Transit

Är hemma men ändå inte. Lyssnar på semesterns musik på repeat medan regent smattrar utanför. Hör det men samtidigt inte. Blundar och tror att det är vinden. Köper melon på ICA och den smakar ganska lite som den sydfranska solmogna, men ändå på något sätt som semester. Redigerar mina bilder, byter foton med L och redigerar hennes. Gör bildspel jag sätter musik till, och kollar youtube-klipp på coola vändningar på surfbrädor. Inte för att jag egentligen tycker att de är så coola, utan för att de lite tar mig tillbaka. Saknar.

Är ensam men ändå inte. För byter SMS med L fast jag borde jobba. Fast hon borde jobba. Och mailar med de långt borta. Accepterar friend request på friend request på facebook, och lägger orimligt mycket tid på att titta på foton från nya vänners gamla resor. Till tonerna av den här. Mailar, särskilt med Honom, och längtar och saknar. Fortfarande med värmen i bröstet. Men ändå. Saknar.

Borde ta tag i vardagen. Jobb. Uppackning. Städning. Tvättning. Men gör det inte. Reser snart igen, och tänker att jag bara kan byta saker i väskan. Reser snart igen, och hinner inte mentalt landa. Vill inte mentalt landa. Duckar för några dagar livet här, lever i transit mellan förra resan och nästa. Låter vardagen att vänta. Tillåter transit. 

Om vinden och vändningar

Vinden. Den styr våra liv och är den enda verkliga osäkerheten. För solen är där alltid, från morgonens första melonskiva till strax innan kvällens sista muscat. Havet omger allt och dagarna spenderas bekymmerslöst i det eller på det. Och maten serveras regelbundet och i överflöd. Och människorna är samma varje dag. De vi nickat till första kvällen är andra kvällen bekanta, tredje vänner, och fjärde nästan familj. Men vinden, den frågar vi efter varje morgon. Tittar på flaggorna, frågar de erfarna.

Men den är där nästan hela tiden. Vinden. Vinden, solen, havet, maten, människorna. De är vår värld, hela, och vår planeringshorisont krymper sakta, från stora livsval till att vara nästa vändning på brädan, nästa tour de board. Vi lär oss, snabbt men sakta, och hämtas allt mer sällan av instruktör A i den röda gummibåten. Alltmer sällan men ändå ofta, men A ler alltid, ”C’est difficile au debut”, och blinkar på sitt franskaste av sätt. 

För fransk är han, på alla vis. L och jag är ena svenskarna. Eller svenskorna, det är en skillnad. ”Les Suedoises”, och vi får mer uppmärksamhet på en vecka än vi gemensamt fått på ett år. Från fransoserna. Eller fransmännen, det är en skillnad. De är alla franska, på det mest franska av sätt. Något som förtjänar ett helt eget inlägg och kanske kommer få. De är franska och pratar franska, fort fort, och vi kämpar för att förstå och tvingas snabbt bli bättre, men använder ändå frasen ”Je ne comprends pas” mest och vilar ofta i samtalen med varandra.

Och vi pratar, promenerar, äter, sover, springer, surfar, surfar, surfar. Dricker muscat i skymning, spelar beach volley i mörker, dansar till fransk house i gryning, pratar väder och vind utan att det blir för ytligt, delar livsöden och funderingar utan att det blir för djupt. Den här på repeat och det är så det känns. Livet är lätt och ledigt och varmt och innerligt och enkelt och på alla sätt här och nu. Och vi lämnar det innan vi är redo. Med drösvis av foton ihopsamlade från alla, och ännu fler minnen och känslor. Med ett halvt löfte till instruktör A om att komma tillbaka. Ett halvt löfte till alla de andra om att hälsa på. Och ett helt löfte till oss själva, om att bli bättre. Bättre på att leva som i Barcares. På att ibland bara fundera över vinden. Bättre på att leva fullt ut, här och nu. 

Snart vänder det

Dagarna smälter in i varandra, som de gör på sommarlovet. Trots att jag inte har lov. Jobbet är utmanande och i stunder, då det inte är ensamt, ganska roligt och lärorikt. Dagarna smälter in i varandra trots att det knappt är sommar. För varje dag tycks innehålla minst tre väder, ganska ofta är inget av dem strålande sol. Men de presenterade årets sommarpratare härom dagen, och nyskördade svenska jordgubbar säljs i varje hörn, så sommar är det. Och nätterna är nästan så ljusa de blir och jag sover för lite, därför och ändå. Men äter mycket jordgubbar och springer i morgonsol, och hoppas att det snart ska kännas som om solen skiner. Oavsett väder. Så länge packar jag nästan inga saker, lämnar laptop hemma och lägger mig på en surfbräda i franskt ljummet hav. Dricker vin och springer på stranden med fina L och kommer tillbaka när det har vänt. När vi går mot mörkare tider. Som jag hoppas känns ljusare. 

Så önskar er alla en skön midsommar, med små grodor och matje, eller bara blomsterkransar och solnedgångar, eller helt andra saker, som är bra på sitt sätt. Önskar er det och solsken och sommar. Och ljusa tider, trots att det snart vänder.   

Om letandet, om vägen, som kanske är målet

”Är du helt säker på att du verkligen hittat rätt nu”? Frågan fortsätter komma, ofta. Ställd nästan retoriskt. Som att svaret är självklart. Som att svaret måste vara självklart, när man klivit av en rusande karriär för att sitta på skolbänken i en evighet. Det är det inte. Inte förr. Absolut inte nu. Väldigt lite är sådär självklart.

Kväll. Sommarkväll. Sitter i Js kök. Bland mängder av papper, utskrivna artiklar och jordgubbar. Sitter, står, går. Studsar ibland nästan. J gör sin grej, jag gör min. Fast mest gör vi bådas grejer tillsammans. Diskuterar, pratar i munnen på varandra, av ivrighet, inget annat. Fyller i varandras tankar, kompletteterar varandra på ett nästan magiskt sätt, som fascinerar oss båda. ”Det här är så bra” utbrister vi omväxlande, spontant. För det är det. Klockan blir mycket och sen mer, jordgubbarna tar slut före ideerna, och vi är lite rusiga av alltihop när jag till slut samlar ihop de papper som i slutänden blivit mina, och cyklar hemåt. Av att ett plus ett blivit så oerhört mycket mer än två. Av att det kan vara så roligt, det där som faktiskt kallas arbete, när det sker på det här sättet.

För efter en veckas arbete framför laptop på cafe, drickandes mitt kaffe i fullständigt lugn, har jag insett att det är precis sådär skönt som det ser ut. En stund. Tills jag får ett skriande behov av att bolla mina idéer med någon. Att rita på en stor tavla, gå runt och gärna gestikulera, och framförallt, viktigast av allt, dela, studsa, reflektera MED någon. Ensamarbete passar mig. En väldigt väldigt väldigt kort stund. Ungefär tills kaffekoppen är tom. Sen passar det mig inte.

Så för att återkomma till frågan. Om jag är säker på att jag hittat rätt. Svaret är nej. Inte på något sätt. Jag har hittat en väldig massa, lärt mig väldigt mycket om vad jag vill och inte. Om hur jag vill jobba, om med vad och med vem. Och vad inte.  På varje sak jag testar lär jag mig lite mer. Om vad som är mer eller mindre rätt. Men sådär ”helt rätt” har jag inte hittat. Kommer kanske aldrig hitta. Kommer kanske som bäst hitta ”rätt just nu”. För att en stund senare fortsätta leta.

Och det är faktiskt helt ok. Citerar Boye, ” Nog finns det mål och mening i vår färd, men det är vägen, som är mödan värd”. Citerar inte för att verka pretantiös, utan för att det sällan passat så bra. Just nu är det faktiskt helt ok, att inte ha hittat rätt. Att bara kunna säga att jag letar. Kanske ett tag till, kanske för alltid. För just nu är letandet faktiskt ganska ofta riktigt roligt.

Innanför

Jag brukade snegla på dem, genom glasrutan på cafeerna. De där cafeerna där musiken är bra, kaffet gjort med omsorg och gästerna till stor del just de. De som sitter vid borden med en laptop och ett block. De som hade sitt kontor under armen, och ofta vid ett cafebord. Sneglade på dem suktande, när jag rusade förbi på trottoaren med min laptop. Såg deras kaffekopp som dracks långsamt, till skön musik. De såg kreativa och avslappnade ut, och stress verkade tillhöra ett annat universum än de gjorde. Och de verkade ha roligt. Ville vara en av dem. De dagar jag inte ville ha scrubs. De flesta dagar ville jag båda.

Sitter på café nu. Med min laptop. Och min kaffekopp, som jag dricker långsamt. Två dagar har jag jobbat så här. Mestadels framför en laptop. Och inte tröttnat. Det är bra. Läser studier som till mesta delen är intressanta, och lär mig på köpet saker som är relevanta. Skissar på strukturer, ritar pilar och former i mitt block. Lär mig saker som blir saker. Bra saker. Känner mig ganska kreativ. Ser en kille i kostym rusa förbi utanför fönstret med en portfölj under armen. Han sneglar in och våra blickar möts. Jag vet inte om han längtar att få gå dagarna i ända i scrubs, men det ser ut som om han längtar efter min plats på cafestolen. Som att han längtar efter att få dricka upp sitt kaffe till skön musik. Och jag får lust att sprunga ut efter honom och ropa "Det går". Ropa att det finns plats vid bordet brevid, och att det faktiskt är nästan precis så harmoniskt och kreativt och behagligt som det ser ut. Att jag sprungit förbi som han, men nu valt att faktiskt hinna dricka upp mitt kaffe. Att han kan välja det också.

Men det gör jag inte. Jag sitter kvar. Stryker en pil, ritar dit en annan. Tar in texten till låten som spelas ur högtalaren.  Kommer på något ganska bra. Jobbar, utan stress. Framför en laptop, till och med med lust. Glad att jag är innanför rutan, inte utanför. Glad att jag valt. 

Om frihet, eller...

Sommarlov. För nästan precis ett år sedan innebar det frihet med stort F. Den efterlängtade hägrande drömmen. Den som vi dagdrömde om över preklinsammanfattningarna, Sommarlov innebar total frihet, total lycka. Solen sken från blå himmel, så starkt att jag bländades när jag klev ut från KI efter 8 timmar böjd över tenta. Efter åtta timmar böjd över tenta, och 3 veckor av intensivt plugg. Sommarlovet var frihet med stort F. Bara det.

I år kom det bara sådär, sommarlovet. En dag var schemat slut. Inget avancerat rutmönster av namn och avdelning och handledare att leta sig rätt i på papprets nästa sida. Inte ens en tom dag där det stod ”instuderingsdag”. Utan slut bara. Och min måndag är plötsligt inte SÖS angelägenhet utan bara min egen. Det är väl det som är frihet…

Och jag tömde mitt skåp igår. Bytte från mina scrubs för sista gången. Det tog en halvtimme. Inte för att skåpet var så fullt med saker, utan för att jag inte ville. Strosade runt i omklädningsrummet, vita kläderna på. Insåg att jag inte alls ville gå därifrån. Insåg att jag kommer sakna alltihop så himla mycket. Insåg att jag måste vara lite galen.

Och idag kom det, sommarlovet, bara sådär. Visserligen med ”det lilla förhöret” innan. Men det låg insprängt mellan smått kaotisk lek med mentometerknappar och trevlig gemensam avslutningslunch på Rackarbacken, och var inte förknippat med någon särskilt frihetskänsla. För det är sommarlov med allt vad det innebär, men jag känner mig inte fri, utan mest övergiven. Övergiven av den stora betongbyggnaden som har blivit hemma. Och när vi efter en lång lunch går ut från SÖS en sista gång finns ingen sol som välkomnar till sommar utan en regntung himmel. Symboliskt känns det. Och jag får lite lust att vända tillbaka igen, återerövra mitt skåp och fylla det med vita kläder, stetoskop och fullklottrade lappar. Otacksammast i världen, över ledighet, frihet, sommarlov. Otacksam och lite galen.

Så ja, jag inser att jag är lite galen, men inser när A berättar att hon nästan fick tårar i ögonen efter sista seminariet, att jag i alla fall inte är ensam i min galenskap. Och jag lämnar den stora betongbyggnaden som blivit hemma, och bestämmer mig för att en gång hemma, alltid hemma.  SÖS finns kvar, på andra sidan sommaren, på andra sidan T7, på andra sidan allt. Och sommar är såklart fantastiskt. Bestämmer mig för att det inte är adieu, utan au revoir. Utan att veta hur och när. Tar ett djupt antetag regnluft och släpper, lite motsträvigt men ändå, in den. Sommaren.