Inlägg
Ett av Europas, kanske ett av världens, ledande medicinska universitet. Vi brukar skämta om det. När något inte riktigt lever upp till det påståendet. Ganska ofta alltså. När vi köat en kvart till skrivaren för att upptäcka att tonern är slut. När det utskrivna scheman ger en annan lokalhänvisning , det på nätet en annan och lärarna väntar i en tredje. När vi köar halva lunchen till underdimensionerat antal mikrougnar som alla tycks gå på energispar.. När högljudda ventillationssystem plötsligt överröstar seminarieläraren, tekniken i aulan inte fungerar eller inte förstås. Då brukar vi påminna oss om det. Ett av Europas, kanske ett av världens, ledande medicinska universitet. Jojo…
Men så idag, på seminariet, när läraren i rask takt betat av lipolysen, ketonkropparna och lipoproteinerna, och kom in på sin egen forskning, då glömde vi ventillationssystemet. Ögonen fick liv, händerna gestikulerade. Och det hände, det magiska. Tiden försvann, sögs upp i nuet. Vi diskuterade typ 2 diabetes, hans nya hypoteser runt orsak och behandling. Runt intercellulära mekanismer, runt reglerande faktorer . En av de största sjukdomarna, så relevant, så intressant. Och plötsligt fick det mening, lipolysen, cofaktorerna, transportproteinerna. Vi kunde diskutera. Vi förstod. Inte allt, men en del. Och oändligt mycket mer än för 4 veckor sedan, än innan det metabola schemat invaderade våra väggar och våra liv.
Nya rön, aldrig publicerade, men snart i läroböckerna. Kanske. Nya rön, precis på gränsen mellan hypotes och sanning, mellan någons tro och objektiv fakta. Som vi fick veta lite före världen, fick vara med och diskutera strax innan redaktörerna i ”Nature”. Och det kändes just idag som en fantastisk utbildning den vi får. På ett av Europas, kanske ett av världens, ledande medicinska universitet...
Ooooooooo, coolt - de där aha-upplevelserna är liksom det som gör att man tuffar på.
SvaraRaderaKul att hitta hit! :)
är uttråkad primärjour på AT:ns psykplacering i en grå sömnig småstad ganska nära stockholm. har absolut ingenting att göra. inga patienter som väntar, syrrorna iväg på möte. totalt uttråkad. helt tomt på akuten. kaffet är kallt. jag är klar med mitt pappersarbete, har signerat alla datajournaler, förbrett morgondagens öppenvårdspatienter.
SvaraRaderaoch just då, i en tillsynes bottenlös tristess, så hittar jag hit (via www.underlakare.se), och blir helt carried away!
...tack jessica för en helt underbar tidsmaskin till hur det var en gång för länge sedan. till minnena om KI. tack för otaliga påminnelser om varför vi läser utbildningen/jobbar som doktorer/jobbar med människor. har läst nästan alla inlägg på din blogg nu, och längtar nästan tillbaka till t1 och grundutbildningen. till nyfikenheten och gemenskapen, till viljan att plugga och lära.
säga vad man vill, men idag tänker jag (tack vare dig), le hela vägen hem från jouren, och det är alldeles för sällan! passa på att njuta. det var sju år sedan jag började t1. det känns som igår. tiden kommer gå fruktansvärt fort. men det känns ändå bra, jag längtar efter kollegor som dig!
/j
Åh, tack, tack snälla J. Nu har jag gått och lett hela kvällen för att min blogg fick dig att le...! Så roligt att få respons på det man skriver, och glad att kunna agera tidsmaskin! Och lovar att jag ska njuta, nästan hela tiden i alla fall. Undantaget några enstaka timmar av IM-plugg...
SvaraRaderaOch Mårr, också glad att du hittat hit. Välkommen!