De bästa av dagar

Dagarna då man kan göra saker för att man vill, inte för att man måste eller borde. Dagarna då tid finns att slösa, och tid får slösas. Dagarna då det för gå precis så långsamt man vill. Eller fort. Frihet. Det är de bästa av dagar.

Vi har en sån dag idag. Idrottsdag. Förra året såg vi den i schemat. Tolkade det som en dag av idrottslig aktivitet, förvirrade runt bristen på information. Såg mellanstadiets friidrottturneringar, eller högstadiets orienteringsdagar framför oss. I år sker inget sådant. Idag läses idrottsdag direkt som ledig dag. Och ledig dag som dag helt utan påtvingad aktivitet. Motsatsen till idrottdag därmed. Dag av vila.

Förra året innehöll dagen inte heller idrott. Men inte heller ledighet. Den innehöll ”The cell”, motsatsen till frihet. I år infaller idrottsdagen en vecka efter tenta. Infaller under den bästa av veckor, innan nästa tenta dykt upp på horisonten, och behov av att ägna skolan mer än den tid föreläsningarna tar dykt upp. Det beror på underutvecklad…. del av...hjärnan, sa föreläsaren i måndags. Vilken vet jag inte. Om några veckor vet jag, men inte idag. Och behöver inte kunna, just idag. Men är just idag ganska nöjd över den underutvecklingen.

För solen lyser på klarblå himmel, och träden utanför fönstret har börjat skifta i underbara höstfärger. Jag har tid att gå ut i det om jag vill, eller stanna inne om jag känner för det. Det är en dag då tid för slösas, en dag i frihet. De bästa av dagar.

Om förebilder

I mitt förra arbete pratade det mycket om förebilder. Om hur viktiga de var. Om hur de saknades. Särskilt de kvinnliga. Hur viktigt det var att få upp fler kvinnor på högre positioner. Så att de kunde vara förebilder. Jag förstod det aldrig riktigt. Förstod knappt konceptet, för det var så oerhört avlägset, att ha en. Förebild. Före bild. En bild av någon man vill bli som. Någon som är så som man en dag vill vara, någon som kan ha framför sig i horisonten. Någon som varit så som man vill bli, före.

Jag hade ingen som var en förebild, varken kvinnlig eller manlig. Jag hade många chefer jag tyckte om, arbetade nära många mer seniora som jag hade stort förtroende för. Många som var enormt duktiga på det som de gjorde, och flera som var riktigt fina människor. Men ingen som jag kände att jag ville vara som. Inte ens lite. Och kanske framförallt, ingen jag kände att jag kunde bli som. Inte ens i närheten av. Många var män som betedde sig som stereotypa män. Andra var kvinnor som betedde sig som stereotypa män. Och andra, kvinnor som män, betedde sig onte direkt som de streotypa männen, men inte heller alls som jag. För de fungerade så fundamentalt annorunda än jag gjorde, allihop. Kvinnor som män. De resonerade, tänkte, kände, agerade, brann för och drevs av något så fundamentalt annorlunda. Jag varken ville eller kunde. Bli så.

Jag tyckte om henne direkt, föreläsaren på dagens sista fyra föreläsningar. Hon pratade högt oich tydligt, med inlevelse och känsla. Engagerad, utan att vara svår. Enthusiastisk, utan att vara hurtig. Associerade fritt mellan ämnen. ”Nej, nu spårar jag ur, nu märker jag själv att jag spårar ur”. Jag älskar människor som spårar ur. Hoppade mellan klinik och anatomi, allt med samma inlevelse. Utan manus, virrig men förtroendeingivande. Jag tycker så om människor som kan vara just så, förtroendeingivande förvirrade. Det inger hopp. Hon var varm och säker, kvinnlig och stark, personlig och professionell. Gav råd om det ena och det andra. En del relaterat till det vi läste, en del inte. Äkta. Hon kändes som en sådan läkare som jag skulle vilja vara. En sådan person jag skulle vilja vara. Och kanske, faktiskt kanske skulle kunna vara. Inte idag, inte imorgon, men kanske en dag i framtiden. Någon att ha som riktmärke framme i horisonten. Kanske faktiskt lite av en förebild.

Det var oerhört skönt att se att det finns förebilder. Även för mig. Att jag hittat en plats där jag kan hitta förebilder. Och dessutom så var det oerhört skönt att se att även duktiga läkare är förvirrade. Och att se att jag verkar kunna fortsätta spåra ur då och då…

Om liv och död och om vad som är viktigt

Min morfar är 95 år. Idag slutade han nästan leva. Bröt höften i veckan, och efter dålig syresättning hamnade han idag på hjärtintensiven. Det är timmar kvar sa mamma med röst som darrade över telefonen, och vi rusade dit, allihop.

Vi satt och stod runt sängen. Nära, för att få plats, för vi är många. Och kanske för att det behövdes. Och vi skrattade och pratade mitt i det ledsna. Röster bland blinkande apparater och syrgaspump. Berättade historierna morfar alltid brukar berätta. De som varje gång blir lite bättre. Och det kändes som om han hörde. Som om han log lite under syrgasmasken. Läste högt ur Vi i Vasastan, annonserna på korvar och ostar. De som morfar älskade att äta. Oh som han brukade kryssa förr. Och det kändes som om han var med. Skratt mellan tårar. Liv, just där livet är så skört. Och det var sorgligt och fint och ledsamt och kärleksfullt. Allt på samma gång…

Småkusinerna ställde frågor, många frågor, om vad maskinerna visade, om varför morfar inte vaknade. Och jag insåg åter att jag faktiskt kan en del, och berättade om blodtryck och puls och syresättning. Om hjärtsvikt och njurarnas funktion. Svarade på nästan allt. ”Kommer morfar dö nu?”. Inte på det. Ska du bli sjuksköterska, kom som en annan fråga. Nej, jag ska bli läkare. Är det bättre än sjuksköterska, frågade yngsta kusinen. Nej nej inte alls. Svaret kom unisont, snabbt och med emfas. Inte alls bättre, bara annorlunda. Morbror skruvade lite på sig för det politiskt inkorrekta i frågan. Blickar kastades mot dörren, för att se att ingen sjuksköterska stått där och hört. Frågan var uppriktigt ställt, en sådan barn ställer, men den gjorde alla obekäma. Och jag insåg att samhället på många sätt ser det så. Som att det på något sätt är bättre att vara läkare. Att det var just därför den blev obekväm, frågan. För att svaret inte var lika uppenbart och enkelt som man hade önskat.

Så kom hon åter, morfars sjuksköterska. Torkade lite, tvättade honom i ansiktet. Gav mer smärtstillande. Pysslade om. Svarade lugnt och pedagogiskt på våra frågor. Så varsam med morfar. Så tålmodig med oss. Så helt utan stress, den stress man hör så mycket om. Och just i den stunden kände jag hur otroligt sant svaret var. Nej, det är inte alls bättre att vara läkare. Inte bättre. Inte svårare. Inte finare. Annorlunda, bara annorlunda. Just då kände jag hur fantastiskt viktigt jobbet vår sjuksköterska hade var. Viktigt. Svårt. Värdefullt. Hon kan inte latinska namnet på varje formaren. Men hon kan göra min morfars sista timmar lite lugnare, lite finare, lite bättre. Och det är viktigt, oerhört viktigt.

Morfar andas fortfarande. Vi är inte där precis nu, fast vi skulle vilja. Men sköterskan med de lugna händer, med tålamodet, med värmen är där. Sköterskan med det oerhört viktiga jobbet. Och det gör att det känns lite bättre, mitt i sorgen.

Hängsle och livrem

Jag ogillar att arbeta med preparaten. Jag har sagt det förr. Mest ogillar jag sågen, men jag ogillar även skalpellen och latexhandskarna och de stora blå rockarna och lukten som stannar kvar i händerna i all evighet. Imorgon har vi tenta, praktisk tenta. Ska kunna en enorm mängd strukturer. På preparaten. På preparaten jag drar mig in i det längsta för att gå in till.

Inför en tenta bör man plugga, och allra helst på just det vi ska examineras på. På preparaten. Jag var där igår, en kort sväng. I handskar och stor blå rock försökte jag fokusera, bena ut strukturer, identifiera det som är svårast. Men på tio minuter ville hela jag ut, och hade hastigt utvecklat en helt godtagbar rational till varför det säkert var bättre att titta på preparaten noggrant imorgon. Och rocken var av tio minuter efter att den satts på. Imorse regnade det. Ösregnade. Lägenheten var varm och skön och böckerna tunga. Sista dagen med preparaten var idag. Men åter, så utvecklade jag på nolltid en rational till varför det nog inte alls var nödvändigt. Att titta på preparat. Att det var så stora strukturer att de inte borde gå att missa. Att jag kan lära mig ordningen på artärer, nerver och vener från boken. Att jag nog sett det jag behöver se under dissektionerna, eftersom jag faktiskt varit på nästan alla. Anledningarna att stanna hemma tycktes oändliga, och jag var lättövertalad.

Men nu är jag stressed. Litar inte riktigt på mitt omdöme. Vet att jag är lite för bra för att hitta argument för det mesta. Lite för bra på övertalning, även när det gäller mig själv. Och så är jag irriterad på att jag är stressed. Iriiterad over att jag inte bara kan våga tro att det går bra ändå. Det brukar ju gå bra. Irriterad på att jag behöver hängslen och livrem. Eftersom jag ofta inte behöver det. Egentligen.

Det är tenta imorgon. Jag kan inte allt. Inte ens nära. Det går som det går. Sannolikt går det bra. Försöker jag intala mig. Det går sådär. Men är samtidigt glad att jag stannade hemma. För det var skönt att plugga hemma idag. Skönt att slippa cykla med tunga böcker till skolan i regn. Skönt att slippa blå rock och latexhandskar.

Det går sådär, att intala mig själv att det kommer gå bra imorgon, utan att ha förberett mig helt och fullt. Men om jag inte ska vandra igenom hela livet med hängsle och livrem måste jag våga lägga ifrån mig endera ibland. Testa gränserna för vad som funkar en aning. Lita på att det går. Och om det inte går, ta smällen sen, inte i förväg. Jag är inte bra på det, men inser att jag måste bli bättre. För det här livet ska fungera i många år till, livet med tentor och muntor och duggor. Inte bara fungera, utan fungera bra. Och då måste man ibland prioritera det som är skönt framför det som är bra. Och våga lita på att det nog går bra ändå.

5,7

Det är siffran alla pratat om idag. Pratat om, upprörts för, fyllt statusuppdateringar på facebook med. 5,7% till Sverigedemokraterna. Det var inte oväntat. Ändå, helt obegripligt.

Jag är vanligtvis inte politisk. Inte insatt, inte engagerad. Men jag har hjärtefrågor. Människors lika värde, och därmed lika rättigheter, är en av dem. Vår skyldighet att hjälpa de som flytt sina länder. Och därför är jag idag det. Idag blir politik plötligt enormt viktigt, och jag önskar jag engagerat mig mer än jag gjort. Önskar jag varit politisk redan igår, och dagen innan och dagen innan det. Mer än mina halvengagerade uppmaningar till folk i min närhet att rösta, mer än tydliga ställningstaganden i debatter med redan övertygade. Önskar jag kunde gjort någon skillnad.

Jag är vanligtvis inte kategorisk. Jag ogillar starkt att dra folk över en kam, opponerar mig nästan alltid när någon gör så, tar den andres ståndpunkt även när den inte är min. Vill nyansera. Men idag är jag det. För idag tänker jag påstå att 5,7% av Sveriges befolkning är idioter. Utan nyanser. Utan undantag. Det är en skrämmande insikt, som tär lite på min vanligtvis aningen naiva tro på att de flesta faktiskt är bra människor, även de som ibland inte beter sig så. Idag undantas 5,7% av Sveriges befolkning den tron.

Jag bloggar vanligtvis inte i ilska, och kastar inte ur mig ogenomtänkta påståenden. Men idag gör jag det. För om någon prompt ska utvisas eller stoppas vid gränsen som ett sätt att spara på resurser, skulle vi inte kunna utvisa Sverigedemokrater istället för invandrare? Jag kan tänka mig att de är ungefär lika tärande på samhällets resurser. Och sannolikt ganska dåligt integrerade. Så att de inte tar jobb från oss andra, oss ”icke-sverigedemokrater”. Tar jobb, tid, resurser. Och så vi kan stoppa ”sverigedemokratiseringen” av Sverige.

Jag är vanligtvis inte politisk, vanligtvis inte kategorisk, och kastar vanligtvis inte ur mig ogenomtänkta påståenden. Och jag är vanligtvis inte riktigt arg. Men idag är jag det, och gör därför alltihop. Utan att be om ursäkt för det. Idag ser jag ilska som en medborgerlig skyldighet. Så idag är jag arg och kastar ur mig ogrundade, subjektiva åsikter. Imorgon är jag förhoppningsvis lite mindre kategorisk, kastar ur mig lite mindre ogrundade idéer, är lite mindre arg. Och kan se det, mitt i eländet, positiva i att i stort sätt alla de 94,3% som inte röstade på Sverigedemokraterna, verkar var extremt emot. Det positiva i att så gott som alla mina vänner och bekanta aktivt visat sitt motstånd öppet. Det positiva i att resten av våra politiker blankt vägrar att samarbeta med dem. Det positiva i att Sverige verkar stå mer enat i en fråga än jag kan minnas att de gjort förr. 94,7% av Sverige. Imorgon ska jag försöka glädjas åt det. Men idag, idag ska jag fortsätta att vara arg.

Långsamt, långsamt

Alla köper lägenhet nu. Alla runt mig. Större lägenhet. Stor lägenhet. Våning. 90 kvadrat med terass i söderläge. Eller förlovar sig. Det gör många också. Köper bil. Reser på semester på organiserat sätt, parvis, i den nya bilen, med förbokade hotell. Och planerar bröllop, planerar bröllop i det oändliga. Vuxenpoängen rasslar in på konton. Liv blir mer och mer organiserade, ordnade, polerade.

Känner att jag står och stampar. Tittar inte ens åt våningarna i morgontidningen. Och väldigt lite i mitt liv är organiserat. Har aldrig varit, och ser inte ut som om det inom någon snar framtid är på väg att bli. Inga vuxenpoäng någonstans, Min rörelse framåt så långsam att den inte syns med ögat. Varje delmål så avlägset att det helt faller ur min planeringshorisont. Tid räknas i år. År till preklin. År till underläkkarvik. År till AT. År till ens tillstymmelse till månadslön. Mina kaotiska 42 kvadrat är mitt hem och kommer så förbli.

Varit lite frustrerad senaste dagarna, när jag träffat på dem i stor dos. Våningarna. Weekendresorn. De genomtänkta designermöblerna. Frustrerad på allt jag är så långt ifrån. Och inte har någon med ögat synbar rörelse mot. Så sa en vän under fika och de sedvanliga samtalen om livets mening något som satte hack I frustrationen. "Du har kommit så himla långt". Samma dag som jag burit stilrena möbler uppför trappan till ännu en 90 kvadrats etagelägenhet som inte är min. Samma dag som jag så intensivt känt hur jag står och stampar. Samma dag sa hon att jag kommit långt. "Du har kommit så himla långt, som vet vad du vill och som gör det". Så sa hon, innan hon gick vidare på sin lägenhetsvisning. Till sina 90 kvadrat med terass.

Och funderar på om jag vet det. Jag tror jag vet det. De dagar då jag inte väldigt intensivt längtar utlandsresor och soliga terasser, då vet jag det. Men även de dagar då jag intensivt längtar, så vet jag att resandet delvis är en flykt och att det ändå är vinter större delen av året. Och även de dagar då jag intensivt längtar så vet jag att jag valt det jag nu har och inte har. Och att jag ju faktiskt vill ha det just så här. Nästan alla dagar. Vet det, men behöver ibland påminnas. Ganska ofta till och med.

Så jag sitter kvar relativt stilla på min kaotiska 42 kvadrat. Där inget är polerat. Och all rörelse går långsamt långsamt. Långsamt långsamt, men jag tror det går åt rätt håll. Och jag tror det är vad som är allra viktigast.

Allt eller inget- om sömnen som inte blir

Jag har ett beteende som stör. Ett beteende jag är fullt medveten om, som jag borde sluta med men som jag fortsätter med. Vi kan väl kalla det ”allt eller inget”-beteendet. Det kan appliceras på allt möjligt. På mig appliceras det framförallt på sömnen.

Jag borde sova mer. Jag vet om det. Och nästan varje kväll har jag en ansats om att lägga mig i tid. I tid innebär inget sanslöst tidigt klockslag, utan till midnatt. Inte ens före midnatt, utan till midnatt. Och ganska ofta känns det runt elvasnåret fortfarande helt ok, som att tolv är görbart. Sen händer något under den sista timmen, eller ganska mycket antagligen. För klockan slår varje kväll obönhörligen tolv utan att jag lagt mig. Och det är nu som beteendet slår in, det besvärande, det störande. Det är nu det blir ”Allt eller inget”. För eftersom jag redan missat min deadline, inte lagt mig till tolv utan klockan har blivit kvart över, då spelar klockan plötsligt inte längre något roll. Precis som bantaren, som efter en chokladbit deklarerar misslyckande och sätter i sig hela chokladasken sitter jag lugnt uppe och bläddrar i tidning, letar musik på spotify och slösurfar. Tills sent blir senare. Mycket senare. Resonerar att nära skjuter ingen hare, eller något. Blev det inte tolv så får det vara. Tar sikte på nästa kväll. Kväll efter kväll. Prokrastinerar. Och sover för lite. Och gör saker jag gör när jag är för trött. Och glömmer göra saker, för att jag är trött. Och somnar på föreläsningen, somnar över anatomiboken. För att jag inte lägger mig ens nästan i tid. För att det är allt eller inget…

Det är totalt ologiskt, för precis som bantarens varje chokladbit innehåller överflödiga onyttigheter, innehåller varje minut jag surfar bort värdefull sovtid. Det är inte alls ”allt eller inget”. Det är fel fel fel. Ändå fortsätter jag, kväll efter kväll. Och nu är klockan efter tolv. Det gick inte vägen idag heller. Jag borde redan ha sovit. Missade min deadline. Men, som ett nästan lika bra alternativ, så borde jag lägga mig nu. Nu nu nu. Men det gör jag inte. Jag sitter uppe och gör saker. Saker som inte alls behövde göras just här och nu. Skriver blogginlägg till exempel…

Men imorgon, då minsann. Då kommer jag säkert som vanligt misslyckas med att lägga mig i tid. Klockan kommer bli midnatt. Men, när jag inte lyckas med det, ska jag lägga mig nästan i tid. Kvart över tolv. Eller halv ett. Eller… För sex timmar är bättre än fem, även om sju är bäst. För att i just det här fallet skjuter nära faktiskt harar.

Om sågen

Jag har aldrig tyckt om det. Redan förra terminen var det obehagligt. Men jag lärde mig mycket på det. Förstod att det var nödvändigt. Skalpellen. Handskarna. Lukten som trots tvål och handsprit inte riktigt försvinner. Överkom obehaget, inte fullt men tilräckligt. Det var ok.

Ny termin, nya preparat, ny kroppsdelar att förstå och lära, på latin och i verkligheten. Jag hade förväntat mig samma obehag. Men förväntat mig att det skulle vara ok. Och det var det, initialt. Allt var helt ok, tills jag läste dissektionskompendiet på fredag eftermiddag. ”Såga av processus coronoideus och vik upp m. temporalis”. Jag vet inte varför men en våg av obehag sköljde med det enda ordet över mig. ”Såga”. Brukar inte läsa kompendiet i förväg, än mindre på en fredag, men så var nu fallet, och det lämnade mig inte. Tanken på ansiktet och sågen. Hela min kropp, hela mitt sinne, skrek att det var fel. Att jag inte ville. Skalpell går bra, liksom pincett och handskklädda fingrar. Men vid såg tar det stopp. Kunde inte släppa det på hela helgen. Att jag inte ville. Sågen.

Det är ologiskt. Det är ingen skillnad alls. Egentligen. Starkare struktur, starkare redskap. Så är det bara. Ändå vägrar hela min kropp använda den. Sågen. Borde övervinna den ologiska skräcken, ta tjuren vid hornet och sågen vid handtaget… Det gjorde jag inte. Skippade dissktionen i måndags. Tills det var sågat. Fick en stunds panik i torsdags när anatomitutorn föreslog att klavikeln skulle sågas itu. ”Sågas” hörde jag, blev blek och lyckades förespråka genomgång av halsens nerver istället. Duckade åter. Men förr eller senare måste jag. Intalar mig att det blir lättare när det är på riktigt. När det är ortopedi, inte anatomi. Intalar mig själv, men inte säker på om jag tror på det. Hoppas, men vet inte om jag tror. Och skjuter det framför mig. Skjuter det framför mig. Och för en gångs skull känns det aningens skönt att det är långt kvar innan allt blir verkligt. Innan man inte längre kan skolka. I alla fall just gällande sågen.

Om varma trygga händer som inte är mina

Vårdcentral, första gången för i år. De bästa dagarna. Vi fick ta egen patient. Jag hade ett bra samtal med min patient, 75 år, orolig för det höga blodtrycket. Överviktig, ville gå ner men inte riktigt kababel att göra det. Motiverande samtal heter det visst, det jag hade med henne. Jag är bra på det, det faller sig naturligt. Fick beröm av handledaren efteråt, när vi såg det på film. Jag kan det utan att direkt ha övat. Det faller sig naturligt.

En stund senare. Samma patient i läkarens rum. Nu skulle blodrycket, det oron centrerade runt, tas. Och plötsligt var den naturliga läkarrollen som bortblåst. Jag fumlade med stetoskopet. Manchetten kändes för lång, armen för stor. Trasslade nästan in mig i de få slangarna, vände avläsaren fel. Skruvade ventilen åt fel håll, släppte på för snabbt. Allt blev fel, eller kändes fel. Sökte handledarens blick men han vände sig bort, sökte Cs som fanns där men som med minspel inte kunde hjälpa. Jag fick inga kommentarer på min insats av handledaren, men hade jag fått några hade det inte varit beröm. Jag kände mig som en i patientens ögon värdelös läkare. Till och med som en riktigt värdelös läkarstudent.

Det var ett halvår sedan jag rört manchetten, och jag hade glömt. Det sitter inte i ryggmärgen, jag har ingen naturlig trygghet i fingrarna. Fumlig, tafatt. På stolen, i samtalet, med ögonkontakten är jag så säker. Är jag så bekväm. Trots att jag inte har övat. Så tänkte jag först. Tills jag insett att jag har övat. Övat på motiverande samtal. I arbetet- med klienter, med mina team, med kollegor och chefer. Diskuterat, lyssnat, peppat, tröstat, lyssnat lite till, klurat, motiverat… Och än mer kanske med vänner. På promenaden, över tekoppen eller vinglaset. Socialt umgänge, särskilt det med de nära, är i många fall ett enda långt motiverande samtal. Ett givande och ett mottagande. Umgänge när jag tycker det är som bäst. När det verkligen ger.

Så kanske är det inte så konstigt att jag fumlar med blodtrycksmanchetten, men inte med orden. Att fingrarna viker sig men inte blicken. Kanske är det naturligt, men ändå lika besvärande. Jag vill vara läkaren med de trygga varma säkra händerna. Det är långt kvar.

Lyxräkor

Gick förbi ”lyxräkor” på ICA häromdagen. Samma lyxräkor som för ett år sedan hamnade i min allra första matlåda. Min 159 kronor dyra matlåda. Det var en omställning. Då. Och det är faktiskt en omställning. Nu.

För under sommaren har skolan varit avlägsen på många sätt. Jag har inte åkt taxi dagligen. Inte slösat. Så mycket. Men jag har heller inte levt på studentbudget. Det syns på kontot. Jag har haft en fantastisk sommar och det har varit värt varje öre. Men sommar är sommar och nu är det vardag. Och jag är ringrostig. Ringrostig i vardagen. Ringrostig i studentlivet. Kom till skolan i måndags utan att tanken ”matlåda” tänkts. Och veckans fortsatta luncher har varit spontanta hopplock av råvaror hemifrån, de flesta baserade på frukostmat. Men att skiva ner hela veckans ranson smörgåsskinka i lunchlådan är varken ekonomiskt eller särskilt gott, även om man toppar den med frukostosten... Och köpte mat på indiern idag när jag kunde lagat. Åt ute med kompisar flera gånger i förra veckan. Det är inte studentvardag. Det måste bli ordning nu. Jag hade flyt förra året, när jag väl kom in i det. Jag behöver hitta tillbaka. Omställning. Matlådor och extraprisjakt. Ok, i alla fall matlådor.

Jag köpte dem. Lyxräkorna. Mest för att de är fantastiskt goda. För att lite lyx behövs även i en studentvardag. Ibland. Ibland är det en middag ute. Och ibland innebär det räkor. Men det måste återgå från att vara vardagen till att vara guldkanten. Till att vara ibland, inte för det mesta. Till att vara lyx. För det är ju det de är. Lyxräkor.

Om att ibland få kunna något riktigt bra

Ibland är det fantastiskt att lära. Ganska ofta är det fantastiskt att lära. Att få nya världar öppnade för sig, vare sig det är livsinsikter eller anatomiska strukturer på latin, så är det nästan alltid fantastiskt, att lära. Men ibland, ibland är det fantastiskt skönt att kunna. Insåg det igår.

Var hemma hos K och fikade. Åt bullar, lekte med lilla A och så dök den upp, laptopen. En viktig presentation som skulle upp till ledningen, med viktiga budskap som måste fram. Kunde jag kanske tänka mig att titta lite på det… På strukturen lite bara, kanske lite på språket, se om budskapen kommer fram. Lite bara.

Såklart. Vi satt i två timmar. Skrev om, kastade runt, strök, skrev nytt. Fokuserade, strukturerade, förtydligade. Allt det som jag gjort så många gånger. Som jag ägnat morgnar, dagar, kvällar, nätter åt. Som jag omärkbart, nästan utan att inse det, faktiskt blivit väldigt bra på. Så det blev bra, utan mycket ansträngning. K blev glad, väldigt glad. Så jag blev glad jag med. Och jag förvånade mig själv med att tycka om det, just det som drivit mig ner i djup tristess alla dessa morgnar, dagar, kvällar, nätter. Tycka om att kunna hjälpa till. Tycka om att något faktiskt kunna riktigt bra.

Och jag inser att jag på väldigt kort tid gått från att kunna väldigt mycket om det jag gör till att kunna väldigt lite. Jag har gått från att ägna stor del av min tid åt att lära ut, till att lägga all min tid på att lära. Gått från att ägna dagarna åt att göra saker jag gör bra, till att göra saker jag inte vet hur man gör alls. Åt saker jag visserligen tror jag kommer bli bra på. Jag hoppas det i alla fall. Men just idag kan jag så oerhört lite.

Ofta älskar jag att få lära, hela tiden lära. Tristessen är borta, liksom allt det andra. Men ibland, som idag, är det väldigt skönt att göra något jag kan. Någon jag kan riktigt bra. Att faktiskt inte bara vilja, utan faktiskt kunna, hjälpa någon. Även om det handlar om en presentation för en företagsledning, inte om att rädda liv. Även då.

Om blöta fötter

Jag klev rakt ner i en prydnadsdamm idag. Vaken. Nykter. Någon har fått för sig att bygga en sådan, en vattenfylld liten kanal intill väggen runt ”Adam”, den föreläsningssal vi har våra föreläsningar i. Det ska skapa harmonisk stämning eller något. Jag klev rakt ner i den idag. Med båda fötterna. Det var inte harmoniskt, det var blött och kallt. Jag brukar vara disträ, men inte så. Jag tror att jag är trött. Det är ansträngande, att gå i skolan.

Vi kämpar på morgonlektionen, för att alls hinna dit i tid. För det är så skönt att snooza på morgonen. Kanske för att det där med att lägga sig i vettig tid ännu inte hunnit bli verklighet. Kanske bara för att klockan ringer tidigt. Och inga kläder ligger där de ska. Och jag har kommit ur rutinerna, hur man gör på morgonen för att allt ska gå snabbt och smidigt. Nu går allt långsamt, och ganska mycket glöms.

Vi kämpar på lektionen före lunch för att hålla koncentrationen, för blodsockret har trots förmiddagsfrukt sjunkit på tok för lågt. Jag är van vid som mest tre timmar mellan frukost och lunch. Eller frukost och dagens första glass. Eller vad som nu ätits mitt på dagen, när det varit sommar. Som det blir när man går upp vid nio. Nu är det fem timmar minst innan lunch, och efter föreläsningens slut ska det finns ork kvar till mikroköerna, som tycks ha gått från långa till längre den här terminen.

Efter lunch kämpar vi med efter maten koman, och ögonlocken faller nedåt trots att vi dricker vatten, tuggar tuggummin, och använder bokens alla hålla sig vaken-trick. Och dagens sista timmar kämpar vi med allmän utmattning, av att ha suttit stilla och lyssnat fokuserat så länge, av att ha tagit till oss en massa nytt, av att inte ha ägnat dagarna åt att spela krocket, äta glass och flanera på stan…

Det är en lyxig tillvaro att vara student. Att få ägna dagarna åt att lära, åt att ta in information, utan krav på att producera någonting alls. Jag uppskattar det dagligen. Och jag har arbetat 80-timmarsveckor, massor. Jag vet att även våra i relation till det korta dagar är en lyx. Men den här första veckan har trots det varit oerhört tröttande. För det är tröttande att lära. Och det är tröttande att inte ha sommarlov. Så jag klev med båda fötterna rakt ner i en prydnadsdamm idag.

Jag ska försöka sova ikapp i helgen. Och jag tror att jag ska försöka lägga mig före midnatt på vardagkvällar. I alla fall ibland. I alla fall försöka. För man lär sig mer om man lyckas hålla sig vaken. Och man blir så kall om fötterna när skorna är genomblöta…