Nära inpå

Minskade fosterrörelser. Svaga hela tiden, och nu svagare. CTG visar att hjärtat slår, men barnet är slött, det bekräftar läkaren. Jag möter mammans blick, ser oron, känner den. Tar hennes hand, kall, och försöker krama undan skräcken. Hennes, och min egen. Som en iskall kår genom bröstet. Och andra handen söker sig nästan instinktivt in mot bussarongen, din lilla fot hamrar betryggande inuti mig. Du, allt annat än slö. Ändå fortplantas hennes skräck i mig. Allt så nära, så nära inpå.

Klinisk genetik. Lång föreläsningsdag, minuterna lika många som kromosomförändringarna som gås igenom. Slår dövörat till en stund, vill inte, orkar inte. Det räcker med de jag redan känner till. Bläddrar fram senaste ultraljudsbilden av dig på telefonen. Din perfekta lilla näsa, lilla panna. Du ser så frisk ut, och är det, intalar jag mig. ”Sju procent drabbas av någon sorts avvikelse” säger föreläsaren, och jag går därifrån i nästa rast. Alltför nära, alltför nära inpå.

Ambulanspersonalen rullar in henne i rummet där jag står med barnmorskan. En utmattad mamma, mycket blod, och en filt med ett litet knyte. Fött hemma, oväntat. Allt går fort och innan jag märker hur är knytet i mina armar. Mörka halvtimmesgamla ögon möter mina, små händer knyter sig och söker tafatt munnen. Och i några minuter försvinner jag från rummets kaos. Står med det lilla nya livet i mina armar och bara är. Livets mirakel, närmare än någonsin. Lämnar ifrån mig den lilla och placerar honom varsamt på mammans bröst, när hon är redo, några minuter senare. Lämnar honom ifrån mig men du är kvar, jag känner dina rörelser och jag längtar efter dig mer än någonsin. Din tyngd, din hud, din blick. Allt som är du. Livet, ditt, mitt, vårt. Ett vi, som är nära nu. Känslorna, så starka, längtan, så intensiv. I rummet, med den medtagna lyckliga mamman, det lilla nya livet och dina sparkar är allt så nära, så fantastiskt nära inpå. 

Om vänlig förvirring

Vi droppar in, en efter en, från iskylan och vintern som äntligen kommit. Vi, som är färre än vi någonsin varit. En halva av en halva av en fjärdedel. Eller något. De flesta har hittat hit, trots att schemat mailats ut separat från schemat för föreläsningar. Som är separat från schemat för placeringarna. Som är separat från listan för gruppindelning. Som är separat för schemat för seminarier. Och som inte skickats ut, något av dem, utan kan hittas på kurswebben, pingpong. Eller, på lite olika ställen på pingpong. Hursomhelst är vi här, liksom de därframme, doktor S och doktor S, och barnmorskan C. Och kurssekreteraren, som fotar oss alla innan våra frostbitna kinder hunnit återfå normal färg. Vi är här och introduktionen sätter igång. ”Ni kan väl berätta vad ni heter, vilka ni är, vilken erfarenhet ni har av gynekologi och vad ni förväntar er av kursen”. Vi är få men inte så få, och den som väljs ut att svara först inser lyckligtvis det, och förkortar snabbt ner det hela till att tala om vad hon heter och att hon inte har några barn och att hon ser fram emot kursen. Vi får ett ”välkommen” och ett leende var när vi sagt våra tre meningar, och vi tror att hon nog menar det.

Kurssekreteraren delar ut ett häfte där allt står. Utöver det som glömts. Eller är lite fel. Eller står i det andra häftet. Som hon delar ut lite senare. Vi bläddrar och lyssnar och bläddrar igen. Lyssnar, utöver när doktor V och doktor S pratar samtidigt. Vilket de gör ganska ofta. Ibland pratar de en i taget, fast säger emot varandra. ”Ni är tysta, är allt tydligt, inga frågor?”. Inga frågor, eftersom vi är upptagna med att förstå var vi ser vilket nummer vi är, vilket krävs för att förstå var vi ska vara. Och med att sen försöka förstå när vi ska vara på de olika platserna vi ska vara på. Vilket beror på vem vi ska gå med på just den platsen. Visar det sig. Scheman är svårt, men så här svårt behöver det inte vara. Tänker jag när vi för tredje gången går igenom de olika placeringarna, på ett tredje sätt. Innan det äntligen är fika.

Det blev visst lite förvirrat det här, säger kurssekreteraren när vår lilla grupp irrar ner till föreläsningssalen efter rundvandringen, fastän vi visst skulle gått till kliniskt träningscentrum. Eller ätit lunch. Ingen vet säkert, eller så tycker de olika, doktor S och doktor S, som åter pratar samtidigt. Och vi börjar vänja oss. Vid förvirringen. Alla är trots allt trevliga. Och vi har fått fika. Det kunde varit värre. Vi tar våra jackor och går till kliniskt träningscenter och mikrar vår mat. Tar med oss båda våra häften och hoppas att det ska lösa sig. Som det brukar göra. För det är termin tio nu, och vi orkar inte jaga upp oss. Och menade det trots allt, nästan allihop, när vi sa att vi såg fram emot den här kursen. Trots att vi inte riktigt vet vad den innebär. Eller var vi ska vara när. Eller hur vi ska få reda på det.

Vid dagens slut får vi fylla i en handskriven utvärderingslapp av dagen. På väg hem minns jag ett youtube-klipp som cirkulerade för något år sedan. Och inser att inte mycket ändras, utvärderingslappar till trots. Inser samtidigt att jag inte gett dem särskilt låga betyg. För de var ju trots allt vänliga. Engagerade. Och bjöd på fika.

http://www.youtube.com/watch?v=GTm6T3yR7us

Om att inte vara i vägen alls

Det började som det ofta gör. "Du är kandidaten ja. Jag ska visa dig till fikarummet". Där kan man sitta. Ensam. Länge. Och vänta på en doktor som är sen. Eller på möte. Eller där, men glömt eller låtsats glömma. Men inte idag. Hon visade kaffemaskinen. Bjöd på smörgås. Och slog sig ner och höll mig sällskap. "Tills doktorn kommer. Du ska ju inte sitta här helt ensam. Jag kan berätta lite om mottagningen så länge". Och det gjorde hon. Berättade att de flesta var gamla, för att de stannade kvar. Jag började förstå varför. Så kom doktor U, slog sig ner. "Välkommen. Vi ska se till att du får en bra dag. Jag har förberett den på ett sätt jag tror du kommer lära dig mycket på, Men vi börjar med fika". Och jag åt en smörgås till och kände att det nog inte skulle bli så svårt.

"Jag är så ledsen att det blivit så här". Sa hon, doktor U, ett par timmar senare, efter att en patient uteblivit. Men jag var bara glad. För de som faktiskt kommit. Som jag fått ta. Själv. Och fått feedback på efteråt. "Det gör verkligen inget" svarade jag, och menade det. För jag var lika glad för tiden då vi inte haft patient. Som hon inte använt till att försvinna in i ett rum med stängd dörr. Eller till att skriva privata mail. Som jag inte spenderat i ett tomt fikarum. Utan som hon använt till att gå igenom hur man trappar ut benzo. Och till att berätta om patientfall som jag kunde lära mig av. Och, till att fika med mig i fikarummet. På tårta, som en av de som inte velat sluta trots att åldern hon fyllde tillåtit, bjöd på. En av de där som verkligen trivdes.

Lämnade dagen glad. Nästan hoppande. Glad för att jag lärt mig. Mycket. Mer än någonsin, kanske. Och kanske ännu gladare för att jag inte känt mig i vägen. Inte en enda gång. Mindre än någonsin, kanske. Insåg samtidigt hur oroväckande ovanlig den känslan är. Inte bara känslan av att inte vara i vägen så mycket. Utan känslan av att inte vara i vägen alls. Känslan av att verkligen vara välkommen.