fredag 6 april 2018

Ett sista inlägg?

Tänkt på det här inlägget så många gånger. Börjat skriva det i huvudet men utan att pränta ner det. Tänkt att jag borde uppdatera er om vart livet tagit vägen. Om någon av er hittar hit nu. 

För jag är inte läkarstudent längre. Är nu läkare, några månaders vårdcentralsplacering från legitimerad. Och det har snurrat massor senaste åren. Men utan att det landat i en blogg. 

Efter examen och en lång sommar började jag jobba på akuten, en av de största. Och blev plötsligt över en natt sådär oerhört mycket läkare. Sydde första skärsåret med skakig hand. Sprang på första larmet, livrädd. Hade första sömnlösa natten. Sprang på fler larm, lite mindre rädd. Gav mitt första cancerbesked. Och mitt första dödsbesked. Och hjälpte nog kanske till att rädda mitt första liv. Oerhört mycket snurrade under den här tiden. Men hemma väntade A, lilla H, och livet, och nedskrivna rader fogades aldrig samman. Livet kom emellan. 

Efter nio månader gick jag till samma sjukhus, men nu med AT-läkare på skylten. AT-läkare, alltid ny, och kände mig ibland åter mer som kandis och mindre som läkare. Tills man plötsligt var ensam på den där avdelningen där alla var oerhört sjuka och överläkaren var spårlöst borta. Då var man plötsligt väldigt mycket läkare. Och jag kunde ha refl  ekterat, om ork funnits. Om inte livet utanför tagit för mycket. Men det gjorde det. Förväntan som byttes mot sorg som byttes mot förväntan som byttes mot sorg. Livet, just nu imponerade du inte.


Och så kom våren och jag slapp operera, klä mig sterilt och tolka EKG, och fick istället lyssna, tänka och prata. Psykiatrin var fantastisk och jag kände mig kompetent, kanske för första gången mer kompetent än i vägen. Uppskattad. Glad. Kände mig hemma. Om det här kunde jag skrivit mängder men gjorde det inte. För åter åt livet ork, men inte av sorg utan av glädje. För vi väntade nu på någon som faktiskt skulle få komma. 

Lämnade så det stora sjukhuset för den lilla vårdcentralen. Började cykelpendla, ut staden. Blir kanske ännu lite mer ”läkaren”, och får träffa den allihop. De gamla damerna med långa listor på krämpor att diskutera, de yngre och oerhört trötta som absolut inte kan sjukskriva sig, de lite äldre och lika trötta som bara vill sjukskriva sig. De olyckliga. De oroliga. De väldigt sjuka. De inte alls sjuka. De otacksamma. De oändligt tacksamma. Människorna. 

Går sen över en natt från att vara läkare till att vara patient. Ganska länge är jag det, och om det kunde jag reflektera massor. Men fokus är på att allt ska gå bra. På att hon vi längtat efter ska vänta lite till. Vilket hon gör, tills hon kommer och är helt fantastisk. Liksom livet.

Och jag tillbringar nu dagarna med den här lilla efterlängtade. Ser in i djupblå ögon och är befriande mycket här och nu. Tänker bara ibland på var livet ska ta vägen, sen, och njuter av att inga beslut än behöver fattas. Tänker att just nu är just nu viktigast. Morgondagen får ta hand om morgondagen. Och det tror jag den kommer göra rätt bra. 


Kommer jag skriva igen? Jag vet inte. Eller, jag vet att jag kommer skriva, på något sätt måste jag skriva. Men kanske blir det någon annanstans. På något annat sätt. Och kanske blir det någon rad här. Någon gång. Tack för att ni har läst. För att ni har kommenterat. För att ni följt med mig på det här äventyret. Äventyret som fortsätter. Som är livet.