Livet, live

Jag pluggade nästan inget alls i helgen. Bläddrade lite i någon gammal kemibok, men det var det. trots att vi är på väg in i den fruktade biokemidelen. Den som alla tycker är svår. Och torr. Som jag kommer tycka är ännu svårare, med mina ganska obefintliga gymnasiegrunder i kemi. Nämnde i förbifarten att inte lagt många minuter på att plugga i helgen och fick kommentaren "Ja, du vet väl vad du gör...".

Hade velat svara ja, klart jag vet. Men svaret bubblade upp direkt och från djupt inuti, ett starkt och rungande nej. Nej, jag vet inte vad jag gör. Jag har faktiskt ingen som helst aning om vad jag gör. För jag har inte gjort det här förrut. Inget av det. Varje dag är fylld av saker som är helt nya- inte bara nya fakta, utan nya former, nya metoder, nytt nytt nytt. Och jag står mitt i det nya och försöker förhålla mig, försöker följa inte mota strömmen, försöker ta in och försöker... må bra. Och som ett led i det sista pluggade jag nästan inget i helgen. Trots att jag inte alls vet om det var en bra ide. Trots att jag inte alls vet vad jag gör.

För det sista är viktiga, att försöka må bra. För det här är ingen temporär aktivitet. Inget man kan applicera "Stå ut lite till bara,så blir det snart bättre" på. Jag har testat den modellen tidigare. Tänker inte göra det igen. Det här kommer vara livet i dryga fem år. Fem år är en lång tid. Och livet, det består av så mycket annat än biokemi och histologi, helt oavsett hur intressant det må vara. Livet måste bestå av en massa andra saker. Inte sen. Inte "när det lugnat ner sig". Saker lugnar sällan ner sig. Livet, med alla dess komponenter, det är nu.

Vår allra första föreläsning, på uppropet, sa Åsa Nilsonne, den inspirerande lärare som välkomnade oss, några magiska ord. Några ord som fick hela aulan att fyllas av lättnadens utandning. Hon sa att vi alla kunde just andas ut. Att nu hade vi kommit in, allihop, och ut skulle vi komma, allihop. Och att däremellan var det ok att ha sina svackor. Att bli kär. Att resa bort. Att missa något obligatoriskt. Att köra på en tenta. Att... leva. Det må låta självklart. Det är det inte.

Så kanske, kanske visste jag faktiskt vad jag gjorde i helgen, när böckerna fick vila. Trots att veckan just nu känns stressig och lite kaotisk. Och torsdagens dugga ganska skrämmande. För det får kännas så ibland. Det är en del av det. Livet.