Om att gå hem

Klockan är bara tio och jag är redan trött. Lyssnar dåligt, de stundar jag lyssnar alls. Föreläsningen är inte dålig, men inte heller så där gripande bra. Men vet inte om det hade spelat roll. Någon väcker idén i kvartsrasten. Den inte helt revolutionerande idén om att gå hem vid lunch. Det är inte obligtoriskt. Föreläsningskompendiet ligger redan utanför salen, och ser detaljerat ut. En ledig eftermiddag är oerhört lockande, när julklappr behöver handlas och tentaplugg borde hinnas med. Det känns oerhört lockande och vid halv elva känns det som en bra idé.  Jag tror nästan att jag kommer göra det. Nästan.

Bara nästan. För klockan tolv köar jag ändå framför micron med min djupfrysta spagetti. Och klockan ett dagdrömmer jag vidare i en sal som är lite tommare än den var på förmiddagen. Och klockan två tänker jag vad jag alltid tänker, när jag lekt med tanken att gå hem och sen förkastat den. Att det inte var värt det. För det är aldrig värt det. Föreläsaren säger det som står i kompendiet, och säger hon något annat hör jag det inte. Klockan kryper sakta sakta mot tre medan jag klipper med ögonen. Och klockan tre går jag hem. Och är för trött för det där tentaplugget. Till och med för julklapparna.

Måste lära mig det. Gå hem. Om jag ens tänker tanken. För att det inte är värt det. Nästan aldrig är värt det. Särskilt inte när man pendlar mellan att dagdrömma och halvsova när man väl är där. Vilket jag för tillfället gör.

Någon slags respekt mot föreläsaren som ändå släpat sig dit en mörk decembereftermiddag? Gammal hederlig ”fear-of losing-out”? Kanske lite av båda, men att halvsova i föreläsarens blickfång är knappast respektfullt, och missar nästan lika mycket genom att dagdrömma mig genom lektionerna som genom att gå hem…

Så imorgon gäller det! Kompendiet ligger på nätet, tjock och ordrikt. Eftermiddagen är lång, och julen nära. Jag är garanterat både trött och ofokuserad. Imorgon, då samlar jag alla krafter, all beslutsamhet. Imorgon, då går jag vid lunch. Håll tummarna för mig, och ni som har chansen, jaga bort mig från microkön, om ni mot förmodan hittar mig där strax efter tolv…

Om något som växer

Något växer i mig. En liten människa, men inte bara det. Något annat växer också. En känsla. En väldigt skön känsla.

Det är kolsvart när jag kliver på det lilla tåget. Och iskallt att vänta på perrongen. Ändå väntar jag gärna. Åker jag gärna. Ändå längtar jag till det lilla mottagningsrummet med adventsstjärnan. Till de tre klockorna som alla går i sin egen takt. Och mest till patienterna jag möter där. Till samtalen som jag tillåts dyka djupt i, utan att avbryta med ett fibroskop eller en blodtrycksmanchett. Till patienterna som jag inte ska söva eller sy. Som jag genom bara det jag gillar bäst, samtalet, får hjälpa allra mest. Och känslan växer lite mer för varje minut, för varje möte, för varje samtal. Känslan av att kanske ha hittat rätt. En väldigt skön känsla.

Lite lagom onormal

Jag redan fått frågan flera gånger, när jag nämnt att jag läser psyk nu. Flera gånger, fastän jag bara gjort det i tre veckor. ”Är psykiatriker verkligen helt normala…? Jag menar, är inte rätt många lite knäppa själva?”

Doktor S. Stormar in mitt i ronden, eller förbi, och in på sitt rum. Som en modern Beppe Wolgers ser han ut, med elpipa, basker och scarf knuten runt halsen, även till läkarrocken. Som han aldrig knäpper utan har fladdrande efter sig som en mantel när han drar genom korridorerna. Pratar eftertänksamt och klokt. Med mig. Och med patienterna.

Dr B. Som vinkar till sig mig i korridoren redan första dagen. ”Hej. Du är kandidaten, va? Dig ska jag få intresserad av det här ska du se”. Som talar om att språket i journalen ska vara vackert. För det är så mycket roligare att läsa det som är vackert. Och roligare att skriva. Och som får kramar av nästan varje patient, för att hon förtjänar dem. 

Så svaret då? Knäppa, är psykiatriker det. Nej, de allra flesta är det inte ett dugg. Tror jag, efter tre veckor. En psykiatriker som föreläste första veckan sammanfattade det rätt bra, med att några procent är rätt knäppa oavsett vilken yrkesgrupp man väljer. Bland psykiatriker är det kanske någon extra procent. Men fortfarande, de allra flesta är det inte.  Sådär helt normala då, är de det? Doktor S och Doktor B? Nej, inte ett dugg. Vilket på alla sätt är bra. För varför kan man inte ha scarf och basker till läkarrocken, så länge man når fram till patienterna? Och varför ska språket i journalen inte vara vackert, så länge det även är tydligt och bra? Varför behöver man vara sådär helt normal?

Jag hoppas på att en dag bli en inte knäpp men lite lagom onormal läkare. Som skriver vackra journaler. Och når fram.

Om släckta lampor och glimtar

Dag 1. Hon öppnar informationsbrevet från KI när jag kommer. "Välkommen välkommen. Vad roligt att du är här". Det verkar hon genuint tycka. Fast hon har ingen aning om vad hon ska göra med mig. För det står i informationsbrevet. Som hon inte läst än. "Få se nu, hur många dagar är du här...". "Har du fått de här papprena?". Jag förklarar att jag inte fått dem, eftersom de verkar beskriva vilken handledning jag förväntas få. Hon lägger dem åt sidan. "Det är ju lite nytt för oss det här, vi har inte haft kandidat förr. Ifall något i mottagandet inte gjorde det oerhört tydligt, så informerar hon mig också. Men det ska nog bli bra, upprepar hon. Vet inte om det är för att försäkra mig eller henne själv. "Vi ska nog försöka se till så att du får se lite patienter...".

Dag 2. Jag kommer vid åtta, som jag ska. Efter att ha åkt det lilla tåget väldigt länge. Kuratorn och psykologen hälsar båda vänligt när jag springer på dem i korridoren. Sekreteraren visar hur kaffemaskinen funkar. Verksamhetschefens rum är mörkt, liksom samtliga läkares. Tar mig in i Takecare, datasystemet, och kollar kalendern. Admintid. För alla. Som uppenbarligen utförs på annan ort. Verksamhetschefen är på externt möte. Till klockan tre. Sippar på mitt kaffe som börjat bli kallt. Väntar, oklart på vad. Skrotar runt i korridoren, väntar på en välkomnande lampa ska tändas i ett läkarrum. Men det gör det inte. Inser att jag kunde tagit ett senare tåg. Eller inte tagit något tåg alls...

Dag 3: Missar tåget med en minuts marginal och är lite arg redan när jag kommer. Verksamhetschefens rum är släckt, idag med, och en ”Tillbaka 14”-skylt sitter på dörren. Men det lyser i ett läkarrum, och jag tar inte ens av mig jackan innan jag dyker in. Och jo, visst får jag titta på. Om patienten är ok med det. Och det är han. Och hon. Och han igen. Så jag tittar på, hela morgonen. Ser papper från försäkringskassan, och andra papper från socialen. Och tittar på när läkaren pratar i telefon med samma parter. Tittar på resten av dagen också. Dagarna. När jag inte driver i korridoren. Vilket jag gör mycket. Men, däremellan, ser jag även lite möten. Patientmöten. Människomöten. Bra människomöten. Intressanta, fascinerande, verkliga. Glimtar, men ändå.

Väldigt trött på min placering. Trött på att driva i korridorer och bevaka lampor som kanske tänds. Trött på att vänta. Trött på kallt kaffe. Trött på att bara se på. Men trots det, inte ett dugg trött på psykiatri. Tvärtom. Sett glimtar, och längtar frustrerande mycket efter mer.

Om VETU-döden vi inte dog

Det hade nog kommit ett mail. För några månader sedan, tidigt nog för att snabbt förpassat till kategorin ”irrelevant information”. Det är då den brukar komma, informationen om de där dagarna som ser ut att vara lediga i schemat, men som sen visar sig vara totala motsatsen. Eller så hade det inte kommit något mail. Ingen visste, eller orkade riktigt ta reda på. Alla väntade istället på att frågan skulle ställas i facebook-gruppen, och snart besvaras av någon som bemödat sig leta. För egentligen ville ingen av oss veta. Tiden. Platsen. Innehållet. För vi anade det värsta. Två dagar VETU. Straffkommendering till överfylld mörk föreläsningssal. Till för långa dagar med för korta raster. Där det inte ens bjuds på fika. Två dagar VETU-döden.  

Men eftersom det eventuellt är utbildningens hårdast kontrollerade obligatoriska moment dök vi ändå upp. Till VETU, vetenskaplig utveckling. Som ganska ofta mest är vetenskaplig inveckling. Och som fungerar effektivt som avveckling, av varje lust till vetenskapligt arbete hos ganska många av oss. Men nu fylldes trots detta den dunkla salen av lite molokna efter-tenta trötta, nära-helg längtande kandisar. Inställda på oinspirerande overheadbilder med P-värden och konfidencesintervall. Redo för VETU-döden.  

Så dök hon upp i salen, svartklädd, med blont snaggat hår och vinröda Dr Martins. Ung, men med en självklar pondus. Med en energi i blicken som gjorde det omöjligt för mig att tro att hon kunde prata om P-värden. Och jag kände på mig att det kanske inte blir så illa det här.

Och hon pratade inte om P-värden. “Jag har hört att alla läkarstudenter hatar VETU”. Hon går runt i salen när hon pratar, ett lite rastlöst flanderande. “Och att VETU alltid ligger på fel tillfälle. Dagen före tenta, eller på fredag eftermiddag. Den här gången var ju inte bättre”. Vi skrattar lite, och hon fortsätter. “Jag har också förstått det viktigaste här idag är närvarolistan. Den har jag här. Ganska länge till. Behöver ni gå tidigt får ni skriva på den tidigt, men ni får komma och prata med mig”. Det känns fair. Hon känns fair. Och plötsligt vill jag inte gå hem tidigt riktigt lika mycket.

Och hon pratar inte om p-värden. Hon pratar om psykiatrisk sjukdom. Om sjukt och friskt. Om normalt och onormalt. Och hon gör det fantastiskt bra. Och vi glömmer nästan att det är VETU. Och att det är fredag. Sen får vi sluta tidigare, trots att det egentligen inte behövts.

Och jag går därifrån mot helg, utan att ha drabbats av VETU-döden. Går därifrån synnerligen levande faktiskt. Och hoppas att alla psykiatriker är som hon. Fastän jag vet att de inte är det. På samma sätt som alla VETU-föreläsare inte är det. Verkligen inte är det. Men är ändå inte lika i förväg uttråkad inför måndagens VETU-dag. Eftersom det faktiskt finns i alla fall en riktigt bra föreläsare. Och jag ser fram emot psykiatrin på tisdag. Ännu lite mer. Och hoppas på många psykiatriker som hon.

För lång tid

Vi kommer när vi ska, men ronden har börjat. Ronden som ändå mest är ett rabblande av patientnamn och rehabställen som remiss skickats eller inte skickats till. Möts av några irriterade blickar, inget hej. Stolarna är slut så vi trycker längs väggen. Tills ronden tar slut och läkare och syrror skingras. Vi försöker ta rygg på han som i alla fall hejade första dagen. "Finns det något att hjälpa till med". Det finns det inte. Idag heller. Så vi tar en kaffe. Fast det är kallt. Och mjölken är slut. Så vi står i korridoren. Är i vägen på det allra mest uppenbara sättet. Är sådär oerhört mycket kandisar. På det där sättet vi är så oerhört trötta på.

Han dyker upp, han som i alla fall sa hej. Sysslolös han med, för de är visst för många underläkare just nu, så visar oss var det finns varmt kaffe. Och pratar lite. Vi lär oss ingen neuro men känner oss inte helt avvisade. Vi är inte till någon nytta men inte lika uppenbart i vägen. "Det kommer en inskrivning snart, den kan ni göra". En inskrivning att göra. Att dela på allihop. En inskrivning med tolk. "Ta god tid på er att läsa på. Hon är här hela dagen". Fast när vi läst på i en kvart är hon plötsligt visst knappt här alls, för hon ska ta prover och ska på MR och... "Men ni kan ju göra det senare. I eftermiddag". Och vi förpassas åter till fikarummet. Där vi inte lär oss någon neuro. Där vi som bäst inte är i vägen. Där vi sitter och blir ännu lite tröttare på att vara kandisar.

Säger ifrån, för att jag inte kan låta bli. Aldrig kan låta bli. Påpekar att om det inte finns något att göra nu kanske vi inte ska vara kvar. Påpekar att vi nog ändå lär oss mer på att gå och förbereda seminarium. Artigt påpekar jag det. Möts av suck djupare än föregående. Och ett mumlande "Det vore ändå bra om ni gjorde den där inskrivningen".

Termin nio, och det är inte roligt längre. Inte roligt att inte kunna något alls. Att inte bidra med mer än på sin höjd lite administration. Att som bäst inte vara i vägen. Termin nio, och det är absolut inte ok längre. Att behandlas som om jag vore luft. Att mötas av suckar, och som bäst ett ointresserat hej. Att min tid anses oändlig och utan värde.  

Termin nio, och det är för långt kvar. Alldeles för långt.

Det bästa som kan snurra

Jag har skrivit lite mindre. Inte delat lika mycket. Åter tar något annat uppmärksamhet. Eller någon. En någon jag inte har träffat. Men längtar efter mer än jag längtat efter något förr. Eller någon. En någon jag inte känner, men känner hela tiden ändå. En någon som funnits i vår verklighet i 20 veckor. Och förändrat den. Som tagit fokus. Energi. Ork. Fyllt tankar. Drömmar. Planer. Som varit det som snurrat. Och som kommer fortsätta vara det. Sen. Och senare. För alltid. Och jag kan inte tänka mig någon finare snurra.

Tankarna runt utbildningen finns kvar. Reflektionerna är inte färre, men de trängs med andra. Andra som jag inte kommer dela fullt här. Så ha lite tålamod, med uppdateringar som är lite glesa. Som störs av något annat. Av någon annan. Störs av det bästa som kan snurra.     

Välkommen till Huddinge...

Det är 15 minuter kvar tills vi börjar, och jag rusar in med hjälmen under armen. Sen, fastän jag är tidig. För här behöver man vara tidigare. Långt bort, trots att kliniken ligger nära. Sannolikt ligger nära. För jag vet egentligen inte. Lika lite som jag inte vet var omklädningsrummet ligger. Eller vilken hiss det är som stannar på plan 3. Inget av det där vet jag. Och börjar planlöst vandra i korridorer. På jakt mindre efter rätt hiss, och mer efter någon annan vilsen kursare. Så att vi i alla fall kan irra ihop. Välkommen till Huddinge…

Hittar så omklädningsrummet, efter oändligt många steg i oändligt tråkiga korridorer. Efter att ha gått förbi samma fläktrum tre gånger, och åter konstaterat att vi hamnat på kirurggatan. Vilket är fel gata. Det är ungefär vad jag lärt mig. Men nu är vi här, och bankar på dörren. För passerkortet fungerar inte. För nästan någon i kursen. Det kan kursadministratören ordna. När hon är här. Men det är hon inte idag. Inte idag heller. Så vi bankar på dörren tills vi släpps in, och upptäcker att klädförrådet är tomt på allt utom kläder i large. Välkommen till Huddinge…

Kommer svettiga efter att ha irrat springande, för att bara bli sena, inte jättesena. I kläder vi drunknar i, och känner oss ännu mer små och vilsekomna än innan. Och kommer på mig själv med att längta till Solna. Där jag också går vilse. Men i alla fall hittar till omklädningsrummet. Längtar till Solna, tills doktor P kommer. Doktor P som följer vår lilla grupp som en skugga. En bra skugga. ”Vad bra, ni är ju här nästan allihop” utbrister hon. Leende. Alltid leende, trots att det bara var nästan alla, och vi faktiskt alla var sena. ”Det är fredag, så vi sätter fart, va” säger hon, och leder oss effektivt igenom seminariet. Snabbt nog för att vi ska få sluta tidigt, men noggrant nog för att vi ska lära oss. Lära oss ganska mycket. Och vi hinner dricka kaffe och äta kakor som hon har med sig. Till varje seminarium. ”Ni äter för dåligt”, klagar hon. Vilket nog är det enda hon klagar på. Annars berömmer hon mest. Och just då längtar jag inte så mycket till Solna. Faktiskt inte alls. Utan känner mig faktiskt på riktigt välkommen till Huddinge. 

Om förvirring, från ny till erfaren

Tisdag. Vi trängs i en hård träsoffa i vita för stora kläder, eftersom vi inte hittade skåpet med de små storlekarna. I en korridor vi tror vi ska vara i, fast vi vet inte. Liksom ganska mycket annat som vi inte vet. En äldre man kommer fram, viftar med en kallelse och frågar om retinamottagningen. Jag brukar försöka gissa men nu kan jag inte ens det. ”Tyvärr, jag är kandidat och helt ny, så jag hittar inte alls”. ”Vita kläder och vet inget ändå…” mumlar han och vandrar vidare. Och så känns det. Fjärde dagen, och vi vet nästan ingenting. Hittar ingenstans. Är sådär hopplöst nya och vilsekomna. Läkaren hittar oss tillslut, och frågar i farten när kursen började. ”I torsdags” svarar jag. ”Ah, helt nya alltså. Passa på att fråga allt. Det är mycket svåra ord, mycket som är svårt att greppa i början”. Och det känns bättre. Vi är nya och det är svårt och det är ok att vara förvirrad.

Fredag. Tre dagar senare. Vi hänger i en ny korridor. Hittat rätt klädstorlek, men hittar fortfarande inte till retinamottagningen. Dagens läkare är snabb men bra. Neurologi, som är svårt men roligt. Han ställer lite frågor men berättar mest. Vi tar en snabb kaffe mellan patienter. ”Hur länge till är du på St Erik”, frågar han. ”Tills på onsdag”, svarar jag. ”Ah, då är du ju så gott som fullärd säger han. Jag tittar upp, letar efter ironi i rösten. Inser att den inte finns där. För det är jag. Tre dagar till, sen kan jag allt. Allt jag kommer kunna, det vill säga. Tre dagar mellan ”just börjat” och ”nästan fullärd”. Tre dagar på vilka jag hunnit hitta rätt klädskåp, lära mig vända oftalmoskopet rätt, men inte hitta i korridorerna. Tre dagar mellan ny och erfaren.

Kaffepausen är slut och jag jagar efter doktor M, för att inte hamna efter. Eftersom jag ännu inte hittar tillbaka till undersökningsrummet. Försöker tänka på att de gjort det här förr. Lärt kandisar allt om ögon på två veckor. Det tröstar föga. Ögonhinnorna är fortfarande lika förvillande lätta att blanda ihop. Liksom uttrycken, som alla slutar på –opi och har prefix som är förvillande lika. Och diagnoserna, den långa listan med förvillande lika symptom och åter, samn som knappt går att uttala. Och har plötsligt tappat bort honom, doktor M, och slutar tänka.

Och hann inte tänka på det mer. Hinner inte. För kursen är slut. Praktiska provet klarat. Trots förvirringen. Kommer aldrig hitta till retinamottagningen på St Erik. Aldrig lära mig alla –opier. För nu är det öron istället. I två veckor. Där jag åter får vara ny och förvirrad några få dagar, innan jag blir erfaren. Erfaren även på öron. Erfaren och förvirrad… 

Om curling och bjudfrukt

Cyklar varje morgon de väldigt få metrarna till det väldigt lilla sjukhuset för att träffa den väldigt lilla gruppen kursare som läser om det där lilla organet. Och just den specifika delen nom en väldigt liten del av det väligt lilla organet. “Jag är väldigt intreserad av främre kammaren” svarar ST-läkaren när jag undrar om han vet vad han ska nischa sig inom när ST är klart. Och jag som fortfarande knappt förstått skillnaden mellan främre och bakre fascineras over ur man kan fascineras over det. Men är glad att det går. Själv njuter jag mindre av att lära mig precis allt om ögat, men desto mer om att de vill lära ut det. För det vill de. Allihop. Omtänksamheten och vänligheten vet inga gränser, och kulminerar kanske med frågan “Ska jag bära era matlådor till kylskåpen” från överläkaren på introdagen. Det bjuds på fika och frukt och godis vid varje möjligt tillfälle, och Dr H tycks vara överallt hela tiden. “Går allt bra här”, följs av ett enormt leende, när hennes huvud sticker in på vårt rum. Rummet där vi tillsammans med vår tålmodiga amanuens försöker studera ögonbottnar, får beröm för det lilla vi ser och får höra “Det är svårt det här” om allt vi missar. Vi får beröm för att vi äter bjudfrukten ute i solen, för att vi kommer tillbaka nästan i tid, för att vi orkar sitta och lyssna i 3 hela timmar. För nästan allt. 

Vi curlas, på ett nästan orimligt sätt. Orimligt trevligt. Och jag blir nästan rädd för att gå tillbaka till stora sjukhuset och lära oss om stora organ och gå vilse i stora kulvertar. Känner mig efter en vecka lite som ett curlingskadat barn. Rädd för att kontrasten kommer vara lite för stor på Huddinge nästa vecka. Men bara nästan. För de bjöd faktiskt på fika på introdagen även på Huddinge. Och var långrandiga men vänliga. Charmigt förvirrade, på Huddingevis. Och den här gången kommer det med allra största sannolikhet i alla fall inte snöa. Inte ens i Huddinge. Så tänker att det kanske är så här det är på termin nio. Väljer att tänka så. Och tänker sen inte mer alls, utan njuter i åtminstone en vecka till av tålmodig vänlighet. Av godis och bjudfrukt. Av att nästan curlas sönder. Och lär mig faktiskt, sakta men säkert, skilja främre från bakre kammaren och nästan se ett papillödem i en ögonbotten. 

Om dag ett, för nionde gången...

Dag ett. Alla samlade i KS aula. Alla sjukhusen. Alla vännerna. Minns inte när det hände sist. Men plötsligt är vi här, allihop, som en myllrande myrstack fyller vi KS korridor innan dörrarna öppnas. "Är det Idol-uttagning" ler ortopedens OP-syrra som plöjer sig förbi. Det är det inte. Här ska ingen röstas bort. Men ljudnivån är nog densamma. Alla är samlade, som så många gånger förr. Kanske inte som termin ett, när allt var okänt. Mer som termin två, när ansikten var kända och efterlängtade, eller tre, när allt var så bekant att det knappt var spännande längre. Fast ändå inte. För det är termin nio nu. Vi är inte i början av utbildningen. Inte ens i mitten. Vi är på termin nio, och tanken på att vi en dag ska bli läkare är plötsligt inte så avlägsen. Det surras om nästa sommars underläkarvik, redan. Om tankar runt AT. Ännu inte riktigt stressat, men nästan.

Fast inte i vårt hörn. Inte än. Där kramas det. Och pratas. Och kramas igen. Och jag påminns åter om hur mycket jag saknat dem, allihop. Saknar dem, inte bara mellan terminerna utan under. När vi är spridda. Och mest över hur glad jag är för dem. Vi släpps in och intar samma platser som vi brukar, fast det är ny aula. Kursansvarige surrar på där framme, om obligatoriska moment som inte får missas. Utan att han nämner vilka de är. Han pratar om utvärderingen som kommer vid kursens slut. Den pratar han väldigt mycket om. Nästan mer än om kursen i sig. Men det gör inget. Han får ett halvt öra, för vi har fullt upp med att fylla sommarens luckor. Vi får orimligt lång rast som vi lätt fyller av varandra och sökandet efter det utlovade fikat, som i vanlig ordning åkt vilse i sjukhusets kulvertar. Och när den dyker upp attackerar vi ostmackorna som gamar. Trots att det bara är en timme kvar till lunch. Vissa saker är precis som vanligt, termin nio till trots. 

Och på vägen hem är jag glad. Glad över att skolan har börjat. Inte ystert, som termin ett. Inte lika förväntansfull som termin två. Inte alls lika förförd som termin fem. Men glad. Tillfreds. Nöjd, men att vara tillbaka. Just här, just nu. Och termin nio så duger det faktiskt fint.

Om snart som blev sen

Snart blev sen. Och sen blev senare. Och så gick en sommar. En fantastisk sommar. Men bloggtystnad. Tog inte med er till Turkiet, till Istanbuls myller eller Kappadokiens storslagna stillhet. Inte till soliga eftermiddagar på Skånes stränder, krusbärspajer, och grillkvällar i ljummen kvällssol. Inte till många mil längs Kaliforniens vägar, till Yosemites storslagenhet eller San Franciscos myllrande kaos. Inte till Las Vegas dårskap eller mötena, alla möten, med vänner och okända. Ni var inte där, men jag var, hela tiden, kanske mer där än någonsin. Jag och vi, A och jag. Gående, cyklande, springande, körande, tänkande, varande. Pratande om sen, mycket, men levandes i nu, ännu mer. Njutit av det, varje sekund, av livet som är nu, just nu, och sen inte mer. Njutit av just det, utan vemod. Med glädje. Och lite längtan. 

Mer blir det inte nu. Men snart. Menar det den här gången. Termin nio om två veckor. Och de tankarna och intrycken kommer jag dela. 

Livet

Ledsen för tystnad. Livet kom emellan. Som det kan göra. Inte på något jobbigt sätt, utan på ett bra sätt. Bara bra. Men ändå. Kommer tillbaka, när tankarna kan fokusera på det som går att skriva här igen. Njut av smultron, sommarsol och...livet, så länge. Så hörs vi. Snart.

Om London. Ditt, mitt, vårt

I London, nu med A. I mitt älskade London, som jag visar honom. Medan han visar mig sitt. Njuter av gatusorlet, av det lite för starka teet och lite för svaga kaffet. Cyklar genom allt det kända. Stannar och tar skydd från regnet, som kommer lika snabbt som solen. Äter morgonscones bland kritstreck och cockneyslang. Jag älskar det. Och älskar att han älskar det. Att vi gör det. Promenerar där jag brukar promenera, springer hans löprundor. Lever i dåtiden, men samtidigt väldigt mycket i nuet. Äter middag där vi båda ätit middag, isär, nu ihop. Hans vänner blir mina, mina blir hans, och glasen med vin smakar aldrig bättre än i kvällsolen över Primrose Hill. Väver samman mitt och hans då, till vårt nu. Och livet blir inte mycket bättre.

Om Språket

Lyssnar på ”Språket” i P1.

”Språket” är programmet för de som har tid. De som har oändligt med tid. De som inte bara noterar små felsägningar, eller felskrivningar, utan som även har tid att fundera på det, sen fundera ännu lite mer på det och slutligen skriva eller ringa in till P1 för att reda ut det. Till exempel vad uttrycket ”17 gubbar” kommer ifrån. Eller vad skillnaden mellan pröva och prova är. Sen diskuterar en professor problemet med största allvar i rösten, som om det var kanske inte cancergåtan som skulle knäckas, men i alla fall hälsporregåtan. Jag ogillar det inte alls. Tvärtom. Men finner det fascinerande. Ibland frågan i sig. Oftast mer att någon bemödat sig att försöka reda ut det. Att så mycket tid finns.

Just nu lyssnar jag också på ”Språket”. För just nu har jag det. Tid. Ungefär hur mycket som helst. Det kallas sommarlov, och det är eventuellt världens bästa uppfinning.

Dan för dan...

Det är stökigt. Väldigt. På alla ställen man kan sitta har jag suttit. Tills det blir för fullt av oorganiserade anteckningar, kladdpapper och godispapper. Då flyttar jag till nästa ställe där man kan sitta. Och fyller det på samma sätt. När alla ställen är avverkade återvänder jag till första stället, föser ihop det värsta kaoset i ett hörn och fortsätter samma cirkel.

Allt blir intressant. Och jag menar då allt som inte är plugg. Det är inte intressant alls. Och jag menar verkligen ALLT. ”Vi i Vasastan”. Så orimligt spännande. Morgonens spam-mail från Groupon. Jo, men självklart ska jag granska varje erbjudande. Det där albumet den där avlägsna klasskompisen från lågstadiet la upp från sin Londonresa med människor jag inte känner. Självklart måste jag kolla på alla bilder. Och läsa alla kommentarer. Japp, intressant. Väldigt intressant.

Mat är gott. All mat nästan. Hela tiden faktiskt. Och den måste förberedas ganska länge. Frukt måste kanske bli fruktsallad. Smörgåsar måste ha gurka på sig. Som om den inte finns kanske faktiskt måste köpas. Liksom glassen som kanske inte fanns av rätt smak. Och kokosprickarna är slut bland smågodiset. Går ju faktiskt inte alls. En promenad till affären är väldigt motiverad. Även om det är för dagen en till. Eller till och med en tredje.

Och blogginlägg… Ja, de kan man skriva helt utan att det finns något att skriva om. Ja, så är det.

Har jag sagt att det är tenta imorgon…?

Bättre sent än aldrig

”Skriv kort och koncist, ingen orkar läsa en uppsats” sa C på frågestunden häromdagen. Om svaren på tentan i övermorgon. C som jag haft mina duster med hela terminen. Som fått mig att ilsket traggla kärl jag glömt dagen därpå. Som slängt ur sig påståenden om läkaryrket som fått mig att koka inombords. Som fått mig att svära över den här terminen ganska många gånger. Och jag suckade inombords över det han sa nu med, eftersom det är uppsatserna jag är bra på. Och just i det här fallet, där det korta och koncisa betyder namnet på ett ben eller ett kärl, det jag är allra sämst på. Suckade, fast jag visste att just i det här fallet hade han ju rätt…

”Utöver där ni inte riktigt kan. Skriv där lite extra, så kanske ni får med något som är rätt…”. Med glimten i ögat sa han det, men ändå. Oväntat, som om Dr C läst mina tankar, våra tankar, och bestämde sig för att säga det själv istället. Och tyckte visst om Dr C en aning där och då, trots att han kommer ställa omöjliga frågor på för mig okända bukstrukturer på muntan om en vecka. Liksom när han beskrev det praktiska provet som ”En lekstuga där ni får leka doktor”. Som inget att oroa sig för alls. Som något vi kommer klara. ”Fokusera på patienten, hur mår patienten, det är det viktiga”. Vänta nu? Här tycker vi plötsligt lika. Inget om anatomin. Inget om egennamn på kirurgiska tekniker. Utan om patienten. Och jag tyckte om honom lite mer.

Sista dagen på terminen inser jag att han faktiskt är ganska bra, Dr C. Och medger vad jag insett rätt länge, att han är rätt rolig. Att inser han bryr sig om patienter OCH anatomin, även om han varit ganska mycket tydligare med det senare under terminen. Och att han bryr sig om oss. Att han faktiskt, helt genuint, vill vårt allra bästa. Även om det inte alltid som om han tryckt upp oss mot väggen och velat veta bukens hela kärlträd av omtanke. Så är det nog faktiskt så det har varit.  

Så sista dagen på terminen slutar jag vara lite lätt kroniskt arg på Dr C. Jaha. Bättre sent än aldrig, kanske.

Om fördomar på skam

Hade ganska mycket fördomar om kirurgen. Om kirurger. Fördomar som jag omgetts av under hela utbildningen. Fördomar jag under terminen till ganska stor del fått uppfyllda. Av alla kategorier jag haft mest fördomar om, så vinner ortopederna. Snickarna, som talar om patienter som kroppsdelar istället för namn, och bara möter blick i något extremt undantagsfall. Ortopederna som inte ens kan stava ordet känsla, och som egentligen bara är glada när de håller i en riktigt stor borr. Hos de har jag placering terminens sista två veckor. Jag hade stålsatt mig, för att överleva.

Doktor W, överläkaren vi hade för oss själva hela första dagen, var lite hård första tre minuterna. Sa att veckorna skulle bli intensiva. Att det var mycket att läsa. Och gav oss sen ett tjockt kompendium med en massa innehåll. En massa bra innehåll. Och gick sen igenom veckornas digra schema. I förväg genomtänkta veckor, med intressant och användbart innehåll. Genomtänkt på ett till synes omtänksamt sätt. Och hon skrattade mycket. Berömde oss på statusövningarna, även när vi gjorde fel. Och mötte blick nästan hela tiden. Och det var svårt att tro att hon var ortoped.

Operationssystern, den manliga, som jobbat där sedan 1974, tog hand om oss. Välkomnade oss. Visade runt, berättade anekdoter och la flera minuter på att beskriva konstverken i taket. ”Om ni vid någon operation känner i magen att det här känns inte bra, så måste ni säga till”. Känner? Hos ortopeden bryr de sig plötsligt, först av alla på hela terminen, om hur vi känner. Förvirrande. Och det var svårt att tro att det var på ortopedens operationsalar vi var.

Går med Dr A. Eller springer, för hon springer, med det tunna blonda håret uppdraget i världens minsta tofs. Ställer frågor, massor, men blir varken upprörd eller förvånad när jag inte kan svaren. Berättar och säger sen "Nu kan du". Skrattar hela tiden trots att vi aldrig är nära en borr. Och pratar om patienterna med en väldig värme. Och med dem. Inte med deras lårben. Ger mig läxor, som hon förhör, strängt men hjärtligt. ”Gissa inte, ta reda på” säger hon när jag försöker chansa på svaren. Och det gör jag, och lär mig mer än någonsin. Sen låter hon mig ronda helt själv, och jag märker att jag kan en hel massa saker jag inte trodde jag kunde. För att hon låter mig kunna.

Plötsligt var alla fördomar ställda på ända, och den förväntat värsta placeringen blir den bästa. Där jag lär mig mest. Presterar bäst. Trivs bäst. Och jag börjar nästan fundera på att bli ortoped även fast jag varken gillar sågar eller borrar eller ens operationer. Tills jag hämtas ner på jorden av Dr G. Dr G som fördomarna sannolikt mappats efter. Som jag opererar med timmarna efter lunch, fast ingen lunch hunnit ätas. Som använder två ord, ”Mmm” och ”Fan”. Både frekvent, till både sköterskor och mig. De agerar obemärkta och skakar det av sig, och en bit in i operationen gör jag samma sak. Men det är inte trevligt. Och jag lär mig nästan inget. Och lyckas knappt klippa trådar på ett hyfsat bra sätt. Och vill inte alls bli ortoped.

Och inser väl den lite trista men samtidigt ganska logiska sanningen, att ortopeder är människor som alla andra. En del är trevliga, en del är det inte. Och att fördomarna stämmer på vissa, precis som alla fördomar. Och inte stämmer alls på andra. Mer spännande än så blir det inte. 

Men nästa gång de värsta ortopedfördomarna kommer fram kan jag i alla fall, om än inte omkullkasta dem, i alla fall säga att det finns undantag. Till och med ganska många. 

I väntan på...

Två veckor. Det är vad som är kvar. Till tentan, den stora kirurgitentan. Det är enormt lite tid. Och jag har svårt att begripa att terminen nästan är slut. Jag har fortfarande lust att säga att jag just börjat kirurgterminen när jag irrar in i operationssalen och för okänd gång i ordningen glömt hur jag snurrar på mig operationsrocken. Fast den nästan är slut. Lust att säga att jag inte läst det momentet än, när något anestesiologiskt, eller detaljerat bukkirurgiskt eller urologiskt dyker upp. Fast jag har ju nu snart läst alla. Det är så mycket jag inte kan som jag snart måste kunna. Och de två veckorna som återstår är fullstoppade, inte av timmar på bibliotek, utan av ortopedronder, Göteborgsvarv, seminarium och vårfester. Jag vet knappt hur jag ska hinna med livet. Och ovanpå det en tenta. En tenta på saker det känns som om jag bara precis börjat lära mig.

Önskar jag kunde säga att jag tar det med ro. Det gör jag inte. Önskar jag kunde säga att stressen gör mig diciplinerad och effektiv. Det gör den inte. Jag befinner mig i det okonstruktiva tillståndet med ganska mycket stress, och väldigt lite fokus. Och skriver därmed lätt frustrerade blogginlägg i solen på balkongen, med ortopediboken vilandes under datorn. I väntan på effektiviteten. Eller lugnet. Eller tentan. Det som nu kommer först…

Om vad eller vem

Tillbaka bland bukarna. Går med Dr H. Fantastiska Dr H. Som är glad nästan hela tiden. Och inte är stressad fast det är stressigt. Som driver lite med patienterna, lite mer med oss, ST-läkaren och mig, och allra mest med sig själv. Som kan massor men välvilligt inser att det är en massa hon inte vet, och även en hel del som det är ok att inte kunna. Som inte stressar men hinner allt. Hinner prata med patienterna, skämta med dem, förklara och lyssna. Som till och med hinner sitta brevid dem och vara tyst, just i stunden då det är vad som behövs. Som vid första lediga stunden tar fram papper och penna och ritar upp de lika kolonresektionerna åt mig. Eller andra. Första dricker vi kaffe. Och förklarar allt pedagogiskt. ”Sen ska vi se om vi inte kan få dig att gilla kirurgi”. Eftersom jag redan första timmen på direkt fråga sagt att det är något jag inte gör. Gillar kirurgi. Men om någon kan är det hon, och efter att ha skrattat mig igenom två dagar tycker jag nästan om den. Kirurgin.

Går med Dr J. Dr J, som med håret på ända och blixtsnabb tunga kan precis allt.  Varje verkningsmekanism, varje dosering, varje vinkel på varje snitt. Men som ödmjukt säger att det finns så mycket mer att kunna. ”Det här behöver du inte kunna”, poängterar han dock också, ofta, när han hållit en miniföreläsning om något intressant och relevant, en av många. Och fyllt på med en anekdot. Som gör att jag minns. Och vill höra fler. Och som har koll på våra lärandemål och faktiskt berättar saker som är kopplade till dem. Som han vill att jag ska lära mig. Inte förväntar sig att jag redan kan. Och sterilklädda över en kaffe utanför OP-salen berättar han att kirurgi kändes svårt, svårast. Att han var van att analysera och resonera, och var bra på det, men att han blev skräckslagen när han förväntades göra något med händerna. Dr J, han som kan allt, sa vad jag varje dag tänker. Och en halvtimme senare sydde jag ett helt operationssår intrakutant utan att darra. Och tänkte att jag kanske och kan lära mig kunna. Kunna, med skalpell i handen. Och tyckte i den stunden nästan om det. Opererandet.

Och inser att det jag tycker om eller inte tycker om ganska ofta inte är något utan någon. Att jag inte tyckte om kirurgi utan tyckte om Dr H. Tyckte om vad Dr H gjorde kirurgin till. Och att jag inte tyckte om att operera utan att jag tyckte om att operera med Dr J sneglandes över axeln. Och inser att den vetskapen inte gör mig mycket klokare gällande vad jag ska göra med mitt liv. Men att den får mig att inse att jag så gott det bara går ska lägga ganska mycket fokus på att hitta rätt personer att göra det där något med. 

Välkommen

Irrar in i recptionen, med cykelhjälmen under armen. Har cyklat långt och fort och känner mig oförskämt frisk i förortsvårdcentralens väntrum. Det tycker nog sjuksköterskan som vinkar på mig från längre bort i korridoren. ”Är du T-8-studenten? Vad roligt att ha dig här! Välkommen”. Och hon ler så stort att jag oroar mig för att käken ska hoppa ur led, men hon ler på riktigt och käken sitter kvar, och hon visar mig runt mellan labb och fikarum och läkarrum och andra rum. Och alla vi möter hälsar lika glatt och jag börjar undra om de blandat något i morgonkaffet. Och undrar var jag kan få tag på det. Och hälla i andras morgonkaffe.

Läkaren som är min handledare, och även verksamhetschef, ler inte riktigt lika stort men är lika trevlig. Och jag får eget rum och egen tidbok. ”Men vi börjar med fika”. Och det gör vi, och där finns det skorpor och fruktskål. ”Ska man ta med egen mjölk eller kan jag ta..?”. Han skrattar och öppnar kylen. Ta frukt också om du vill.

Och jag får ta patienter, själv. Prata, lyssna, undersöka, prata mer. Gamla ryggar, små fotleder, ganska friska och på riktigt sjuka. Informera, lugna, trösta, skratta. Prata höftled på engelska, önska jag kunde prata hemorrojder på farsi. Och de kallar mig doktorn, nästan alla, trots att jag har ”Med Kand”- skylten väl synlig. Och lär mig helt utan att tänka på det massor, medan dagen rusar förbi. ”Välkommen tillbaka imorgon”. Det gigantiska leendet är det sista jag ser innan jag spänner på mig hjälmen. Och jag känner mig just det. Den ovanliga men alldeles oerhört efterlängtade känslan. Av att vara på riktigt välkommen. 

Om vårsol över Årstaviken och känslan av att vara rätt

Det spelar egentligen ingen roll vilket sjukhus man är på. Det har jag kört som ett mantra hela våren. Varje morgon när jag trampat cykeln åt norr, inte åt söder, har jag tänkt så. Varje morgon jag inte sett SÖS grå fasad torna upp framför mig, utan istället svängt in i KS byggkaos. Varje torsdag jag inte ätit mig mer än mätt på glass med pannkakor på Rackarbacken, utan istället letat efter den matlåda jag ställt i något kylskåp så länge att jag knappt hinner äta den. Varje morgon jag inte sett en spegelblank Årstavik utan istället en lyftkran utanför rutan. Det spelar EGENTLIGEN ingen roll.

Så har jag tänkt, och för varje dag har jag tappat lite energi och lite gnista. Blivit lite mindre sugen på det jag längtat så oändligt mycket efter. För varje dag har jag känt mig lite mer fel och lite mindre rätt. Fel person. På fel plats. Blivit mindre och mindre säker på att jag är på rätt spår. För i väldigt få stunder känt att jag är det. Inte steriltvättat över en öppen buk. Inte i narkosens fikarum. Inte längs väggen på en prostatektomi. Inga gånger har jag känt på det sätt som jag kände det oändligt många gånger förra året.

Så, samtidigt som våren, och lika välbehövligt, dök de upp. De två veckorna på SÖS. Prehospital vård med de finaste som jag saknat mer än jag förstått. Korta men intressanta dagar. Pannkakor på rackarbacken. Simulationer och akutplacering. Och någonstans mitt i det var den där igen, känslan jag saknat hela våren. Känslan av att det är här jag ska vara. Att det är det här jag vill.

Det är kanske inte bara SÖS. Kanske är det kursen, vännerna, våren. Att slippa stå steriltvättad sex timmar över en öppen buk, krampaktigt hållandes en hake. Men nog hjälper det, med pannkakor, med välbekanta dunkar i ryggen, med sol över Årstaviken. Och med det där vänliga som ligger i luften. Och kanske är det bara i mitt huvud alltihop. Bara i mitt huvud som luften är lättare att andas, blickarna vänligare, de grå väggarna ändå mindre grå. Kanske är det så. Men det spelar ingen roll. För mig är det så det är. Och jag är ledsen för att mina två veckor snart är över. Men faktiskt ännu mer glad för att ha fått känna den igen, känslan av att vara på rätt plats. Av att vara på väg till något jag faktiskt verkligen vill. Glad för att veta att den inte är borta. Och kanske kan det göra allt lite bättre. Kanske den kanske göra att platsen som inte känns rätt, börjar kännas lite mer rätt ändå. 

Lite bättre vänner...

Studentmottagningen. Man med buksmärta. En av de många. Där med sin vuxna son. Jag tar anamnes. Undersöker, palperar igenom buken. Småpratar däremellan med dem båda. Vet vad jag gör och varför. Och gillar det. Tycker mig höra sonen fråga pappan om det inte var kandidatmottagningen han skulle till, medan jag lyssnar på lungorna. Friska lungor. Jag lämnar dem, kommer tillbaka en stund senare efter att ha pratat smärtlindring med syrran. Börjar prata om inläggningen. Svarar på deras frågor. Så mitt i allt, från sonen ”Du, skulle det inte vara kandidatmottagning?”. Jag pausar i vårt samtal, aningen förvirrat. ”Jo, visst är det det…” Han fortsätter. ”Men var är de där kandidaterna?”. ”Men…det är ju jag”, svarar jag. ”Jaha…”, säger sonen. Pausar lite han med. ”Vad bra du är”, fortsätter han.

Kanske var det för att jag glömt namnskylten den här dagen och att min provosoriska ramlat av fickan. Men ändå. ”Tack” svarar jag. Fortsätter prata om röntgenundersökningen som kanske väntar. Fortsätter med jobbet jag faktiskt gillar. Agerar ganska oberörd men blir stolt som en tupp. Stolt, och kanske mest, glad. För att jag just nu trivs. Trivs väldigt bra. Och gör ett rätt bra jobb. Och känner det. Och inser att såhär halvvägs in, efter en ganska trög start, börjar vi ändå blir lite bättre vänner, kirurgterminen och jag.

Om stygn. Mina stygn.

Första. ”Kan du sy?”, frågar A när vi står över operationsbordet. ”Jag har aldrig försökt” svarar jag, tvekande. På gummiatrapp, visst, men inte i levande, blödande hud. Så Dr A står nära. Syr första stygnet. Snyggt, snabbt. Lämnar över. Framför mig har jag nu hud och nål och blod. Jag ska bara göra vad Dr A just gjort. Och dr A står väldigt nära. Ändå. Skräckslagen.

Andra. På studentmottagningen. Vaken patient. Dr B har ritat upp på tavlan hur jag sätter bedövningen, diskuterat hur jag ska tänka när jag placerar stygnen. Jag hade fått fråga och fråga igen och han hade förklarat och förklarat igen. ”Det här klarar du galant” sa han. Och lämnade mig med syster och syvagnen. Skakig.

Tredje. Dr A igen. Och två testiklar. Fast nu visar han inte, Dr A. Säger bara att jag ju kan.  Syster ger mig nål, nålförare, pincett. Dr A lägger blockad, fokuserad på annat. I’m on my own. Ett stygn, flera stygn. Jag placerar dem själv, syr dem själv, ber om sax. Själv. ”Går det bra” frågar A, tittar inte dit. Jag tittar ner på mina stygn. Som sitter. På min hand. Som inte skakar. ”Ja”, svarar jag. Ja, det går bra. Säker. Faktiskt. Ok, ganska säker. 

För det gick bra. Det gick bra att sy. Det gick bra för mig att sy. Jag som inte kan sy. Jag kan visst just det. Sy.

Vi jobbar vidare. Dr A böjd över sin blockad. Jag böjd över mina stygn. Böjd, fast med lite rakare rygg.