innan sneglat på schemat, för att förvissa mig. Hade bläddrat i labbkompendiet en gång eller två för att vara säker. Hade varit lite mer förberedd. Lite mer aktiv. Om jag själv fått fatta beslutet att vara där. För att jag vill, inte för att jag måste. Om jag tvingats ta lite ansvar.

”Ni kommer curlas till termin sju” sa någon som vet idag. Det är nog sant. Och jag fortsätter gärna ta emot utskriva föreläsningsanteckningar. Men jag hoppas curlandet kommer innehålla en lite större dos av eget ansvar. För vår inlärnings skull. Och för våra skidresors…