Illasittande rätt

Vi konstaterade häromdagen, A och jag, vad skönt det vore med skoluniform. En dag när vi båda rusat in i sista stund med scarf som inte matchade tröjan som inte matchade skorna, som svurit hemma framför garderoben för att det man vill ha alltid ligger i smutsen, för att garderoben är överfull, men att allt just den morgonen kändes väldigt oinspirerat. Den dagen kändes iden med skoluniform väldigt attraktiv. Scrubs liksom. Och så slog det oss. Att vi snart får skoluniform. Dagen skolan är slut, eller strax innan. Kanske till och med strax efter preklin. Gröna illasittande byxor, eller vita. Landstingsskjorta, V-ringad med korta ärmar. Kanske rock, kanske inte. Men ingen scarf som inte matchar. Inte stress framför garderoben.

Var på Huddinge idag. Huddinge gör mig alltid glad, trots att det är långt bort. Insåg idag varför. Det är skoluniformen. Det blåa, gröna och vita. Vi äter lunch med dem, landstingsskjortorna och operationsbyxorna. Möter dem i korridorerna. I hissen. Är mitt ibland dem. De som snart är vi. Eller, vi som snart är de. Läkarna. Och insikten att vi inte ska bli biokemister, att vi inte ska traggla intermediärmetabolism för alltid, kryper sig på. Att vi snart byter jeans mot illasittande landstingsbyxor, byter sneakers mot fotriktiga träskor. Och det känns märkligt nog enastående bra, även det. Fult blir i mina ögon nästan vackert. En illasittande lockande skoluniform, i blått, grönt, vitt...