Riktigt på riktigt

Det är inte svårt att ta jullov. Inte svårt att lämna böckerna, att sluta rabbla enzymer och rita upp citronsyracyklar. Det är som väntat väldigt lätt. Det var samma sak både när jag pluggade sist och när jag jobbade. Det tog 2 sekunder, och plugg och arbete var på mils avstånd. Kroppen må ha gått på högvarv några dagar efter att semestern börjat, men hjärnan kopplade bort direkt. När semestern kom var jag inte längre ekonomistudent, inte längre managementkonsult. Jag ville inte ägna frågorna en tanke. Insett att trots att jag fortfarande är bra på att ta jullov, är det annorlunda nu.

Promenerade till kusinerna på julafton, brorsan och jag. Min mun gick i ett, som vanligt, men nu runt ketonkroppar och fettsyrasyntes. Han frågade och jag svarade. Med entusiasm. Jag kunde. Jag ville. Berätta. Förklara. Efter att ha pratat utan uppehåll under hela 20-minuterspromenaden pausade jag i hissen, och det slog mig att brorsan nog fått höra mer om medicin redan än vad han fått höra om ekonomi under de föregående 10 åren, när det var vad jag borde kunnat. Min bror är nyfiken och frågar ofta. Han gjorde det om ekonomi också, i alla fall initialt. Mitt vanligaste svar på någon ekonomirelaterad fråga har dock alltid varit ”Ingen aning, du får fråga en RIKTIG ekonom”, tätt följt av händerna demonstrativt för öronen och ett ”nu pratar vi inte jobb”. Jag var aldrig ekonom, jag hade bara en sådan utbildning. Och ett sådant jobb. Så kändes det i alla fall.

Jag svarar inte så när medicinfrågor kommer. Jag har lov från rabblandet av enzymer, men men jag är fortfarande läkarstudent. Jag kan inte mycket än, men pratar gärna om det lilla jag kan. Det lilla som redan känns som mer än min samlade ekonomikunskap. Håller inga händer demonstrativt för öronen, För jag VILL vara läkarstudent. Och jag VILL ännu mer vara läkare. Och hoppas att jag kommer känna mig som en läkare på riktigt, en vacker dag. Riktigt på riktigt. När examen är i hand. Eller strax innan. Eller strax efter. En riktigt vacker dag kommer det i alla fall vara.

Om att minnas

Min morfar är gammal, riktigt gammal. Till åldern. I kroppen. När det gäller att minnas vad han ätit till lunch, även i huvudet. Men på alla andra sätt, mentalt inte alls. Vi satt efter julfikat hemma hos kusinerna och småpratade allihop om allt och inget när morfar vaknade till från slumrandet i fotöljen, och ganska mycket från ingenstans utbrister, “Oxidul”. Morfar för ofta en egen diskussion lite parallellt, eller svarar på frågor man inte ställt, främst drivet av att han nästan inte hör alls, men den här var lite oväntad. Han fortsatte på temat; “Oxidul, det lärde man sig om i skolan. I kemiundervisningen”. Något morfar gör mycket, utöver hör fel, är att fabulera. Det är en talang som förfinats med åren, och barndomshistorierna får en ytterligare knorr för varje gang de berättas. Efter ett halvårs kemistudier kände jag mig hyfsat säker på att det här med oxidull var något morfar kommit på där och då, eftersom jag inte stött på något ens i närheten. Men morfar stod på sig, järnoxidul, zinkoxidul, minsann, det var något viktigt. Mer ville han inte säga. Eller mindes inte. Ögonen slöts, han slumrade till igen. Vi kollade i alla fall, upp med I-phones, google, wikipedia. Och jodå, mycket riktigt. Oxidul. En typ av oxidation som innehåller väldigt lite syre. Om han fabulerade ihop det, fabulerade han bra.

Det var 85 år sedan min morfar läste kemi i skolan. Han mindes järn-oxidul. Det var 12 dagar sedan jag skrev dugga i biokemi. Jag känner redan att enzymnamn töar bort lika snabbt som snön utanför. Vet inte riktigt varför morfar minns och jag glömmer. Morfar som får glömma, jag som måste minnas. Kanske ska jag fokusera mindre på att minnas saker som vad jag åt till lunch. Ägna store delen av dagen åt mikrosömn. Eller helt enkelt på tentan be Åke ha tålamod i sådär 75 år, så kanske enzymnamnen har kommit tillbaka…  

God instuderingstid!

Dan före dan. Den kom, som alltid. Nästan klar med paket. Nästan klar med verserna. Nästan klar med alla “inför-jul bestyr”. Flera timmar kvar, nästan räcker gott och väl.

Pulsat runt ett igensnöat södermalm idag- plogbilschafförerna gick mycket uppenbart på glöggen redan för några dagar sedan, för snön ligger decimetertjock på gångvägar och trottoarer. Pulsat... Inte använt det ordet runt något jag själv gjort på år, definitivt inte i Stockholms innerstad. Det blir en vit jul, en riktigt vit jul. Var så länge sedan att jag nästan glömt att snö hör julen till.

Härligt julharmonisk. Njuter av jullov till fullo. Ska fortsätta med det. Vill bara önska er alla en riktigt god jul. Eller som Åke sa i fredags på sista föreläsningen, en riktigt god instuderingstid. Tack, sa vi, och rusade ut i snöyran, och lämnade enzymer och regleringsmekanismer bakom oss. Lämnade allt vad studier heter. För en god instuderingstid känns just nu som en instuderingstid då inga studier sker. För nu glömmer jag Åke och intermediärmetabolismen. Och minns det där med julefrid. För på julen får man det. Glömma. Minnas. Önska…

God jul på er alla!

Lov till lov!

Hade tänkt sätta igång igen idag. Efter en veckas i mina ögon välförtjänt vila från studier, med långa lata eftermiddagar, rader av glöggkalas, snöpromenader och långa fikor, var det dags att åter bli flitig student. Sagt och gjort. A och jag bestämde oss för att spendera eftermiddagen över mikroskåpet. Histologiboken, tegelstenen, packades ner liksom nyckeln till preparatskåpet. Jag kände mig taggad.

Men när vi efter sedvanlig lång, lugn och trevlig lunch skulle ta tag i histologin kändes mikroskåpen plötsligt inte alls lika lockande. Preparaten flöt ihop framför ögonen, och efter 45 minuter fanns ingen flit kvar. Alls. Tömda på energi och enthusiasm fattades snabbt beslutet. Slut för idag, tack för idag.

Ibland är konsensusbeslut bra, för lämnade mikroskopet just då helt utan dåligt samvete, trots att klockan inte ens var ett. Tog en runda på stan, och landade på café med kaffe och saffransbulle. Funderade på om jag borde vara oroad, över den enorma bristen på enthusiasm. För att jag har en tenta om knappa tre veckor, och därefter 10 terminer till. Som inspirationen måste räcka till. Men bestämde mig där och då för att acceptera det. At jag just nu inte vill. Inte alls. Inte mikroskoperna, inte memorera muskler, inte repetera enzym och cellbiologi. Läste Elle istället för anatomikompendium. Utan dåligt samvete.

Just nu är jag trött. Men inte orolig. För under tröttheten gömmer sig enthusiasm. Lite för vävnaderna i mikroskåp, mycket för vad inbankandet av dem ska leda till. Jag känner den inte, men vet att den finns där. Som när man förätit sig på smågodis. Just då vill man inte se en enda kokosprick till, men någon dag senare smakar de precis lika bra igen. För i grunden gillar jag kokosprickar.

Så tillåter mig från och med nu att ha lite jullov. Oavsett vad Åke tycker om lov. Ladda lust. Inspiration. Lugn, i förvissningen att den går att vila fram.

Lugn

Vi hade en föreläsning I fredags. 60 minuter med Åke. Temat var tentamina och terminsslut. Syftet var ett enda, att lugna oss. Det sa Åke ganska många gånger under föreläsningen “Det här gör vi för att lugna er”. Jag funderar, blir man mer lugnad om man blir upplyst om det. Att man blir lugnad. Lite som att man faktiskt blir gladare av att gå runt och le.

Åke visade sedan statistik på hur många som brukar köra på tentan, vilket var många, informerade om att många brukar tycka att artikelfrågorna är väldigt svåra, och att vi inte ska spara dem till sist för att då kan vi få tidsbrist. Så om vi inte visste det innan, visste vi nu att det var risk för tidsbrist, att artiklarna var svåra och att många kör på tentan…

Det är snart jul. Tentan är avlägsen. Snön faller i vackra stora flingor. Allt ordnar sig. Med en cocktail av försvarsmekanismer motar jag bort stressen. Effektivt. Jag är lugn. Men inte på grund av Åkes föreläsning. Jag är lugn trots, inte tack vare.

Om man får önska...

Jag måste återkomma till dem. U och S. Som jag övade empati på häromdagen. De är mina förebilder nu. På ett sätt. 89 och 93. Öppnade dörren till en lagom välpyntad lägenhet. Glada, harmoniska. Pigga och starka. Jag vill bli som dem.

De gick på gymnastik två gånger i veckan. Pilates. Han körde bil. Men helst åkte de nya tvärbanan. Och de kollade tågtiderna på internet. Och det klagade inte på en enda sak. Inte för att man inte får klaga. Utan för att de inte såg att de hade något att klaga på. Lägenheten var lite stor att städa, men städning var ju bra motion. Och städhjälp kan man ju kanske få sen, när man blir äldre… 89 och 93. Och jag är övertygad om att de kommer bli äldre.

De läste tidningen, diskuterade det som stod. De var pålästa och upplysta. Jag, nyss utkommen ur duggabubbla, kände mig helt utan allmänbildning. 89 och 93. En dag vill jag bli som dem.

Och kanske finast, kanske mest beundransvärt, var blickarna de gav varandra. Med gnista i. Med värme och ömhet. Inte nykära men lika kära. Gammelkära. Så vackert kära.  

Om man får önska vill jag bli 89. Och 93. Gå på pilates. Diskutera. Låta bli att klaga för att inget finns att klaga på. Och ge och få blickar med gnista i. Vara gammelkär.

Och när det är jul får man önska. 

Mindre jobbiga dagar

Vissa dagar är det jobbigt att vara läkarstudent. Vi har haft några sådana dagar senaste veckorna. Andra dagar är det inte jobbigt alls. Idag var en typisk sådan dag.

Vårdcentral. Min favoritaktivitet bland alla. Började dagen med kaffe med handledaren och lite småprat runt dagens inlärningsmål, “Färdighet i användning av basala samtalsverktyg med ett empatiskt förhållningssätt”. Praktiskt innebar övningen promenad genom snöig sömnig söderförort, hem till U och S, 89 och 93 år gamla. Två timmars småprat. “Så roligt med besök”, “Ta en kaka till”. Basala samtalsverktyg. Och te. Empatisk förmåga. Och kakor. Känner på något sätt att den här färdigheten faller sig mer naturligt än intermediarmetabolismen. Pulsade tillbaka genom ett nu än tjockare snölager. Sen lunch. Och fika igen. Där vi pratade om samtalet med U och S. Sen övade vi på att ta venprov, på varandra, lyckligtvis inte på patienter. Och sen var skoldagen slut.

Idag ska vi hem till vår läkar-mentor och se på film om patientmötet. Och fika.

Vissa dagar är det jobbigt att vara läkarstudent. Men ganska många dagar är det bara väldigt bra.

Plopp

Plopp sa den. Bubblan. Lagom till att snön kom på riktigt. Som att den väntat, på att jag ska ha tid med den. Snön. Julen. Promenerade hem genom stan. Bland människor, julskyltning, ljus och svag doft av saffran och glögg. Insåg att det är ganska lätt egentligen. Att må bra. Att det ibland krävs så lite. En klarad dugga till exempel. Räcker väl, mer än väl.

Dagen D

Imorgon är dagen D. D som i Dugga.

Var på julkonsert igår. Det var bra. Två timmar julfrid, frikopplade från elektrontransportkedjan. Utan att någon syntetiserades, karboxylerades, isomererades eller dehydrogenerades. Var där med några vänner från senare terminer, och hamnade i ett hav av läkarstudenter. Introducerades med mitt namn och “IM dugga på måndag” i samma mening. Helt rättvist så- just den här helgen säger det mer om mig än mitt namn gör, jag känner mig som en rätt generisk duggabubblaprodukt.

Jag hade förväntat mig lite uppmuntran. De hade ju alla varit där. Det är vad helt omöjliga leverabler och hisnande styrgruppsmöten ofta föregåtts av tidigare. En dunk i ryggen, några uppmuntrande ord. “Det där grejar du”. “Den är inte så farligt”. “Det känns värre innan”. Men det uteblev.

Istället möttes jag av djupa medkännande blickar, en öm hand på axeln. “Någon gång går det”, “Värre än så här blir det inte”, och “Jag ska tänka på dig”. Kombinerat av minnen, knappast använda på KI’s reklamfilmner. “Jag körde så totalt på den”, “Det var hemskt”, “Jag sov knappt en vecka innan”. Och sen medlidande blickar igen.

Imorgon är dagen D. Som i Dugga. Min stress har peakat utan att slå i taket. Och det värsta som kan hända är inte särskilt farligt. Det går som det går. Längtar mest ut ur duggabubblan. Och någon gång går det bra. Om inte imorgon så nästa vecka. Eller veckan efter jul. Sätter blicken i horisonten, ovan Åkes dugga. Jag ska bli läkare jag, tralala. Och återgår sen till glukoneogenesen…

Errata

Stoppa pressarna. Jag tar tillbaka. Förra inlägget. Eller, jag skriver under på allt. Utom det sista. Att det är ganska ok att vara bubbelbarn. För det är inte det. Jag vaknade imorse och kände att nej, det är INTE ok.

Idag vill jag flanera på bondens marknad, köpa vörtbröd, getost och fina syltar. Jag vill promenera runt Årstaviken med K i det fina vädret. Jag vill gå på S’s luciakonsert, åka hem till lillebror på glöggkalas, gå på fest i plural ikväll. Istället hänger jag med Champe & Harvey (den skrämmande blå boken som just nu dikterar mitt liv). Hela dagen. Med några undantag. Några korta utstickare ur bubblan. Och okoncentrerad är jag dessutom. Skit också!

Idag är det inte ok att vara bubbelbarn. Fråga igen imorgon. Kanske är det bättre då. Fast imorgon är dagen före duggan. Och Lucia. Passande nog infallande på samma tag (tack Åke). Så nej, det är sannolikt precis lika illa imorgon.

Nog prokrastinerat. Åter in i bubblan…

Bubbelbarn

Om man har brist på det enzym som bryter ner deoxiadenosin, en viktig byggsten i vårt DNA ansamlas en fosfaterad form, dATP, i våra celler, särskilt i lymfocyterna. Det leder till att de enzym som katalyserar bildandet av samtliga DNA-byggstenar stängs av, och inga vita blodkroppar bildas alls. De som drabbats av detta saknar helt immunförsvar och måste leva isolerade från omvärlden. De brukar kallas ”bubbelbarn”.

Jag har ingen enzymskada men har senaste veckan känt mig som ett bubbelbarn. Ett duggabubblabarn,. Den bubbla jag befinner mig i är dessutom täckt av ett sånt där isat glas som man inte ser ut genom, utan där man bara anar konturer, anar att något finns utanför, utan att veta vad. Anar det är lussebullar, julstök och julklappshandling. Men vet inte säkert. Den är ljudisolerad också, bubblan. En duggabubbla täckt med intermediärmetabolism. Vaknar, sträcker mig efter blocket, låter nyväckta ögon svepa över hemsyntesen, ALA, porfobillinogen, uropropophyrinogen…Rabblar blundandes, försvinner bort, drömmer om polyforismer, vaknar med ett ryck. Upp, in i duschen, in i bubblan.

Jag träffar ingen. Utöver de andra i bubblan. Tur vi gillar varandra. Tur att vi kan skratta. För det gör vi. Mycket och ofta. Matlådor fylls, töms, fylls igen. Tavlor klottras fulla, suddas, fylls igen. Kaffe, kexchoklad, och mera kaffe. Någonstans däremellan sover vi lite.

Dagarna spenderas i vår bunker- rum 4 i biblioteket, eller rum 13. Det har blivit vårt hem, vårt liv. Tavlan klottras full med formler som hade gett mig mardrömmar för en månad sen. Nu skapar de på sin höjd frustation. Det går långsamt, men det går åt rätt håll.

Intermetabola schemat, planschen, på väggen, min forna fiende, är ännu inte min vän. Men vi börjar kunna vara i samma rum. Jag börjar acceptera dess närvaro. I mitt rum. I mitt liv.

Livet är intermediärmetabolism. Men livet är förvånansvärt nog ändå ganska bra. Även som duggabubbelbarn.

On speaking terms

För sex månader sen knarkade jag KI’s internweb. Kunde ägna timmar åt att surfa runt mellan instuderingsuppgifter, gamla tentor, informationsblad. Timmar jag inte alls hade, men så helt behövde. Små hoppingivande pauser i långa dagar, värmande avslut sena nätter. Alla terminer, alla sidor, jag slår vad om att jag varit där. Längtande, suktande. Allt lockade. Utom termin 1. Utom biokemin. Tentafrågorna var enormt skrämmande, svaren än mer skräckinjagande. Långa formler, till synes utan innebörd och sammanhang. De gjorde mig skräckslagen. Och jag surfade snabbt in på termin 4’s patientfall. Hjärtat slog lugnt igen. Enthusiasmen kom tillbaka.

Jag kände mig inte modig som gjorde det byte jag gjort. Det var nästan bara saker som lockade på KI. Men biokemin, den skrämde. Språket som inte bara var okänt, utan till sitt hela väsen otrevligt, gjorde mig obekväm, lite rädd. Ord tycker jag om, och de tycker ofta om mig. Oavsett språk. Med siffror är det värre. Ömsesidig skepticism. Jag gillar inte dem, de gillar inte mig. Vi har aldrig varit “on speaking terms”. Avståndstagande och motvillig acceptans är vad jag uppnått som bäst. Formler är siffror, förklädda I en och annan bokstav. Obegripligt, otrevligt.

Så idag, när vi satt i matsalen över lunchen, slogs jag av det. Diskuterandes… skillnaden mellan syntas och syntetas, var i citronsyracykeln FAD reduceras till FADH, huruvida det var samma reglerande steg för fettsyrasyntesen som för nysyntes av kolesterol…. Inte lojt och forcerat, utan enthusiastiskt och högljutt. Jag slogs av att vi pratade formler. Inte tvingat, utan mellan skratten.

För nu fyller jag faktiskt tavlor med de fruktade formlerna. Skriver fel ganska ofta, glömmer en hel del. Men tavlan blir full, och en hel del hänger ihop. Jag ser formlerna och jag förstår. Jag kan komma på mig själv att undra om föreläsaren inte missat en fosfatgrupp i en ATP spjälkning, kan få till en och annan strukturformel. Tentan är fortfarande skräckinjagande, duggan på måndag känns absurt nära. Men formlerna är inte fiender, biokemin inte skräckinjagande I sig.

Jag kommer aldrig uppskatta strukturformler. Kommer inte läsa biokemi om jag inte måste. Men jag kan ta det till mig. Det är ett språk jag börjar förstå, och kan tala hjälpligt om jag vill. Det är inte en värld som lockar, men den skrämmer heller inte längre. Vi är inte vänner än, biokemin och jag, men jag tror nog vi skulle hälsa om vi möttes på gatan…

Hellre havregynsgröt tillsammans...

Åt fin lunch idag. På Pontus. Flera rätter. Vacker presentation, fantastiska råvaror, spännande kombinationer. Absolut inte första gången. Levt på den sortens mat i flera år. Många dagar i veckan. Kan tyckas lyxigt. Det var inte det. Det var vardag. Idag däremot, idag var det lyxigt. Njöt av varje tugga bjärredskyckling, av den krämiga polentan och smörstekta ostronskivlingen, av intensiteten i morotssoppan, av den perfekta blåbärspajen i vackert glas. Idag var det här lyx!

För lyx är inget absolut, lyx är subjektivt För ett år sedan var lyx att få äta frukost i mitt eget kök, med morgontidning istället för laptop, med limpmacka, radio och tända ljus. Och utan stress, det allra viktigaste. Eller middag i någons kök. Lagad hemma, just där och då. Bestående av vad som helst. Med goda vänner som enda viktiga ingrediens. Pilgrimsmusslor däremot var inte lyx. Oavsett hur fint upplagda de var, hur objektivt gott de smakade. Det var vardag. För lyx är just motsatsen till vardag. Något man bara upplever då och då.. Något man kan längta till, se fram emot.  Allt kan således vara lyxigt. Och allt kan bli vardag.

Jag är glad att vacker vällagad mat lagad på stjärnkrog åter blivit lyx i mitt liv. Och att middag med vänner blivit vardag.  Jag är nöjd med att äta pilgrimsmusslor sällan och tortellinis ofta. Jag vill längta efter vild bakad choklad på Mathias Dahlgren. Inte längta efter tid med de som är viktiga i livet. 

Normalt eller galet?

Jag gör en del grejer som jag inte vet om de är normala, är saker alla gör, eller om de är konstiga grejer bara jag gör. För jag har ju liksom bara varit jag. Vore oerhört spännande att hoppa in i en annan persons hjärna. Se hur världen ser ut med deras ögon, bokstavligen.  Hur det tänker, resonerar, rör sig, andas, blinkar, nynnar, filosoferar, drömmer. Och se om de gör de där sakerna. Som jag gör, och som jag inte vet om alla andra gör, eller om det bara är jag.

En sådan sak är musikvideoleken. Signaturmelodin. Jag kan nästan inte göra något utan bakgrundsmusik. Och jag syftar inte på det faktum att jag nästan alltid har I-poden i öronen. Jag menar bakgrundsmusiken som går när I-poden stängts av. Det går alltid ett spår i huvudet. Helt av sig själv. Jag går alltid runt i en egen musikvideo. På samma sätt har varje låt en musikvideo. En musikvideo med mig i sig. Varje låt jag har hört är förknippad med ett minne. Inte en tidsepok eller period, utan ett tydligt och specifikt minne. En kort filmsnutt, ackompanierad av en känsla, eller flera. Normalt eller galet? Alla eller bara jag?

Jag kan heller inte låta bli att sönderanalysera okända eller halvkända personer i min omgivning med allehanda självuppfunna lekar. På tunnelbana, tåg, flyg. På föreläsningar som går lite långsamt eller på cykeln vid rödljuset. En är att försöka läsa tankar, gissa vad personen precis just nu tänker. En annan är att försöka föreställa mig personen som liten, som tonåring, som ung. Hur han såg ut, vem han var. En favorit är ”vad skulle jag göra om jag plötsligt öppnade ögonen och var person X”. Bara jag eller alla andra? Normalt eller galet?

Ja, sånt ägnar jag mig åt. När jag inte tänker på ketonkroppar och glukos-adenin cykeln såklart…  Det gör jag också ganska stor del av tiden. Rabblar enzymer. Kolkedjor. Reaktionssteg. Strukturformler. När jag går, cyklar, springer, duschar, handlar.  Acetyal CoA, Iso-citrat, citrat, alfa keto glutarat, succinyl CoA, succinat, fumaras, malat…Bara jag eller alla? Normalt eller galet?

Här vet jag svaret. Det här gör inte alla! Utan av mig och några stackars medstudenter. Och det inte kan vara alls normalt, utan helt klart galet… 

Ett av världens ledande...

Ett av Europas, kanske ett av världens, ledande medicinska universitet. Vi brukar skämta om det. När något inte riktigt lever upp till det påståendet. Ganska ofta alltså. När vi köat en kvart till skrivaren för att upptäcka att tonern är slut. När det utskrivna scheman ger en annan lokalhänvisning , det på nätet en annan och lärarna väntar i en tredje. När vi köar halva lunchen till underdimensionerat antal mikrougnar som alla tycks gå på energispar.. När högljudda ventillationssystem plötsligt överröstar seminarieläraren, tekniken i aulan inte fungerar eller inte förstås. Då brukar vi påminna oss om det. Ett av Europas, kanske ett av världens, ledande medicinska universitet. Jojo…

Men så idag, på seminariet, när läraren i rask takt betat av lipolysen, ketonkropparna och lipoproteinerna, och kom in på sin egen forskning, då glömde vi ventillationssystemet. Ögonen fick liv, händerna gestikulerade. Och det hände, det magiska. Tiden försvann, sögs upp i nuet. Vi diskuterade typ 2 diabetes, hans nya hypoteser runt orsak och behandling. Runt intercellulära mekanismer, runt reglerande faktorer . En av de största sjukdomarna, så relevant, så intressant. Och plötsligt fick det mening, lipolysen, cofaktorerna, transportproteinerna. Vi kunde diskutera. Vi förstod. Inte allt, men en del. Och oändligt mycket mer än för 4 veckor sedan, än innan det metabola schemat invaderade våra väggar och våra liv.

Nya rön, aldrig publicerade, men snart i läroböckerna. Kanske. Nya rön, precis på gränsen mellan hypotes och sanning, mellan någons tro och objektiv fakta. Som vi fick veta lite före världen, fick vara med och diskutera strax innan redaktörerna i ”Nature”. Och det kändes just idag som en fantastisk utbildning den vi får. På ett av Europas, kanske ett av världens, ledande medicinska universitet...

Rätt bra ändå...

Det var nästan precis ett år sedan. December. Och grått. Som nu, fast samtidigt så helt annorlunda. En tung månad, med jobb, mycket jobb. Till långt inpå nätterna, nästan varje dag. Telefonkonferenser på alla tider, otaliga resdagar. Jag var trött, väldigt trött. Och framförallt less, väldigt less. Vissa morgnar bar det faktum att jag gillade klienten mig till tiokaffet, mitt sköna team mig fram till lunch. Men sen tog tristessen över, meningslösheten började äta mig inifrån. Andra dagar var det jämngrått från start.

Det var en sån morgon, en jämngrå, som jag stod i kön på ICA. Hade svängt förbi för att plocka upp frukostyogurten på väg till kontoret . Hon stod framför mig i kön, med en påse nybakta doftande lussebullar i korgen och ett gäng tjocka böcker i väskan. Bullarna uppenbarligen till fler än henne själv. Och hon var där och då min bild av det ideala livet. Just där och då kändes det som om hon, som jag inte visste något om, hade allt man behöver. Jag såg framför mig att hon snart skulle sitta någonstans bland böcker, skratt och kaffe, med ett gäng pluggkompisar. Äta saffransbullar. Ha roligt. Lära sig relevanta saker, intressanta saker. För att hon ville.

Det var en annan morgon, lika jämngrå, som jag tog hissen ner till receptionen för morgonens tredje kaffe. Inte mest för att bota trötthet utan för att mota bort tristessen, den gnagande. För att skjuta upp att göra det där som kändes orimligt eller irrelevant, eller kanske båda delarna. Minns att jag åkte hissen upp och ner två gånger, för att fördröja återseendet av laptopen. Och där i hissen, fick jag en sådan intensiv längtan efter en föreläsning. Efter att få sitta i två timmar i en aula och lyssna, på något som var intressant på riktigt. Att bara få ta in, för att jag tyckte det var intressant. För att jag ville.

Igår hade B med sig saffransbullar till skolan. Vi åt dem bland böcker, skratt och kaffe. Efter en klinikerföreläsning om oxidativ stress och antioxidanter. Som var intressant. På riktigt. Och jag insåg att jag nästan hela dagen gjorde saker för att jag ville.