onsdag 26 december 2012

Reflektioner från långsamt tåg


Sitter på ett tåg söderut. Ett långsamt tåg. Fyra timmar och en reflektionsuppgift. Fyra sidor på fyra timmar. Reflektioner runt hösten. Runt kursen. Runt mitt eget lärande främst. Inte en kursutvärdering. En reflektion. Kunde reflektera ihop en roman. Och gör det nästan. Fyra sidor på tjugo minuter. Av saker jag tänker. Ondgjort mig över. Frustrationer. ilska. Inga lama försök till konstruktiv kritik. Fyra sidor på tjugo minuter. Som jag sen raderar. 


Reflektionsuppgiften ska spegla vårt lärande. Hur vi utvecklats. Vad i kursen som hjälpt oss till det. Jag vill skriva, säga, ropa, skrika. INGET. Inget inget inget i kursen har hjälpt mig. Det är inte sant, men jag vill skriva det ändå. Vill överdriva, utan att det behövs. Vill ösa all min frustration och ilska över dem, på fyra sidor i times new roman. Med otillåtet radavstånd. Vill tala om att INGET har varit bra och att ALLT har varit dåligt. Och gör det. Raderar sen.


För det är inte sant. Saker har varit bra. Fler har varit dåliga men allt har inte varit dåligt. Inte riktigt. Och på samma sätt som man tappar förtroendet för en patient som har ont precis överallt, så riskerar den riktigt relevanta kritiken drunkna i havet av specifik ilska, om den släpps fram. Så gör det inte. Skriver om. Fortfarande kritisk. Fortfarande arg. Fortfarande inte överdrivet nyanserad. Fortfarande skriven på 20 minuter. Men lite mer konstruktiv kritik. Lite mer gråskala. Säger, skriker inte.  Ansträngt mig lite mer för att lyfta upp vad som faktiskt varit ok. 


För har faktiskt haft vad som kanske varit bästa hösten. Någonsin. Det tackar jag A, inte kursen, för. Men kursen har inte lyckats förstöra mitt liv. Tvärtom gett mig utrymme att andas. Att resa. Att bli kär. Att leva. Det måste jag ändå, lite motvilligt, tacka den för. 

lördag 22 december 2012

Paustermin, och paniken som inte kom


Uppsatsterminen. Stressterminen för många. Panikterminen. Ångestterminen. Den har många namn, terminen många helst velat slippa. För mig har det varit pausterminen.



Pausterminen, och livet har varit lugnare än jag kan minnas att det någonsin varit. Jag har långa perioder gjort så lite det är möjligt att göra utan att passera gränsen till att göra inget. I alla fall så lite som möjligt som är uppsatsrelaterat. Istället gjort en väldig massa annat. Gjort en väldig massa annat som jag verkligen velat, verkligen behövt, göra. Gjort det i vetskapen om att det kommer betala sig sen. I vetskapen om att december kommer bli horribel. Fylld av dygnetruntjobb och extremfokus. I vetskapen om att jag kan just det, att jag gjort det många gånger förr, har jag valt att ha det så. Njutit av min paustermin. Av att göra väldigt nära inget. Av att göra allt det där andra.


Det är december nu. Slutet av december till och med. Jag har väntat på den, paniken. Väntat på stressen, som skulle jaga mig till koncentration. Kräva dygnetruntarbete och extremfokus. Väntar fortfarande. För december kom, och jag har gått från att göra nästan inget till att göra något. Ett ganska behagligt något, där skrivande skett dagtid, bara dagtid, och uppblandat med lussebak, promenader, fikor och julklappsinhandling. Ett behagligt skrivande och makligt tempo. Inget dygnet runt jobb. Inget extremfokus.


December är nästan slut och jag är nästan klar. Med stressterminen. Uppsatsterminen. Ångestterminen. Och faktiskt, även med uppsatsen. Klar, sådär bara. Trots pausterminen. Klar, och nöjd. Nöjd med uppsatsen, visst, men mest med uppsatsterminen. Nöjd med själva kursen, absolut inte, men med utrymmet den ändå gett. Nöjd, med att ha tagit mig tid till allt det andra. Nöjd, med att ha duckat paniken, med att ha gett mig själv en paustermin.

måndag 17 december 2012

Maktlöshet

När man varit arg, och ledsen, och uppgiven och frustrerad. När alla mail är skickade och alla samtal är ringda. När man fått nej på alla sätt tänkbara. När inget annat finns att ta till.

Då skrattar vi i alla fall åt det här.



fredag 14 december 2012

Om vad som borde vara och om vad som är


Inte Huddinge. Så blev det. Så i enlighet med mitt tidigare inlägg borde jag vara glad nu. Men det är jag inte.

Jag är inte ett dugg glad. Helt det motsatta. Hamnade på KS Solna, och det känns måttligt bättre än Huddinge. För ska sanningen fram är Solna också trist. Och stort. Och opersonligt. Och kanske mest, inser jag nu så mycket mer än förr, så är Solna inte SÖS. Det är inte SÖS och på nästan inget sätt ens lite likt SÖS. Det är på väldigt många sätt raka motsatsen till SÖS. SÖS, som jag älskar. Och kanske allra mest, inser jag nu mycket mer än förr, så har Solna inte människorna på SÖS. För människorna på SÖS då verkar på det stora hela vara samma som människorna på SÖS nu., Med ett för min del viktigt undantag. Mig själv.

Jag kommer sakna det som är SÖS. Oändligt mycket. Den varma vänliga stämningen. Sakna att se Årstaviken glänsa i morgonsol. Sakna pannkakorna på rackarbacken och solstunder vid helikopterplattan. Men allra mest kommer jag sakna de som är SÖS. Mina fina vänner, som blivit en stor, till och med en enorm, del av min vardag. Som har gjort tråkiga föreläsningsdagar roligare, mörka morgnar ljusare. Som jag har skrattat och gråtit och stressat och slappat och kämpat och festat och…levt med. I väldigt många dagar. I väldigt många bra dagar. 

Jag förväntar mig nu någon kommentar runt hur jag överreagerar på det här. Hur jag ska vara tacksam att jag går på en fantastiskt bra utbildning. Hur min motivation inte kan hänga på något så banalt som var jag är eller vilka jag går med. Det är självklart sant. Det borde jag ju. Vara glad. och tacksam. Och vi borde alla vara tacksamma varje dag för att vi bor i Sverige och lever i fred och har mat för dagen. För så är det också. Men det är vi inte. Och det är jag inte. 

Istället är jag omotiverad, mycket mer än någonsin förr. Och känner mig lite som om jag gick i årskurs två och inte får vara med de andra barnen att leka. SÖS-barnen. Det känner jag, trots att jag vet att jag inte borde. Det känner jag, trots att jag inte ens hamnade i Huddinge…

fredag 7 december 2012

Om hårt kramade tummar


Det är snart jul. Klappar ska handlas, gran ska köpas, en väldig massa saker ska bakas under helger som är fyllda med glöggkalas och julkonserter. Det kunde jag kanske tänka på. Men det gör jag inte. Det är två veckor kvar tills uppsatsen ska vara kvar. Det är ganska kort tid, och jag har ganska mycket kvar. Det skulle jag verkligen kunna tänka på. Men det gör jag inte heller. Jag tänker på en sak, en sak nästan bara. Som ett mantra ekar det i huvudet. INTE HUDDINGE.

För ja, vi är där igen. Sjukhusvalet, den skräckinjagande aktiviteten. Sjukhusvalet, som såsom nästan inget annat är så oerhört viktigt och samtidigt så otroligt utanför vår kontroll. Du väljer och väntar. Hoppas på tur eller ödet eller Gud eller vad du råkar tro på. Till dem är du utelämnad. Och jag sover med tummarna knutna. INTE HUDDINGE.

Jag vill till SÖS. Fantastiskt mycket. Ännu mer än sist, då jag bara trodde det var bra. Nu vet jag. Vet hur skön gräsplätten bredvid helikopterplattan är i vårsol, hur bra Rackarbackens torsdagspannkakor smakar, hur välkomnande sofforna i det ljusa kandisrummet är och hur oerhört varmt och vänligt allting är. Dit vill jag tillbaka, fantastiskt mycket. Fast hamnar jag på Danderyd går det bra det också. Varit där några gånger, och det verkade trevligt. Och folk säger att det är bra. Och där kommer fina V vara. Och för all del, KS går bra det också. Det är nära. L och B jobbar där. Det skulle gå fint. Det är egentligen bara en sak jag krampaktigt knyter tummarna för. INTE HUDDINGE.

Det är långt till Huddinge. Och pendeltåget är alltid sent. Sent och i sig deprimerande. liksom Flempans ledsna pendeltågsstation. Men det är inte för att det är långt. Jag hade kunnat bo på gångbron mellan pendeltåget och sjukhuset och jag hade ändå velat därifrån. De som har varit där säger att det är trevligt. Att läkarna är sympatiska. Att man börjar senare. Att de är mindre nitiska med närvaro. Allt det där hör jag, men hör inte. För tänker bara en sak. INTE HUDDINGE.

För den är inte logiskt alls, min tumkramp. Jag tror på alla som säger att kursen i Huddinge är bra. Att läkarna är duktiga och trevliga. Jag till och med minns den vänliga virrigheten. Det spelar ingen roll. För allt jag ser är den grå kolossen. Den ledsna labyrinten av trånga korridorer. De mörka dystra kandisrummen med mikrokö ut i sjukhuskorridoren. Grått är vad det är, Huddinge, eller kanske livet, om Huddinge blir min vardag. För grått var vad livet var, sist jag var där. Patologin, oändliga obduktioner i unkna källare, cancerceller som skulle skiljas från cancerceller, grå himmel, sena tåg och ständigt snöfall. Kanske var det inte Huddinge utan jag. Kanske kan jag komma över det, se att det blir vår även i Flempan. Men jag hoppas slippa. Hoppas möta blå himmel över SÖS i januari. Fortsätter krampaktigt krama tummarna, till mitt mantra. INTE HUDDINGE.

fredag 30 november 2012

Om förklaring som förvirrar

En liten tapper skara är samlad i sal Bertil. De där som alltid antecknar med flerfärgspennor antecknar med flerfärgspenna. De som tenderar somna har somnat sedan länge. Vi andra lyssnar förstrött. "Vad gör jag här", viskar V efter tio minuter. "Träffar oss" är mitt uppriktiga svar, för det är i alla fall främsta skälet till att jag cyklat tvärs stan i duggregn. Det, och en vag förhoppning om att något kanske ändå kan bli lite tydligare av två timmars föreläsning. På två timmar ägnade helt åt att förtydliga precis hur vi ska skriva de avsnitt som är kvar att skriva, tänker jag att det kanske kan bli åtminstone lite tydligare hur vi ska skriva dem. Det blir det inte.
 
Powerpointbilderna tar slut och hon ser lite ensam ut där framme, men envisas med att stå kvar. "Vi har en timme kvar. Är det någon som har några frågor? Är det något som är oklart?". Det är tyst i aulan. Frågan är som att peta på en kloss på botten av jengaspelet. Som att öppna en liten lucka i de hollänska fördämningarna. En inbjudan till ras, till översvämning, till en flodvåg av uppdämd förvirring och frustration. Hon frågade om något var oklart. Om NÅGOT var oklart. Jo tack, ungefär allt. Men annars är det bra...
 
 
Kanske var det A som var först. "Jo, jag har en fråga av lite mer generell natur....". Tror vi förlorade henne redan här, hon där framme, med ordet generell. A fortsatte "Vi har fått lite olika bud angående det här med fotnoter, runt hur ofta man behöver referera... Min handledare säger en sak, och min koordinator en annan, och det är inte alls tydligt i studentinstruktionen och....". Alla rummens ögon vändes mot henne, hon där framme. Hon som skulle svara på våra frågor. Hon som nu fått den fråga vi alla velat ställa. Hur vi hanterar att ingen enheltig information finns runt vad vi ska göra, och att alla som finns där för att hjälpa oss tycker och säger olika saker? Nu, nu skulle vi få ett svar.
 
 
Naiv tro. Det fick vi självklart inte. Hon där framme dök, dök så djupt ner i detalj som det var möjligt. Grottade ner sig i referenssystem, och ordet generell var totalt bortblåst. Hon gav ett förvirrat och inte särskilt enhetligt svar angående den specifika refernshanteringen. Irritationen bubblade i rummet. Kanske inte mest för att hon inte ens lyckats svara på det specifika, utan för att hon glömt det där viktiga ordet. Det generella.För att hon fortsatte att göra våra liv lite mer förvirrade.
 
Det fortsatte så. Med generella frågor, som hon bad oss exemplifiera specifikt. Och sen svarade specifikt på, fast ganska ofullständigt. M gjorde ett nytt försök, genom att vägra ge henne något specifikt att förlora sig i. "Ja, alltså, jag tror det handlar mer om hur vi ska hantera det här, med olika budskap. Med att korrdinatorerna inte är koordinerade med examinatorerna. Eller med varandra. Eller med instruktionerna" .
 
Tystand. Sen, hon försökte svara. Genom att säga att det var väldigt svårt att korrdinera 12 koordinatorer. Och vi undrade, i tysthet, vad vi då hade dem för. Hon försökte svara, genom att tala om vilken information vi verkligen kunde lita på. Det visade sig inte vara biblioteket, för de hade fel ibland. Och inte den rekommenderade boken, för den hade, trots att den var bra, också några fel. Och nej, inte de svar på våra egna frågor som publicerats på studentwebben. Deras svar på våra frågor. De kunde vi inte alltid helt säkert lita på. Det visade sig egentligen bara vara henne vi med säkerhet kunde lita på. Och studentinstruktionerna. Som är ungefär lika tydliga som en impressionistisk målning.
 
Ingen ställde fler frågor.
 
Föreläsningen i syfte att förtydliga hade åter förvirrat. Precis som tidigare förtydligande föreläsningar. Och vi lämnade sal Bertil övertygade om egentligen bara två saker. Det kommer krävas en oändlig mängd tur för att få godkänt på den här kursen. Och kanske allra mest, övertygande om att inte gå på fler förtydligande föreläsningar.

tisdag 20 november 2012

Paus, eller kanske livet


Bloggen har hamnat i kölvattnet lite. Fått mindre fokus. Som i inget fokus. Uppsatsen ligger någonstans i uppmärksamhetens perferi. Inte bortglömd. Inte alls i fokus. Funderingarna, runt framtiden, runt karriärval, runt vad jag egentligen vill med livet, som slukat oändligt antal sömntimmar och ganska många blogginlägg, är inte borta, men har som en teskedsgumma plötsligt krympt sig små. Existerande, men samtidigt obetydliga. Skymda, eller bara satta i perspektiv. Har inga bra ursäkter för min brist på fokus. För min bloggfrånvaro. Eller så har jag det. Den allra bästa.

Spenderar oändligt med tid med att göra inget. Äter frukost så länge att det blir dags för lunch. Till levande ljus, med söndagstidningen, fyller i varandras tankar och ord. Promenerar i rå höstvind, som vi inte känner, varma från insidan. Väntar länge länge på maten på restaurangen, utan att märka det. För tillsammans finns inte väntan, bara varande. Lika bra där som någon annanstans. Lika bra och väldigt bra. Somnar på en arm som inte är min, men är det ändå. Vaknar till det leende jag älskar. Till ett liv jag faktiskt älskar.

Livet är satt på paus. Eller absolut inte. Eller absolut inte, utan precis som det ska vara.


måndag 12 november 2012

Om halvtidsrapport, och famlande...


Var klar med halvtidsrapporten i god tid. Inte för att jag stressade igenom den, utan för att jag faktiskt var färdig. Handledare G var nöjd. Imponerad sa han till och med. Och jag var nöjd. Kunde suttit i tre veckor till och inget hade varit annorlunda. G var nöjd, jag var nöjd, men där tog det stopp. Kursledningen var inte nöjd. 

Kursledningen var inte nöjd med min halvtidsrapport. Uppenbart inte med någon annan i min seminariegrupps halvtidsrapport heller. Som deras handledare också godkänt, och i flera fall berömt. Och vår oerhört snälla koordinator kämpade hela seminariet lönlöst för att inte falla mellan de två stolar han tvingats balansera mellan- den som den genuint omtänksamma person han verkar vara, och den som företrädare för en kursledning han inte i alla avseenden fullt verkade begripa. Som vi andra inte i några avseenden lyckades begripa. Jag var förvirrad. Handledare G var förvirrad. Allt var väldigt förvirrat. Är.

Vi fick övergripande kritik. Och detaljerad. Och övergripande igen. Lite klargjorde. Mycket var bara fortsatt förvirrat. Nästan ingen kritik handlade om att det inte var bra vetenskapligt skrivande. Nästan allt handlade om att kursens riktlinjer inte följts. Enorma avsteg hade gjorts. Som fel fontstorlek på rubriken. Och något fick mig att känna att fokus på den kritiken hamnat lite fel… I andra fall hade avsteg som faktiskt var ganska stora gjorts. I faktiskt innehåll. Nästan alltid avsteg som alla i seminariegruppen gjort. Vilket fick mig att känna att det kanske eventuellt var något fel i tydligheten i de där instruktionerna. De som ingen av oss lyckats följa….

Först var jag lite arg. En ganska kort stund. Sen mest förvirrad. Och lite trött. Och uppgiven. Och nu, efter viss reflektion, kanske mest besviken. På att något som kunde bli riktigt bra kanske blir ganska dåligt. På att något som kunde få oss att verkligen få öva på vetenskapligt skrivande fokuserar på fontstorlek. På att något som kunde lära oss skriva artiklar så som de som skriver artiklar skriver dem inte alls lär oss det, utan istället lär oss följa riktlinjer med oklara syften. På att något som kunde vara en chans att bygga ett genuint intresse för forskning hos studenter riskerar göra motsatsen. Det är jag besviken på.

Nu ska jag ändra fontstorlekar. Skriva om några stycken. Och famla vidare i mörkret, runt vad det egentligen är jag ska ägna mig åt resten av terminen. 

fredag 2 november 2012

Om orkanen, som kom


Orkanen brydde sig inte om att den inte behövdes. Inte ett dugg brydde den sig, utan svepte obönhörligt in över staden, och jag blev kvar.

Söndag. Den var först bara ett hot. Om isolering, strömavbrott och avstängda kommunikationer. Men New York lyssnade. Men hörde hot om isolering, vad det verkade som på obestämd tid. Som om det var en istid vi förberedde oss för. Och köerna för att ens komma in på Trader Joe sträckte sig ett hundratal meter ut på trottoaren. Människor köade som under ransoneringstid och hyllorna ekade på några timmar tommare än i en sovjetisk matbutik. Jag studerade det hela på avstånd. Köpte två bagels och lite cream cheese. Hur illa kan det bli.



Måndag. Morgon. Blåst och regn. Som en dålig dag i Göteborg, Inte värre. Affärerna som dagen innan svämmat över var nu tomma. På människor, och nästan på mat. Liksom gatorna. Tunnelbanan avstängd, i förebyggande syfte. Jag promenerade i vinden, fick snart fälla ner paraplyet och bli blöt. Blev ikappkörd av en polisbil som beodrade mig att gå in. Morgondagens flyg ställdes in. Nytt på onsdag. Klättarade runt på brandstegen i en timme och plockade in Bettys krukor och växter som börjat svaja oroväckande uppe på tredje våningen. Vinden blev till storm, och jag gick ut fast jag inte fick och köpte några burkar soppa. Utifall att, bara.

Måndag. Kväll. Radion rapporterade översvämning. Kvarter bort bara. Evakuering. Kändes främmande. Avlägset. Hos oss var det varmt, ljust och av soptunnor och grenar som flög runt på gatan märkte vi inget. Skypade med A när blixten lyste upp rummet. Lyste upp innan det blev svart. Helt svart. Sådär svart som det bara blir riktigt långt ut på landet. Men mitt på Manattan. Och orkanen var verklig. Vi värmde soppa och spelade spel till stearinljus. Rutorna skallrade nu, men tre trappor upp var det var nästan mysigt. Tills natten kom och värmen tog slut och jag i mörkret inte hittade filtar. Hölls vaken av kyla och vind. Men inget var översvämmat. Vi hade ändå tur, mitt i orkanens mörker.



Tisdag. Vaknade till tystand. Och kyla. Men dagsljuset sipprade in och elens frånvaro var mindre tydlig. Gick ut i vind, men inte orkan. Men i orkanens spår. I en annan stad. I en tyst öde stad. Bilar körde som de ville, utan trafikljus att följa. Affärer igenbommade. Utöver de vars fasader fallit ner, som stod naket blottade. Men inget såldes.”Where did you get that”, fick frågan fem gånger när jag gick och tuggade på min två dagar gamla bagel. Några hål i väggen sålde kaffe ur plastmugg, med köer som ringlade långt längs trottoaren. Det var en annan stad, och fortsatte regna. Gick 70 gator för el. Och wifi. För lite omvärld. Och information om mitt flyg. Men ingen fanns. Gick 70 gator tillbaka. Gick 30 gator för mobiluppkoppling. För information om mitt flyg. Men ingen fanns där heller. Gick 30 gator tillbaka. Gick 20 gator för mat. Gick 20 gator tillbaka. Vet att vi hade tur. Inget översvämmat. Inget förstört. Ingen evakuering. Men just då var det inte vad det kändes som. För kylskåpet var varmare än lägenheten medan mörkret la sig åter. Staden som aldrig sover låg skrämmande stilla. Andades knappt i det förlamande mörkret. Vinden och sirener med jämna mellanrum, men annars. Tystnad.

Onsdag. Vindstilla morgon. Solen bröt igenom molnen. Och man kunde nästan tro det var en vanlig morgon. I stunder kändes det som den stad jag är van vid. Den stad jag älskar. Om det inte vore för trafikljusen som inte fanns. För kylan i lägenheten. Och för tystnaden. Men solen sken och jag var glad. Väldigt glad. Mitt flyg skulle gå.



Aldrig längtat hem från New York förr. Nu längtat som jag aldrig längtat förr. Kärleksrelationen har stötts i kanten lite. Jag är inte långsint. Och jag älskar staden fortfarande. Tror vi behöver vara ifrån varandra lite bara. Mina händer behöver tina och fötter vila. Och mitt flyg gick. Ett av väldigt från Newarks urikesterminal. Jag hade tur, trots allt. Och jag är just nu väldit lycklig över att vara hemma i ett grått, regnigt men elförsörjt Stockholm. I MITT gråa Stockholm. Där orkaner varken behövs eller finns.

söndag 28 oktober 2012

Om orkanen, och någon som förändrat



Om 2 dagar är hemresan bokad. Inne på de sista dagarna i den fantastiska staden. Spelar domino med Betty på kvällen, kamomillte nu. Tar nya brickor ur Obamapåsen, ”The bag of hope”. Vissa kvällar. Andra kvällar, äter långa goda middagar på sorliga restauranger med vänner, nya och gamla. Diskuterar senaste valdebatten mycket längre än vad som är motiverat givet att alla ändå tycker lika. Sitter på brandtrappan i oktobervärmen och skriver. Eller läser. Eller lyssnar på gatans sorl. Hamnar på bokrelease bland förläggare och litteraturkunniga. Fast jag inte kan något om litteratur. Och på intervallträning med marathonkillarna i gryningen. Fast jag springer långsammast. Sticker ut och passar in på samma gång, som man gör i den här staden. I världens bästa stad. Och den är lika fantastiskt som alltid

Om 2 dagar är hemresan bokad, men så kom den, orkanen. Som ska peaka över New York just om två dagar. Som riskerar göra så att jag inte alls åker hem då. Som riskerar hålla mig kvar här, i världens bästa stad. Hade det varit förra året, hade jag älskat det. Jag hade hoppats och önskat att orkanen skulle komma, och stanna länge. Men nu är det inte så.

Nu är det inte så, trots att staden är lika fantastisk som alltid. Trots det är allt ändå annorlunda. Staden är fantastisk men det är Stokholm också. Det är livet i Stockholm också. Och jag lämnar därför med samma förväntan som jag kom. Lämnar utan melankoli och olust. Lämnar med en längtan tillbaka. Men en annan gång, inte nu.

Jag har inte kommit fram till kloka insikter runt livets mening. Inte landat i vad jag vill med livet. Inte blivit en mognare person, som klarar att förstå att New York är bäst just så här, i korta doser.  Ändå. Något har förändrats. Någon har förändrat.

Någon har förändrat. Och det är till livet där hemma som han nu är en del av som jag längtar. Och det är med honom jag vill återvända. Hit. Och till en massa ställen. Och det är med honom jag vill en väldig massa saker. Och det är det som gör allting annorlunda. Det är det som gör avskedet enkelt, avskedet för nu. Som gör att jag inte hoppas på orkanen. Som sätter allt i nya ljus. Som får mig att längta till dagarna som kommer. Vardagarna. Som får mig att tycka om det, Stockholmslivet. Utan att dagarna är fyllda med nya upptäckter, äventyr och fantastiska upplevelser. Just nu räcker det med att dagarna innehåller ett ”vi”. Ett helt nytt vi. Det är äventyr nog. Det är nog att upptäcka. Det är mer fantastiskt än staden. Just nu mer fantastiskt än det mesta. Därför behövs inga orkaner.






onsdag 24 oktober 2012

Om halvtidsrapport, distraktion och inspiration



H och jag skrev slutuppsats på Handels. H, en av mina bästa vänner, som det gick utmärkt att skriva uppsats med. Som det gick utmärkt att skriva uppsats med, men ännu mer utmärkt att göra annat än skriva uppsats med. Som att fika, och prata, och promenera lite, och laga mat, och prata igen, och se något relativt meningslöst på TV tillsammans med, och sen fika med igen. Följaktligen var det framförallt så vi spenderade våra dagar. Våra uppsatsskrivardagar. Vi skrev lite, ibland, men bara precis så mycket som krävdes för att hålla handledaren lite stressad men inte oroad nog att ingripa. Levde på gamla meriter. Under devisen att allt ordnar sig. Vår, i egna ögon, storslagna ide att avsluta uppsatsen i Hs föräldrars hus på Gran Canaria var däremot ingen handledaren jublade över. November i solen, vad kan gå fel, resonerade vi. November i solen, precis allt kan gå fel, tänkte handledaren. Men vi åkte. Till solen. Och, faktiskt, till diciplin. Skrev åtta timmar om dagen. Solade, badade, pratade, sprang, pratade mer, lagade mat, dansade, pratade. Men även skrev. Blev klara i tid. Och det blev bra.


Inne på nionde dagen nu. I staden. Staden som folk undrade om jag verkligen skulle åka till, sådär precis innan halvtidsrapporten ska in. Staden som har fler distraktion är någon annan. Åtta dagar jag spenderat strosandes, springandes, ätandes, drickandes, pratandes. Men även, faktiskt, skrivandes. På stimmiga cafeer där högtalaren spelar Coldplay på hög volym, kaffet är starkt och borden fyllda av människor som pratar om livet eller skriver eller diskuterar affärsplaner eller äter. Här skriver jag, bättre och effektivare och längre än någonsin hemma. Och dag nio är jag nästan färdig.


Kanske är slutsatsen att jag alltid borde resa. Till intensiva platser med mycket distraktion. Kanske är slutsatsen bara att inspiration är viktigt. Viktigare än att distraktioner saknas. För distraktioner saknas aldrig, vare sig i New York eller i ett knäpptyst KI-bibliotek. Just i ett knäpptyst bibliotek är min egen hjärna fantastisk på att hitta distraktioner. På ett stimmigt cafe är den däremot lagom distraherad av omgivningen för att låta bli. En slutsats är i alla fall helt klart att det går utmärkt att skriva uppsats i den här staden. Så ni vet, till nästa gång.

fredag 19 oktober 2012

Livet, just nu


Den välkomnar med strålande blå himmel, staden, och jag byter jacka mot linne. Släpar väska genom välbekanta gator, till den lilla lägenheten med de sneda vinklarna och stora fönstrena. Bor hos damen med katterna. Fast första natten, bara med katterna, och jag börjar nästan gilla katter när den svartvita trebenta stryker mot mina ben när jag sent på kvällen sitter uppkrupen i fönstret och tar in staden som lever på gatan. Vaknar tidigt och inväntar nästan gryning innan jag släpper ut benen längs vattnet. Det är obeskrivligt vackert och jag får lust att omfamna varje människa jag möter och tala om vilken vacker stad de lever i. Det gör jag inte, men springer runt hela sydsidan på lätta ben, förbi broarna på östsidan, förbi skyskraporna i finansdistriktet, förbi damen med facklan i horisonten, och häpnas som varje gång över hur stor den är. Och storslagen. Staden. 




Möts efter löpturen av damen, Betty, som bjuder på grönt te med mynta. Ekologiskt, det enda hon dricker, och äter, förklarar hon samtidigt som hon vigt svingar sig ut på brandstegen för att plocka in rosor från klätterväxten på husfasaden till det lilla altaret hon har placerat på väggen. 68 år ung. Hon lever efter en japansk ljusfilosofi jag inte riktigt lyckas uttala namnet på, än mindre riktigt begripa, men den gör henne uppenbarligen lycklig och teet smakar bra och solen värmer fantastiskt skönt på brandtrappan där jag en stund senare äter min helt nybakta frukostbagel. Inköpt i bageriet i huset brevid av mannen med det sneda leendet som räknar fel och ger mig för mycket växel för andra morgonen i rad. Vilket jag påpekar och får ett leende till, ett tack och en chocolate chip cookie. Tredje morgonen hejar han bekant, frågar om jag vill ha samma som igår. Det vill jag inte, men är glad att han minns. Och slås som alltid av hur liten det är, staden.





Och det stressade och hetsiga märker jag som vanligt inget av. Inte heller det turistiga. Märker bara det varma och vänliga, märker energin och rörelsen. Blir barnsligt glad när dagens tredje person frågar mig om vägen. Trots att jag inte hittar till just den gatan. Men hittar till andra och vandrar runt mellan favoritplatser och hittar på vägen nya. Mår fantastiskt bra. I den stora lilla staden, som alltid på något sätt kommer vara hemma. Det kommer ingen annan slutkläm. Livet är bra. Just nu är det bra. Och jag njuter varje minut.

fredag 12 oktober 2012

Om SAS och SAS

När jag söker på SAS i min inbox dominerar inte längre e-tickets och mail med eurobonussaldo. Och när jag tänker på SAS ser jag inte tidiga morgnar på Arlanda framför mig. De brukade vara många, e-biljetterna, och morgnarna. Då. 

Nu. När jag söker på SAS dyker långa diskussioner med handledare och buggar i programkod upp. När jag tänker på SAS handlar det om incidensberäkningar och åldersstandardiserade tabeller. SAS har övergått från att vara ett flygbolag till att vara ett statistikprogram. Och jag vet inte riktigt om jag gillar det. Varken statistikprogrammet, eller övergången. 

Statistikprogrammet som handledare G redan dag ett sålde in som totalt opedagogiskt och ganska omöjligt att begripa sig på. Han hade som med så mycket annat rätt. Felsöker länge i långa strimmor av kod. Letar efter komma som blivit semikolon. Eller semikolon som blivit komma. Utan att veta riktigt var det ska vara vilket. Känner mig varken produktiv eller särskilt intelligent. Söker envist tills jag uppgivet tvingas maila errorlog till G som med en ängels tålamod gör samma sökning, hittar det bortsprungna kommat och mailar tillbaka kod, som jag klipper in, för att några stycken senare få ett nytt errormeddelande. Upplyftande är det inte. Och jag längtar efter flygbolaget.

Fast så ibland går det, helt på egen hand. Inte ofta, men oftare. Jag hittar felet i libname, eller den lilla felkodningen på rad 264. helt utan hjälp. Och känner mig kanske inte smart, men i alla fall aningens självständig. 10 000 timmar tar det att bli expert på något, säger G. 10 000 timmar är jag inte villig att ge SAS, statistikprogrammet. Det finns så mycket annat jag hellre vill lägga 10 000 timmar på. Men några timmar till kan jag leva med. För jag gillar trots allt de coola diagrammen. Gillar att vi faktiskt kommer fram till häftiga saker, SAS och jag. 

På söndag åker jag till efterlängtade staden i väst. Med SAS. Flygbolaget. Och med SAS, statistikprogrammet. För uppsatsskrivande och infusion av allt det staden ger. De får samsas i inboxen. Och i livet. Inte antingen eller, utan både och. SAS och SAS. Resa och skola. Jag väljer att inte välja, som vanligt. Och som vanligt tror jag att det går.  

måndag 8 oktober 2012

Kors i taket

Har ett rum. Ett eget. Eller ok, jag delar det med en en professor. Och ok, lånar det egentligen av min handledare som delar det med professorn. Men ändå på något sätt mitt. Och jag har en riktig kopp att hämta automatkaffet i. Har ett skrivbord, och en stol, och ett passerkort. Vet när eftermiddagsfikat serveras. Och är på plats för att äta av det. Och sitter stilla framför datorn många minuter i sträck. Och det blir rätt lite oftare än fel, och kommer på mig själv med att vänta förväntansfullt på att datorn ska tänka klart, på att graferna ska dyka upp på skärmen. Ganska ofta svära för att jag istället får en errorkod. Men ändå allt oftare studsa lite på stolen när en snygg trendlinje uppenbarar sig. Läsa artiklar för att jag vill förstå, inte för att någon sagt att jag måste. Ha riktigt roligt. Och göra nytta.
 
Det har pågått i en dag. Den här effektiviteten. Jag är ingen forskare än. Vi ska inte ropa hej. Eller så ska vi göra det, fort. För imorgon vet man inte...

torsdag 4 oktober 2012

Om att hoppa på tåget

Fick en fråga i tidigare inlägg, om förälskelse. Inte den jag är i nu, utan den jag var i för tre år sen. Den till KI. Den till läkaryrket.
 
"Jag har följt din blogg en tid och varit i kontakt med dig p.g.a. att mkt av det du skriver återspeglar i mitt liv. Men jag får känslan av att det nu inte är som det var under T1 den där pirrande nyförälskande känslan. Rätta mig om jag har fel.

Nu när du kommit rätt så långt i utbildningen och blickar bakåt, Var det som det tänkt dig? Är det lika kul fortfarande? Ångrar du att du "hoppade på tåget"? Helt enkelt är det värt de uppoffringar du gjort? Vill nämligen själv "hoppa på tåget""


I mina tidiga inlägg var jag lyrisk. Det är jag inte så ofta längre. Det händer, men inte dagligen. I mina tidiga inlägg var allt fantastiskt, undantagslöst. Så är det inte längre. Livet är en gråskala, mellan svart och vitt. Läkarlinjen eller inte.
Har läst någonstans att en nyförälskelse bara kan vara i 3 månader. Jag tror min varade längre. Men inte för alltid.

Om jag är övertygad om att jag kommer vara klinisk läkare resten av mitt liv? Inte alls. Om jag absolut hade behövt ha en läkarutbildning för att kunna hitta ett meningsfullt jobb? Säkert inte. Om jag en sekund ångrat att jag börjat på KI. Ångrat att jag är kvar? Ångrat de uppoffringar jag gjort, och dagligen gör? Nej. Svaret är nej, inte en sekund har jag ångrat det.

KI har gett mig så mycket inget annat kunnat ge. Ovärderliga kunskaper och insikter. Möten med en annan värld. Med människor och åsikter. Även gett mig tid med mig själv, välbehövlig tid. Den jag är idag hade jag inte varit utan KI. Och jag är idag den jag vill vara. Och kanske viktigast av allt; Jag inte kunnat inte börja på KI. I livet innan tänkte jag på det dagligen. Tänkte, drömde, grubblade. Hade jag inte tagit det här steget hade jag gjort det fortfarande. Sannolikt resten av livet. Tänkt, "om jag börjat då hade jag gått termin 7 nu...". Längtan, ovissheten och den, kanske inbillade, tron på att KI löser alla problem hade helt oavsett verklighetsförankring stått mellan mig och det där andra som kanske också blivit bra. Om det finns.

Jag tror stenhårt på att man ångrar det man inte gör mer än det man gör. Livet är ingen enkelriktad gata, vill man finns alltid vägar tillbaka. Man kan alltid hoppa av tåget igen. Men att gå runt i ovisshet, det fungerar i alla fall inte för mig. Det är mer plågsamt än det är läskigt att hoppa.

Jag kan inte råda någon annan. Man måste väga alla faktorer själv. För det är enormt många uppoffringar under väldigt lång tid om man ska slutföra en läkarutbildning. Som självklart känns så mycket tydligare nu, när jag till skillnad från sist jag pluggade, till skillnad från många kursare, har upplevt något annat och har ett alternativ. Men för mig är de ändå små relativt vad de gett och ger. Trots att jag inte längre är lyrisk varje dag. Trots att nyförälskelsen lagt sig.

Vad framtiden blir får framtiden utvisa. Jag tror inte på att det finns ett rätt. Men idag är jag glad att vara där jag nu är. Glad att vara den jag nu är. Glad att jag hoppade på tåget.

fredag 28 september 2012

Om någon i vägen


Jag gör precis så lite jag kan för att fortfarande kunna intala mig själv att jag skriver uppsats. Och någolunda hålla tidsplanen. Det är ganska lite. Vissa dagar så lite att det närmar sig inget. Det är inte för att jag är lat. Inte just nu i alla fall. Något är i vägen. Eller någon.

Jag jobbar precis så lite jag kan för att fortfarande leverera på det jag lovat. Förbereder bara det som absolut måste förberedas. Lyckas korta stunder fokusera på det allra mest konkreta. Innan jag åter tappar koncentrationen. Innan något åter stjäl allt fokus. Eller någon.  

Jag har sagt till mig själv att bloggen ska vara personlig men inte privat. Det här är privat, men tar over så mycket att det inte går att vara personlig utan. Att det inte går att ens vara saklig utan. Att det inte går att vara någonting alls utan att det blir en del. Det, eller Han.

Så ni får ha lite tålamod. Ni, handledaren, koordinatorn och några till. Ha lite tålamod, och invänta, inte att Han försvinner. Det hoppas jag att han aldrig gör. Men att jag hittar en vardag där annat också får plats. Uppsats, jobb, vänner, blogg. Och Han. Jag har hört att det går. Bara inte riktigt än. Än njuter jag mest av att han är i vägen för precis allt. 

söndag 23 september 2012

Om att addera


Folk dricker kaffe i egna muggar. Folk är någon av de andra tjugo som sitter i samma lilla rum och får information om programmering och statistik och epidemiologi. Samma saker som i aulan, men ändå väldigt annorlunda. Kaffet hämtas i automater på någon avdelning, den där sorten där kaffe serveras med ”vitt” och man kan välja wiener melange . Det gör ingen, men ändå. Vi får ostsmörgås och kanellängd kvart i tre varje dag i ljusgården, tillsammans med alla andra på institutionen. Det finns rum med skrivbord och dörrar om man inte bokar utan har. Och det står fruktkorgar på borden, den där sorten som levereras full på morgonen och på kvällen hämtas med några ledsna vindruvor kvar i botten och det där extra mjöliga äpplet. Korgar som ingen länsar. Och man hejar. Även på människor man inte känner. Och jag tycker om det.

Vi lär oss nästan samma saker ett stenkast från de vanliga föreläsningssalarna och ändå tycker jag så mycket mer om det. funderar på varför. Och inser så. Alla hejar på folk de inte känner eftersom ”folk” är kollegor man bara inte träffat än. Kollegor har man på ett arbete. Ett arbete. Och jag inser hur mycket jag saknar. Eller längtar.

När jag är just här, kanske mest längtar, inte så mycket saknar. För jag lämnade inte kanellängd kvart i tre. Ganska lite här påminner om något där. Jag lämnade stress och orimligt tempo. Lämnade deadlines och obemärkt övertid. Lämnade ett jobb man inte tog kväll, knappt helg från. Stress, krav och press blandat med mental och emotionell tristess. Det var i alla fall vad jag termin ett kände att jag lämnade. Vad jag termin ett var överlycklig att vara ifrån.

Jag lämnade inte kanellängd kvart i tre och kanske inte egentligen längtar efter den heller. Jag lämnade inte fasta rutiner och vill nog inte ha dem. Men lämnade inte heller bara stress och jäkt och orimliga krav. Lämnade gemenskap och känsla av att addera. Av att vara del av något som är större än jag själv. Gör saker för någon annan än mig själv. Det inser jag nu, när jag är ganska långt från termin ett…

Jag vet inte om jag saknar mitt gamla jobb. Det tror jag inte. Jag vet inte om jag saknar att ha ett jobb som det här. Det tror jag inte heller. Men jag vet att det är fint med en egen kaffekopp. Jag vet att jag vill ha kollegor att heja på. Och framförallt vet jag att jag vill addera. Jag vill att det ska spela roll för någon annan än mig själv om jag är där eller skolkar

söndag 16 september 2012

Om när livet ler



Ibland ler livet mot en, sådär stort, med hela tandraden synlig. Den här helgen har livet gjort det. Sol, orimligt mycket sol, från en klarblå himmel. Lata timmar av strosande och kaffedrickande. 21 snabba kilometer på lätta ben genom solskimrande Stockholm. Genom folkhavet, ackompanjerad av nymixad playlist och hejarop. Sen medalj och banan, följt av vin bland vänner, hög på endorfiner. Sen mer strosande, mer sol, mer vänner, mer härligt fri tid i hög höstluft.

En helg jag kunde stressat över en arbetsplan som ska in om några timmar har jag ägnat åt livet. Arbetsplanen har fått vänta. Inte ägnat den en tanke. Inte haft dåligt samvete för det. Nu har solen snart gått ner. Arbetsplanen ska få lite uppmärksamhet. Men just nu prioriterade i den ordningen. Livet först, arbetsplan sen. För den här helgen log livet. Och då är det inte mer än rätt att le tillbaka

onsdag 12 september 2012

Slippery slope...


Jag brukar inte skolka. Eller, rättning, jag skolkar faktiskt aldrig. Till den grad att det blir korkat. Jag går plikttroget på föreläsningar som inte ger mig någonting. Som jag inte lär mig ett dugg på. Som jag precis lika gärna, eller kanske ännu hellre, kunde skippat. Det sitter jag plikttroget av. Lyssnar visserligen ofta inte så fokuserat, men är där. Skolkar inte. Eller, skolkade inte...
 
Det började väl kanske sådär tredje dagen in på veckan. På veckan av föreläsningar som nästan alla var sådär smärtsamt tråkiga. Vi gick tidigare. Missade medvetet. Det gick bara inte att vara kvar. Och det gav inget. Noga genomtänkt och övervägt. Nästa föreläsning kom vi inte till förrän i första rasten. Och stannade sen inte heller hela. För den var likadan. Morgonen efter kom jag visserligen dit, men vände i dörren av bara uppsynen av powerpointbilden projecerad på skärmen. Och eftermiddagens föreläsning valdes bort, efter att från schemat ha konstaterat att den kommer vara meningslös, eller tråkig, eller...bara inte värd att gå på. Och igår fortsatte det med att jag utan att ens ha detaljkollat schemat, hoppade över dagens föreläsningar. Det går ju liksom så bra, det här skolkandet. Jag har ju sånt flow...

Det tog 3 dagar för att gå från att alltid gå på allting, till att uppenbarligen aldrig gå på någonting. Utan ens något tillhörande dåligt samvete. Tur att föreläsningarna nästan är slut. Annars hade jag fått ta mig själv i kragen. Ringa ett samtal hem och prata allvar. Kalla in mig själv till rektorn kanske. Säga till mig att skärpa mig. Nu har jag lite överseende. Vet inte riktigt varför. Men inser att det var en väldig tur att jag inte kom på det här redan på gymnasiet... 

torsdag 6 september 2012

Matterhorn

"Den här terminen känns kanske just nu som ett obestigbart berg". Så sa hon, första minuterna, första timmen, första dagen. Termin sju. Uppsatsterminen. Hatterminen. Ångestterminen. Den har många namn. Aldrig hört "favoritterminen". Sen kom en rad liknelser om berget. Hur vissa var kända, andra okända, hur det fanns etapper och avsatser. Bilder på Matterhorn. Efter en halvtimme var vi innerligt trötta på berget. Kanske det också en liknelse med uppsatsen. Dagen fortsatte, med information. Information som travades på information som travades på mer information. Det där vi brukar informeras om första halvtimmen, innan kunskapen brukar börja flikas in, tog nu timmar. Och mitt humör sjönk ungefär lika snabbt som batterinivån på den sönderlekta telefonen. Vid tiotiden började jag fundera på om jag dragit på mig någon koncentrationsstörningsdiagnos under sommaren, men sneglade längs med raden och lugnades av att fler händer höll i telefonen än i pennan. Och jag kände vid elvatiden att det var stopp. Jag var fullmatad med information. Ungefär då klev han som skulle prata om arbetsplanen upp. Ge information om arbetsplanen. Och det började göra ont i mig. Tiden började på klassiskt VETU-dagsmaner röra sig nästan bakåt och jag började frukta att dagen faktiskt aldrig skulle ta slut. Och kändes inte så bra att vara tillbaka mer.


Några dagar senare. Träffar handledare G på tid och plats som passar båda. Innebärandes kväll, cafe i Vasastan. Samuelsson-salen på betryggande avstånd, liksom arbetsplansmallar.  "Jag har data till dig" säger han innan vi ens hunnit sätta oss, enthusiastisk som ett barn. Han bläddrar blixtsnabbt igenom mina första stapplande diagram, ackompanjerat av "fascinerande" och "ser du vad häftigt". Vi diskuterar varför det ser ut som det gör, diskuterar varför det kanske trots allt inte är som det ser ut. Och ganska snart utbrister jag utan eftertanke "fascinerande" jag med. Vi bollar tidsplaner och reservplaner över laptop och kaffekoppar. Han plockar fram andra diagram från andra studier och visar, bara för att de är spännande. Och det är de. Han förklarar programmeringskod, blixtsnabbt, och jag lyssnar på spänn. Tankarna fladdrar inte, telefonen ligger glömd i väskan. Han kräver min koncentration och han får den. Jag blir intresserad, av vad jag inser är studiedesign och datakvalitet. Vi diskuterar, vad som nog är felkällor och confounders. Och jag tycker det är roligt. Termin sju.


Så nej, jag är inte stressad för uppsatsen. Jag ser den inte som något berg. Jag tror till och med att det kommer bli roligt. Men att hålla fokus under dessa dagar, under långsamma långsamma föreläsningar, DET känns som att bestiga Mount Everest. DET är mitt Matterhorn. Och imorgon bär det av uppför berget igen...

söndag 2 september 2012

Igen


Sju av elva. Imorgon börjar det. Igen. Mycket “igen”, känns det som.

För tre år sedan sov jag inte nu. Magens fjärilar flög runt som om det var storm. Som på första skoldagen. Och det var det ju. Fast jag var inte sex år den här gången. Spelade ingen roll. 

För två år sedan var jag mest fascinerad av att det gått ett helt år. Samtidigt av att mer tid inte gått. Såg de nya, och det kändes så främmande, så evighetslångt sedan. Då när allt var bekant nog att inte vara nytt, men fortfarande nytt nog för att vara ett efterlängtat “tillbaka”.

För ett år sedan var allt på ett nytt sätt nytt. Klinisk placering, på riktigt nu. Den lilla föreläsningssalen på SÖS. Den lilla gruppen av kursare som jag kände lite och snart skulle känna mycket. En gladlynt Dr J, en virrig kurssekreterare och mycket värme. Och förväntan. För det nya, det så mycket mer verkliga.

I år är inget nytt. Vi är tillbaka på KI. I preklins lokaler. Har inga fjärilar i magen. Har inte längtat. Inte motsatsen heller. Känner inte särskilt mycket alls. Mest en avlägsen overklighetskänsla. Hoppas den försvinner, drunknar i den uppriktiga glädjen i att träffa vännerna igen. För längtar efter den, förväntan. Vill känna den nu, fascinationen. För saknar dem lite, fjärilarna. 

torsdag 23 augusti 2012

Tillbaka


Tillbaka till staden, samtidigt som regnet. Inte sommarskuren, utan det jämngrå sakta strilande. Lovet har en vecka kvar men det tycks hösten inte ha förstått. Handledare G ringde igår, mitt i svampskogen. Enthusiastisk, glad, ivrig att sätta igång. Och jag tror det smittade av sig lite.

Och Stockholm är Stockholm, trots regnet. L och jag springer runt Kungsholmen, och jag inser att hösten inte är så illa. Inser att jag inser det varje år. Att våren är lite överskattad och hösten lite underskattad. Något jag sen på våren glömmer.

En vecka kvar av sommarlovet. Ska njuta av varje sekund. Och sen börjar terminen. Och det är ok. “Inför terminsstart” låter inte länge fullt så obehagligt. Så jag tror jag öppnar det där mailet nu.  

söndag 19 augusti 2012

"Inför terminsstart"


På landet. Mitt i sommaren. Långt från allt verkligt. Väldigt lång från vardagen. Enormt långt från sjukhuset. Sagolikt långt från föreläsningar.

Undvikit att ens fundera över hur motiverad jag är att börja igen. Främst eftersom jag utan att känna efter vet svaret. Inte alls.  Det trots att hösten inte innehåller mer än ett par veckors föreläsning. Och inte en enda tenta. Bara en uppsats som jag ännu inte insett säkert kommer innebära stress och press på sitt sätt. En soft höst, som jag valt att tolka det.

Men så damp det ner häromdagen. Mailet ”Inför terminsstart”. Ett ganska otrevligt mail som egentligen bara borde få dyka upp termin ett. Då kan de i gengäld få skicka ungefär 20 sådana mail eftersom varje liten påminnelse om terminsstart då fyllde mig med veritabal lyckorus. Det gör de inte längre. Nu fick det mig att stänga ner inboxen. Att tänka ”Inte än”. Jag har två veckor sommarlov till. Och tänker inga påminnelser om annalkande höst nagga på dem- Men det gav en bekräftelse på det jag visste utan att ha känt efter. Jag är inte motiverad. Inte alls motiverad.

Jag har fortfarande inte öppnat mailet. Jag kommer inte göra det imorgon heller. För idag är det sommar. Och imorgon. Hallonbusken väntar. Och kajaken. Och glasstället. Och…allt det där som inte är planerat utan bara blir. Allt det där som är sommar. Om två veckor är det terminsstart. Kanske är jag redo då. Och om inte, så hanterar jag det då. Det där med motivationen. Eller bristen på. 

måndag 13 augusti 2012

Inte slutat blogga



Nej. Jag har inte slutat blogga. Inte alls slutat blogga. Jag bara bloggar inte... Det finns en skillnad. Tror jag. 

Så stryk mig inte från era blogglistor. Ha tålamod. Vänta med mig. På inspirationen. Och njut av sommar. Jag kommer tillbaka. För jag har inte slutat blogga. Inte. Jag bloggar bara inte.