Om solsken, även genom molnen

Hudkursen är över, och nästan vintern. Plockar fram vårjackan och stetoskopet. Promenerar till SÖS i converse och solen skiner, och fastän jag vet att solen inte alltid skiner på SÖS, så känns det lite så. Svängdörrarna hakar upp sig som de alltid gör, men andas in doften av kanelbullar som letar sig ut från pressbyrån till entren och väntar tålmodigt. Genar mellan färdtjänstchafförer, patienter ute för att ta luft i nattlinne och droppvagn, anhöriga som väntar för att vänta är det enda de kan göra och andra på väg som jag. Förbi biblioteket och sjukhuskyrkan, och ner i katakomberna. Någon går före och håller upp dörren. Ler, liksom hela SÖS gör idag. Älskade, saknade SÖS. Och jag inser hur glad jag är att vara tillbaka.

Snabbt genom katakomberna till klädförrådet, misslyckas som alltid med storleksval och drar på mig byxor som är för korta och för vida, och fyller som vanligt bussarongerns gigantiska fickor med för mycket saker. Allt är bekvämt välbekant. Hittar rätt hiss direkt och bländas av solen som skiner in när jag kliver på sjätte våningen. Och helt utan att kunna förklara det porlar det i bröstet. Av att solen skiner. Men mest av att vara tillbaka. Hemma, det är så det känns.

Hittar min avdelning och min handledare, och får egna patienter och prata med och undersöka och ringa konsult för och skriva remisser på. Och prata med igen, och ta blodgas på och känna på mage och ringa konsult för igen. Och prata med en tredje gång, och diskutera med överläkare, och prata med syster om, och sen prata med igen. Och det blir lunch innan jag hunnit blinka och Rackarbackens lunch är precis lika bra som vanligt, och de bjuder på efterrätt fast det inte är fredag. Och solen skiner in genom fönstret, den som alltid tycks skina. Och det blir eftermiddag, och jag skriver daganteckning och pratar med anhörig, och pratar med överläkare igen, och känner på mage en gång till, och ringer konsult, och får beröm mitt i allt och blir glad. Gladare vill säga, för är glad hela dagen och solen lyser varmt och SÖS ler vänigt.

Våren är snart, och SÖS är nu och föreläsningar och pluggstress är avlägset fast det var nyss. Och solen den skiner. Just nu skiner solen, även genom molnen.

Om vårsol, och hud som inte är så illa

Och jag åker i strålande sol och luft som luktar vår till samma ställe som hela mediasverige, fast inte för att hälsa på ny prinsessa utan för att skriva hudtenta. På de omöjliga orden till de omöjliga bilderna. Som lyckligtvis nästan alla kan behandlas med kortison. Förståss med preparatnamn, ganska omöjliga de med. Skriver tenta på saker som på två och en halv vecka blivit fascinerande mycket mer begripliga. Och jag inser när jag sitter lugn på treans buss att jag nog inte på någon kurs lärt mig så mycket på så kort tid. Att jag med så relativt lite plugg utanför skoltid ändå aldrig förr känt mig så förberedd för tenta och så på något sätt kunnig.

Och välkomnas in i tentasalen av överäkare och kursansvarige K. Dr K, som lyckas med den perfekta kombinationen av att samtidigt verka oerhört kompetent och oerhört avslappnad. Som skämtar mellan bilderna av eksem och nevus som bläddras förbi framme på skärmen. Som inte kommer nedspringande då och då för frågor som så många lärare, utan finns där hela tiden. Försvinner bort en stund bara för att återkomma med burkar och påsar med godis som skickas mellan rader, och vi får öva simultankapacitet för att ta lyckas välja godis och tänka samtidigt. Som lärde sig allas namn redan första veckan, och står längst fram i salen när vi lämnar in tentan. ”Kändes det bra, Jessica?”. Frågar för att han undrar, på riktigt. Dr K, som vi alla skulle vilja ta med oss på alla kurser, alla placeringar, alla framtida avdelningar, som den där överläkaren man känner sig helt och hållet trygg med. Och jag insåg, ungefär när femte godispåsen kom förbi min plats, att jag nog aldrig förr haft en riktigt så sympatisk, så genuint engagerad och fantastiskt bra lärare.

Så mitt i relativ brist på plugginspiration, mitt i vintertrötthet och och inläsningsleda, har jag kanske haft den bästa KI-kursen hittills, med den allra bästa kursledningen. Den där jag på kortast tid lärt mig mest på riktigt relevanta saker. På ett sätt som varit riktigt bra. På ett sätt som varit riktigt roligt. Skrev det på kursutvärderingen. Skriver det här. Och skriver det gärna på fler ställen, för det är ofta så mycket lättare att klaga än att berömma. Men jag gör det här och nu. Tack, KS hud, för massor av kunskap och inspiration. Jag tror inte jag blir hudläkare, men skulle jag ändra mig, är det på er dörr jag kommer knacka, hårt och länge.

Om ordköer, och prick som ska skiljas från prick...

Jag hade väntat mig att hud skulle vara bilder. Väldigt mycket bilder. Som var svåra att skilja åt. Prickar som skulle skiljas från andra prickar. Eksem som skulle skiljas från andra eksem. Trots att alla ser ut som prickar, bara prickar. Och eksem, bara eksem. Det hade jag förväntat mig. Och det är precis så det är.

Jag hade inte väntat mig att hud skulle vara en väldig massa ord. Substantiv aldrig förr hörda för specifika förändringar bara aningens skilda från innebörden i det andra nya ordet. Och adjektiv travade på varandra, skapandes ordköer ringlandes längre än motorväg i rusning. Adjektiv vi heller aldrig förr hört, för att komplicera saken ytterligare.

Och jag hade inte förväntat mig att alla diagnoser skulle bestå av likvärdigt obegripliga ord. Ord nästan omöjliga att uttala, som till och med föreläsaren gång på gång snubblar med tungan över.

Syftet med de många orden och långa meningarna är självklart att hjälpa oss skilja eksem från eksem, prick från prick. Och syftet med diagnoserna med de långa namnen omöjliga att uttala är säkert också på något sätt ädelt, om än för mig ännu höljt i dunkel. För mig har det dock inte riktigt fungerat än. För mig är eksem fortfarande mest eksem, och de okända orden mest omständiga sätt att säga lätta saker. Så jag sitter med en stor hög ord brevid en stor hög bilder och kastar dem på måfå mot diagnoser jag inte kan uttala. ”På högra mediala malleolen syns ett rubrosquamöst plack, enstaka crustatäckta noduli, samt exkoriationer på lichenifierad hud”. Med andra ord, eksem.

Det är inte direkt tråkigt. Faktiskt inte alls. Det är bara oerhört svårt. Gränsande till obegripligt. Kanske beror det på att hudkursen, som alla andra kursen, tappat några veckor i längd utan att krympas på innehåll. Kanske beror det på att min hjärna ännu inte riktigt vant sig vid korvstoppning, efter den långa pausen från den sortens lärande. Kanske beror det bara på att jag tycker bilder är svåra, liksom obergripliga ord. Kanske klarnar allt dagen före tenta. Eller i alla fall innan jag får min första hudpatient. Kanske.

Till dess fortsätter jag svänga mig med ord jag inte riktigt begriper, för att beskriva eksem jag inte riktigt kan skilja från eksem. Och hoppas att det dröjer länge innan jag behöver inför en patient försöka uttala Erythroplasia de Queyrat…

Motvind

Det känns som uppförsbacke till KS. Varje dag. Fysiskt och mentalt. Benen är tunga. Det bär emot. Och vinden blåser rakt i ansiktet hur jag än vänder mig. Motvind, alltid motvind.

För det var länge sen jag pluggade. Kanske ett konstigt uttalande från någon mitt uppe i en 11-terminersutbildning. Men det är så det känns. Länge sedan jag pluggade i form av timmar eller ens minuter framför anteckningar och böcker. Länge sen jag pluggade så som i föreläsningar där fokus är på att memorera. Länge sedan jag pluggade, såsom i stress över tenta som kryper skrämmande nära. Länge sedan jag pluggade, såsom stress över all tid jag lägger på annat än att läsa, när det är läsa jag borde. Länge sen jag pluggade, och det bär emot att vara tillbaka i det. Det bär emot mycket mer än vad det har gjort inför varje tidigare ny kurs, när pausen inte funnits. Jag har vant mig vid ett liv utan pluggkrav hängande över axeln. Över att skriva mail eller spela wordfeud på tunnelbanan. Över att kunna ägna ledig tid åt lediga saker. Och jag har älskat det.

Så det är motigt nu. Hud. Inte mest för att det är hud. Faktiskt inte alls för att det är hud, utan för att det är plugg. På alla sätt riktigt plugg. Föreläsningar, seminarier, tenta. Långa dagar med mycket man ska minnas. Mycket som man istället glömmer. Mycket som man därför borde lägga tid på att repetera. Mycket som man inte ger den tiden. Förrän stressen vuxit sig stark nog, och tentan kommit lite för nära. Allt det där vanliga. Bekanta. Och nu plötsligt, genuint otrevliga.

Hoppas det är en svacka. Hoppas inspirationen hittar mig snart. Men just nu är det nästan bara motigt. Uppförsbacke.  Minusgrader. Och motvind.

För en stund inte läkarstudent

Hud och venerologi. En viktig kurs, säger många. Och svår. En kurs som är tänkt att göra oss till bättre läkare. Hud och venerologi. En kurs som känns viktig. Och i stunder är jobbig. Men som i långa stunder får oss att glömma att vi är läkarstudenter.

Onsdag eftermiddag, Klamydia och gonorre. För två år sedan läste vi om könsorganen i anatomin. Det var roligt i ungeför en halv föreläsning innan en penis blev ett organ som alla andra. Vi har läst om veneriska sjukdomar i två dagar, och ännu är de veneriska sjukdomarna inte riktigt bara sjukdomar bland andra. Det är de dock för läraren som håller föreläsningen. Som går igenom det hela på just ett så kliniskt och odramatiskt sätt som man förväntat sig. Utan omsvep förklarar hon att klamydia inte visar några symptom hos 70% av alla kvinnor. Och att den här för många assymptomatiska sjukdomen kan leda till salpingit. Som i sin tur kan leda till infertilitet. Vi var ganska många som tappar fokus just precis där. Som just i den stunden förvandlas från blivande läkare till unga kvinnor som ännu inte fått barn. Och flera händer flyger i luften. Och här börjar strömmen av frågor. Frågor som inte alls handlar om vår bildning till framtida läkare, utan enbart handlar om att dämpa den egna plötsligt påkomna oron. ”Och om man får salpingit, ger det alltid symptom”. Klassens samtliga kvinnliga öron lyssnar nu lyhört på svaret. Visst måste det väl ändå vara så? ”Nej, det behöver det inte göra”, säger hon därframme, synligt omedveten om det kaos hon skapar i klassen. För 25 skarpa hjärnor inser snabbt att de just nu kan vara infertila, på grund av en symptomfri komplikation av en symptomfri sjukdom. Och i klassrummet sitter just nu inte 25 blivande läkare, utan 25 aldrig förlösta kvinnor, för vilka procenttal gällande hur många som faktiskt drabbades går obemärkt förbi.

Fredag eftermiddag. Naevus. Födelsemärken för lekmannen. De benigna gås igenom, en efter en. Vi tar anteckningar, lyssnar fredagslojt. Tar in lite lagom, noterar för inläsning sen. De är diagnoser bland diagnoser. Tills de dysplastiska dyker upp. De inte lika godartade. Bild på bild. På kroppar skrämmande lika våra egna. Men små obetydliga märken skrämmande likna våra egna. Eller våra antagna egna. För skiftar inte den lilla fläcken på magen i några olika nyanser? Är inte födelsemärket på armen lite ojämnt i kanten? Frågorna kommer ”Hur lång tid tar det innan dysplastiska naevus blir melanom, om de blir det...?”, ”Hur ojämn ska formen vara för att räknas som ojämn...”? Svaren är inte direkt skäckinjagande, men inte heller tillfredställande lugnande. Tröjor kavlas upp, linnen lyfts. Och läkarstudenterna har lämnat salen. Kvar är unga individer med kroppar klädda i potentiellt livsfarliga naevus.

Någon sa att det här är en viktig kurs. Och svår. Det är det. Det är viktigt att inse att man bör ha uppsikt över sina födelsemärken. Och att man utan att märka det kan bli steril av oskyddat sex. Men även ganska tufft. Och jag längtar så smått tillbaka till prostatahyperplasier och hjärtsvikt. Sjukdomar som låter oss vara läkarstudenter. Bara läkarstudenter. 

Sakta, sakta

Geriatriken. Måndagen börjar med den vackraste av gryningar, vilket är bra eftersom jag redan är på bussen när solen går upp. Det är lite som vårdcentralen, hade någon sagt. Jag älskar vårdcentralen. Det är som att vara på avdelning, men man har mer tid, sa någon annan. Det låter också bra. Jag är förväntansfull.

Liknelsen med vårdcentralen har jag svårt att förstå. Det där med avdelning och tid, det visar sig stämma. Man hart tid. Enormt mycket tid. 

Redan efter den korta morgonronden med huvudsakliga budskapet att ingenting har hänt, börjar den gro, otåligheten. Det ligger I luften, tempot, eller bristen på det. Och när vi hälsat på alla patienter, trevligt, sakta, tålmodigt, kommer frågan naturligt, I vanan att vara effektiv, att jobba för att hinna med "Så, vad gör man nu". Får från doktor H svaret att man går igenom svaret på prover tagna. "Fast vi har ju inte tagit några prover idag", fortsätter han. Doktor H är duktig och trevlig och engagerad och på alla sätt bra, och att vi inte har tagit prover beror inte på at than har missat. Bara på att inga idag behövdes. "Och så skriver man in nya patienter”. Men från ronden minns jag inga nya. “Just nej, vi har ju inga nya att skriva in idag". Och sen? "Sen dricker vi kaffe". Och det gör vi.

Ibland ramlar någon. Då röntgar vi och tar EKG. Och lugnar och pratar. Och ibland åker någon hem. Då skriver vi ut läkemedelslista och gör epikris. Och lugnar och pratar. Vi ändrar lite i medicinlistor. Pratar med överläkaren och ändrar ganska ofta tillbaka. Och ja, lugnar och pratar. Inget som behöver göras blir ogjort. Det är bara inte så mycket som behöver göras. Jag nosar upp de få blodgaser jag kan hitta, skriver in så många det bara går. Letar arbete på ett sätt jag aldrig gjort förr och ändå händer det mindre än någonsin. Och för att kompensera för dagarnas totala brist på aktivitet fyller jag övriga livet till bredden. Morgnar, kvällar, nästan nätter fylls tills de nästan spricker, och på dagarna är jag trött. Med oundviklig effekt att jag jagar blodgaser lite mindre intensivt. Låter kaffekoppen få ta sin tid. Och tycker inte det gör så fasligt mycket att vi inte har någon ny patient att skriva in den här morgonen heller. Dövar otåligheten med sömnbrist, och sömnbristen med kaffe. En spiral som inte är långsiktig men som fungerar just nu. Den fungerar just nu och kanske därför, eller kanske av helt andra anledningar, blir dagarna ändå lite bättre.

I måndags kväll var jag frustrerad. Och djupt övertygad om att geriatriker blir jag inte. Inte frustrerad på läkare. Inte på patienter. Bara på tempot. Eller bristen på. Men sakta sakta vande jag mig ändå vid sakta sakta. För alla var ju trevliga, faktiskt väldigt trevliga. Läkarna var bra, en del väldigt bra. Och patienterna var i de flesta fall rara och tacksamma. Och det bjöds faktiskt på tårta. Och jag har lärt mig gå inte långsamt, men långsammare. Och hör mig själv överartikulera och prata aningens för högt med tjejen I kassan på ICA. Man kan uppenbarligen anpassa sig till allt. I alla fall när man är riktigt trött.

Geriatriker blir jag inte! Men sakta sakta har jag mig vid sakta. Lagom till att veckan är slut, och nytt moment tar vid. Ett moment utan oplanerade minuter, ett moment där allt går fort fort fort. Antagligen blir det bra. Efter en helg med många sömntimmar. Men kanske, bara kanske, kommer jag då för några ögonblick längta tillbaka till smörgåstårtorna. Tillbaka till sakta sakta.