Lappkast

Jag brydde mig inte särskilt mycket om kläder när jag var liten. Jag tog på mig det mamma la fram i de allra flesta fall. Det fanns några plagg jag blev förälskad i och bara var tvungen att ha- ett par ljusblå manchesterbyxor i tvåan, likadana hängseljeans som ”Ebba” i Ebba och Didrik något år senare. Men i övrigt tog jag oftast på mig det mamma la fram.

Men det fanns två plagg som jag vägrade. Tofflor och benvärmare. Tofflor var något vuxna skulle tvinga på en när de ansåg det var kallt på golvet. Jag har alltid tyckt om kalla golv, vill helst gå barfota på dem. Tofflor var klumpiga, kvalmiga och oftast fula. Benvärmare var nästa sak. Jag förstod inte alls vitsen med att ha något stickigt och varmt nedhasat längs benen. Lyckligtvis var benvärmare inget som mamma propsade på, efter att jag blåvägrat att sätta på mig de rosa-aprikosrandiga som inhandlats någon gång i sjuårsåldern. Sedan dess har det varit så. Jag har ogillat tofflor och benvärmare. Oreflekterat men bensäkert. 

Nu har något hänt. Jag har köpt ett par benvärmare. Ett spontant infall, oklart riktigt hur det gick till. Och det visade sig vara ett lyckokast. För jag är såld!

Benvärmare är ett helt fantastiskt plagg! Jag har bott i mina stickade bruna i två veckors tid. Två kalla och blöta veckor. Två veckor jag cyklat till skolan dagligen, trotsigt iklädd tights, kjolar, sneakers.  Och benvärmare! För nu insett att man kan använda dem som långkalsonger, fast utanpå. Att det nedhasade kan hasas upp.  För att sen hasas ner när man kommit fram och de inte längre behövs. Att benvärmarna kan ha en funktion som kan vara att faktiskt värma benen. Benvärmare = värma ben. Kanske inte så klurigt egentligen. Om man tänker på det. Och inte bara trampar på i gamla hjulspår, med gamla övertygelser som barlast. 

Så imorgon cyklar jag till skolan med varma ben (men utan cykelväst), och funderar på vilka fler sanningar jag kan omkullkasta nu när jag är igång.