onsdag 29 maj 2013

Dan för dan...



Det är stökigt. Väldigt. På alla ställen man kan sitta har jag suttit. Tills det blir för fullt av oorganiserade anteckningar, kladdpapper och godispapper. Då flyttar jag till nästa ställe där man kan sitta. Och fyller det på samma sätt. När alla ställen är avverkade återvänder jag till första stället, föser ihop det värsta kaoset i ett hörn och fortsätter samma cirkel.

Allt blir intressant. Och jag menar då allt som inte är plugg. Det är inte intressant alls. Och jag menar verkligen ALLT. ”Vi i Vasastan”. Så orimligt spännande. Morgonens spam-mail från Groupon. Jo, men självklart ska jag granska varje erbjudande. Det där albumet den där avlägsna klasskompisen från lågstadiet la upp från sin Londonresa med människor jag inte känner. Självklart måste jag kolla på alla bilder. Och läsa alla kommentarer. Japp, intressant. Väldigt intressant.

Mat är gott. All mat nästan. Hela tiden faktiskt. Och den måste förberedas ganska länge. Frukt måste kanske bli fruktsallad. Smörgåsar måste ha gurka på sig. Som om den inte finns kanske faktiskt måste köpas. Liksom glassen som kanske inte fanns av rätt smak. Och kokosprickarna är slut bland smågodiset. Går ju faktiskt inte alls. En promenad till affären är väldigt motiverad. Även om det är för dagen en till. Eller till och med en tredje.

Och blogginlägg… Ja, de kan man skriva helt utan att det finns något att skriva om. Ja, så är det.

Har jag sagt att det är tenta imorgon…?

tisdag 28 maj 2013

Bättre sent än aldrig


”Skriv kort och koncist, ingen orkar läsa en uppsats” sa C på frågestunden häromdagen. Om svaren på tentan i övermorgon. C som jag haft mina duster med hela terminen. Som fått mig att ilsket traggla kärl jag glömt dagen därpå. Som slängt ur sig påståenden om läkaryrket som fått mig att koka inombords. Som fått mig att svära över den här terminen ganska många gånger. Och jag suckade inombords över det han sa nu med, eftersom det är uppsatserna jag är bra på. Och just i det här fallet, där det korta och koncisa betyder namnet på ett ben eller ett kärl, det jag är allra sämst på. Suckade, fast jag visste att just i det här fallet hade han ju rätt…

”Utöver där ni inte riktigt kan. Skriv där lite extra, så kanske ni får med något som är rätt…”. Med glimten i ögat sa han det, men ändå. Oväntat, som om Dr C läst mina tankar, våra tankar, och bestämde sig för att säga det själv istället. Och tyckte visst om Dr C en aning där och då, trots att han kommer ställa omöjliga frågor på för mig okända bukstrukturer på muntan om en vecka. Liksom när han beskrev det praktiska provet som ”En lekstuga där ni får leka doktor”. Som inget att oroa sig för alls. Som något vi kommer klara. ”Fokusera på patienten, hur mår patienten, det är det viktiga”. Vänta nu? Här tycker vi plötsligt lika. Inget om anatomin. Inget om egennamn på kirurgiska tekniker. Utan om patienten. Och jag tyckte om honom lite mer.

Sista dagen på terminen inser jag att han faktiskt är ganska bra, Dr C. Och medger vad jag insett rätt länge, att han är rätt rolig. Att inser han bryr sig om patienter OCH anatomin, även om han varit ganska mycket tydligare med det senare under terminen. Och att han bryr sig om oss. Att han faktiskt, helt genuint, vill vårt allra bästa. Även om det inte alltid som om han tryckt upp oss mot väggen och velat veta bukens hela kärlträd av omtanke. Så är det nog faktiskt så det har varit.  

Så sista dagen på terminen slutar jag vara lite lätt kroniskt arg på Dr C. Jaha. Bättre sent än aldrig, kanske.

torsdag 23 maj 2013

Om fördomar på skam


Hade ganska mycket fördomar om kirurgen. Om kirurger. Fördomar som jag omgetts av under hela utbildningen. Fördomar jag under terminen till ganska stor del fått uppfyllda. Av alla kategorier jag haft mest fördomar om, så vinner ortopederna. Snickarna, som talar om patienter som kroppsdelar istället för namn, och bara möter blick i något extremt undantagsfall. Ortopederna som inte ens kan stava ordet känsla, och som egentligen bara är glada när de håller i en riktigt stor borr. Hos de har jag placering terminens sista två veckor. Jag hade stålsatt mig, för att överleva.

Doktor W, överläkaren vi hade för oss själva hela första dagen, var lite hård första tre minuterna. Sa att veckorna skulle bli intensiva. Att det var mycket att läsa. Och gav oss sen ett tjockt kompendium med en massa innehåll. En massa bra innehåll. Och gick sen igenom veckornas digra schema. I förväg genomtänkta veckor, med intressant och användbart innehåll. Genomtänkt på ett till synes omtänksamt sätt. Och hon skrattade mycket. Berömde oss på statusövningarna, även när vi gjorde fel. Och mötte blick nästan hela tiden. Och det var svårt att tro att hon var ortoped.

Operationssystern, den manliga, som jobbat där sedan 1974, tog hand om oss. Välkomnade oss. Visade runt, berättade anekdoter och la flera minuter på att beskriva konstverken i taket. ”Om ni vid någon operation känner i magen att det här känns inte bra, så måste ni säga till”. Känner? Hos ortopeden bryr de sig plötsligt, först av alla på hela terminen, om hur vi känner. Förvirrande. Och det var svårt att tro att det var på ortopedens operationsalar vi var.

Går med Dr A. Eller springer, för hon springer, med det tunna blonda håret uppdraget i världens minsta tofs. Ställer frågor, massor, men blir varken upprörd eller förvånad när jag inte kan svaren. Berättar och säger sen "Nu kan du". Skrattar hela tiden trots att vi aldrig är nära en borr. Och pratar om patienterna med en väldig värme. Och med dem. Inte med deras lårben. Ger mig läxor, som hon förhör, strängt men hjärtligt. ”Gissa inte, ta reda på” säger hon när jag försöker chansa på svaren. Och det gör jag, och lär mig mer än någonsin. Sen låter hon mig ronda helt själv, och jag märker att jag kan en hel massa saker jag inte trodde jag kunde. För att hon låter mig kunna.

Plötsligt var alla fördomar ställda på ända, och den förväntat värsta placeringen blir den bästa. Där jag lär mig mest. Presterar bäst. Trivs bäst. Och jag börjar nästan fundera på att bli ortoped även fast jag varken gillar sågar eller borrar eller ens operationer. Tills jag hämtas ner på jorden av Dr G. Dr G som fördomarna sannolikt mappats efter. Som jag opererar med timmarna efter lunch, fast ingen lunch hunnit ätas. Som använder två ord, ”Mmm” och ”Fan”. Både frekvent, till både sköterskor och mig. De agerar obemärkta och skakar det av sig, och en bit in i operationen gör jag samma sak. Men det är inte trevligt. Och jag lär mig nästan inget. Och lyckas knappt klippa trådar på ett hyfsat bra sätt. Och vill inte alls bli ortoped.

Och inser väl den lite trista men samtidigt ganska logiska sanningen, att ortopeder är människor som alla andra. En del är trevliga, en del är det inte. Och att fördomarna stämmer på vissa, precis som alla fördomar. Och inte stämmer alls på andra. Mer spännande än så blir det inte. 

Men nästa gång de värsta ortopedfördomarna kommer fram kan jag i alla fall, om än inte omkullkasta dem, i alla fall säga att det finns undantag. Till och med ganska många. 

torsdag 16 maj 2013

I väntan på...


Två veckor. Det är vad som är kvar. Till tentan, den stora kirurgitentan. Det är enormt lite tid. Och jag har svårt att begripa att terminen nästan är slut. Jag har fortfarande lust att säga att jag just börjat kirurgterminen när jag irrar in i operationssalen och för okänd gång i ordningen glömt hur jag snurrar på mig operationsrocken. Fast den nästan är slut. Lust att säga att jag inte läst det momentet än, när något anestesiologiskt, eller detaljerat bukkirurgiskt eller urologiskt dyker upp. Fast jag har ju nu snart läst alla. Det är så mycket jag inte kan som jag snart måste kunna. Och de två veckorna som återstår är fullstoppade, inte av timmar på bibliotek, utan av ortopedronder, Göteborgsvarv, seminarium och vårfester. Jag vet knappt hur jag ska hinna med livet. Och ovanpå det en tenta. En tenta på saker det känns som om jag bara precis börjat lära mig.

Önskar jag kunde säga att jag tar det med ro. Det gör jag inte. Önskar jag kunde säga att stressen gör mig diciplinerad och effektiv. Det gör den inte. Jag befinner mig i det okonstruktiva tillståndet med ganska mycket stress, och väldigt lite fokus. Och skriver därmed lätt frustrerade blogginlägg i solen på balkongen, med ortopediboken vilandes under datorn. I väntan på effektiviteten. Eller lugnet. Eller tentan. Det som nu kommer först…

torsdag 9 maj 2013

Om vad eller vem


Tillbaka bland bukarna. Går med Dr H. Fantastiska Dr H. Som är glad nästan hela tiden. Och inte är stressad fast det är stressigt. Som driver lite med patienterna, lite mer med oss, ST-läkaren och mig, och allra mest med sig själv. Som kan massor men välvilligt inser att det är en massa hon inte vet, och även en hel del som det är ok att inte kunna. Som inte stressar men hinner allt. Hinner prata med patienterna, skämta med dem, förklara och lyssna. Som till och med hinner sitta brevid dem och vara tyst, just i stunden då det är vad som behövs. Som vid första lediga stunden tar fram papper och penna och ritar upp de lika kolonresektionerna åt mig. Eller andra. Första dricker vi kaffe. Och förklarar allt pedagogiskt. ”Sen ska vi se om vi inte kan få dig att gilla kirurgi”. Eftersom jag redan första timmen på direkt fråga sagt att det är något jag inte gör. Gillar kirurgi. Men om någon kan är det hon, och efter att ha skrattat mig igenom två dagar tycker jag nästan om den. Kirurgin.

Går med Dr J. Dr J, som med håret på ända och blixtsnabb tunga kan precis allt.  Varje verkningsmekanism, varje dosering, varje vinkel på varje snitt. Men som ödmjukt säger att det finns så mycket mer att kunna. ”Det här behöver du inte kunna”, poängterar han dock också, ofta, när han hållit en miniföreläsning om något intressant och relevant, en av många. Och fyllt på med en anekdot. Som gör att jag minns. Och vill höra fler. Och som har koll på våra lärandemål och faktiskt berättar saker som är kopplade till dem. Som han vill att jag ska lära mig. Inte förväntar sig att jag redan kan. Och sterilklädda över en kaffe utanför OP-salen berättar han att kirurgi kändes svårt, svårast. Att han var van att analysera och resonera, och var bra på det, men att han blev skräckslagen när han förväntades göra något med händerna. Dr J, han som kan allt, sa vad jag varje dag tänker. Och en halvtimme senare sydde jag ett helt operationssår intrakutant utan att darra. Och tänkte att jag kanske och kan lära mig kunna. Kunna, med skalpell i handen. Och tyckte i den stunden nästan om det. Opererandet.

Och inser att det jag tycker om eller inte tycker om ganska ofta inte är något utan någon. Att jag inte tyckte om kirurgi utan tyckte om Dr H. Tyckte om vad Dr H gjorde kirurgin till. Och att jag inte tyckte om att operera utan att jag tyckte om att operera med Dr J sneglandes över axeln. Och inser att den vetskapen inte gör mig mycket klokare gällande vad jag ska göra med mitt liv. Men att den får mig att inse att jag så gott det bara går ska lägga ganska mycket fokus på att hitta rätt personer att göra det där något med. 

söndag 5 maj 2013

Välkommen


Irrar in i recptionen, med cykelhjälmen under armen. Har cyklat långt och fort och känner mig oförskämt frisk i förortsvårdcentralens väntrum. Det tycker nog sjuksköterskan som vinkar på mig från längre bort i korridoren. ”Är du T-8-studenten? Vad roligt att ha dig här! Välkommen”. Och hon ler så stort att jag oroar mig för att käken ska hoppa ur led, men hon ler på riktigt och käken sitter kvar, och hon visar mig runt mellan labb och fikarum och läkarrum och andra rum. Och alla vi möter hälsar lika glatt och jag börjar undra om de blandat något i morgonkaffet. Och undrar var jag kan få tag på det. Och hälla i andras morgonkaffe.

Läkaren som är min handledare, och även verksamhetschef, ler inte riktigt lika stort men är lika trevlig. Och jag får eget rum och egen tidbok. ”Men vi börjar med fika”. Och det gör vi, och där finns det skorpor och fruktskål. ”Ska man ta med egen mjölk eller kan jag ta..?”. Han skrattar och öppnar kylen. Ta frukt också om du vill.

Och jag får ta patienter, själv. Prata, lyssna, undersöka, prata mer. Gamla ryggar, små fotleder, ganska friska och på riktigt sjuka. Informera, lugna, trösta, skratta. Prata höftled på engelska, önska jag kunde prata hemorrojder på farsi. Och de kallar mig doktorn, nästan alla, trots att jag har ”Med Kand”- skylten väl synlig. Och lär mig helt utan att tänka på det massor, medan dagen rusar förbi. ”Välkommen tillbaka imorgon”. Det gigantiska leendet är det sista jag ser innan jag spänner på mig hjälmen. Och jag känner mig just det. Den ovanliga men alldeles oerhört efterlängtade känslan. Av att vara på riktigt välkommen.