måndag 29 augusti 2011

Om förväntan och förvandling

"Det här är den viktigaste kursen ni kommer läsa på läkarprogrammet". Samlade i aulan, lagom solbrända, utvilade, förväntansfulla, fulla av uppdämt umgängesbehov, var det några av de första orden som mötte oss. "Ni har hört det förr" fortsatte han, kursansvarige läkaren framme vid tavlan. Det hade vi. Men inte tidigare sagt av någon i vit rock och stetoskop i fickan. Det ökade förtroendegraden. "Det är under den här kursen ni förvandlas från läkarstudenter till läkare". Och om han har rätt, om det han sagt är sant, då är den här kursen den viktigaste. För skillnaden känns enorm. Liksom avståndet dit.

Vi matades av information, om kliniska placeringar, checklistor, kvällsjourer och examinationer. Matades, men i lugnt tempo. All information fick vi upptryckt i ett dubbelsidigt kompendium. Tydligt, nästan omöjligt att missförstå. Som sen trots allt gicks igenom, kompendiet. Ifall någon ändå hade missförstått. "Vem tar kompendier åt de som är borta" förhörde sig yrvädret till kursserkreterare, alldeles orealistiskt hjälpsamt. För varje termin är det lite mindre eget ansvar för allt det praktiska. Och jag funderar på om det är för att vi snart ska ansvara för annat istället. Som är viktigare. Eller om det är helt utan särskild orsak. "Vårt mål är att ni ska längta efter måndagen" sa kursansvarige. Han log brett framme vid tavlan, och skruvade på den oskarpa overheadprojektorn som blev ännu oskarpare. Och målet kändes i den stunden inte helt orealistiskt. Allt var lagom förvirrat, men oerhört vänligt. "Vi har hört att ni är en väldigt snäll grupp". Det var samma SÖS som vi vant oss vid. Samma SÖS som jag längtat tillbaka till.

"Det är under den här kursen ni förvandlas till läkare". Det var ändå de orden som ekade kvar. Jag sög på dem, njöt av dem. Längtade efter placeringen på avdelning, efter MIVA och akuten. Längtade efter förvandlingen.

Förra året konstaterade jag att allt var likadant som terminen innan. Att termin två flöt in i termin tre, trots ett sommarlov emellan. Och de nya kurserna kändes inte viktigare än de gamla, trots at den nya kursansvarige alltid sa det. Och faktiskt inte heller roligare. Nu kändes det plötsligt inte så. Tidigare hade vi utlovats en oerhört viktig kurs, men inte någon förvandling. Tidigare var målsättningen att vi skulle lära oss mycket, men inte att vi skulle längta till måndagen. Omgiven av blåa operationskläder och vita rockar i matsalen på lunchen kändes steget stort. Stort och arbetsamt. Men roligt. Och på vägen hem längtade jag faktikt redan till imorgon.

lördag 27 augusti 2011

Om bra och bra


Det var länge sen nu. Jag kände det när jag drog på de stora oformliga vita byxorna i tjockt tyg. Ovant mot huden. Gick med L på kvällsjour på Sjukhuset. Sommarlovets sista fredagkväll drog jag frivilligt på mig en bylsig landstingsanorak, och funderade ett kort ögonblick på om jag var lite galen som gjorde det här. Som sprang i kala korridorer under lysrör, istället för at dricka vin i kvällsol.  Tänkte så några korta sekunder, innan första larmet kom på L’s sökare, hon pinnade iväg längs korridoren och jag efter. Och var uppslukad.

Jag hade glömt hur det kändes att uppslukas. En känsla minnet visst inte gör rättvisa. I efterhand bleknar den, eftersom den inte kan konkretiseras. Den absoluta närvaron, som äter tid och tankar. Som raderar trötthet och hunger. Porlandet i bröstet, kanske av mening, kanske av mötet, kanske av kombinationen. Jag vet inte. Vet bara att den är väldigt verklig när den är, och väldigt svår att hålla kvar däremellan.

Det var länge sen nu, och jag hade glömt. Glömt hur det var att uppslukas. Sommaren har varit bra, riktigt intressant i stunder. Inte för stressig, inte för frustrerande. Ganska ofta riktigt bra. Det har förvirrat och rört om, skrämt rent av. För jag mindes sjukhusets bra, att jämföra med sommarens bra. Mindes två bra, men hade glömt hur det kändes att uppslukas. För inte en enda gång i somras försvann tiden.

Vi gled ur landstingsskjortan när mörket lagt sig sedan länge. Kvällsolen var borta men natten och vinet kvar. Och porlandet i bröstet dansade jag på resten av natten. På lätta fötter, just för stunden helt grubbelfri. Oerhört glad för att ha påmints. Om skillnaden mellan bra och bra. Glad för att ha fått uppslukas. 

måndag 22 augusti 2011

Växla upp


“Var har sommaren tagit vägen…”. Min mamma säger det ofta. Och hävdar med bestämdhet att den blir kortare varje år. Vilket den på något sätt blir, som andel av det levda livet.


Nu är den en vecka kvar. På sommarlovet. Numera definitionen av sommaren. Fast jag undrar inte vart sommaren tog vägen. Hur man än vrider och vänder på det är tolv veckor långt. Och eftersom jag inte vant mig vid att sommar inte längre är en semester på fyra veckor, är den dessutom längre än förr. Tolv veckor är långt nog för att tiden ska tappa sina timmar, sina dagar, bli en obestämd evighet. Men nu har evigheten som är sommarlovet nästan gått. Men inte mystiskt försvunnit, för jag vet precis vad det fyllts av. Resor, jobb, mer resor, mer jobb.  Men framförallt av långa lata lediga dagar, fyllda med precis det jag velat. Med vänner, nya och gamla, med löpturer och promenader. Med picknickar och uteserveringar. Med planlöst strosande på gator som är nya, eller som jag känner och älskar. Av lugn, på mitt sätt. Sommarlovet har varit en evighet av dagar som inte försvunnit oförklarligt, utan har varit livet, så som jag tycker om det. Jag har låtit det vara det, och det är jag glad för.


Men nu är det en vecka som är kvar, och jag inser att jag skjutit på mycket till förmån för de långa lata oplanerade. Trots att jag haft elva veckor. Och plötsligt har evigheten översatts till dagar och timmar. Och de långa fria lata dagarna har inrutats och schemalagts. Prokrastinationens baksida visar sig och jag försöker växla upp. För att hinna. Allt som jag måste hinna innan jag ska hinna ännu mer. Träffa, många träffa, fixa, mycket fixa. Rensa, städa, leta, köpa, ordna, ringa, sortera, organisera. Börjar, men fastnar ständigt. Autopiloten för tillbaka tempot till det som är anpassat till sommarlov. Till dagarna utan timmar.


Jag kommer inte hinna allt jag tänkt. Det gör jag aldrig. Kanske hinner jag något. Det är i så fall bra. Nästa vecka kommer jag hinna massor. För att jag då måste. Det är så det är. Man hinner det man måste. Och än måste jag bara nästan. Tänker jag, och fortsätter äta min frukost långsamt. Låter den obemärkt flyta in i förmiddagsfika medan P1s nyhetssammanfattning rullar för tredje gången i bakgrunden. Låter det fortsätta vara sommarlov. För sju dagar är inte en evighet, men det är faktiskt ganska många timmar…    

lördag 13 augusti 2011

Rätt just nu

”Känner du att du VERKLIGEN hittat rätt nu då”? Jag får frågan ganska ofta. Senast igår kväll, på en fest, från någon jag inte alls kände. Men frågan kommer från alla håll, från bekanta, från gamla kollegor. Kanske är det frågan som kommer allra oftast. Så det måste ju vara något som är väldigt viktigt. Att veta om man VERKLIGEN hittat rätt. 


Först året på KI var svaret så lätt, när samma fråga dök upp. Jag var mitt i nyförälskelsen, varje dag var ett nytt äventyr, ett nytt och fantastiskt äventyr. Jag älskade allt, utan urskillning. Trots att det vi läste då var tråkigare än något vi läst senare. Såg glädje i det nya jag hade och i allt det gamla jag fick vara utan. Genom en rosafärgad ruta sågs livet, beslutet, valet. Ärligt så, känslan var omtumlande stark, livet bländande ljust.


Läste någonstans att man kan vara nykär i tre månader, innan det går över. Min förälskelse var längre än så. Men som alla förälskelser gick den över. Allt var inte längre självklart rosenrött. Jag njöt fortfarande av massor, men började sakna annat. Svaret på frågan föregicks av en liten paus. Det var inte längre lika självklart. Det var stressande, oerhört stressande att inse. Och frågorna som jag vilat från i mer än ett år började återvända. Inte för att det kändes fel. Utan för att det inte med all säkerhet kändes för all framtid rätt.


Det har tagit tid att sluta fred med insikten. Jag är inte helt framme än. Men frågan stressar mig inte längre, den om huruvida det VERKLIGEN är rätt nu. Den som tycks vara så viktig. Trots att jag inte vet. Vet vad som VERKLIGEN är rätt. Eller snarare kanske för att jag vet, vet att jag nog inte fungerar så. Att livet, eller i alla fall mitt liv, inte handlar om att hitta hem och sen sitta nöjd där. Allt allt är en enda lång slingrig upptäcksfärd, i jakt efter det som känns rätt. Men inte det stora sanna rätta, utan rätt just nu.


Jag ser verkligen fram emot medicinåret. Jag längtar tillbaka till SÖS kulvertar, till vänliga läkare och mina fina pluggkompisar. Efter att få dyka in i sjukhusvärlden, lära mig massor om saker som är intressanta och på riktigt viktiga. Att få småspringa i sjukhuskorridorerna i scrubs och sneakers. Oavsett vad jag saknar i övrigt, så längtar jag till det. Oavsett vad som är VERKLIGT rätt, så är just det rätt just nu.


Jag har insett att det inte är en så viktig fråga, om det VERKLIGEN känns rätt. Men svarar numera på den utan paus. Svarar att jag absolut inte vet. Men att jag vet att just NU känns det bra, väldigt bra. Och jag försöker vara nöjd med det. För jag tror att det är det enda man verkligen kan veta. Och jag tror det är det som är verkligt viktigt. 

torsdag 4 augusti 2011

Om inget för ingen med ingen

Kanske är det ett bra tecken, att jag varje gång jag landar på landet blir helt tom på saker att skriva. Kanske är det ett tecken på att jag kopplar av och varvar ner och allt det där man ska göra på landet. Att brist på intryck förvandlas till brist på uttryck. Jag övar på att göra inget. Det är något jag behöver. Övar på att vara totalt oproduktiv. Jag tänker att det nog är bra.


Intryck är ofta människor. Och de är få, här på landet. Och de få som är, är min familj, och all reflektion runt just människor blir reflektioner baserat på just det, just dem. Och eftersom jag har någon tanke om att bloggen ska försöka hållas personlig men inte privat så lämnar jag just de reflektionerna utanför. Och utöver de nära, försöker jag umgås ganska mycket med mig själv. Övar på ensamhet. Tänker att det nog är bra


Om jag läste tjocka böcker på sommarlovet kunde jag kanske reflektera runt dem, men det gör jag inte. Jag läser nästan inga böcker alls, men lyssnar rätt mycket på P1. Lyssnar på P1 och lär mig om perifera saker som barfotalöpning och färgblindhet, om hur man lagar saffranspannkaka på dinkel och om exakt hur man definierar höjd över havet. Lyssnar på Sommar också, och imponeras sällan av den stora mängden sommarpratare som får nittio minuter i etern. Utöver igår, då jag imponerades av Alice Bah Kunke, som hade tänkt innan hon pratade. Tänkt på vad hon ville berätta och hur hon skulle göra det. Och som varje sommar tänker jag på vad jag skulle prata om i mitt sommarprat. Det har jag gjort sen jag var tio. Och gjort imaginära låtlistor. Det kunde jag kanske reflekterat runt här. Men nöjer mig just nu med att konstatera att det är sånt man har tid med på sommaren. På landet. När intrycken är få och måstena färre. De är till ingen alls nytta. Görs för ingens skull alls. Och jag tror att det är bra.