torsdag 15 augusti 2013

Om snart som blev sen



Snart blev sen. Och sen blev senare. Och så gick en sommar. En fantastisk sommar. Men bloggtystnad. Tog inte med er till Turkiet, till Istanbuls myller eller Kappadokiens storslagna stillhet. Inte till soliga eftermiddagar på Skånes stränder, krusbärspajer, och grillkvällar i ljummen kvällssol. Inte till många mil längs Kaliforniens vägar, till Yosemites storslagenhet eller San Franciscos myllrande kaos. Inte till Las Vegas dårskap eller mötena, alla möten, med vänner och okända. Ni var inte där, men jag var, hela tiden, kanske mer där än någonsin. Jag och vi, A och jag. Gående, cyklande, springande, körande, tänkande, varande. Pratande om sen, mycket, men levandes i nu, ännu mer. Njutit av det, varje sekund, av livet som är nu, just nu, och sen inte mer. Njutit av just det, utan vemod. Med glädje. Och lite längtan. 

Mer blir det inte nu. Men snart. Menar det den här gången. Termin nio om två veckor. Och de tankarna och intrycken kommer jag dela.