Den bästa presenten

Och allt blev bakat, och en del blev städat och trots att det mesta på ”måste” listan står kvar som ogjort så kom folk och åt och drack och skrattade och stannade länge och tog om av kladdkakan. Och vänner jag tycker om började tycka om varandra och jag tyckte ännu lite mer om dem alla. Och en fest som jag under prokrastinerade sista minutensförberedelser undrade varför jag kommit på att ha, undrade jag så snart hallen fylldes av jackor och köket av vänner varför jag inte har mycket oftare. Som lämnade mig varm och glad, i ett moln av lycka och lugn, som jag somnade gott i och vaknade till en dagen efter. En dagen efter, som var dagen som var min, och som började med levande ljus och världens bästa kardemummabulle, medtaget av världens bästa S, och följdes av löpning med L i en fantastisk sol följt av lång lat bastu. Och sen en eftermiddag med mamma och pappa som äntligen är hemma i Sverige, fina presenter, chokladfabrikens macronbakelse och kaffe som var alldeles ovanligt gott, eller som bara smakade alldeles ovanligt bra för att det var en alldeles ovanligt bra lördag.

Och efter ett dygn jag skulle vilja köra på repeat om och om igen sitter jag ensam, boostad på kärlek och omtanke och vänner, och njuter av den bästa presenten jag kunde ge mig själv. En dag helt utan vare sig jobb eller plugg. Utan ens tankar på det. Mitt i stressen, i hetsen, i den aldrig sinande jakten på tid som inte finns, ger jag mig tid. Just nu tid där inget är planerat. Flera timmar innan kvällens aktiviteter. Tid. Just nu är det den bästa presenten.

Födelsedag innebär också att jag får önska mig något här på bloggen. Och med risk för att vara tjatig upprepar jag förra årets önskan, att få veta lite mer vilka ni är, ni som läser. För ni är många fler än då, och jag är nyfiken på er alla. Ett ord eller flera om vilka ni är, ett ord eller flera om varför ni läser, och kanske, för att lägga något till förra årets önskan, kanske ett ord eller två om vad ni vill att jag skriver mer om eller hoppar över. Jag lovar inte att lyda. Det gör jag aldrig. Jag skriver det fingrarna vill skriva ner, om det som inspiration finns till att skriva om, men inspirationen kan ibland ta intryck… Och det skulle göra mig glad, ett ord, eller flera, om något av det eller om allt. Skulle vara den bästa presenten från er till mig.

Nu ska jag fortsätta leka med min present från mig till mig. Tiden. Den lediga. Den fria. Den som är bara bara min.

Livet just nu

Saker jag måste göra

Vara i skolan mellan åtta och åtminstone fyra varje dag, tvätta upp skidkläderna, jobba med ena jobbet, städa lägenheten, handla en massa mat, jobba med andra jobbet, baxa ner skidorna i källarförrådet, gå till systemet, stuva undan grejer så folk får plats i min lägenhet där ingen plats finns, hitta bankdosan, baka och laga, informera ljudkänsliga grannar om att de kommer bli störda, köpa toapapper, skruva fast det lösa fjärde benet på mitt köksbord, betala hyran, andas…

Saker jag borde göra

Plugga farmakologi, få någon slags ordning på 3 terminers skolpapper som nu befinner sig i kaostillstånd ovanför garderoberna, sova, plugga klinisk mikrobiologi, jobba mer på både ena och andra jobbet, styra upp CSN, åtminstone någon dag vara lite förberedd för nästa dag i skolan, laga matlådemat, sova igen, plugga medicinsk mikrobiologi, laga mina trasiga lampor, reda ut mitt på tok för dyra abonnemang på internet, TV och fast telefon…

Saker jag vill göra

Träffa alla vänner jag aldrig hinner träffa, åka längdskidor i nysnö, promenera i sol som jag vill ska skina, leka med I, mitt fina lilla gudbarn, fika länge och gott, gå i affärer (de som inte säljer mat eller toapapper), springa på barmark med min nya roliga pulsklocka, göra långa playlists i spotify och lyssna igenom hela gång på gång, se på TV jag egentligen inte vill se bara för att jag kan, konstatera att vinterhimmel i solnedgång är vacker och sen inte behöva rusa vidare med blicken åt annat håll…

Runt de här tre listorna kretsar mitt liv just nu. Eller snarare de tidigaste två. Allra mest den första. Och jag som inte ens gillar listor. Måste, borde, vill. I den ordningen.

Och saker jag gör? Ägnar tid jag inte har, åt att skriva listor jag inte gillar…

Som utanför smutsig ruta

Försov mig imorse. Klockan ringde inte, eller så ringde den men stängdes av av ett omedvetet jag. Missade precis tåget och den enda tunnelbanan i Huddinge trasig. Kunde varit en värdelös början på dagen. Men imorse gjorde det inget.

Varken M eller jag hade någon aning om i vilken av Huddinges nedslitna salar vi skulle labba, eller för den delen vad vi skulle labba om, och när vi irrade runt planlöst i korridorerna kunde Huddinge ha känts jobbigt. Men imorse gjorde det inte det.

Det tog evigheter att komma igång, för alla var sena. Och sen fungerade datorn inte. Precis som alltid, men ändå. Men labbledaren var vänlig och glad. Och det faktum att hans uttal krävde viss tolkningsförmåga fick mig mest att tänka tillbaka på gårdagkvällens solsidanmaraton i bussen, och sista avsnittets barnmorske-Rania. Och le, inte sucka.

Och föreläsaren någon timme senare pratade med ett annan återigen svårtolkat uttal i 90 minuter utan rast, men han gjorde det bra. Och vi glömde snart att meningarna på de utskrivna föreläsningsanteckningarna inte följde en enda grammatisk regel. För det var intressant. Och när solen sken in genom ett smutsigt fönster kändes Huddinge vänligt och varmt. Och när föreläsaren engagerat berättade om blododlingar för akut sepsis kändes klinisk mikrobiologi för en stund relevant och intressant. Och livet kändes med ens såsom världen utanför det smutsiga fönstret. Lite otydligt, men soligt.

För en helg i fjällen, med fina människor, frisk luft och mängder av rörelse fungerade precis som det SSRI-substitut jag hade hoppats på. Utan värre biverkningar än ett missat obligatoriskt seminarium, samt några virus och bakterier jag lever i ovetskap om. Direktverkande, på alla delar av mig. För efter en helg då jag knappast sovit är jag faktiskt utvilad. Efter 10 mil längdåkning i kroppen är musklerna slut, men mentalt spritter det fortfarande i benen. Eller kanske åter. För solen sken lite imorse. Solen sken och jag behövde inte intala mig. Imorse kändes det istället. Kändes ljusare. Kändes att det ordnar sig. Det där med våren, och allt det andra. Kändes som en solig förmiddag utanför smutsig ruta. Lite oklar, men ljus.

Om att hinna och att vila

Ibland frågar någon hur jag hinner blogga och jag svarar att det inte tar tid, att det kommer av sig själv, att den där kvarten det tar att få tankarna på pränt alltid går att hitta. Om inte annat så efter midnatt, efter att lampan borde har släckts. Nästan alltid. Utom den här veckan när tiden rusat sin väg, och varje vaken minut ätits upp av något. Avslutar inget innan nästa hinner börja, reflketerar, men medan jag springer. Vet inte hur veckan blev såhär. Jag har ju inte ens pluggat.

Men nu trycker jag in pausknappen några dagar. Kryper om någon timme ihop på buss bland sköna människor, och kliver ut timmar senare i det vita och lugna. Tre dagar aktiv vila, meditation med stavar. Och datorn stannar hemma.

Hoppas komma tillbaka med några mil i benen, och lugn inuti. Och med lite mer inspiration och enthusiasm att ta mig an mikroberna.

Det där med tålamodet bara...

Termin fyra började imorse. Ditlockade enbart av stjärnan som indikerar obligatoriskt i schemat, samt den på rasten utlovade kanelbullen, fyllde vi sal Bertil. Trötta, efter en helg som var för kort, hade vi kanat dit på isgator, i halvmörker. Efter att en halvtimme spenderats på det helt utan syfte oerhört obligatoriska uppropet, där den virriga farmakologiläraren lyckades uttala i stort sett samtliga namn fel, inleddes en osammanhängande beskrivning av den kommande kursen. En presentation som främst bestod av att olika lärare från de olika sjukhusen till synes utan struktur turades om med att fylla ut tiden fram till kanelbullen med mer eller mindre relevant information. Samt skrämma upp oss, på mer eller mindre effektiva sätt

"Många säger att det här är en jobbig kurs, och det stämmer", sa Roland, kursansvarig, samtidigt som den avancerade dimmerbelysningen i aulan la av och la salen i mörker. Och allt blev som vanligt svårt att ta på allvar. Även om något inom mig insåg att jag kanske borde göra det. ”Ni läser tre ämnen samtidigt, i syfte att integrera era kunskaper”. "Men vi har märkt ut tydligt på varje föreläsning vilken av de tre delarna det är föreläsningen handlar om. Och i ett diagram i ert kurshäfte har vi markerat vem ni kan ställa frågor till angående vilken del. Och tentan består av tre separata delar, en för varje ämnesområde". Och jag funderar på deras tolkning av integration. Och är glad att ingen av dem har hand om vår invandringspolitik. Jag sjunker djupare ner i stolen. Kommer på mig själv med att längta lite efter Huddinges vänliga virrighet. Och på fingrarna räkna veckorna till SÖS. Och längta alldeles väldigt mycket dit. Och jullovet, med de långa lugna fria dagarna som jag i kalendern kan se var väldigt nyss, känns enormt avlägset.

”Det blir mycket obligatoriskt, så om ni har ett arbete vid sidan är det dags att lägga av med det nu” fortsätter han, med ett leende som bara blir större när han får besvara frågan huruvida det är sant att 80% kör på den ”integrerade” tentan. Då ersätts det med ett aningen oväntat gapskratt. Jo, det är kanske sant. Och han går noggrant igenom matematiken bakom hur 30% som kör på varje del i slutändan blir till ett högt procenttal. Länge pratar han om det. Mycket längre än jag orkar lyssna. Frågor om vi förstått, pausar, nästan lyssnar efter oron i salen. "Och så är det en krävande kurs", passar han på att flika in. Utifall någon glömt.

Det har vi inte. Men just nu längtar vi mest efter kanelbulle, och gratiskaffet. Som vi vet nog blir momentets enda. Jag försöker uppbåda enthusiasm inför termin fyra. Den sista på preklin. Men när jag stirrar ner på listan över mikrober vi ska kunna, ser jag inte att de är spännande, bara att de är många. Försöker istället känna någon slags respekt, för allvaret i den obligatoriska närvaron, i tentans komplexitet, men misslyckas även där. Jag försöker mobilisera energi, inför en vår med en massa viktigt innehåll, men känner redan trötthet. Känner att den är lång. Och ser mitt nyårslöfte, om fler sovtimmar och mera liv, falna bort, tillsammans med ljuset i salen, som åter slocknar.

Vi får vår bulle slutligen, och den är nybakad och god. Kaffet tar inte slut, och inte heller muggarna. Förmiddagens föreläsning om stafylokocker är inte så tokig, och mikroköerna helt hanterbara. Och på väg hem ligger stora stråk på trottoaren kala, och man slipper halka. Det blir säkert bra. Våren kommer. Så småningom. Och säket enthusiasmen. Det är det där med tålamodet bara…

I väntan på

Dagen före tentan. Bläddrar tillbaka i bloggen och tittar på förra årets inlägg så här års. Om duggabubblor. Om tentastress som tog över livet. Om långa dagar av självstudier i Hus 75, med gruppen, matlåda och kaffetermos. Veckor före tentan, inte dagar. Nu är det tenta om timmar, och jag läser gamla inlägg i bloggen…

Jag läser gamla inlägg i bloggen och väntar undermedvetet på att tentastress ska slå till. För jag är inte lugn av anledningen att jag kan allt. Farmakologi. Det finns mängder att lära. Jag låter inte bli att plugga för att det är ointressant. Det är spännande. Inte heller kan jag hävda att jag bläddrat mig trött på föreläsningsanteckningarna, att ögonen studsar för att jag sett det så många gånger. För det har jag inte. Och att det inte känns relevant det vi läser? Fel, det med. Farmakologi känns relevant. Riktigt relevant. Jag sitter och läser gamla blogginlägg för att stressen inte infinner sig. Och blir irriterad på mig själv. Lust, vad hände med att lära av lust?

För det är intressant, det är det verkligen. Inte som på Handels, där jag använde alla psykologiska knep i boken för att intala mig att så var fallet, för att orka trycka in informationen. Inte ens som förra terminen, där det vi läste kan kallas mycket, men varken intressant eller för framtiden relevant känns riktigt välfunnet. Ändå hade jag disciplinen då. Någotsånär. På Handels. Förra året. För då fanns stressen. Och i våras, när vi tentade hela fysiologin, alla organsystem, som var intressant och som jag verkligen ville lära och som jag efter flera veckor av intensivplugg fortfarande inte riktigt tröttnat på. Då var det roligt att lära. Att läsa. Lusten, den fanns då. Det var intressant, liksom det vi läser nu. Ändå saknas den idag. Lusten.

Nu finns inte stress, utan mest en objektiv vetskap att jag just nu lägger för lite tid av en dag som av god anledning kallas inläsningsdag på just inläsning. . Nu finns inte lust, utan mest en längtan, efter variation, verklighet och ett liv med lite mindre böcker. I ett ingenmansland, just nu utan drivkrafter som drar åt något produktivt håll. Bara drivkrafter som vill rycka upp och ruska om. Otåligheten, den starkaste av dem. Just nu den allt överskuggande.

Behöver hitta den, idag kanske stressen, och imorgon, lusten. Lusten att vara kvar i det jag har. Vila. Vänta. Vara. I det som är, och som faktiskt är bra.

I skallvågorna

En väns mamma dog idag. Plötsligt. Oväntat. Sådär bara, på ingen tid, från helt och fullt levande, till att inte finnas alls. Till att aldrig finnas mer. Och det svindlar. Inlägget som var på väg att skrivas vill sig inte. Det gör ont i hela mig, för henne, för dem alla. För de som varje sekund från och med nu måste leva med det otänkbara. Och det svindlar,

Allt blir futtigt. Som från ett flygplan ser jag alla problem, de vardagliga och de större. För från flygplanet blir de alla små. Eftersom jag lever. Liksom alla som jag älskar. Och det räcker med det, där uppifrån räcker det fint. Och på ett egoistiskt sätt känner jag lättnad för det. Tills det åter svindlar, när jag tänker tanken. Tänk om det inte vore så. Den mest otänkbara, hisnande. Tanken jag aldrig tänker klart för att den är för skrämmande. Avbryter den där innan den ens är skriven, eftersom den är för mörk, för djup, för obörnhörligt smärtsam. För de lever, alla mina närmaste käraste.

Och inga temadagar i världen kan förbereda för den dag det händer. Då rämnar taken, då faller golvet, helt oavsett hur mycket man reflekterat och diskuterat i förväg. Mitt skakar av bara skallvågorna. Från vännen vars hus rämnar. Och jag önskar vi kunde krossa hennes sorg i små små bitar, dela upp, och bära på tillsammans. Önskar vi kunde göra något enda alls.

Men inget kan göras och inget kan förbereda. Jag kommer aldrig vara förberedd. Jag vill inte bli det. Jag kommer fortsätta att inte tänka på det ofattbara. Inte någon dag, särskilt inte ikväll. För ikväll är hela mit hjärta med vännen, som lever i det ofattbara. Och jag glömmer nyårslöften och tentor, och sitter vaken i natten. I skallvågorna.

Kanske köper jag färgpennor...

Så var jullovet nästan slut, så när som på en dag. Jullovet, trots att schemat hävdar instuderingstid. Det har varit lugnare, lugnare än någon ledig tid varit förr. Jag har kommit ner i varv, och sen kommit ner i varv lite mer, för att slutligen vara så nedvarvad att jag inte tror jag kan varvas ner mer. Inte så länge jag är just jag. Känner mig som en speldosa som spelar saktare och saktare för att slutligen ebba ut helt. Det har varit skönt, i flera dagar var det underbart. Men nu har speldosan slutat spela. Jag är uttråkad och vill snurras upp.

Och jag har längtat så mycket efter lugnet att jag glömt att längta efter äventyret, efter de intensive upplevelserna, efter förändringen och efter kickarna. Den som jag alltid längtar efter. Den som nästan personifierar mig, som gör mig till den jag är. Nu minns jag igen, och längtar. Längtar efter att allt ska vara nytt, inte bara imorgon, utan även dagen efter det, och dagen efter det. Efter att inte veta vad som väntar, efter att överraskas, och behöva finna mig, för att sen överaskas igen. I lugnet i mitt vardagsrum är det vad jag längtar.

Och jag har längtat så mycket efter lugnet att jag glömt att det är grått och mörkt och kallt ute. Att det har varit så länge. Att det kommer vara så länge än. Jag har nöjt mig med att det knarrar stillsamt när man går på det kalla grå, att det mörka lyses upp av adventsjus och att det grå försvinner när det skymmer. Nu är adventsljusen borta och jag ser det igen. Ser att snön blivit smutsig och slaskig, för att sen bli isig, för att sen åter bli slaskig. Och minns, att det bara är januari. Minns, och längtar efter sol och värme. Efter att utomhus åter ska dofta, dofta jord och gräs. Efter att solen ska inte bara skina utan värma. Åt att himlen ska skifta mellan nyanser av blå, inte grå. Och efter att få lämna vantar, halsduk, jacka, tröja hemma. Tittandes ut på det gråa utanför fönstret längtar jag.

Lovet är slut och jag är utvilad och nedvarvad. Utvilad och nedvarvad och reda för en massa saker som inte innebär att sitta i en aula och ta anteckningar med grå blyerts. Nedvilad och utvarvad och kommer inte snurras upp av timmar av tentaplugg i biliotek. Vill packa en liten väska och hoppa på ett flygplan till något okänt och varmt. Det kommer jag inte göra. Kanske köper jag färgpennor…

Vilja just nu

Dagarna går och jag gör inte mycket. Gör inte mycket, fast inte längre på det där somniga inaktiva sätt som den nu i stort sett besegrade förkylningen drog med sig. Gör inget på ett ytterst behagligt sätt. Ett ytterst aktivt inget, där dagarna är fyllda av vänner, oplanerade händelser och förströelser utan annan funktion än att vara förströelser. Borde och måste är satta på hold, och vill just nu regerar helt. Det är obeskrivligt skönt.

Och jag överraskar mig själv med att spontant utföra nyttosysslor utan måste och borde. Att de bara blir av. Lämnade glasburkar till glasinsamlingen idag. Jag gör det ungefär en gång i kvartalet. Varje gång för att mitt kök börjar bada i förpackningsrester av hallonsylt och smörgåsgurka, varje gång totalt drivet av borde och måste. Den här gången bågnade inte

Jag överraskar mig själv med att bestämma mig för att göra något och sen göra det direkt. Eller nästan direkt. I alla fall samma dag. Utan många dagars startsträcka. Inte prokrastinera. I alla fall inte så mycket. Utan mängder av kreativa ursäkter till varför det nog kan göras sen hellre än nu. Utan att en massa borde och måste som lurar runt hörnet, hotfullt, suckandes ogillandes. Överraskar mig själv med att vilja både börja och avsluta. Vilja göra just nu.

Överraskar däremot inte mig själv med att älska de långa promenaderna i vinterkylan, de långa stråken av umgänge som inte måste avbrytas för att annat kallar. Älska att hinna prata klart, lyssna klart, vara klart. Inte stressa till, än mer att inte stressa från. Ska du till ICA? Jag kan haka på. Systemet också? Ingen fara, jag har inte bråttom. Tid att vara, med andra, med mig. För att jag vill just nu. Just nu, precis som nästan alltid.

Och jag behöver mer tid. Jag inser att jag behöver mer tid, även sen när allt drar igång igen. Kanske inte som förr, för att hinna med det mest basala, men för att ha tid för det här. Lite av det jag har just nu. Tid att lägga bort borde och måste. Tid att släppa fram mer vilja just nu. Hade det gått att önska i julklapp hade jag önskat det och bara det. Istället valde jag att göra vårens dagar ännu kortare, genom att ta som nyårslöfte att se till att sova mer…

Om statistik, och världens bästa snurra...

Statistik. Eventuellt jordens tråkigaste ord. Utmanas av ett fåtal andra, som integraler, antikrundan och smörgåsrån. Men jag tror statistik vinner. Ändå klickade jag alldeles nyss på fliken ”statistik”, inne i min blogger profil. Jag ser det som det ultimata tecknet på hur uttråkad jag just precis nu är. Förkyld, utan att vara sjuk. Bara lagom mycket för att inse att det är en dålig idé att studsa till mig energi på ett boxningspass, eller suga i mig energi genom intensivt umgänge med vänner. För att inse att det är en dålig idé, men inte tillräckligt för att inte vilja. För jag är varken gjord för att vara stilla eller för att vara ensam, och trots att jag inser att det sannolikt är nyttig övning så är det urbota tråkigt. Vilket för oss till fliken ”statistik” som jag därmed klickade på…

Och tro det eller ej, men den lilla fliken öppnade upp en guldgruva av spännande information om er, ni som läser. Dels tjusiga kurvor och grafer som jag kunde nöja mig med att studera, utan att varken beräkna medelvärden eller utföra regressioner på. Dels, och ännu mer spännande, information om vilka sökord som används för att hitta till min sida. Jag trodde att det kanske kunde vara ord som läkarstudent, KI eller annat som jag trots allt skriver ganska mycket om, och som jag vet (via enkäten här brevid som jag på allmän begäran öppnat upp igen) är något som många av er faktiskt har som koppling till mig och bloggen. Men icke då. Det flest hittat min blogg via är ordet prokrastination. Ett strålande bra ord, och något jag medger att jag använder ganska flitigt (både beteendet och uttrycket). Men lite förvånad att det var det ord FLEST hittat hit på. Och blev också nyfiken på vad man förväntar man sig hitta när man googlar på ordet? Letar man efter bra sätt att prokrastinera på? Efter sätt att sluta? Eller vill man bara ha just halvfilosofiska funderingar runt ordet. Jag vet inte. Men ganska många av ni som läser gör det.

En annan sak som sex stycken av er sökt på, och därigenom hittat min blogg genom var ”Hur ser världens bästa snurra ut”. Det har jag aldrig skrivit om. Tyvärr, för er som undrade. Men jag blir nyfiken. Hur SER den ut, världens bästa snurra? Och vad har man den till? Och vad gör den världsbäst?

Åtta av er har sökt på ”skala apelsin”. Det är inte svårt. Jag lovar. Men det kan säkert verka svårt om man försöker lära sig det över internet. Slutligen, så har fyra av er sökt efter strukturformeln för saffran. Och hamnat hos mig. Antagligen blivit lite besvikna, eftersom jag på min höjd visar bilder på lite lussebullar. Men om ni fortfarande undrar, kan jag avslöja att saffran sannolikt har en extremt avancerad strukturformel, eftersom det är en kombination av över 150 olika ämnen. Det tog jag reda på genom att googla, på saffran och strukturformel…

Vart vill jag komma med det här? Absolut ingenstans. Poängen är kanske att man kan hitta roliga saker där det verkar tråkigt, att saker kan vara där man minst anar det. Som att en flik som kallas statistik kan vara ganska rolig. Och att man kan hitta min blogg när man söker på ”hur ser världens bästa snurra ut”. Kanske dags att ge smörgåsrånen en andra chans alltså…