Om någon i vägen

Jag gör precis så lite jag kan för att fortfarande kunna intala mig själv att jag skriver uppsats. Och någolunda hålla tidsplanen. Det är ganska lite. Vissa dagar så lite att det närmar sig inget. Det är inte för att jag är lat. Inte just nu i alla fall. Något är i vägen. Eller någon.

Jag jobbar precis så lite jag kan för att fortfarande leverera på det jag lovat. Förbereder bara det som absolut måste förberedas. Lyckas korta stunder fokusera på det allra mest konkreta. Innan jag åter tappar koncentrationen. Innan något åter stjäl allt fokus. Eller någon.  

Jag har sagt till mig själv att bloggen ska vara personlig men inte privat. Det här är privat, men tar over så mycket att det inte går att vara personlig utan. Att det inte går att ens vara saklig utan. Att det inte går att vara någonting alls utan att det blir en del. Det, eller Han.

Så ni får ha lite tålamod. Ni, handledaren, koordinatorn och några till. Ha lite tålamod, och invänta, inte att Han försvinner. Det hoppas jag att han aldrig gör. Men att jag hittar en vardag där annat också får plats. Uppsats, jobb, vänner, blogg. Och Han. Jag har hört att det går. Bara inte riktigt än. Än njuter jag mest av att han är i vägen för precis allt. 

Om att addera

Folk dricker kaffe i egna muggar. Folk är någon av de andra tjugo som sitter i samma lilla rum och får information om programmering och statistik och epidemiologi. Samma saker som i aulan, men ändå väldigt annorlunda. Kaffet hämtas i automater på någon avdelning, den där sorten där kaffe serveras med ”vitt” och man kan välja wiener melange . Det gör ingen, men ändå. Vi får ostsmörgås och kanellängd kvart i tre varje dag i ljusgården, tillsammans med alla andra på institutionen. Det finns rum med skrivbord och dörrar om man inte bokar utan har. Och det står fruktkorgar på borden, den där sorten som levereras full på morgonen och på kvällen hämtas med några ledsna vindruvor kvar i botten och det där extra mjöliga äpplet. Korgar som ingen länsar. Och man hejar. Även på människor man inte känner. Och jag tycker om det.

Vi lär oss nästan samma saker ett stenkast från de vanliga föreläsningssalarna och ändå tycker jag så mycket mer om det. funderar på varför. Och inser så. Alla hejar på folk de inte känner eftersom ”folk” är kollegor man bara inte träffat än. Kollegor har man på ett arbete. Ett arbete. Och jag inser hur mycket jag saknar. Eller längtar.

När jag är just här, kanske mest längtar, inte så mycket saknar. För jag lämnade inte kanellängd kvart i tre. Ganska lite här påminner om något där. Jag lämnade stress och orimligt tempo. Lämnade deadlines och obemärkt övertid. Lämnade ett jobb man inte tog kväll, knappt helg från. Stress, krav och press blandat med mental och emotionell tristess. Det var i alla fall vad jag termin ett kände att jag lämnade. Vad jag termin ett var överlycklig att vara ifrån.

Jag lämnade inte kanellängd kvart i tre och kanske inte egentligen längtar efter den heller. Jag lämnade inte fasta rutiner och vill nog inte ha dem. Men lämnade inte heller bara stress och jäkt och orimliga krav. Lämnade gemenskap och känsla av att addera. Av att vara del av något som är större än jag själv. Gör saker för någon annan än mig själv. Det inser jag nu, när jag är ganska långt från termin ett…

Jag vet inte om jag saknar mitt gamla jobb. Det tror jag inte. Jag vet inte om jag saknar att ha ett jobb som det här. Det tror jag inte heller. Men jag vet att det är fint med en egen kaffekopp. Jag vet att jag vill ha kollegor att heja på. Och framförallt vet jag att jag vill addera. Jag vill att det ska spela roll för någon annan än mig själv om jag är där eller skolkar

Om när livet ler

Ibland ler livet mot en, sådär stort, med hela tandraden synlig. Den här helgen har livet gjort det. Sol, orimligt mycket sol, från en klarblå himmel. Lata timmar av strosande och kaffedrickande. 21 snabba kilometer på lätta ben genom solskimrande Stockholm. Genom folkhavet, ackompanjerad av nymixad playlist och hejarop. Sen medalj och banan, följt av vin bland vänner, hög på endorfiner. Sen mer strosande, mer sol, mer vänner, mer härligt fri tid i hög höstluft.

En helg jag kunde stressat över en arbetsplan som ska in om några timmar har jag ägnat åt livet. Arbetsplanen har fått vänta. Inte ägnat den en tanke. Inte haft dåligt samvete för det. Nu har solen snart gått ner. Arbetsplanen ska få lite uppmärksamhet. Men just nu prioriterade i den ordningen. Livet först, arbetsplan sen. För den här helgen log livet. Och då är det inte mer än rätt att le tillbaka. 

Slippery slope...

Jag brukar inte skolka. Eller, rättning, jag skolkar faktiskt aldrig. Till den grad att det blir korkat. Jag går plikttroget på föreläsningar som inte ger mig någonting. Som jag inte lär mig ett dugg på. Som jag precis lika gärna, eller kanske ännu hellre, kunde skippat. Det sitter jag plikttroget av. Lyssnar visserligen ofta inte så fokuserat, men är där. Skolkar inte. Eller, skolkade inte...

 

Det började väl kanske sådär tredje dagen in på veckan. På veckan av föreläsningar som nästan alla var sådär smärtsamt tråkiga. Vi gick tidigare. Missade medvetet. Det gick bara inte att vara kvar. Och det gav inget. Noga genomtänkt och övervägt. Nästa föreläsning kom vi inte till förrän i första rasten. Och stannade sen inte heller hela. För den var likadan. Morgonen efter kom jag visserligen dit, men vände i dörren av bara uppsynen av powerpointbilden projecerad på skärmen. Och eftermiddagens föreläsning valdes bort, efter att från schemat ha konstaterat att den kommer vara meningslös, eller tråkig, eller...bara inte värd att gå på. Och igår fortsatte det med att jag utan att ens ha detaljkollat schemat, hoppade över dagens föreläsningar. Det går ju liksom så bra, det här skolkandet. Jag har ju sånt flow...

Det tog 3 dagar för att gå från att alltid gå på allting, till att uppenbarligen aldrig gå på någonting. Utan ens något tillhörande dåligt samvete. Tur att föreläsningarna nästan är slut. Annars hade jag fått ta mig själv i kragen. Ringa ett samtal hem och prata allvar. Kalla in mig själv till rektorn kanske. Säga till mig att skärpa mig. Nu har jag lite överseende. Vet inte riktigt varför. Men inser att det var en väldig tur att jag inte kom på det här redan på gymnasiet... 

Matterhorn

"Den här terminen känns kanske just nu som ett obestigbart berg". Så sa hon, första minuterna, första timmen, första dagen. Termin sju. Uppsatsterminen. Hatterminen. Ångestterminen. Den har många namn. Aldrig hört "favoritterminen". Sen kom en rad liknelser om berget. Hur vissa var kända, andra okända, hur det fanns etapper och avsatser. Bilder på Matterhorn. Efter en halvtimme var vi innerligt trötta på berget. Kanske det också en liknelse med uppsatsen. Dagen fortsatte, med information. Information som travades på information som travades på mer information. Det där vi brukar informeras om första halvtimmen, innan kunskapen brukar börja flikas in, tog nu timmar. Och mitt humör sjönk ungefär lika snabbt som batterinivån på den sönderlekta telefonen. Vid tiotiden började jag fundera på om jag dragit på mig någon koncentrationsstörningsdiagnos under sommaren, men sneglade längs med raden och lugnades av att fler händer höll i telefonen än i pennan. Och jag kände vid elvatiden att det var stopp. Jag var fullmatad med information. Ungefär då klev han som skulle prata om arbetsplanen upp. Ge information om arbetsplanen. Och det började göra ont i mig. Tiden började på klassiskt VETU-dagsmaner röra sig nästan bakåt och jag började frukta att dagen faktiskt aldrig skulle ta slut. Och kändes inte så bra att vara tillbaka mer.


Några dagar senare. Träffar handledare G på tid och plats som passar båda. Innebärandes kväll, cafe i Vasastan. Samuelsson-salen på betryggande avstånd, liksom arbetsplansmallar.  "Jag har data till dig" säger han innan vi ens hunnit sätta oss, enthusiastisk som ett barn. Han bläddrar blixtsnabbt igenom mina första stapplande diagram, ackompanjerat av "fascinerande" och "ser du vad häftigt". Vi diskuterar varför det ser ut som det gör, diskuterar varför det kanske trots allt inte är som det ser ut. Och ganska snart utbrister jag utan eftertanke "fascinerande" jag med. Vi bollar tidsplaner och reservplaner över laptop och kaffekoppar. Han plockar fram andra diagram från andra studier och visar, bara för att de är spännande. Och det är de. Han förklarar programmeringskod, blixtsnabbt, och jag lyssnar på spänn. Tankarna fladdrar inte, telefonen ligger glömd i väskan. Han kräver min koncentration och han får den. Jag blir intresserad, av vad jag inser är studiedesign och datakvalitet. Vi diskuterar, vad som nog är felkällor och confounders. Och jag tycker det är roligt. Termin sju.


Så nej, jag är inte stressad för uppsatsen. Jag ser den inte som något berg. Jag tror till och med att det kommer bli roligt. Men att hålla fokus under dessa dagar, under långsamma långsamma föreläsningar, DET känns som att bestiga Mount Everest. DET är mitt Matterhorn. Och imorgon bär det av uppför berget igen...

Igen

Sju av elva. Imorgon börjar det. Igen. Mycket “igen”, känns det som.

För tre år sedan sov jag inte nu. Magens fjärilar flög runt som om det var storm. Som på första skoldagen. Och det var det ju. Fast jag var inte sex år den här gången. Spelade ingen roll. 

För två år sedan var jag mest fascinerad av att det gått ett helt år. Samtidigt av att mer tid inte gått. Såg de nya, och det kändes så främmande, så evighetslångt sedan. Då när allt var bekant nog att inte vara nytt, men fortfarande nytt nog för att vara ett efterlängtat “tillbaka”.

För ett år sedan var allt på ett nytt sätt nytt. Klinisk placering, på riktigt nu. Den lilla föreläsningssalen på SÖS. Den lilla gruppen av kursare som jag kände lite och snart skulle känna mycket. En gladlynt Dr J, en virrig kurssekreterare och mycket värme. Och förväntan. För det nya, det så mycket mer verkliga.

I år är inget nytt. Vi är tillbaka på KI. I preklins lokaler. Har inga fjärilar i magen. Har inte längtat. Inte motsatsen heller. Känner inte särskilt mycket alls. Mest en avlägsen overklighetskänsla. Hoppas den försvinner, drunknar i den uppriktiga glädjen i att träffa vännerna igen. För längtar efter den, förväntan. Vill känna den nu, fascinationen. För saknar dem lite, fjärilarna.