Bubbelbarn

Om man har brist på det enzym som bryter ner deoxiadenosin, en viktig byggsten i vårt DNA ansamlas en fosfaterad form, dATP, i våra celler, särskilt i lymfocyterna. Det leder till att de enzym som katalyserar bildandet av samtliga DNA-byggstenar stängs av, och inga vita blodkroppar bildas alls. De som drabbats av detta saknar helt immunförsvar och måste leva isolerade från omvärlden. De brukar kallas ”bubbelbarn”.

Jag har ingen enzymskada men har senaste veckan känt mig som ett bubbelbarn. Ett duggabubblabarn,. Den bubbla jag befinner mig i är dessutom täckt av ett sånt där isat glas som man inte ser ut genom, utan där man bara anar konturer, anar att något finns utanför, utan att veta vad. Anar det är lussebullar, julstök och julklappshandling. Men vet inte säkert. Den är ljudisolerad också, bubblan. En duggabubbla täckt med intermediärmetabolism. Vaknar, sträcker mig efter blocket, låter nyväckta ögon svepa över hemsyntesen, ALA, porfobillinogen, uropropophyrinogen…Rabblar blundandes, försvinner bort, drömmer om polyforismer, vaknar med ett ryck. Upp, in i duschen, in i bubblan.

Jag träffar ingen. Utöver de andra i bubblan. Tur vi gillar varandra. Tur att vi kan skratta. För det gör vi. Mycket och ofta. Matlådor fylls, töms, fylls igen. Tavlor klottras fulla, suddas, fylls igen. Kaffe, kexchoklad, och mera kaffe. Någonstans däremellan sover vi lite.

Dagarna spenderas i vår bunker- rum 4 i biblioteket, eller rum 13. Det har blivit vårt hem, vårt liv. Tavlan klottras full med formler som hade gett mig mardrömmar för en månad sen. Nu skapar de på sin höjd frustation. Det går långsamt, men det går åt rätt håll.

Intermetabola schemat, planschen, på väggen, min forna fiende, är ännu inte min vän. Men vi börjar kunna vara i samma rum. Jag börjar acceptera dess närvaro. I mitt rum. I mitt liv.

Livet är intermediärmetabolism. Men livet är förvånansvärt nog ändå ganska bra. Även som duggabubbelbarn.