On speaking terms

För sex månader sen knarkade jag KI’s internweb. Kunde ägna timmar åt att surfa runt mellan instuderingsuppgifter, gamla tentor, informationsblad. Timmar jag inte alls hade, men så helt behövde. Små hoppingivande pauser i långa dagar, värmande avslut sena nätter. Alla terminer, alla sidor, jag slår vad om att jag varit där. Längtande, suktande. Allt lockade. Utom termin 1. Utom biokemin. Tentafrågorna var enormt skrämmande, svaren än mer skräckinjagande. Långa formler, till synes utan innebörd och sammanhang. De gjorde mig skräckslagen. Och jag surfade snabbt in på termin 4’s patientfall. Hjärtat slog lugnt igen. Enthusiasmen kom tillbaka.

Jag kände mig inte modig som gjorde det byte jag gjort. Det var nästan bara saker som lockade på KI. Men biokemin, den skrämde. Språket som inte bara var okänt, utan till sitt hela väsen otrevligt, gjorde mig obekväm, lite rädd. Ord tycker jag om, och de tycker ofta om mig. Oavsett språk. Med siffror är det värre. Ömsesidig skepticism. Jag gillar inte dem, de gillar inte mig. Vi har aldrig varit “on speaking terms”. Avståndstagande och motvillig acceptans är vad jag uppnått som bäst. Formler är siffror, förklädda I en och annan bokstav. Obegripligt, otrevligt.

Så idag, när vi satt i matsalen över lunchen, slogs jag av det. Diskuterandes… skillnaden mellan syntas och syntetas, var i citronsyracykeln FAD reduceras till FADH, huruvida det var samma reglerande steg för fettsyrasyntesen som för nysyntes av kolesterol…. Inte lojt och forcerat, utan enthusiastiskt och högljutt. Jag slogs av att vi pratade formler. Inte tvingat, utan mellan skratten.

För nu fyller jag faktiskt tavlor med de fruktade formlerna. Skriver fel ganska ofta, glömmer en hel del. Men tavlan blir full, och en hel del hänger ihop. Jag ser formlerna och jag förstår. Jag kan komma på mig själv att undra om föreläsaren inte missat en fosfatgrupp i en ATP spjälkning, kan få till en och annan strukturformel. Tentan är fortfarande skräckinjagande, duggan på måndag känns absurt nära. Men formlerna är inte fiender, biokemin inte skräckinjagande I sig.

Jag kommer aldrig uppskatta strukturformler. Kommer inte läsa biokemi om jag inte måste. Men jag kan ta det till mig. Det är ett språk jag börjar förstå, och kan tala hjälpligt om jag vill. Det är inte en värld som lockar, men den skrämmer heller inte längre. Vi är inte vänner än, biokemin och jag, men jag tror nog vi skulle hälsa om vi möttes på gatan…