lördag 28 januari 2012

Grattis till mig



Imorgon var det dags igen. Födelsedag! Är barnsligt förtjust och duckar för åldersnoja genom att njuta till fullo av en dag som är min. Och passar på att önska mig födelsedagspresent även av er. 

Tänker använda minimal kreatvitet och upprepa förra, och förrförra, årets önskan. Låt mig veta vilka ni är, ni som läser. Vilka ni är, varför ni läser, vad ni vill läsa mer om, och vad helst annat ni vill berätta. Skriv det som en kommentar om ni vill, eller maila mig, om ni föredrar det. 

Och njut sen av min födelsedag, tillika en förhoppningsvis för fler än mig ledig och på alla sätt bra söndag!

onsdag 25 januari 2012

Om att nästan vissla


Jag var på den där placeringen som på pappret låter så oattraktiv som en placering bara kan låta. Bara en eftermiddag, men ändå. Det är placeringen där folk känner efter lite extra om det inte svider lite i halsen, om det kanske ändå inte är bäst för patienten om de går hem istället. Det är placeringen folk utan framgång försöker byta bort. Där var jag igår eftermiddag.


Försökte inte byta bort den. Eller sjuka mig. Men var inte oerhört taggad, när jag efter lång god lunch i matsalen vinkade av A och R som vek av till medicinakuten och letade mig vidare genom korridorerna.. Efter-maten trött och lite oinspirerad, kommer jag in och välkomnas av ”Good day Sunshine”. En radio spelar musik. Och han visslar, doktor P. Doktor P som vi en gång haft på ett seminarium på samma ämne. Doktor P som redan då var obegripligt optimistisk, obegripligt engagerad. Som vi trodde bara hade en ovanligt bra dag. I så fall var igår ännu en, för han sken med hela ansiktet när han sträckte fram handen. Välkommen hit. Nu ska vi se vad vi ska gör för något spännande i eftermiddag. Han skämtade med syrrorna, också de glada och trevliga på ett nästan uppsluppet sätt. Patienterna kom, togs om hand, vänligt och varsamt, undersöktes, och gick. Alla tackade. Alla kände sig väl bemötta. För doktor Ps glädje måste runnit över även på dem. Trots att de låg trötta och många lite rädda på en brits i sjukhusskjorta. Trots att det vi gjorde på pappret verker extremt obehagligt för patienten. Oattraktivt för oss. På pappret.


Hade en bra eftermiddag. Intressant. Och gick därifrån glad. Nästan visslande. Saker är inte alltid vad de verkar, på pappret. Och framför allt blir de inte roligare än man gör dem. Tack för det, doktor P.

lördag 21 januari 2012

Samma fast annan

Och jag vaknar på morgonen av klockan, inte av att armen somnat. Eller av en tupp som bestämt att det är morgon. Vaknar och säger god morgon bara till mig själv. Och ingen säger god morgon tillbaka. Ingen stället svagt nescafe och torr baugette framför mig vid bordet. Jag ställer själv dit vad jag vill. Mat smakar annat än soya och jag behöver inte lägga till "not spicy" när jag beställer. Och jag beställer inte, utan lagar själv. Och handlar. Och äter. Själv. Ingen rullar in i mig på natten. Är täcket borta har jag haft bort det själv. Själv. På gott och på ont.


Varje sekund är inte längre delad. Beslut är plötsligt mina att fatta. Jag får välja. Jag måste välja. Jag kan vara ensam när jag vill. Och är det stundtals när jag inte vill det. Det är fantatiskt skönt att vara hemma. Till mina rena torra lakan och min mjuka säng. Till leverpastejmackor och filmjölk, som jag äter utan ett "Hurry hurry, leave in 3 minutes" i nacken. Till valfrihet att göra vad jag vill när jag vill. Det är i stunder fantastiskt skönt. Men ovant. Ovant och i stunder mindre skönt. att bestämma själv vad jag ska göra och när. Ovant, och mindre skönt, att ingen säger god morgon när jag vaknar. Småpratar innan lampan släcks. Delar upplevelser och tankar direkt i stunden. Sätter på musik jag inte hört men tycker om. Som det brukar, tills för tre veckor sedan. Nu ändå ovant. Nu ändå tomt.


På gott och ont är livet ett annat. Eller åter vad det var innan. Fast ändå inte. Landat i samma verklighet som är en annan. Ser saker som alltid funnits men som jag aldrig sett. Ser förbi andra saker jag alltid fastnat vid tidigare. Och det är kallare. Som alltid när jag rest, sådär omskakande rest, letar jag fysiska tecken på att världen är en annan. Ett hus som byggts, restauranger som öppnats, nya grannar i huset. Som alltid så finns det inga. Det är samma verklighet, bara målad med en lite annan nyans, utan att jag riktigt kan urskilja vilken. Och jag tror jag tycker om den, utan att vara säker. Och utan att det spelar någon roll. Det är så bara. Så här. 


För den är livet, verkligheten som är samma fast en annan. Och utan att veta säkert, tror jag att jag säger tack Laos, för den nyans den har fått.

måndag 16 januari 2012

Om svallvågor, och tanken som dröjer


Hemma igen. Fast kvar. Resan hem tog 22 timmar. Fysiskt. Mentalt är den längre. Svallvågorna av intryck fotsätter komma, trots att stormen av upplevelser är over.  Jag är hemma, men tanken dröjer kvar och ni får dröja med.


Sista veckan kom den närmare, verkligheten. Inte misären, men människorna. Verkligheten, inte som jag förväntat den, men jag tror, ganska mycket som den är. Mindre tydlig, mer nyanserad, mindre svartvit och mer komplex.


Vi köpte ut den tetanusspruta jag lite oplanerat behövde på sjukhusapoteket för 19 kronor. Kryckor kunde ordnas fram på en timme och kostade några kronor mer. Och de få patienterna som fanns på barnavdelningen, med tonsillit och lunginflammation, fick träffa läkaren nästan direkt. Eftersom nästan ingen går till doktorn. Utan gör som jag, och köper det de tror de behöver på Apoteket. Det kostar lite mindre. Och det är så man gör.


Den låg i en plasttunna. Han pekade mot den och la handen på magen, kirurgen vi gick med den här morgonen. 32 kg stod det på en lapp fäst utanpå. Det var vad den vägde. Tumören som kirurgen precis opererat bort från den 27-åriga kvinnans ovarie. Som ett tioårigt barn. Den måste vuxit till sig under år. Varför hade hon inte sökt vord tidigare? Läkaren ryckte på axlarna. Kanske hon bodde långt bort. Kanske hade hon använt traditionell medicin. Det kostar lite mindre. Och är så man gör. Så man alltid har gjort.


Han är håglös och matt, den lilla på britsen. Anemi. Beriberi. Bristsjukdomar han inte behövde ha. Bristsjukdomar eftersom hans mamma är övertygad om att man bara ska äta ris och ingefära efter förlossningen. Många månader efter förlossningen. För hälsan. Barnets. Som hon älskar. Och svälter. Av kärlek, inte av något annat. För att det är så man gör. Så man alltid har gjort.


Det finns ingen MR-maskin I hela Laos. Och den enda CTn på sjukhuset vi besökte i Vientiane är trasig. Sedan månader. Många har inte råd med verksamma mediciner mot kroniska sjukdomar, utan äter "stärkande piller". Cancer opereras om man har tur, och behandlas annars inte alls. Ingen strålning, inget cellgift. För det saknas resurser. Det är lätt att förstå. Upprörande, men greppbart. Men i Laos dör även människor för att de inte söker vård de skulle ha råd med. För att de inte använder sig av modern medicin när den faktiskt behövs. För att man gör som man alltid gjort, även när de skadar. Även när alternativ faktiskt finns. I Laos dör människor som inte skulle behöva dö. Det är svårt att greppa, oändligt svårt. Och svårt att ändra, oändligt svårt.


Det handlar om resurser. Men inte bara. Det handlar om kunskap. Men inte bara. Det handlar om respekt för det gamla. Men också för det nya. Det är oändligt komplext och oerhört viktigt.



Det här snurrar i mitt huvud just nu. Svallvågorna fortsätter slå. Jag är hemma, men tanken den dröjer kvar. Och det känns väldigt konstigt att vara tillbaka på kardiologen på SÖS imorgon. Bland fungerande CT-maskiner. Långt från beriberi. Jag ska försöka att helt vara där, också i tanken. Trots svallvågorna. 

söndag 8 januari 2012

På ett annat sätt omskakad

I Laos läggs 5 kr per invånare på sjukvård. Ändå erhåller 194% av befolkningen i en av de fattigaste provinserna post partum vård. Enligt presentationen som de håller för oss. En av många. Evighetslånga. Som vi sitter på av respekt. För att de vill visa. Och tolken, den unga trevliga läkaren som pratat engelska vi ibland förstår, viskar att vi inte ska tro på de andra siffrorna heller, de som rent matematiskt kunde stämma. För de stämmer visst inte. Och vår ledare säger att vi kanske inte ska ställa frågor. Eller bara artiga sådana, för att visa intresse, inte för att förstå. I alla fall inte på der där som inte stämmer. För de kan tappa ansiktet. Så vi frågar inget, zoomar istället ut. Och den verkliga världen känns långt borta.

I Laos är medellönen 15 kr i månaden. Ändå har de 2 mopeder i familjen byäldsten valt ut för oss att träffa. Och TV mycket större än min. Och en stor bil de visserligen inte har råd att köra. Men ändå. En bil. På 15 kr i månaden. Det stämmer inte. Verkligheten är åter dold och det är frustrerande.

Det är mycket vi får se som inte är verkligt. Ett spel för gallerierna. De riktigt sjuka är på annan plats. Och de riktigt fattiga. Vi får inte chans att skakas om, som vii vill. Och vi imponeras inte, som de vill. Det blir varken eller och i perioder är vi besvikna.

Men inser samtidigt att jag lär mig. Inte hur man gör kejsarsnitt när inga medel finns, eller hur man bäst hjälper undernärda. Men jag lär mig att i ett land där så få är utbildade att inte ens de mest seniora på hälsoministeriet kan hantera basala nyckeltal och statistik, där är det svårt att få effektivitet i vården. Jag lär mig att det är enormt svårt att hjälpa när de som behöver hjälpen gör sitt bästa för att visa upp en fin fasad. Jag lär mig hur enormt mycket resurser som kunde lagts på att hjälpa istället läggs, och kanske måste läggas, på artiga uppvisningar av ömsesidig respekt, även där sådan egentligen saknas.

Jag blir lite uppgiven, lite cynisk. Och blir ganska oroad och upprörd. Och kanske, om än på ett helt annat sätt än jag trott, faktiskt ganska omskakad.

måndag 2 januari 2012

Om allt som ordnar sig

Laos. Allt ordnar sig är det inofficiella valspråket, läste vi i en bok på Saigons flygplats. Och just precis så är livet här.

Nyårsafton. Vi kommer när det redan är kväll. Och vi fascineras av tystnaden, av att inga mopeder tutar, inga lampor blinkar, av att inget är allt på en gång utan allt en sak i taget. Middag, den enkla och nästan gratis, men helt fantastiska, som vi äter vid ett bord på gatan , får vi in en maträtt i taget. Som om de har ett kokkärl. Och notan får vi efter en evighet. Men vi blir mätta och väldigt nöjda en hel timme innan nya året. Och eftersom allt ordnar sig dras vi med av en ström okända människor till torget där regeringen och ölmärket, beerlao, de som föder landet, sköter nedräkningen.   På en stor TV-skärm sker, den, och väl framme skålar vi i skummande besk dryck. Ystra av värme, beerlao och kanske mest av glädje, då känns deras valspråk så rätt. 2012, ett bra år. För allt ordnar sig. Och sen sjunger hela enorma massan samlad på torget med med för full hals till ölmärkets reklammelodi, och vi dansar till covers och det känns som sanning.

Nyårsdag. Vi hyr cyklar av en gammal dam i ett vägskjul. Några har broms, de flesta går att styra, alla har faktiskt luft i däcken. Ingen hittar i Vientane. Ingen har karta. Men det ordnar sig. Och vi cyklar tills vi blir törstiga och då stannar vi och dricker och sen cyklar vi vidare tills vi blir hungriga, och då stannar vi och äter. Allt är lätt och behagligt och självklart. För vi vet ju att allt ordnar sig.

Halv nio avgår bussen med vår packning. Kursledare C tar fram sin mest tyska sida när hon säger det och vi är alla i tid. Alla utom bussen. Den kommer nio. Kanske. Men, när börjar det, frågar någon, lite nervöst. När vi kommer. Kanske. Det ordnar sig. Halv tio har vi promenerat till universitetet. Där finns ingen än. Men de kommer, och är oerhört vänliga, välkomnande och generösa, trots att vi trots öronen på helspänn hela förmiddagen inte förstår deras engelska. Vi lär oss om barnadödlighet och halv tolv har den på schemat utlovade kaffepausen uteblivit, och varmvattenbehållarna som baxats in i dalen baxas ut, odruckna, och vi föses upp en våning för väntande lunch. Eller lunch vi får vänta på. Tills professor R dyker upp och säger att bussen som skulle gå två går ett, och att vi måste äta lunchen som inte kommit än fort för vi åker till buss-stationen om 5 minuter. Så vi äter 5 tuggor fried rice och springer till väntande rickshaws till väntande buss. Som väntar och väntar långt efter att vi kommit på. Men sen åker sig. Inte i tid, men den kommer fram.

Jag kan fortsätta men gör det inte. För allt ordnar sig faktiskt. Hela tiden.  Och jag har helt slutat reagera på att inget blir som planerat, nöjd med att något alltid blir. Och är det något jag vill ta med mig hem från det här dammiga, vänliga, långsamma och vackra landet är det lite av valsspråket. Lite av "det ordnar sig". För det gör det faktiskt hemma i Sverige också, om man bara låter det.