Nästan hela tiden...

Det har varit tyst här några dagar. Skyller på det jag skyller det mesta på just nu. Intermediärmetabolismen. Och gråheten.

Mitt liv ÄR just nu intermediärmetabolismen. Inte så att jag pluggar varje vaken timme. Det går inte, efter en intensiv dag med föreläsningar, seminarium, instuderingsfrågor, egen läsning, är det stopp. Men jag är omgiven av den ändå. När benen värker på ett boxningspass tänker jag ”puryvat som blir laktat för att gå in i Cori-cykeln och bli glukos igen”. Funderar på vad enzymet hette. Och äpplet jag nu äter- fruktos, snabb metabolism som inte är insulinberoende, in i glykolysen via glyceraldehyd-3-fosfat. De där glasen vin ute i fredags, tänkte tanken, där i baren. Alkoholmetabolismen. Och så håller det på. Omgiven. Väldigt bokstavligen. Och det känns nästan som om man pluggar. Nästan hela tiden.

Även praktiskt har vår kursadministration gett oss alla möjligheter att omge oss med den. Intermediärmetabolismen. Tillsammans med labbkompendier och lärandemål vi fick upptryckta fick vi även en plansch över de grundläggande kemiska formlerna som ska memoreras, så som de hänger ihop. Utan enzymer. Utan kofaktorer. Utan reglerande hormon. Det blir ändå en stor plansch. Med mycket liten font. Den smälter väl in, i det allmänna grå. Aningens oklart om vi fick bilden i planschformat eftersom samma bild upptryckt på en A4 helt enkelt inte går att läsa utan förstoringsglas, eller om syftet var att sätta upp den på väggen hemma. Vi skrattade åt det initialt. Drev med det absurda i att sätta upp en plansch på intermediärmetabolismen på väggen. Nu sitter den på den tomma väggen jag har framför datorn. Så att jag varje gång jag slösurfar kan snegla upp. Efter 3-keto-6 fosfoglukonat kommer ribulos-5-fosfat. Just det. Så det känns nästan som om man pluggar. Nästan hel tiden.

Hade det varit jobb som varit nästan hela tiden, vilket det i perioder har varit, hade jag varit arg. Arg på att värdefulla timmar stals från mig. Urlakad. Av energi som gick till saker som inte innehöll lust. Mentalt sliten. Nu är jag trött. I hjärna. Ibland nästan fysiskt. Men inte urlakad. Inte arg. Utöver någon gång, på mängden detaljer. Kanske är det därför man på jobbet pratade om ”work-life”-balance som måttet på huruvida arbetsbördan var rimlig. Balans mellan arbete och liv. Ett tydligt tecken på att arbete och liv var olika saker. Nu är det inte det. Jag har enormt mycket plugg, men även mycket liv. De är inte längre olika saker. Timmar stjäls inte längre från mig, de ger. Det känns som om jag pluggar nästan hela tiden, på ett eller annat sätt. Men det känns även att jag lever. I alla fall nästan hela tiden…