Dagen D

Imorgon är dagen D. D som i Dugga.

Var på julkonsert igår. Det var bra. Två timmar julfrid, frikopplade från elektrontransportkedjan. Utan att någon syntetiserades, karboxylerades, isomererades eller dehydrogenerades. Var där med några vänner från senare terminer, och hamnade i ett hav av läkarstudenter. Introducerades med mitt namn och “IM dugga på måndag” i samma mening. Helt rättvist så- just den här helgen säger det mer om mig än mitt namn gör, jag känner mig som en rätt generisk duggabubblaprodukt.

Jag hade förväntat mig lite uppmuntran. De hade ju alla varit där. Det är vad helt omöjliga leverabler och hisnande styrgruppsmöten ofta föregåtts av tidigare. En dunk i ryggen, några uppmuntrande ord. “Det där grejar du”. “Den är inte så farligt”. “Det känns värre innan”. Men det uteblev.

Istället möttes jag av djupa medkännande blickar, en öm hand på axeln. “Någon gång går det”, “Värre än så här blir det inte”, och “Jag ska tänka på dig”. Kombinerat av minnen, knappast använda på KI’s reklamfilmner. “Jag körde så totalt på den”, “Det var hemskt”, “Jag sov knappt en vecka innan”. Och sen medlidande blickar igen.

Imorgon är dagen D. Som i Dugga. Min stress har peakat utan att slå i taket. Och det värsta som kan hända är inte särskilt farligt. Det går som det går. Längtar mest ut ur duggabubblan. Och någon gång går det bra. Om inte imorgon så nästa vecka. Eller veckan efter jul. Sätter blicken i horisonten, ovan Åkes dugga. Jag ska bli läkare jag, tralala. Och återgår sen till glukoneogenesen…