Världens ände

Jag har skyndat förbi den många gånger. Den röda bussen, dubbeldäckaren. Som ser ut som alla andra dubbeldäckare. Trängs bland bilar och fotgängare på en överbefolkad charmlös Londongata. Men ändå varit lite speciell. För den går till världens ände.

“Worlds end” står det längst fram på bussen. Det är dit den går. En ytterst ordinär dubbeldäckare, på en grå och charmlös gata, men som går till världens ände. Mitt I det gråa, I det stressade, I det charmlösa, är det vackert. Och det räcker med den skylten för att en stressed hjärna i akut behov av verklighetsflykt ska fladdra iväg i fantasier, försvinna långt bort från ett hetiskt mote eller snar snar leverans av något objektivt sett viktigt. Objektivt sett viktigt, men i min hjärna underordnat funderingarna runt vad som finns där. I världens ände.

Så såg jag den idag, bussen. När jag strosade, inte stressade, på gatan jag gått på så många ganger. Nu utan portfölj, utan kritstreck. Nu med sneakers och med lugn i kroppen. Nu med tid att kliva på. Tid att åka till världens ände

Nu har jag varit i världens ände. Varit där och vänt. Där fanns hus i det vanliga Londonteglet. En pub. Några butiker. Som överallt annars i London. En gata som alla andra. Varken mer eller mindre. Köpte en Ribena hos indiern I kvartersbutiken och tog nästa buss tillbaka. Det känns bra att ha varit där. Och kändes bra att åka därifrån. Till världens centrum igen.

Men insåg på vägen tillbaka att fantasin inte kommer skena iväg nästa gang jag ser bussen och skylten. Att jag istället framför mig kommer se några hus i matt tegel, en pub och en Ribena. Insåg att jag just dödat en källa till verklighetsflykt. En verklighetsflykt som jag visserligen inte längre på samma sätt behöver men som jag ändå tycker om. Promenerade planlöst på en grå gata väntandes på vårsolen bakom molnen, funderande på detta, när jag svänger förbi en gatuskylt där det star “Bleeding heart’s yard”. Mitt i det gråa. Så vackert, och jag och min skenande fantasi älskade London där och då. Älskade London och insåg att om fantasin vill är London en guldgruva för verklighetsflykter, och flög iväg i funderingar runt vems blödande hjärtan som lånat gatstumpen sitt namn…

Städer som Rom och Paris är kanske vackra sådär slående och direkt. London behöver ibland lite hjälp på traven. Men med fantasins nära till hands är få saker vackrare än försiktiga strimmor av vårsol på “Bleeding hearts yard”. .

Påsklov

”Så, vad händer på påsklovet då?”. Jag har ställt den frågan ett antal gånger senaste veckan till folk i min omgivning. Personer jag inte pluggar med. Som den självklaraste saken på jorden. Som att fråga vad man ska göra i helgen. Som om påsklov vore en mänsklig rättighet, en vecka av kollektiv universell ledighet. Så är det självklart inte. För ett år sedan hade jag stirrat tillbaka lite oförstående inför en sådan fråga som mina vänner gjort senaste dagarna. Precis som jag då hade stått oförstående inför frågor runt vad en vardagskväll skulle ägnas åt. Då jobbade man en vardagskväll. Då handlade de självklara frågorna om vilket land man skulle vara i nästa vecka, vilket flyg man skulle ta, eller om man lyckats få till den där semesterveckan mellan projekt. Inte om man har matlåda med sig. Inte om man ska sitta kvar i bibblan eller inte efter sista föreläsningen. Inte vems tur det är att ta nästa veckas måndagsfika. Och inte om vad som händer på påsklovet. Facinerande, hur snabbt en verklighet ersätter en annan, blir vardag, den enda. Blir referenesen, blir det som världen snurrar runt.

Påsklov. Tid som nästan är min, helt min. Visserligen instuderingstid, men när Åke inte längre har makten betonas det mer sällan. Och när semester inte längre existerar och jag vet precis vilket land jag kommer vara i nästan alla dagar, blir påsklov istället verkligt och viktigt. Och det är här. Tack KI!

Världens bästa ICA

På hörnet, på krypavstånd från min lägenhet, ligger den. Världens bästa ICA. Öppet nästan alltid. Kommer man tidigt är russinfrallorna fortfarande varma, kommer man sent blir man tillstucken en gratis om man har tur. Det är trevligt, men det är inte därför det är världens bästa ICA.

På världens bästa ICA är det alltid extrapris på riktigt söta apelsiner. De har nästan alltid de godaste päronen, precis lagom hårda. På världens bästa ICA bjuder de på bruna bananer som sällan är särskilt bruna. Och har man räknat fel på mynten avrundar de nedåt. Och bjuder på en kola. Och mitt livselexir, Ben & Jerrys glassen, är sannolikt stans billigaste för bara 39 spänn. Det är ett behagligt för studentekonomin. Men det är inte därför det är världens bästa ICA.

På världens bästa ICA är de som jobbar alltid glada. Hela tiden. Tidigt på morgonen, sent på kvällen. Även när man räknat fel på mynten och när magnetremsan inte fungerar på kortet. Alltid är de obeskrivligt glada. Och pratsamma. Näsan alltid dras man in i någon perifer diskussion om något oviktigt men underhållande.

Kanske har de någon ångestbefriande substans löst i morgonkaffet. Eller så har de bara lyckats inse att livet blir så mycket bättre om man försöker se det just så. Som bättre. Och att om man är trevlig är folk trevliga tillbaka. Eller i alla fall trevligare.

För även kunderna är lite gladare på världens bästa ICA. Trängs vänligt i gångarna. Småpratar i kön. Och jag är alltid lite gladare när jag lämnar världens bästa ICA än jag var när jag gick in. Även när jag bara handlat en filmjölk. Utan avrundning nedåt. Utan att ha fått någon russinfralla eller brun banan. Lite gladare, för att jag varje gång fått en liten dos av deras ohämmade omotiverade glädje. Därför är mitt ICA på hörnet världens bästa ICA.

Berörd i det egna

Det är givet att det händer, förr eller senare. Att saker kommer riktigt nära. För den här utbildningen ska vandra igenom det hela. Livet. Människan. Det inre och det yttre. Olika tillfällen för alla, men förr eller senare kommer det brännas för var och en i föreläsningssalen. Inte berörd av en annan människas öde, utan av just utbildningen berörd i det egna. Saker kommer röra vid, direkt och från insidan. Skrapa på sår som var läkta, skaka liv i minnen, oavsett hur genombearbetade. Haka fast i krokar vi alla har hängandes på utsidan. Röra om, röra upp. Vara en verklighet bakom overheadbilder, bakom punktlistor. Idag hade jag en sådan stund.

Och det svider lite, att röra upp. Men mitt i det, i det upprörda, känns det skönt. Känns skönt att det jag läser kan röra. Under mina fyra år på Handels var inte en enda föreläsning ens i närheten av att röra vid något på insidan. Väldigt lite berörde, inget rörde vid insidan, i det egna. Fakta kunde vara intressant eller ointressant. Ibland intellektuellt stimulerande och engagerande. Men inget grep tag, rörde om. Inget talade till något annat än hjärnan. Inget blev personligt. Inget berörde från insidan. Och jag saknade den, beröringen, rörandet i. Hjärtat ville dela hjärnans uppmärksamhet. Jag ville bli omrörd.

Så lämnade skolan idag just så. Lite omrörd, lite petad på från insidan. Något hade hakat sig fast i min egen personliga krok och ryckt till. Lämnade skolan lite lätt på insidan rispad, men glad för att jag nu är på en plats som kan röra om.

Om en sal alltför tom

Vi läser endokrinologi nu. Hormoner. Har sett fram emot det, för vänner som har varit där har sagt att det är spännande. När jag harvade fysikaliska lagar under cirkulationen. När syrabas flåsade mig i nacken under njuren. ”Endokrinologi, det kommer du verkligen att gilla”. Och de hade rätt, vännerna. Jag gillar verkligen endokrinolgi. Det är något med komplexiteten. De spretiga diffusa symptomen, sprunget ur brist eller överskott på ett en enda liten substans, som man måste identifier och koppla samman på rätt sätt. Och kanske också den fantastiska förmågan att bota, att göra någon väldigt sjuk ganska frisk, genom att hjälpa till med en liten substans, ett litet hormon. De är coola helt enkelt, hormonerna.

En annan sak jag gillar med avsnittet är att våra vanligtvis väldigt teoritunga föreläsningsdagar blandats med klinikerföreläsningar och patientberättelser. Klinikerföreläsningarna lyfter in diagnoser och sjukdomar, och är spännande, men patientberättelserna är vad som gör det levande, vad som gör det på riktigt. Jag skulle kunna sitta igenom hela dagar med bara patientberättelser, och jag minns så oerhört mycket mer när det kommit ur patientens mun och inte ur en föreläsares. Det är intressant, lärorikt, givande. Och jag längtar längtar längtar. Tills de blir min vardag, patienterna. Tills de blir min verklighet, diagnoserna och symptomen. Tills jag får ställa verkliga frågor och lyssna till verkliga svar från människorna jag får möjligheten att försöka hjälpa… Och jag grämer mig över att utbildningen är så lång, att preklin vara många många månader än. Grämer mig över att det är så många år kvar tills det blir verklighet.

Idag hade vi just en sådan klinikerföreläsning efter lunch. En patient som haft Addison och en som haft Cushings var där och berättade. För en sal som vanligtvis brukar vara full, men som nu var så tom att kursansvariga bad alla flytta fram till de främsta tre raderna, och lät bli mikrofonen. Så få att Addisonpatientens tunna hög med visitkort räckte till hela gruppen. Så få att det var pinsamt, riktigt pinsamt, att vara en av de få. Några pluggar som galningar till nästa veckas omtenta. Men inte 80% av klassen. Några till borde ha varit där. Det som sägs på klinikerföreläsningarna är sällan revolutionerande nytt. Inte alltid oerhört svårt. I många fall inte tentarelevant. Och kanske är det för en effektiv läkarstudent smartare att lägga timmarna på att läsa böcker eller duggakompendier i biblioteket. Men jag går inte den här utbildningen för att vara en så effektiv läkarstudent som möjligt. Inte för att skriva så bra som möjligt på tentan. Jag går den här utbildningen för att lära mig så mycket intressant och relevant som möjligt. För att skapa förutsättningar för att bli en så bra läkare som jag kan bli. Och med det perspektivet tror jag att det som sägs på klinikerföreläsningarna är relevant, oerhört relevant. Då tror jag 45 minuter av patienters erfarenheter är välinvesterad tid. Jag tycker det är lite synd att inte fler resonerar så, eftersom jag tror många skulle lära mycket av det. Men hur man vill lära är upp till var och en att välja. Mer synd är det däremot att fler inte anser att man av respekt för de patienter som bemödat sig åka iväg till KI en solig måndagseftermiddag för att berätta om sina upplevelser borde vara där och lyssna. Att det inte alltid kan handla om att optimera min egen tid, utan ibland måste handla även om andra. Även när andra är personer man inte känner. Och jag grämer mig på ett sätt lite mindre för att verkligheten dröjer. Jag känner då istället att det för en hel del av oss är tur att utbildningen är lång och att det är ganska långt kvar på preklin. Tur att vi har många år på oss att gå från tidsoptimerande läkarstudenter till förhoppningsvis både kunniga och empatiska läkare.

Om tid som inte är min

”Du måste ha så mycket tid numera”. Det kastas emot mig ganska ofta. Och jag tar emot motvilligt, varannan gång fångar, varannan gång slår bort. För det känns inte så. Som om jag har tid. Alla som jobbar tycks se framför sig ett studentliv med eoner av tid som sitts av över diskussioner om allt och inget och baljor med kaffe på inpyrda cafeer, över långa sovmorgnar och total avskanad av tider att passa. Det studentlivet har jag inte sett röken av.

Jag arbetar inte längre till efter midnatt. Kuskar inte ut till Arlanda fem på morgnarna, ställer klockan för galna telefonkonferenser mitt i natten eller flaxar mellan tidszoner. Jag har inga hastigt uppkomna deadlines som ska mötas, inga särskilt orimliga krav ställda på någonting alls. Men ändå. Tiden, den lyser med sin frånvaro

För förr var veckorna svarta hål, men helgerna heliga. För att behålla sans och balans var de vikta till mig. Mig och vänner. Veckorna var ett svart hål av arbete med helgerna var ro. Nu finns inte distinktionen. Helg är föreläsningsfri dag, egentligen inte mer än så. Samma tjocka böcker väntar på skrivbordet, pickar på uppmärksamhet. Ledig tid är alltid potentiell pluggtid. Det är de som har tiden, inte jag. Böckerna äger tiden, trots att jag tigger till mig ganska stora doser av frihet ifrån dem. Tigger till mig doser av egentid, av tid med vänner. Men alltid i vetskapen att tiden egentligen är deras, böckernas.

Så tänker jag, en solig dag då jag egentligen borde börjat med endokrinologin. Men inser i samma stund att vi i torsdags satt av flera timmar mitt på dagen, över kaffe, i diskussioner om allt och inget. Att jag stack från skolan efter lunch igår för en skön fika med C och lilla E. Att jag spenderade hela tisdagseftermiddagen med L och att jag fick tre fina eftermiddagstimmar med farmor i onsdags. Och att jag faktiskt inte lämnat skolan efter fem nästan en enda gång… Inser att även om tiden inte känns som min, så är de periodvis ganska generösa de där böckerna, och delar med sig ganska bra, av tid som inte riktigt är min, men som jag ändå ganska fritt disponerar. Så jag tigger till mig några timmar vårsol till och lämnar endokrinologin på bordet. Och njuter till fullo av ledig tid, trots att den inte riktigt är min.

Tombola

Så var den avklarad, muntan i syrabas. Som handlade om syrabas. I precis 8 minuter. Resten av tiden handlade det om blodtryck. Om njure. Om allmänna cirkulationen. Om specifika celler i njuren vi inte lärt oss om, och hormon vi inte nämnt som påverkar cellerna vi inte hört talas om. Det pratade vi om i ungefär 82 minuter. För vår lärare var från fysiologiinstitutionen, och var måttligt intresserad av syra bas. Det var i vårt rum.

I andra rum fick folk beskriva titreringar av NaCl i fosforsyra. Fler saker vi inte lärt oss. Och nog inte alls behöver lära oss. Och ägnade 90 av 90 minuter åt bara syra bas. Njuren lämnades till sitt eget öde. För läraren var från molekylärbiologiinstitutionen, och måttligt intresserad av njurens funktion.

I ett tredje rum förväntades folk kunna beskriva Addissons sjukdom. I kursen ”den friska människan”. Behöver jag påpeka att ingen nämnt Addisson. Och utan att veta vem läraren var kan jag anta att han var läkare som hellre undervisat och examinerat ”Den sjuka människan” än den friska.

Och så fanns det säkert rum där en väl avvägd blandning av syra bas och njurfunktion examinerades, på en rimlig nivå, efterfrågandes saker vi faktiskt lärt oss, eller baserat på vad vi lärt oss kan förväntas kunna. Av lärare som faktiskt funderade just på det.

Så FiaLisa, till din fråga, om hur viktigt syrabas är för att vara en bra läkare... Det verkar inte råda någon riktig enighet runt vad man behöver kunna för att bli en bra läkare. I alla fall inte om det vi undervisas i och examineras på ska anses spegla just det. Vissa lärare examinerar helt enkelt vad de tycker är intressant, undervisar i det de brinner för, Lite oavsett vad som stod i en genomtänkt kursplan. Vad man blir undervisad beror på var kulan hamnar i tombolan, vad man blir examinerad på beror på vems subjektiva syn på vad som är viktigt man utsätts för. Och egentligen spelar det ju ganska liten roll, eftersom vi alla om 5 år med största sannolikhet glömt både de exakta PkA-värdena för buffertjämvikter som histologisk struktur på glomeruluscellerna. Eftersom det vi nu lär är en grund för att lära annat som också är en grund för att lära sig något verkligt relevant och applicerbart. Den dagen vi är framme vid det där som är riktigt applicerbart och relevant hoppas jag på någon slags enighet runt vad som är viktigt, runt vad vi egentligen behöver kunna. Men fram till dess nöjer jag mig med att bygga någon slags grund, som ändå känns ganska gedigen. Låter tombolakulorna hamna där de hamnar. Och jag tror den grunden kan byggas tillräckligt stabil både med anjongap och utan.

Anjongap och kunskapsgap

Vi hade seminarium i fredags. Njure. Blodstatus. Patientfall, därmed spännande. Spännande men svårt. Seminarium är ett gigantiskt lotteri, med stora skillnader mellan vinstlott och tröstpris. Man hoppas varje gång, på att kanske få någon som verkligen kan. Som är lite pedagogiskt. Och kan språket hyfsat. Vi trodde vi dragit vinstlotten idag, när en av föreläsarna uppenbarade sig. En föreläsare som under sina föreläsningar i förra veckan varit riktigt bra. Tog fram blocken, pennan, förberedde oss på att lära oss massor. Tentarelevant eller bara viktigt.

Så satte vi igång, i föreläsningsform mer än som seminarie. PH, koldioxidtryck, base excess. Gicks igenom noga, enligt första frågan. Det var tydligt och bra. Det var hans saker och han kunde dem i sömnen. Vi räknade ut residualanjonerna och anjongapet. Noga. Klart, tydligt. Nästa fråga kom. Den handlade inte om att direkt avläsa BE. Och definitivt inte om att beräkna residualanjongapet. Men det missade föreläsaren att notera. Och skrev i sakta mak upp alla värden på tavlan. Värden vi redan hade i vårt häfte. Medan minuterna rusade fram. Och beräknande residualanjonerna. Och anjongapet. Vilket ingen frågat efter. Skrev, och kom med en filosofisk utläggning runt skillnaden mellan anjongapet och residualanjonvärdet.

Första frågan antecknade vi lydigt. Han var nog på väg någonstans. Snart skulle sannolikt en briljant härledning, där ökad osmolalitet kopplades samman med anjongapet, uppenbara sig. Vi lyssnade, skrev, lyssnade igen. Skrev upp, skrev av. Men ingen koppling kom. Vi räknade ut ett anjongap bara. Nu började otåliga blickar utbytas. Han fortsatte, läste visst upp facit istället för frågan, missade földjfrågorna helt och var plötsligt nere på fråga tre. Där han på nytt började... räkna ut anjongapet. Trots att den redan stod i uppgiften. Frustrationen i rummet var så tät att den gick att ta på. Någon försökte påpeka att vi redan hade anjongapet. Att det stod utskrivet i frågan. Han noterade, och konstaterade att det ju var bra, eftersom vi nu kunde kontrollera om det var rätt. Stor gemensam suck, av trötthet och frustration. Och I slutänden, en slags uppgiven acceptans från vår sida. Han var en hejare på resudualanjoner, helt enkelt. Och ville att vi skulle bli det också. Ett drag han delar med många andra föreläsare. De är brillianta- på just de som de själva föreläser om. På allt lite vid sidan om det, verkar de ibland relativt okunniga, ibland bara ganska ointresserade. Och ofta ganska oförstående runt att vi behöver lära oss även saker utanför deras område. Att vi inte kan lämna njuravsnittet med enbart en ypperlig förståelse för residualanjoner...

Satt och funderade på allt det här nu på eftermiddagen, över en kopp kaffe och en rejäl bit kaka- en av flera pauser jag unnat mig själv efter att åter ha gått igenom buffertförskjutningarna vid metabola aklaloser och acidoser, och åter konstaterat att jag faktiskt kan det. Just det kan jag riktigt bra. Tittar därför på det åter en gang, för att känna känslan, att jag verkligen kan. Känner mig påläst och intelligent och lägger nöjt ifrån mig blocket. Lägger därmed också från mig de övriga 48 sidorna i syra-baskompendiet som jag kan betydligt sämre, samt eoner av olästa sidor i den enormt tjocka fysiologiboken. Känner mig enormt nöjd med det jag kan och håller mig därför till det. Eftersom känslan att kunna är mycket behagligare än känslan av att inte kunna, särskilt med duggan två dagar bort. Att lära nytt och upptäcka det okända är fantastiskt spännande, men när mängden man redan borde ha lärt sig vuxit till ett lite för stort berg är känslan att kunna även mäkta överlägsen känslan att lära. Inser över kaffekoppen att jag gör precis som våra föreläsare. Gräver runt lite mer i det jag kan, för att det är fantastiskt skönt att kunna. Och I mitt fall, för att slippa konfrontera det som ännu är ett svart hål. Räknar min motsvarighet till residualanjonerna gång på gång. Och konstaterar nöjt att det blir rätt. Igen! Ganska suboptimalt för inlärningen, men ganska behagligt i övrigt.

Kakan är uppäten. Och min självbevarelsetaktik sorgligt nog genomskådad av mig själv. Det svarta hålet ropar på mig. Dyker ner och hoppas komma upp igen i någon slags gryning. Hoppas på det, eller på många duggafrågor runt metabola alkaloser…

Entropi

Jag har vetat det hela tiden. Det finns en naturlag bakom kaoset i min lägenhet. Nu har den för mig ett namn. Entropi.

Enligt Wikipedia, allas vår källa till visdom, kan entropi sägas beskriva graden av oordningen hos ett tillstånd. Oording, I detta fall definierat som sakers vilja att sprida sig över en yta i motsats till att ligga koncentrerat och organiserat, en sort för sig. Den gäller för kläder. Helt klart även för papper. Även de viktiga. I naturens förutbestämda kaos.

Som att stenar faller nedåt när man släpper dem. På samma självklara sätt sprider de sig, sakerna. Jag har alltid vetat det. Att det funnits en underliggande naturlag. Och jag har varit noggrann med att inte störa den. Det måste ha varit mitt geniala undermedvetna som kände till naturlagen långt före mitt mindre upplysta medvetna jag. Vad som händer om man trotsar naturlagen är oklart, men för att inte riskera någon hemsk vedergällning, kommer jag med ro fortsätta att låta bli. Fortsätta låta kaoset ha sin ordning. Från och med nu är min lägenhet inte stökig, den har bara en hög grad av entropi!

Nu väntar jag bara på att upptäcka naturlagarna som förklarar vart alla högerstrumpor tar vägen i tvätten, varför tiden går grymt mycket fortare när man snoozar på morgonen än under de sista minuterna på en riktigt seg föreläsning, och varför man alltid alltid hamnar i den långsammaste mikrovågsugnskön på lunchen…

Färdigväntat

Asfalt-is-asfalt-snö-asfalt och is igen. I flera dagar har jag trots den blå himlen gått med ansiktet mot marken, med ögonen koncentrerat fästa mot asfalten. Sökt en snitslad bana mellan isfläckarna, väntat på att de kala bitarna ska växa ihop, ska bilda en genomsläpplig väg. Väntat på att isen ska släppa fram asflaten, ska släppa fram våren.

Det verkar råda viss oenighet runt det hela. Det där med våren. Enligt Aftonbladet var den här redan i förra veckan. Tror vi alla kan konstatera att aftonbladet som rätt ofta hade fel. Enligt DN kommer våren att dröja. Men när vi stod ute på rasten i bara tröjan i solljuset utan att ens få gåshud, då kändes våren inte alls dröjande utan alldeles väldigt närvarande. SMHI kallar det vår när dygnsmedeltemperaturen överstiger 0 sju dagar i sträck. Det kan de ju få göra.

Jag har ingen termometer, så kan inte kolla det. Det är nog bra. För sju dagar utan minsta lilla återfall, det är ett ganska högt ställt krav. Det finns så många andra vårtecken, som gör att våren känns mycket närmare. Första dagen man kan gå utan vantar är det första. Det är kanske inte vår då, men man börjar kunna ana den. I måndags, då hamnade de i väskan på vägen hem. Sen kommer dagen man tar sneakers för första gången. B hade gjort det idag. Men det största och tydligaste vårtecknet för mig, det är när asfalten släpps fram under isen, och bildar en cykelväg. När jag får återse min gamla gröna crescent.

SMHI varnar för minusgrader inatt. Men jag tänker ta sneakers imorgon. Och kana över de kvarvarande isfläckarna, i hopp om att de snart snart är borta. I hopp om att isen känner hur fel det är, att bli trampad på av vårskor, och därmed smälta undan. Och jag lätt i uppfostrande syfte bli att köpa nytt SL-kort. I hopp om att evighetsturerna på 3ans buss snart ska vara över, i hopp om att våren kanske låter sig tvingas fram. Och kanske kanske hämtar jag hem cykeln från sin vintervila och vågar mig på en första tur, helt utan vantar…

Jag är ledsen SMHI, men solen värmer i nacken och det droppar överallt, och jag orkar inte vänta på rätt dygnsmedeltemperatur. Imorgon är det vår, bara så ni vet!

Det stora i det lilla

Gick med min vän L idag på barnkirurgen idag. Hon är fantastiskt duktig. Jag blir imponerad och lite skrämd. Ska jag klara av det där? Imponerad och glad. Glad över att det finns riktigt bra läkare. Glad att hon är min vän, och jag därmed kan vara nära ofta och se och lära.

Var med på en nålsättning i ljumsk-ven under narkos på en liten liten prematur pojke. Så litet så skört är allt, huden, benen, fingrarna. Och venerna, så oerhört små, så oerhört tunna. Ändå ska nål in, millimetertunna trådar kopplas till den lilla kroppen. För att han ska få den hjälp han behöver för att växa. Och jag imponeras över att de klarar det. Över att L klarar det. Med fast hand, med precision och exakthet. Lägga snitten, sätta nålen. Hitta rätt, i det röda, i det lilla. Det är fortfarande så långt bort för mig, så långt bort att det är svårt att greppa. Att klara något så litet. Det kräver en duktig läkare. Det är imponerande. Det är stort.

Var också med på många samtal. Och samtalen, de greppar jag. Före operationerna, och efter. Med de oroliga föräldrarna, frustrerade för att hemgång dröjer, för att diagnoser är oklara, för att röntgentider fattas, besked inte kan ges. Och tacksamma, för att deras barn blir bättre, och lika mycket, för att de blir lyssnade på, talade med, informerade och lugnade. Och det gör L. Samtalar med de oroliga föräldrarna, och med de oroliga barnen. Plockar upp deras oro, tar den på allvar, förklarar på ett sätt de kan ta till sig men behandlar dem som de små människor de är. Med den oro de har. Möter de stora frågorna också hos de små. Och väntar de där sista sekunderna, både med barnen och med de vuxna. Låter tystnaden vara, låter de sista frågorna, de längst inne, komma fram. Trots stressen. Att klara av att möte just den personen, stor som liten, just så som den behöver bli mött. Att klara det, det är också imponerande. Och kanske än mer det som i mina ögon skiljer en riktigt duktig läkare från en som bara är duktig. Det är riktigt stort.

Jag hoppas jag kommer klara av att med fast hand lägga de perfekta snitten i de riktigt små. Och kanske än mer att ta hand om deras rädsla och oro. Att ha ro att ge de sista sekunderna, de som tar så lite tid men kräver så mycket närvaro. Att klara av också det sista lilla. För det är det riktigt stora.

Att välja sina strider

Man ska välja sina strider. Jag har utkämpat en mot syra bas hela veckan. På ett ganska barnsligt sätt har jag så gott som bojkottat dess intåg i mitt liv, genom att gå hem fyra varje dag och fylla kvällarna med annat än studier, genom att vägra använda miniräknaren och därmed räkna på några av de seminarieuppgifter vi förväntats förbereda.

Jag tog tillfälligt eld upphör i torsdags och vi satte oss och nästan räknade lite igår, C och jag. Eller rättare sagt, C räknade, jag bidrog med någon slags vag coaching. Vi tog vårt gruppansvar så smått, inför seminariet vi skulle förbereda i våra grupper. I ungefär 3 minuter. Tills vi insåg att uppgifterna var långa och ganska svåra. Tills vi insåg att andragradsekvationer och långa serier på miniräknaren skulle göra oss ungefär lika mycket bättre läkare som föregående dags labb. Tills vi insåg att seminariet bara krävde obligatoriskt närvaro, inte rätt svar på några frågor. Och mitt eld upphör tog slut.

Vi kom till seminariet mycket förberedda. Förberedda på att ägna 90 minuter åt att undvika att tvingas fram till tavlan. Undvika att behöva förklara beräkningar och applicera formler. Och jag, förberedd att fortsätta min strid. Tittade ner i bänken, gömde mig i frenetiska anteckningar. Höll självklart inte eftersom jag är värdelös på att stirra ner i bänken och svamlade mig därmed igenom seminarielärarens påhopp. Svarade lite rätt, ganska mycket fel. Det gick utmärkt bra, att svara fel. Men insåg att jag gärna hade velat kunna svara rätt. Inte nödvändigtvis räkna fram den exakta osmolaliteten, men förklara. Insåg att det kanske var dags att gräva ner stridsyxan…

Man ska välja sina strider. Och jag har hela veckan utkämpat en ojämn strid. En strid jag inte kommer vinna. För syra bas är viktigt. Och syra bas kommer inte att försvinna. Man ska välja sina strider, och den här striden är det dags att välja bort. På måndag stoppar jag batterier i miniräknaren och tar fram det rutiga blocket. Motvilligt men frivilligt gräver jag ner stridsyxan.

Rewind

Det hände något i måndags. Någon kom åt rewind-knappen.

Först är det det här med våren. Våren som nästan nästan kom i helgen. Våren som inte längre är. Även om Aftonbladet på dagens löpsedel hävdar att den är här, så är den det inte. Helgens härliga slaskande, helgens hop om vår, har bytts mott drösvis med minusgrader och snö, denna aldrig sinande mängd snö. Någon tryckte på rewind.

Samma sak i skolan. Det har varit några riktigt bra veckor, där vi fått lära oss hur saker verkligen fungerar, med praktiska applicerbara labbar där vi fått leka doktor. Ända sedan jul har det varit riktigt intressant och riktigt relevant. Men även där hände i måndags något. I måndags kom någon även här åt rewind-knappen. Och vi kastades tillbaka till termin 1 med full kraft.

Syra-bas. Plötsligt, avlösande den spännande cirkulationen, nästan utan förvarning. Tavlan fylldes med strukturformler, siffror och räkneexempel, och det ångestladdade uttrycket ”som ni säkert minns från gymnasiekemin…” började dyka upp igen. Och våtlabb, med de sunkiga rockarna, stora glassögonen och mängder av provrör att pipettera med fel ämnen i fel koncentrationer. Labb som nu var frivillig men ”ytterst central för inlärningen”. Labb som åt upp en hel eftermiddag, med enbart fördjupad insikt i hur tråkigt det är med våtlabb som resultat. Och mängder av sidor vi aldrig hinner läsa, till stöd för mängder av seminarieuppgifter vi aldrig hinner göra. Det är helt enkelt termin 1 igen. Rewind

Ingen vårsol. Inga vårkläder. Ingen vårförälskelse. Och så syra bas på det!

Någon tryckte på rewind, utan att fråga. Så gör man inte. Så ge hit kontrollen! Släpp rewind-knappen och tryck på fast forward!

Vill ha

Jag var redo för att det skulle bli ganska jobbigt att gå från en tillvaro med lön, en bra lön, till en icke existerande. Men det har gått oerhört bra. Nästan hela tiden har det gått nästan smärtfritt. Med hjälp av en del medvetna omvägar, undvikande de trevligaste restaurangerna och butikerna där allt kostar lite för mycket. Och framför allt på grund av allt det som helt saknar prislapp som har ersatt. Nästan alla dagar är det nästan inte jobbigt alls. Nästan alla dagar.

Idag skulle jag hem, bara hem, men hamnade på något sätt på stan. Det var de dyngsura fötterna som ropade stövlar, och utan att veta hur befann jag mig plötsligt på NK. Ett av ställena omvägar egentligen ska tas runt. Men nu var jag där, liksom vårkläderna. I klara starka färger som skrek “ta på mig”. Och jag ville skrika tillbaka “Såklart”. Men det gjorde jag inte. Jag vågade knappt röra, absolut inte prova, av rädsla att de skulle sitta perfekt. Trots det sitter de nu på näthinnan, hängande på sina galgar. Och skor, sneakers jag inte så mycket behöver som ville ha. Sneakers jag inte vågade se om de fanns inne i rätt storlek. Eller dra på, för de kunde ju vara fantastiskt sköna, fantastiskt rätt. “Vill ha vill ha vill ha” skrek det inombords. Och sved till lite, när jag gick ut. Utan kassar.

Nästan alla dagar går det väldigt bra. Det här med att inte ha en lön. Nästan alla dagar gör det nästan inget alls. Men idag var inte en sån dag.