Lärande under lupp

Snurrar lite runt lärande igen. Det är mycket av det just nu...

Logiskt tänkande är jag van vid. Mekaniskt tragglande av ord, det var jag förbered på. Men insett att det på inget sätt är det mest, med mina mått, avancerade typerna av inlärning läkarprogrammet innebär. För jag har bankat in kunskap förr. Har tragglat glosor. Det är abstrakt tänkande. Det är hjärnan som arbetar, ensamt. Det må ta tid, men det vet jag hur man gör.

Vi hade igår dugga i histologi. Läran om kroppens vävnader. Rent konkret innebär det studier av små små segment av vävnad i mikroskop. Och vetenskapen, det är konsten att lokalisera vävnaden, identifiera specifika komponenter, och så småningom, kunna identifiera om något ser ut att vara fel, och i så fall vad och hur. Vi är ännu kvar på stadiet "lokalisera", och i viss mån identifiera komponenter, men det är svårt nog. För jag inser att jag aldrig lärt mig visuellt förr. Jag har haft möjligheten till visuell inlärning, som en av de inlärningsmetoder som alltid finns tillgängliga. Jag kan välja att minnas hur ordet stod skrivet på pappret, istället för hur det lät. Det är en inlärningsmetod jag sällan väljer. Med histologin finns inget val. Jag kan inte lyssna mig till skillnaden mellan leverceller och pankreasceller, mellan enkelt och flerskiktat cylinderepitel. Visuellt lärande är enda sättet. Det är nytt. Det är svårt.

Mina ögon registrerar små ovala formationer. Utan att riktigt inse att de måste kunna skilja ovala formationer från ovala formationer. Som i mina ögon ser likadana ut. Som i tränade ögon är väldigt olika. Nyanser, det handlar om nyanser. Jag är bra på att plocka upp nyanser. I tonfall, uttryck, röster, stämningar. Jag är drillad i det. Inte i visuella avbildningar. Där är jag totalt oerfaren. Vet inte riktigt var man börjar. Börjar skilja ovaler från ovaler.

För mig är histologi lite som horoskop. Du ser det du vill se. Och allt går att hitta, om man letar noga. Min mikroskop-partner under mikroskoperingen härom dagen identifierade triumferande två områden med Brummers körtlar i ett preparat, och var på väg att cirkla in ett tredje innan jag upplyste honom om att han satt och tittade på pancreas, bukspottkörteln (för aningens mindre histologinerdiga läsare, Brummers körtlar finns bara i övre delen av tunntarmen, absolut inte i pancreas). Men klart det gick att hitta något som med lite kreativitet kunde tolkas som Brummers körtlar. Om man verkligen försökte...

Jag övar på att skilja prickar från prickar, kryptor från kryptor, cirklar från cirklar, och hela världen tycks svagt HTX-eosinblå. Och stirrar just nu framför mig på de 3 äpplena i fruktskålen på bordet, och funderar på om jag ska ta ett äpple, ett äpple eller kanske... ett äpple?

Och verkligheten tog ett steg närmare

Idag har jag hållit ett hjärta i min hand. Ett riktigt verkligt människohjärta. Inte bultande, inte rött, men riktigt.

I fredags såg jag för första gången en död människa. Det kändes märkligt overkligt. Vi hade introduktion till dissektion. Det var en fin introduktion. Vår handledare var noggrann. Allvarlig. Värdig. Allt gick väldigt lugnt tillväga. Ingen stressades in i något. Ingen stressades ifrån något heller. Och vi fick tid att efteråt reflektera, diskutera. Fick veta hur kroppen doneras, att donera sin kropp till undervisning inte är samma sak som att donera sina organ som många misstas att tro, utan en helt annan process. Fick ställa de frågor vi hade. Våra frågor fick svar. Men den kvardröjande känslan var den av overklighet.

Idag var det verkligt verkligt. Idag såg jag inte bara en död människa, Idag rörde, lyfte, kände jag. Idag höll jag en annan människas hjärta i min hand. Och lever. och njure. Och mjälte. Och lunga. Plötsligt blev det väldigt verkligt. Där, i dissektionssalen, i vit rock, med ett hjärta i handen. Där och då blev mot vad vi är på väg åter lite mer riktigt, på riktigt.

Lager på lager skalas av, skalas av mot läkarrollen som vi så småningon ska kliva in i. Lager på lager, in mot att det är på riktigt på riktigt. Vi har läst i 8 veckor, och redan har jag hunnit uppleva ta det här klivet flera gånger. Fått uppleva aha-känslan av vart vi är på väg. Med tillhörande rus, ibland av glädje, ibland, som idag, av facination och lite allvar.

Hur många lager finns det? Och när är man framme, när det är helt och hållet på riktigt? När jag håller ett riktigt bultande levande hjärta i handen? Håller en nyförlöst barnkropp? En döende människas hand? Eller när man fattar beslutet, det livsavgörande? Läser av beskeded från röntgenplåten, det med domen? Eller är det bara på riktigt plötsligt, en helt vanlig dag, med streptokocker, sjukskrivningar och åderbrock? Kanske kommer och försvinner stunden helt obemärkt.

Jag vet inte. Vet inte när man är läkare på riktigt. Men jag ser fram emot det. Och faktiskt lika mycket mot vägen dit. Mot att få skala av skal efter skal, känna ruset, glädjen, facinationen. Inte varje dag, men då och då. Tills det en dag är verkligt, är riktigt på riktigt.

Is est quis is est

Käken är en komplicerad anordning. Om någon av er inte lagt märke till det. En enorm mängd muskler, senor, ben, utbuktningar, valv. Än mer komplicerad blir den på latin. Käkbenet blir Articulio temporomandibularis. Man lär sig inte bara ett sånt ord genom att titta på det en gång. Eller höra det en gång. Och 50 sådana ord lär man sig än mindre.

Jag är väldigt ovan vid den här sortens lärande. Jag är van att förstå. Att förstå fort. System, samband, logiska resonemang. Vad som leder till vad, hur det hänger ihop, vad som är viktigt och inte. Snabbt sålla, sila, förtydliga, reda ut, sammanfatta. Det är jag van vid. Här finns inget att förstå. Käkbenet heter Articulio Temporomandibularis och ser ut som det gör, med sina muskler, ben och senor, utan förklaring, utan tolkningsmöjlighet, utan effekt. Det beror på inget. Leder till inget. Det bara är. Det är svårt. Svårt att minnas, att lära, visserligen. Men än svårare att nöja sig med ett konstaterande runt hur något är. Att låta hjärnan stanna just där, rikta fokus på att minnas, inte analysera, reda ut, vrida och vända. Jag är van att behöva göra precis allt med information jag får, utom just att minnas. Processa, inte minnas. Nu måste jag lära mig behärska det omvända, minnas inte processa. Articulio Temporomandibularis. Så är det bara.

Och ja, en dag behöver analysen kopplas på. En dag lämnar vi benens statiska varande, och min hjärna får åter ägna sig åt "varför", "hur" och "vad händer om". Det den är bra på, det den är van vid. I diagnos, självklart. Kanske i forskning. Men "en dag", den infaller först efter att jag bankat in varje ben, sena och muskel i det komplicerade maskineriet som kallas kroppen. Det komplicerade, men också facinerande, maskineriet som är vad det är. Punkt. För nu.

I-landsproblem II

Zucchini. Det är just nu mitt I-landsproblem. Zucchini. Jag har mycket av det. För mycket. Två stora, enormt stora, zuccininis tronar på min köksbänk, tar nästan över min köksbänk. Måste flytta på dem för att använda skärbrädan till frukostmackan, för att komma åt kaffet på hyllan bakom. Två stora zucchinis har invaderat mitt kök. Jag är medveten om att det här är så mycket ett icke-problem att det nästan är på gränsen att ens kvala som I-landsproblem. Men de ställer krav, de vackra hemodlade frukterna. Krav på ätas ätas. Och därmed krav på huslighet. Här och nu, innan de blir skrumpna och ledsna. Och krav är ett ytterst legitimt I-landsproblem. 

Jag äter och jag äter. Jag har gjort allt av zucchini. Stekt i olivolja och vitlök och ätit med pasta, haft som tillbehör till kyckling, blandat ner i chili con carnen, i gulachsoppan, i tonfisksåsen. Jag har wokat det med kyckling och oystersause. Till och med provat att hyvla tunt och ha på mackan istället för gurka. Det smakar bra, zucchini. Men nu börjar fantasin sina. Zucchinin gör det inte. De känns nästan lika stora som de var initialt.  Stora vackra hemodlade. 

För att skapa motivation till att skapa ytterligare någon lunchlådeanpassad rätt av mina gröna invadörer, kollade jag upp näringsvärdet på växten. I hopp om att de ska vara fantastiskt nyttiga, de här växterna. Ge mig massor av mineraler och vitaminer. Den slående likheten med gurka, som innehåller mer vatten än havet, fick mig att ana visst oråd.Och mycket riktigt. Zucchini innehåller.... vatten. Nästan bara vatten. Vi har visserligen precis lärt oss precis hur centralt, hur livsviktigt, vattnet är för vår hela organism. Men det är just nu väldigt mycket jobb associerat med att få i mig detta cellulosafiberbundna vatten. När det finns rätt gott om det, i fullt flytande och ännu mer koncentrerad form i kranen... 

Jaha, så om man skulle ta och knåpa ihop lite sen lunch då. Kanske en...zucchinipasta. Pasta med... lätt smaksatt vatten alltså... Plötsligt känns det lite lite mer ok att låta zucchinin vila någon dag. Och den är ju faktiskt ganska vacker, där på bänken. Lite som en konstinstallation. Ska se till att uppskatta det när jag äter min filmjölk...

Först bäst?

Nej, nej, nej. Det var min spontana reaktion när den här skylten slog mig i ansiktet utanför min lokala konsum. Nej nej nej. Inte semlor i oktober. Det ska inte vara semlor i oktober. Givet att det är 4 månader kvar till semmeldagen kan man dessutom nästan lika gärna hävda att mitt lokala Konsum var absolut sist med att fatta att semmelsäsongen är över. Men det är självklart inte vad mitt lokala Konsum hävdar. För de vill vara FÖRST. Det är något man skyltar med. Något man är stolt över.

Den fick mig att tänka, den här skylten. Är det bäst att vara först? Är det givet att det alltid är bäst att vara först? Jag är inte säker, och det gäller inte bara semlor i oktober. 

På Handels fanns en serie i skoltidningen, med en figur som hette "Färdig fort". Färdig fort hade alltid bråttom, gjorde allting bäst och just... först. Det var insiktsfullt och ironiskt att den serien fanns i vår skoltidning, på en skola som så mycket representerar en värld där först likställs med bäst. 

Synen att först är bäst bygger helt på synen att det finns ett förutbestämt och högt värderat mål. Att det finns ett mål som är värt allt, och att vägen dit är underordnad i värde, är en slags transport. Som att anta att man alltid vill ha semlor, ju förr desto bättre, att tiden innan semlorna bara är en meningslös väntan, och att det därmed är bäst att vara först med dem. Hade en diskussion med en några år äldre och väldigt framgångsrik person i näringslivet för ett tag sen. En person som just personifierade "färdig fort". Efter några glas vin, och en därmed uppfriskande uppriktighet, pratade vi. Han just nått målet, det uppställda, det länge hägrande. Och målet hade just inbegripit att komma till en viss position väldigt fort. Att göra det, i relativa mått, först. Och det med de uppoffringar det hade inneburit, i form av tid och energi. Och nu, nu när målet var uppnått,  var det lite... tomt. Lite inriktningslöst. Allt saknade mening, just eftersom det inte längre fanns ett mål. Meningen hade så länge varit just det, att nå målet. Fort. Först.  Det hade varit självuppfyllande, tillräckligt. Nu när målet var nått måste ett nytt mål hittas, en ny transportsträcka påbörjas.  

Diskussionen fick mig att tänka. Vägen var transport, och målet var... tomhet. Det kändes inte eftersträvansvärt. Det kändes inte alls som framgång, så som jag ser den. 

Jag tror inte snabbaste vägen är den bästa. Jag tror inte man behöver vara först. Jag tror den finaste vägen är den man ska välja, eller den roligaste. Och jag tror inte man ska bry sig så mycket om ifall man är först, är sist eller någonstans mittemellan. Och jag tycker inte man ska skylta om semlor i oktober. För om man ska äta semlor mellan oktober och februari, tänk så mycket annat gott man missar...

En hård spark och en varm kram

Det finns dagar när solen inte riktigt går upp. Varken utanpå eller inuti. Idag var en sån dag. Vet inte om det berodde på att himlen verkligen var jämngrå, att det duggade småspik och att jag var genomfuktig redan innan jag hunnit halvvägs till skolan. Eller på att jag var ute igår kväll, natten reducerades till några få timmar och sovda timmar däremd blev på tok för få. Eller om det helt enkelt bara var en sån dag, helt utan anledning. För att man inte är på topp alla dagar. För att vissa dagar bara är utan sol. Dagen var hursom grå, trots intressanta första föreläsningar i histologi, med koloskopier och endoskopier på skärm, trots att vi blev bjudna på kaffe och goda syltkakor. Grå, dyster och lite ledsen. Jag vet att de kommer de här dagarna. Och jag vet faktiskt numera hur jag ska hantera dem. 

För lika säkert som att de kommer, de utan direkt orsak ledsna dagarna, lika säkert fungerar mitt eget antideptessiva medel, mitt eget lyckopiller. Bättre än varje psykofarmaca fungerar det. De egna endorfinerna. Receptet är enkelt. Ett riktigt hårt träningspass och en fin vän. Det fungerar alltid. Att springa så fort så man knappast kan andas, slå hårt och länge tills armarna är som gelé. Att låta blodet pumpa snabbt och hårt, släppa endorfinerna fria. Och sen, ha den där vännen där. Den där varma fina vännen. 

Och jag är glad. Glad att jag har en kropp som klarar att ge mig mina kickar, en kropp som fungerar, som är stark. Och så glad att jag har de, de fina vännerna. Att skratta, prata, gråta med. Att få en varm kram av. 

Ikväll har jag självmedicinerat. Högdosbehandling. En hård spark och en varm kram. Och jag känner redan att morgondagen nog blir lite ljusare, oavsett om det åter regnar småspik... 

Att välja att välja

Idag har vi haft cellslöjd. Vilket innebär att stora skrivsalen har förvandlats till en gigantisk pysselhörna, där vi fått fria händer att skapa vad vi vill på temat neurodegenerativa sjukdommar. Det var lågstadiet flashbacks rakt igenom. Tittskåpen, collagen, ljusstakarna man svarvat ihop i träslöjden, som ställdes ut i matsalens glasskåp, och som mammor och pappor guidads runt bland över klassföräldrarnas kaffe och hembakt på föräldramötet. Temat må vara lite mer vetenskapligt denna gång- minns mer att mellanstadiets tema brukade vara något i stil med "rymden" eller "skogens växter och djur". Men i övrigt är det ganska få skillnader.

Av våra 20 grupper var det bara 8 som dök upp. Resten hade lusläst schemat, slutit sig till att det här inte var obligatoriskt , utan bara starkt rekommenderat, insett att inget tentarelevant skulle sägas, och därmed bestämt sig för att se det som 2 lediga dagar. Det som facinerar mig med det hela är inte att det blev så, utan vilka det var som valde att stanna hemma. För det var inte som man kanske skulle kunna tro, de med tre barn, halvtidsjobb de sköter parallellt med skolan och 45 minuters pendlingsavstånd till skolan. Om det hade stannat hemma hade jag haft full förståelse. De behöver få livet att gå ihop. Men de var i stor utsträckning där, och klippte enthusiastiskt pappkartonger och monterade ihop sugrörskonstruktioner. De som inte dök upp var de yngsta, de nyaste, med sig själva och ett studentrum att ansvara för. De var de som ansåg att de absolut behövde två lediga dagar. De som ansåg sig själva vara bäst på att avgöra vad som främjar deras framtida yrkesroll.

Jag tror inte på något sätt att jag blir en bättre läkare för att jag har byggt axoner av silverfolie i en dag. Men jag tror att jag på sikt blir en bättre läkare om jag väljer att lita på att de individer som satt ihop den utbildning jag går, tänkt igenom upplägget och slutit sig till att de bitar det innehåller, det oftast är bitar som är vettiga att delta i. Och jag tror att jag på sikt blir en bättre läkare om jag funderar mindre på vad som krävs för att klara kursen, och mer på vad som ger mig kunskap. Innebär inte att jag inte kommer skippa föreläsningar ibland. Men kommer göra det när det känns rätt för mig, inte för tentaresultatet.

Men inser samtidigt att en hel del på utbildningen faktiskt valt den på samma sätt som jag en gång valde Handels. Eftersom de ju ska välja något. Eftersom det de valt är ganska brett. Eftersom de kom in. Eftersom de är 19 och faktiskt inte kan förväntas veta, på riktigt veta. Vad de vill. Hur ska de kunna veta det? Jag hade ingen aning. Och ändå ska man välja, ändå har man så bråttom att välja...

Den här gången är det annorlunda. För liksom många de andra som idag lekte med silversnöre i skrivsalen har jag inte bara valt, utan jag har valt att välja. Valt att välja om. Trots att jag inte alls behövde. Trots att det innebar extra arbete, extra uppoffringar. Det är stort skillnad.

Är så ofta så glad att jag får chansen att göra det här. Fick välja att välja. Välja att välja om. Tror det var därför jag var där idag. Och lite för att det var längesen jag gick i lågstadiet, och det är ganska roligt att klä silverfolie på sugrör någon gång sådär vart 20e år...

Lära-tenta-glömma

Lära-tenta-glömma. Det är en effektiv metod som jag använde mig av hela Handelstiden. Effektiv så tillvida att den tog mig igenom utbildningen relativt smärtfritt med bra betyg. Effektiv så tillvida att jag inte lidit särskilt mycket av tillvägagångssättet senare heller. Information trycktes in, ordentligt men temporärt, och minuten efter tentan var första tanken, "Vad skönt, nu behöver jag aldrig mer tänka på det här igen". Och gjorde det följdaktligen inte heller. Efteråt fikade vi, pratade om andra saker, nämnde aldrig de redovisningsmetoder eller statistikformler som jag just med bravur tentat av. Jag reflekterade aldrig ens över att den var lite konstig, tanken, att aldrig mer behöva tänka på något jag just tentat av. Att själva syftet med tentan var att faktiskt visa att jag lärt mig. Lärt mig och därmed kunde. Ut med det gamla, in med det nya, så resonerade jag undermetvetet. Och var brilliant på att några dagar efter tentan vara som ett renskrivet blad, redo att tankas full med nya saker. Kurser, tentor, böcker- det var allt saker som skulle betas av, plöjas, ta sig igenom, på vägen mot friheten. Eller vad det nu var på vägen mot. Det var heller aldrig riktigt tydligt. och just då, förvånande nog inte särskilt besvärande.

Inser här att metoden lära-tenta-glömma inte fungerar. Vi har dugga imorgon. På allt om cellen. Sen efter jul har vi tenta, på allt om cellen, och en hel del annat. Sen efter våra prekliniska terminer, om ett par år, har vi tenta på allt vi lärt oss, däribland allt om cellen. Sen, efter AT, har vi om jag inte minns fel igen tenta på allt vi lärt oss, däribland allt om cellen... I sju år kommer jag kontinuerligt examineras på det jag lärt mig senaste 6 veckorna. Lära-tenta-glömma kommer vara en ganska ineffektiv metod för att ta sig igenom utbildningen...

Men kanske är den största skillnaden att det faktiskt den här gången inte handlar om att ta sig igenom, om att beta av, utan om att faktiskt lära mig. För den här gången kommer det spela roll när jag är klart, om jag minns eller har glömt. Det kommer spela roll om jag lärt in eller tentat av. Jag måste medge att namn på varje enzym som hjälper till i varje del av celltranskriptionen kanske inte kommer vara kritisk, men de stora dragen, och vissa av de relativt små. Nu gäller det att läsa för att lära. Att lära och minnas. Vet inte riktigt hur man gör det. Har aldrig riktigt försökt. Vi får se hur det går. Inte imorgon, imorgon kommer lära-tenta-glömma funka. Utan på tentan efter jul. Och den om 2 år.... Och....

Timmar att leva

Det är mycket celler nu. Cellorganismer, celldelning, cellreglering, cellcykel. Cellreplikation, celltranslation, cellapoptos. Cellmutation, cellskelett, celladhesion, cellsignalering. Dugga på allt på måndag. Borde kanske vara stressad. Och cellen borde stå mig upp i halsen. Den gör det ibland. Men bara ibland. I korta stunder. Innan jag igen faktiskt längtar efter att få lära.

Ganska ofta slås jag av just det, av att cellen inte står mig upp i halsen. Att jag ser fram emot nästa dags föreläsning, om att lära om någon ny aspekt av det hela. Mot en ledig eftermiddag, då jag kan ägna flera timmar åt att läsa, förstå, lära. Till och med de timmar jag tänker sitta idag, på en lördag, tycker jag om. På en ledig dag. Det är en ny känsla. En facinerande känsla. En väldigt efterlängtad känsla. Visst, det är mycket att göra. I stunder för mycket, eftersom det är annat jag vill som jag inte hinner. Men det är ändå bra stunder. Önskar mer timmar, inte slippa det timmarna är fyllda med. För alla de saker jag har att göra tycker jag om att göra. Och det gör all skillnad.

För jag längtar inte längre efter att dagarna ska ta slut, räknar inte minuterna fram till kvällen, fram till helgen. På samma sätt som jag inte längre grämer mig inför måndagen. Många säger att man som student aldrig är ledig, aldrig har helg. Det stämmer. Men det gör inget. För jag lever inte längre för helgen, för de lediga dagarna. Jag lever för alla dagar. Det är mindre transportsträcka, mer resa. Mindre väntan, mer liv. En bra resa, ett bra liv. Känns som jag börjat på riktigt nu.

Låter kanske lite överdrivet lyrisk just nu. Jag vet. Kanske går det över. I så fall tänker jag njuta medan det varar. Kanske består det. Och i så fall var det väl inte överdrivet...

PIL

På lördag skriver de PIL på KI i sal Bertil. Eller vad det politiskt korrekta namnet på salen nu är. Får mig att inse att det var 6 månader sen jag skrev. 6 månader är nästan igår. Men det känns som ett liv sen.

Ett liv sedan jag irrade runt på KIs campus, på då okända, nu så bekanta vägar. Hittade rätt hus, väntade bland nervösa okända ansikten. Ansikten som säkert nu är kända. Kanske är vänner. Satte mig i salen, skrev så pennan glödde i salen där jag nu båda inspirerats och slumrat, skrivit intensivt och gjort hänggubbar. Tänk om jag då vetat. Då, när jag bara hoppades, bara önskade, bara ville ville ville. Och skrev, skrev så pennan glödde.

Önskar er lycka till, alla ni som på lördag svettas i sal Bertil. Det är värt det. Och mer därtill, så mycket mer därtill!

Och så fick den själ...

Skrev häromveckan om hur det blev på riktigt, den där eftermiddagen i en sal i Huddinge, när jag fick sticka nål genom hud. Idag blev det på riktigt igen, ännu lite mer. Om rollen förra gången fick kropp fick det idag själ.

Spenderade dagen på vårdcentral. Askulterat förr, men aldrig förr som läkarens "blivande kollega" på riktigt. Nu var det det, på riktigt. Fast riktigt på riktigt blev det inte för att jag fick på mig vit läkarrock. Riktigt på riktigt blev det först i det första patientmötet.

Han var nästan lite uppklädd, det syntes, hade förberett sig för läkarbesöket. Sökte för en banal åkomma som lätt åtgärdades, men hans behov av att prata lyste lång väg. Och han fick prata. Han fick prata om alkoholen, om oron runt provvärdena, om förhoppningarna runt behandlingen han skulle börja med. Han fick prata, läkaren lyssnade, förklarade, lugnade, lyssnade igen. De samtalade, jag lyssnade, eller snarare, uppslukades. Av samtalet, av värmen, av det helande i hela processen. För mannen som lämnade rummet var friskare än mannen som kom in, utan fysiskt ingrepp, utan ny medicin på fickan. Han hade fått prata. Han hade fått tid. Han hade fått en varm hand på axeln, Några lugnande ord.

Det pratas så mycket om stressen. Om läkarbristen. Resurserna som inte räcker. tiden som inte räcker. Byråkratin som tar all tid. Det må så vara. Men tet var inte vad jag såg idag. Det jag såg idag var möten. Var helande processer. Var läkekonst.

Och då, just då, i det första fina mötet, fick den själ, läkarrollen. Den läkarroll jag vill fylla. Och jag klev ännu ett steg upp i min övertygelse. Om hur rätt det här är.

London, my love

Var ju i London i veckan. Jag blir av någon anledning alltid lycklig av London. Otaliga morgonflyg, sena jobbnätter och stressiga frustrerande arbetsdagar har inte kunnat ändra det. I minnet bleknar de regniga dagarna bort för de soliga, tårar för skratt. Det sker något fysiskt när jag kliver in på Heathrow och styr stegen mot tunnelbanan- kliven blir lättare, allt får lite mer färg. Utöver den känslan som alltid infinner sig är det några specifika och greppbara saker jag särskilt älskar med London. 

En är mångfalden, både i de individer man ser, och i allt du kan göra. På samma gata. I samma verklighet. Kvinnan i de klarröda lackskorna, cocktailklänningen och uppburrat afrohår, trängs på tunnelbanan med kvinnan i burka, med nittonåringen i Manchester United tröja och mannen som i pinnstripe förgäves försöker avverka Financial Times. Och mångfalden bor nästan i människorna. Du slipper välja. Såg i söndags ett gäng killar på väg ut från oklar religös ceremoni, iklädda långa vita fotsida klädnader, mitt på gatan svida om till fotbollssupporter-kläder. Det valde både och, inte antingen eller. Gillar det.

Sen gillar jag de okända människorna. Mer specifikt värmen hos de okända människorna. Folk brukar inte beskriva engelskmän som varma. Jag har sällan upplevt vänligare människor. Vänligare helt okända människor. Vart du än sticker in huvudet så möts du med ett "Honey", "Darling" eller "Sweetheart". "Just up the street to your left, love", när man frågar mannen på gatan om vägen. "That will be 2 pounds 50, dear", när man köper sin frukostyogurt i kvartersbutiken. Det kanske bara är retorik. Men det fortsätter funka på mig. Jag blir glad, Dagen blir lite ljusare.

Och så är det en tredje sak jag gillar. London är inte så himla praktiskt. Faktiskt inte praktiskt alls. Tidningarna är inte på något sätt häftade, och ramlar sönder bara du tittar på den, tunnelbanorna har inte hiss utan du får glatt släpa din tunga väska otaligt antal trappor, för att inte tala om din barnvagn. Taxibilar tar inte kort och tycker det är facinerande besvärande att ge dig ett kvitto där summa och kan uttydas. Mataffärer stänger utan underliggande logik 4 på söndagar. Och när jag, aningen besvärad, för ett tag sen informerade portiern om att jag delade mitt femstjärniga hotellrum med en råtta, svarade han utan minsta förvåning "Oh yes, we have had problems with rats". Det är lyxigt och skitigt.  Artigt och ärligt. Totalt förändringsobenäget, men alltid i rörelse.  Inkonsekvent. Opraktiskt. Jag tycker det är lite befriande.

Inspirerad

Var hos doktorn häromdagen. Ett rätt basalt rutinbesök, ett av de där som av läkaren sannolikt gör på löpande band och har glömt innan dagen är slut. Vilket läkaren utstrålade. Lite stressad. Lite trött. Var egentligen pensionär, så mycket fick jag veta. Han hade nog sett tusentals av mig. Han var bra, korrekt, trevlig. Men jag var inte spännande. Förståeligt. Tills besöket var nästan slut, och hans blick av någon anledning fastnade på min väska i hörnet. Där senaste veckornas bibel, den röda tegelstenen, stack fram. Alberts "The cell". 1300 sidor skönhet. Om man är lagd så. Det var min läkare. Han avbröt nästan samtalet. Pluggar du medicin? Vilken termin? Vad läser ni? Vad lär ni er? Vad gör ni? Frågorna haglade, han satte sig på stolen. Stressen bortblåst, kroppssråket talade lika mycket som leendet. Och plötsligt fick jag veta saker om honom, om hans tid som kirurg, om spännande operationer. Och så sneglade han mot boken igen, får jag titta på den? Han bläddrade, hummade. "Tänkte köpa en ny, hålla mig à jour, undrade just vad man använde på KI numera...".

Jag är facinerad. Min läkare läste cellbiologi för att hålla sig à jour. För att han hade lust. Fast han inte alls behövde. Varken hålla sig à jour eller kunna mer om cellen. Min läkare, som varit läkare längre än jag levt, arbetade fast han var pensionär. Tyckte fortfarande om sitt jobb. Och ville läsa cellbiologi på fritiden. Det gjorde mig glad. Och lite inspirerad. Att läsa Alberts. För att hålla mig à jour...

Frihet att sova gott

Det är ganska mycket nu. Minst sagt. Varit borta och jobbat två dagar. Missat 2 dagar fyllda med föreläsningar som känns svåra att hinna ta igen. Och lite ytterligare annat jobb som väntar. Och många många sidor att läsa, många begrepp att ta till sig, många ord att memorera, processer att förstå. Det är spännande, men mycket. Människan är komplex, det är plågsamt tydligt.

Kom hem idag med en stressad känsla i bröstet, den stress jag känner igen så väl från förr. Den som får tankarna att irra, håller kroppen på högvarv, gör det omöjligt att göra en sak i taget, ockuperar till och med drömmarna med röriga tankepussel. Tankarna letar ofrivilligt och utan uppehåll efter saker som glömts, saker som borde tänkas igenom, förberedas, lösas, knäckas... Inte lika starkt, inte lika mycket, men känslan fanns. Tankarna som funderade på vad jag borde tänka igenom, vad jag missat. Tankarna som av gammal vana sökte minnas vilka mail jag hade travat och hade kvar att ta tag i, som sökte lista morgondagens leveranser.

Då slog det mig, där, över köksbordet. Att jag inte har någon leverans imorgon. Och inte dagen efter heller. Jag leverar inte något alls förrän om en dryg vecka, när vi har första duggan. Och då levererar jag... till mig själv. Stressen vek undan, andetagen blev djupare. Jag levererar till mig själv det jag väljer att leverera. Inte mer, inte mindre. Det finns restduggor, omtentor. Den rasade över mig, känslan av total frihet, av oändlig och fullständig frihet, insikten om livet som nu är mitt. Och jag la undan tegelstensboken och valde att just nu inte leverera något alls.

Nu sitter jag ändå och läser om konstgjorda nervceller som kommunicerar med transmittorsubstanser i Läkartidningen, och tittar på celldelning på youtube. Och lär mig visst en hel del om det jag så småningom ska kunna. För att jag vill, inte för att jag måste. Men hoppas ändå drömma om något helt annat. Drömma något vackert. Eller bara sova gott.

Ingen tid, en evighet

Det var 5 veckor sen skolan började. 5 veckor sen jag bytte liv, bytte vardag. Sedan taxi byttes mot cykel, pumps mot sneakers, trycka ut mot lära in, slit mot lust... 5 veckor är en semester. Är ett kort projekt i min gamla värld. Är nästan ingen tid alls. Men är just nu en hel evighet.

Gör just nu en kort blixtvisit i den gamla vardagen. Från långt bak i garderoben plockades kostymen fram. Kom på mig själv med att fundera på om den skulle passa, om den fortfarande satt bra. Efter 5 veckor... Kom in på Londonkontoret, förvånades över att allt var sig så likt. Samma sak på Heathrow. Allt såg ut som det brukar. Inte ens frukostyogurten på planet hade hunnit byta smak. Hallon-persika. Samma samma. Konstigt. Tills jag kom ihåg. 5 veckor. En semester. Ingen tid. 

Insåg samtidigt att även om kostymen satt på samma kropp, så kändes den annorlunda, Arlandaloungen såg likadan ut men jag såg inte likadant på den. Och kanske smakade yogurten på flyget lite annorlunda. För mitt liv är ett annat. Så många tankar, känslor, ansikten, upplevelser, insikter och lärdomar  har rusat förbi. Så mycket som är verklighet nu som inte var det då, som var det då som inte är det nu. Tid ett objektivt mått, mätbart när man pratar månader, veckor, dagar. Men ingen har satt antal veckor på "en evighet". Och just nu, i mitt liv, spänner en evighet ganska precis 5 veckor. 

Hoppas självklart på ett objektivt långt liv. Men också på ett som rymmer många evigheter. 

I-landsproblem

Jag har ett väldigt konkret, väldigt uppenbart, I-landsproblem. Jag har en vägg för lite. Alternativt en stor guldinramad spegel för mycket. Jag föredrar att se det som det tidigare. 

Ärvde den ganska nyss av en fin vän som flyttade.  Hos honom stod den i ensamt majestät lutat mot en stor vit vägg. I min lägenhet finns inga ensamma vita väggar.  I min lägenhet finns inte minsta gnutta väggutrymme. Inget står i ensamt majestät. Inte ens om jag flyttar på saker finns väggplats ledig. 

Jag kan på inget sätt hävda att jag behöver min stora spegel. Jag har en spegel på insidan av badrumsdörren. En praktisk spegel. På samma sätt som jag inte behöver det piano som tar upp en hel vägg. Men jag mår bra av den, min stora opraktiska spegel. På samma sätt som jag mår bra av pianot. Pianot som jag ganska sällan spelar på. Men som jag på något sätt blir lugn av att ha i blickfånget. 

Nu står den lutad mot garderoberna. De tidigare fula men praktiska. Nu lite mindre praktiska, eftersom jag måste baxa bort den stora spegeln varje gång jag ska ha något i garderoberna. Vilket leder till att ganska mycket kläder ligger på stolen, på skrivbordet, på sängen, på byrån...

Men jag tror spegeln får bo kvar. Kanske kastar jag ut... skrivbordet. Eller så får den stå kvar lutad mot garderoberna. Livet behöver inte vara så praktiskt. Bara man mår bra av det.