söndag 27 maj 2012

Om blå himmelsdagar och plugg som inte blir



Sommaren. Den kom, plötsligt och bestämt. Blå himmelsdag följs av nästa blå himmelsdag, och utsikten från sjukhusfönstret är vackrare än någonsin. Vi äter långa luncher liggandes i gräset, intoxar på glass och sticker ut huvudet på varje vädringsblakong för att inandas syrendoften som ligger tjock i luften. Får inte nog av den.


Rackarbackens uteservering är sprängfylld redan före elva. Och ingen vill egentligen vara inne. Dr K öppnar fönstret öppnar fönstret och leder vägen ut på akutens tak, där vi sedan sitter i en liten rörig hög i två timmar och diskuterar chock i solgasset. “Har ni sommarlov snart” frågar hon. Och vi svarar ja med en röst, och känner att det just i den stunden är mycket bättre att vara kandis än att vara specialistläkare.


“Så, nu får ni gå ut i solen” är varje seminarieledares avslutning, trots att vi inte alls är på väg ut i någon sol, utan har sex timmar simulatorövning, seminarium och bronkoskopidemonstration kvar av dagen. Men i år har vi inget preklin att plugga till, något vi tar upp så ofta vi kan på våra långa luncher i solen, och njuter av intensivt. Och kvällarna är ljumma och ljusa och har många timmar kvar när vi byter scrubs mot sommarklänning och går ut mot lediga kvällar.


För kvällarna är lediga. Tentan, som Dr J på introdagen döpte om till “Det lilla förhöret” har sjunkit långt bak i allas medvetande, liksom mitt. För vi lär oss mycket men pluggar inget och motiverar det med någon vag antydan från Dr J om att “Det verkar vara ganska svårt att köra på en här kursen…”. Och med att vi faktiskt lär oss oerhört mycket under dagarna, som trots luncher i gräset är långa och intensiva. Och kanske mest med sommaren, den som kom plötsligt och bestämt och gjorde det fysiskt omöjligt att stanna inomhus när det finns en gräsmatta, mjukglass och löparspår längs glittrande vatten. Kanske mest med sommaren, som även tycks ha gjort det omöjligt att ens bära med sig den nötta ringpärmen om akut internmedicin, eftersom väskan är full av vattenflaskor och handdukar och solkräm. Och kanske mest med att sommaren tydligt signallerar att vi gärna lär oss mer men har pluggat klart för i år.


Så jag hoppas “det lilla förhöret” på torsdag är just det. Hoppas att vi lär oss så mycket som jag tror på våra takdiskussioner i solgass och våra lekar med SimMan. Och går nu, i den förhoppningen, ut till nästa solskensaktivitet. Och lämnar åter den nötta ringpärmen hemma…

torsdag 24 maj 2012

Om de viktiga lekarna


Han andas, fast rosslande, liggandes på britsen. Hans puls är hög, men min just nu känns högre. ABCDE, tänker högt, till de andra i rummet. Han pratar så luftvägarna är fria. Andingsfrekvens? Saturation? Blodtryck? Dubbla infarter, EKG på plats. Saker sker runtom mig, alla arbetar snabbt och metodiskt. Med snabb puls. Vi diskuterar medan han rosslar vidare. Ringer-acetat in i en arm, syrgasmask på. Kol-exacerbation kanske? Eller sviktar hjärtat? Det löpande bandet stannar av, ramsan vi följt metodiskt är slut, alla prover tagna och det mest akuta är gjort, och vi måste tänka. Ställa någon slags diagnos. Initial i alla fall, för att kunna behandla. Tänka snabbt, medan hans puls stiger. Och våra egna. Svar kommer in, på blodgas, på CRP. Vi blir sakta lite klokare, tänker medan vi bevakar alla siffror som rör sig på maskiner. Combivent? Eller mer andningshjälp direkt? Och stesolid, kan vi ge det, för att lugna? Vi slår i böcker, fast vi tror vi vet. För att tro inte räcker. Ögat på blodtrycket, hela tiden, och saturationen. Tänker, lyssnar, pratar, känner, sticker. Är ganska mycket läkare. 


Han får sin combivent. Och steroid. Och antibiotika. Och BIPAP. Och pulsen sjunker sakta. Hans, och vår. Det gick bra. Han överlevde, SimMan. Vår patient i mjukplast. Leken är över. Den, jämfört med att läsa behandlingsprogram, väldigt verkliga.


Redskapet är stort, overkligt stort, där det vilar i min hand. Overkligt stort för att vara på väg in i en hals. Men det är dit det ska, laryngoskopet, och jag greppar haken med fast tag, säkrar fri luftväg och följer längs gombågen. Ser epiglottis, pressar upp, eller säger man ner, ser stämbanden med nöd och näppe, men använder all min kraft. Får tuben i vänsterhanden och för den sakta ner, in. Med skakig hand. Det går inte fort men det blir rätt. Slangen är inne. 


Han är intuberad. Av mig. På helt egen hand. Han, eller kanske det, vårt slitna övningshuvud i hårdplast. Som inte ska kopplas till respirator, utan ska intiuberas igen. Och igen, och igen. Men för mig är övningen över. Den, jämfört med film på youtube, väldigt verkliga.     


Vi leker oss igenom dagarna. Världens mest användbara lekar. På världens bästa kurs. Dagarna rusar förbi, och vi lär oss mer än vi någonsin gjort. På Dr Js genomgångar efter leken. På Dr Ms pedagogiska förklaringar och demonstrationer av handgrepp. Men allra mest lär på oss av adrenalinpåslagen. På att få komma närmare verkligt än någonsin förr. Närmare verkligt ansvar för det allra största. För någons livs. 


Och jag inser att nästa gång jag intuberar är det inte på ett huvud i hårdplast. Det både lockar och skrämmer. Jag förstår att en dag blir sympaticuspåslaget större. När patienten inte är i mjukplast. Eller är en kursare som simulerar epilepsikramper. När Dr J inte står en bit bort.  Inser att den dagen inte är imorgon, men inte heller är särskilt långt bort. Och det både lockar och skrämmer. För vi är så långt från redo. Samtidigt så mycket närmare än alldeles nyss. För varje dag, skrämmande nog lite närmare att behöva. Men för varje av just dessa dagar, faktiskt lite mer redo. För att ta ansvar för det mest skrämmande. För någon annans liv. Och någonstans där hisnar det åter lite...



tisdag 15 maj 2012

Tre veckor hemma


“Glad sommar”. Titeln på mailet dr J skickade ut i onsdags kväll, efter avslutad medicinkurs. “Vila upp per ordentligt under sommaren” fortsatte det. Och det var precis vad vi kände för. Att ha en glad sommar. Här och nu. Att vila upp oss ordentligt, med början där och då. Inför tre veckor av fortsatt kurs fanns måttlig enthusiasm. Trots att den var självvald. Trots att jag fick den jag helst ville. Den som flest helst ville. Trots det. Ljummen enthusiasm, minst sagt, och mest längtan efter sommarlov.


Så det var utan sprudlande risk jag cyklade till SÖS igår morse. SÖS, trots allt. Den välbekanta fasaden gjorde tramptagen uppför backen lite lättare. Och himlen var blå, som alltid. Mötte upp A i den välkända kanelbulledoftande entren, släntrade in i den hemtama föreläsningssalen, möttes av samma amanuenser som på medicinkursen. Allt var hemtamt och trevligt, och stegen blev lite lättare. Och jag insåg hur mycket jag saknat SÖS.


Dr J började prata. Om kursen, om schemat, om föreläsningarna. Och strösslade med adjektiv som ”trevligt” och ”roligt”. Hade raskt döpt om tentan till ”det lilla förhöret” och diagnostiska provet till ”en rolig övning”. ”På fredag är ni lediga för inläsning. Och då litar jag på att ni sitter hela dagen”. Och vi valde att tolka hans leende som tecken på ironi, och utbytte bara lätt oroliga blickar när han sa ”den här kan ni ju redan”, syftandes på vårt hårt tummade ”Akut medicin”-bok med samtliga vårdprogram. Men lugnades snart av att se våra duktiga och erfarna amanuenser utbyta lika förvirrade blickar, och glömde det snart när även simulatorövningarna blev ”roliga” och seminarierna ”trevliga”.


Sen la Dr J upp handritad overheadkarta över lokalerna, som vi fortfarande inte hittar i men åtminstone går vilse i med större vana, innan kaffe och mackor serverades. Och Dr J beklagade att de inte kunde bjuda på kaffe varje dag, och att det inte bjöds tårta till, och vi var mest bara glada av att vara hemma. Hemma på SÖS.


”Det känns redan bättre” sa A när vi satte oss igen efter kafferasten, och matades med intoxprover, innan det var dags för lunch. Och Rackarbacken bjöd på bekanta ansikten, nickar, hejanden. Klappar på axeln. ”Vad läser ni nu”?. ”Du kommer väl tillbaka till SÖS för kirurgterminen?”. Och jag längtade till den vita pyamasen, som snart blir blå. Och hoppades än mer att den får bli blå just här. Att det ska få fortsätta vara hemma på SÖS.


Och innan vi satte oss ner efter lunch för att matas med akut blödning och chock, viskade jag till A att nu känns det inte bara bättre, nu känns det bra. Och bra kändes det hela eftermiddagen. Bra känns det att gå dit imorgon igen. Bra känns det just idag att det är tre veckor kvar till sommarlovet. Tre veckor med simulatorer och akutmarkörer. Tre veckor till med välbekanta ansikten och nya patienter. Tre veckor till i vit landstingspyamas, tre veckor till, hemma på SÖS.  

torsdag 10 maj 2012

Om att inte oro sig för OSCE


Från 100 till 0. Allt till inget. På ingen tid går jag från att borsta tänderna medan jag borstar håret och funderar på antibiotikaval vid neutropen feber, till att ligga en timme på sängen och kolla på videos på youtube. Går från att prata i telefon samtidigt som jag cyklar och balanserar matkassar på styret och oroar mig lite för OSCE, till att…fortfarande prata i telefon samtidigt som jag cyklar och balanserar matskassar på styret, men inte längre oroa mig för OSCE.


För OSCE är klart, liksom infektionstentan. Men jag kunde slutat oroa mig för OSCE redan då. Redan första gången jag horde talas om OSCE kunde jag ha slutat oroa mig för det. Så alla ni som har OSCE framför er, och som en dag tänkt börja oroa er för det. Gör det inte!


Jag oroade mig inte ett dugg för OSCE. Först. Var ganska fokuserad på infektionstentan som var dagen innan, och såg det mer som en ganska rolig grej. Gå mellan stationer och agera doktor inför olika patienter och läkare. Spela lite teater. Få testa vad man egentligen kan, på riktigt. Blåsljuden, de jag aldrig hör, jo, de oroade lite, med det övriga inte. Först.


Men jag oroade mig för OSCE sen. Sen, när infektionstentan var avklarad, för mig och framförallt för alla andra. För alla andra, som nu fyllde den gemensamma sidan på facebook med telefonkatalogtjocka sammanfattningar av hela teorimomentet. Som spred länkar till bloggar som fick det hela att kännas väldigt allvarligt och dramatiskt. Som hört rykten om att ovanliga och osannolika diagnoser skulle dyka upp. Som sammantaget jagade upp- alla andra, och mig.


Så jag gick dit den där morgonen, och oroade mig faktiskt lite för OSCE. Helt i onödan. För allt var som vanligt vänligt och lite lagom virrigt. Och fina amanuensen L stack ut huvudet genom första dörren och sa innan jag hunnit öppna munnen till ett hej, “Du kommer klara det här utmärkt”. Och Dr J i andra rummet sa redan när jag gick in “Det här är svårt, det gör inget om du svarar fel”.


Jag förstår självklart att det hade gjort något om jag bara svarat fel. Men insåg snabbt att man fick väldigt mycket hjälp att i slutänden svara ganska rätt. Och insåg ganska snart att OSCE inte varit något att oroa sig för. Att det inte gjorde något att jag inte läst igenom den telefonbokstjocka sammanfattningen. Att ovanliga osannolika diagnoser inte skulle dyka upp. Att jag, att vi alla, faktiskt kan en hel del. Och, att jag ibland faktiskt till och med hör blåsljud. 

måndag 7 maj 2012

Kommer på mig själv...

Kommer på mig själv med att greppa en penna och stryka under det jag läser i den ytterst ovetenskapliga tidning jag plockat upp för ett ögonblick.  Inte för att det var något extraordinärt intressant. Inte för att jag egentligen tänkt läsa tidningen igen. Mest bara för att det var lite av essensen i det de ville säga. i den relativt meningslösa artikeln jag råkade läsa i den totalt ovetenskapliga tidningen. Och jag insåg att jag läst för mycket kurslitteratur...


Kommer på mig själv med att, när diagrammet över antibiotika som jag läser råkat ha skrivits ut med extremt liten font, föra tummen och pekfingret mot pappret och föra de ifrån varandra. Utan att något händer. Självklart utan att något händer. utom att jag själv blir lite förlägen i min ensamhet. För pappret är ingen touch screen. Och jag inser att jag lekt för mycket med telefonen, som distraktion från kurslitteraturen jag läst för mycket...



Och jag kommer på mig själv med att fundera på en massa totalt meningslösa saker som det här, när jag egentligen skulle plugga till morgondagens OSCE-prov, nu när infektionstentan sedan några timmar är över. För det inser jag att jag faktiskt inte gjort för mycket. Men istället funderar jag på annat jag inte gjort för mycket av på länge. Till exempel att sova länge på morgonen, och när jag vaknar ändå vända mig om och somna om igen. Eller läsa långa ovetenskapliga artiklar inte för att de är så intressanta, utan bara för att tiden finns. Eller sitta helt stilla framför TVn och titta på bara den, utan att göra en, eller vanligtvis två, saker samtidigt. Det kommer jag faktiskt aldrig på mig själv med att göra. Nu. 



Men snart är det sommar. Då ska jag sluta stryka under text i skönlitterära böcker. Och kanske eventuellt lära mig somna om på morgonen.

lördag 5 maj 2012

Balansgång


"Kvinna, 28, från Somalia, inkommer med feber och långdragen hosta"

Det är tyst i rummet. Det är nästan aldrig tyst i rummet. Doktor R väntar på svar, eller iallafall tankar och hypoteser. men ingen vill riktigt säga det vi har på tungan. Men så kommer det. "TB kanske". Tystnaden är bruten. "Varför det", fortsätter dr R. Symptomen nämns, men han vill ha mer. Tystnad igen. För ingen vill riktigt säga varför vi misstänkte det från början. Att det var för att hon inte är "Kvinna, 28, från Solna", utan från "Kvinna, 28, från Somalia". Så ingen säger vad de tror. För vi vill inte ha fördomar. 

Men så säger doktor R det som gör att vår tunghäfta släpper. Inte helt, men litegrann. "Tänk efter nu", säger han. Tänk epidemiologiskt. Och då plötsligt blev det ok att säga vad vi alla tänker. Det blev ok att misstänka att kvinnan från Somalia har tuberkulos. Utan att ses som fördomsfull. Det blev mer än ok. Det blev att "tänka epidimiologiskt". Det vi lär oss göra för att komma fram till vad det är mest sannolikt att patienten lider av. Utöver de rena symptomen. Inte istället för, absolut inte i stället för. Men utöver. 

"32-årig man inkommer till vårdcentralen tillsammans med sin manliga partner på grund av feber och svullen lymfkörtel"

Det är tyst i rummet. Igen. Men så säger någon det vi tänker. Primärinfektion i HIV. Det vi tänker på grund av feber och sänkt allmäntillstånd, och på grund av lymfkörteln. Men kanske mest på grund av att det inte var "Man inkommer till vårdcentral tillsammans med sin flickvän" utan "Man inkommer till vårdcentralen tillsammans med manlig partner". Epidemiologiskt, tänker vi. Och säger vad vi tänker.

"Varför det", kontrar doktor R. Samma någon säger något om riskgrupp och får medhåll. "Nja, vi pratar mer om riskbeteende, inte riskgrupp", fortsätter dr R. Och inser själva att en man i stabil relation sannolikt inte har ett sådant. Och det visar sig att den homosexuella mannen hade tularemi. Som han fått från myggor eller sorkspillning, helt oberoende av hans sexuella läggning. Och det känns åter som om vi haft fördomar. 

Det är en fin och viktig balansgång mellan epidemiologi och fördom. Att ledas rätt och förblindas. Vi lär oss gå den nu. Börjar lära oss. Tillsammans med antibiotikaval och protozoer. Det är roligt och viktigt och jag tänker att det kanske är infektionsläkare man ska bli.

tisdag 1 maj 2012

Vintern rasat




Och vi hoppade över våren och fick sommar direkt. Pluggar mindre än jag borde men ändå mer än jag vill. Ser mitt vackra söder förvandlar till en gigantisk picknick, och vadar bland sparkcyklar och barnvagnar. Till det allra bästa och för våren nyuuptäckta glasstället. Eller till nytorgets solvägg. Eller kanske till löpspåret runt årstaviken, där vitsipporna trängs med blåsipporna och havet speglat i blå himmel är så blått vatten blir. Det blir valborg och vi skippar elden men inte vårhimlen, och dricker vin på terass i sol som fortfarande är vårljum, i några minuter tills det blir kallt och vi går in och pratar länge om livet och verkligheten och drömmarna. Och utan sången har vintern rasat, och mycket med den. Oron för uppsatsen till exempel, som har ordnat sig och jag längtar lite till hösten, till flexibel tid och total frånvaro av närvarolappar som ska skrivas på och tider att passa. Men längtar allra mest till sommaren, vars semestrar redan ligger färdigbokade och väntar. Vars lediga tid ligger lockande obokad, med många dagar av total frihet. Och den är snart. Två tentor, en SVK och en tenta till. Piece of cake. Så känns det i alla fall en dag solen skiner. Och idag är en sån dag. En annan dag stressar jag upp mig. Men idag kisar jag mot solgasset och tycker att livet är rätt fint ändå