Det allra värsta

Barn ska inte dö. Så är det bara. Men ändå gör de det.

Hon ser ännu mindre ut när hon ligger på den stora sängen. Stilla, helt stilla. Väntar, kanske. Eller bara är. Vet hon? Hennes blick är helt klar och bråddjup, biter ordlöst tag i min. Hon är smärtfri sägs det. Men det är inte jag. Jag gör ont, djupt i hjärtat. Kan inte greppa att den blicken ska upphöra att finnas. Vill inte. 

För barn ska inte dö. Så har det alltid varit, men sen jag fick ett själv fick det en ny innebörd. Barn får verkligen verkligen inte dö. Det är något överjordiskt barbariskt över att förlora ett barn. Det inser jag, utan att ens ha varit nära att ha gjort det själv. Och ändå händer det. Ändå händer det, och som läkare ska vi på något sätt lära oss att, kanske inte acceptera, men hantera. Klara av att ha något slags professionellt förhållningssätt. Till att barn dör. Till det allra värsta.  

Vi sitter runt köksbordet. Han bjuder på kaffe. Hon ligger i rummet bredvid, alltid bredvid numera. De sover där också, hela familjen. För att vara nära. För att vara där när det är dags. Och så mycket som möjligt innan. Men nu, nu sitter han runt köksbordet med oss. Pratar sakligt, om vad som hänt, om vad som ska ske. I korta stunder tåras ögonen, men inte när vi pratar om döden. Döden är alltid närvarande, i varje rörelse, varje andetag. Ögonen tåras när vi pratar om livet, hennes liv. Det alldeles för korta. 

Vi lämnar. Åker därifrån. Tillbaka till vardagen. Till arbetsdagen. För att det är vad vi ska göra. Till jourrapporter och epikrisskrivning. Till medicinlistor och kaffepauser. Till livet där döden inte är ständigt närvarande. Livet där vardagen rusar på. Livet där barn inte dör. Lever på, som om livet inte var på väg att upphöra. Men bakom dörren vi stängt bakom oss är det vad som är på väg att hända. Och det måste vi finna oss i. Hantera. 

Dagen är slut. Arbetsdagen. Bakom min egen dörr väntar mitt eget yrväder. Mitt friska och ytterst levande barn. Kramar honom hårt. Och tårarna kommer. Gråter över livets orättvisa, över den enorma sorgen bakom dörren vi stängde, över det barbariskt hemska i att barn dör. Kramar och gråter. Just nu, professionellt eller inte, så hanterar jag det så.

Torsdagen jag inte längtat efter

Den har krupit närmare, sakta. Torsdagen då vardagen tar vid. Torsdagen då vår tid är slut. Torsdagen jag är kandis igen. Trots försök att blunda för den, är den nu här. För jag längtar inte tillbaka. Jag borde kanske göra det. Det ska man ju göra. Man ska älska sin tid hemma men mot slutet ska man känna sig klar. Längta tillbaka till arbetet. Till stimulans. Till att hinna dricka upp kaffekoppen. Till kollegor och vuxenliv. Till att inte ha fickor fulla med våtservetter och gummigiraffer. Till att slippa vara nedkräkt och nedsnorad. Men jag gör det inte. Inte alls.

Men så kom den, torsdagen jag inte längtat efter. På Huddinge, platsen jag inte saknat. Jag hade glömt att det alltid regnar på Huddinge, men blev påmind när jag parkerade cykeln. Irrade mig in i rutverkat av korridorer. Forskargatan blev Kirurggatan som blev Barngatan. Gråa korridorer som följdes av andra gråa korridorer. Spanade efter kända ansikten att slå följe med innan jag mindes att inga fanns. Innan jag mindes att mina klasskompisar inte är det längre. Hittade R64 och på avstånd var det sig likt. Men det var fel ansikten, när jag kom nära. Eller, så var det jag som var det jag som var fel. Oavsett, så uteblev kramarna. Fingrade på telefonen, ditt leende på skärmsläckaren. Och längtade bort från grå korridorer. Hem till dig.

Vet inte om jag mest inte vill gå från. Från dig, du lilla glädjespridare, som byggt bo i mitt hjärta. Som möter livet med det största leendet. Vill se dig upptäcka världen, varje minut. Eller om jag mest inte vill gå till. För ingen kaffekopp väntar. Inga kollegor. Knappt vuxenliv. Väntar gör knökfulla uppehållsrum med kladdiga mikrovågsugnar, och besticklådor utan bestick. Väntar gör fickor fulla med ”att lära inför tentan och livet”-lappar. Om man orkar skriva dem. Vilket jag borde. Men inte vet om jag gör. Väntar gör föreläsningar i stora salar, med dåligt skrivna powerpointpresentationer och utan ventilation. Ronder där jag ska vara men inte syns. Väntar gör närvarolappar och fikarum där jag är osynlig. Eller i vägen. Där jag är kandis, inte kollega. Och inte hittar mjölken till kaffet. Det, är i mina tankar, i mitt minne, i mina farhågor, det som väntar.

Men så dök D upp och jag fick den saknade kramen. Och kursledarna verkade alla vara den där sortens läkare man faktiskt vill ska träffa patienter. Och, som ville träffa oss. Vi fick information om kursen, på välbekant förvirrat sätt. Och så kraschade datorn. Dr L letade i evigheter efter information som skulle finnas under någon flik i Pingpong. Ping Pong som inte vi, än mindre lärarna, hittar i. D har kirurgjour samtidigt som vi skriver dugga nästan samtidigt som det är föreläsningar. Allt på olika sjukhus. ”Det kanske verkar lite rörigt” säger doktor L och ger upp med att förklara hur schemat skrivet i font 6 i excel ska läsas. Och så kraschade den igen, datorn. Allt började kännas lite mer som vanligt. Om än inte direkt efterlängtat, så i alla fall lite bekant. Kaoset, det familjära. Och på underligt sätt, kännas lite bättre.

Och föreläsningarna börjar. Barnets utveckling, och filmer på bebisar i alla åldrar avlöser varandra. Ett sting i hjärtat, vill vara hos dig. Nu. Får sms från din Pappa. Fotobevis. Ni har det bra. Så klart. Timmarna går och det är faktiskt intressant, och rätt trevligt. Och man får pannkakor efter maten i matsalen och det bjuds på kaffe. Cyklade sen hem. Snabbt. Hem till dig. Möttes av största leendet, av små händer som sökte sig upp i ansiktet, av blöta pussar med öppen mun. Du hade haft det bra, så klart. Och jag hade överlevt. Och det känns lite bättre.

Längtar fortfarande inte iväg på morgonen. Saknar fortfarande inte vardagen utan dig. Men igår var sista dagen på Huddinge. Och barnmedicin känns ändå ganska intressant. Och när jag cyklade hemåt syntes faktiskt lite blå himmel mellan de grå molnen. Jag längtar fortfarande inte till måndag. Men allt känns ändå för stunden lite lite bättre.

Första

De har haft dem nu, alla första. Första patientmötet med skylten “underläkare”. Första ronden som är på riktigt. Första ångestnatten då man inte sover. Då tankarna maler runt vad man gjort. Eller inte gjort. Första journalskrivningen som inte ska godkännas av någon annan. Av någon läkare. Första gången som man är den. Läkaren. Alla första. De har haft dem nu, nästan allihop.

Med viss avund ser jag dem, på andra sidan “första”. På andra sidan första sommaren som underläkare. Läkare inte bara på skylten. Viss avund och ganska mycket beundran. För med amningshjärna som ursäkt känns det svårt och skrämmande. Känns det som om jag har glömt allt. Som om antibiotikaval konkurrrats ut av “Prästens lilla kråka”. Känns det skrämmande att vara kvar på fel sida “första”.

Tänker att jag ska läsa på. Repetera. Ett kapitel i medicinboken i veckan. Det kan inte vara så svårt. Men varje gång jag tar upp boken finns du där. Med dina första. Första gången tittut är roligt. Första gången du sitter. Första gången du vänder dig. Första gången du gör just det där specifika ljudet. Eller andra. Eller tredje. Faktiskt alla gånger du gör det konkurrerar det ut medicinboken. Som blir liggande, orörd, oläst.

Så jag kapitulerar inför det. Inför dig. Mina första kommer. Och ångesten som hör till. Nu, nu är det dina första som gäller.

Elva veckor

Försöker få till en träff med N. Den där träffen som skulle skett den där regniga fredagsmorgonen för elva veckor sen när du bestämde dig för att komma. Vi smsar. ”I New York just nu, sen London nästa vecka. Sen kanske Shanghai veckan efter. Men sen måste vi verkligen ses…”. Ett sting av längtan. Av avund nästan. Resenerven vaknar till liv. New York ropar, kallar. Löprundan längs med floden i morgonsolen. Londonlängtan. Sena kvällar på levande gator. Kontrasten slår mig i ansiktet, stor vanligtvis, nu enorm.

Hinner duscha om jag har tur. Byter T-shirt för att man ska, trots att du kräkts ner den tio minuter senare. Liksom håret, det nytvättade. Men det spelar mindre roll, för den enda som ser är de andra med lika nedkräkta tröjor. Och dagens beslut handlar om vilken runda runt Kungsholmen vi ska gå. Och om du ska ha den röda sparkdräkten med rosa ränder, eller den med taxarna på. Och hjärnan används till att komma ihåg om du har fått dina D-droppar eller inte. Och vilket bröst du ammade sist. Och knappt till det tycks den räcka, för det senare lyckas jag sällan med.

Svarar N. Att hon ska njuta åt mig. Att vi ses sen. Att hon får berätta allt. Lägger ner telefonen och vänder mig mot dig, som ligger bredvid mig på sängen och leker med din händer, som du precis börjat upptäcka. Du ser rakt på mig och avfyrar ett leende. Med hela ansiktet ler du. Och jag smälter. Faller handlöst för dig. Igen. För jag vet inte vilken gång i ordningen. Och jag glömmer London och New York. Förlåter nedkräkta tröjor och amningshjärna. Glömmer och förlåter allt och smälter inför ditt leende. Inför dig. 

Jag har saknat det förr. Resorna. Intrycken. Mötena. Intensiteten. Kickarna. Jag kommer säkert sakna det igen. Men nu, just nu kan inga resor, inga möten, inga kickar i världen mäta sig med ditt elvaveckorsleende.  

Om kärlekens baksida

Har du förändrats av att få barn? Jag har fått frågan några gånger, och lockas att svara nej, inte alls. Jag är fortfarande jag. Skrattar åt samma saker, gär det mesta jag gjorde innan, pratar om en väldig massa annat än blöjeksem och sömnrutiner. Lockas att svara nej, inte alls. Men vet att det är fel.

Sveriges korrespondent Nils Horner dör. Brutalt nerskjuten i Kabul. De rapporterar om det hela dagen på radio. Och jag gråter. Floder första gången. Sen varje gång det nämns. Vilket det gör nästan hela tiden. Jag kände inte Nils. Men han var en levande människa som dog. Det får inte hända. Jag kände inte Nils. Men det gjorde många. Och deras sorg ekar i mig. Och jag gråter lite igen.

Vi ser The Constant Gardner. Vacker film. Där folk dör. Huvudpersonerna till och med. Och jag gråter. Under filmen. Efter filmen. Det gör ont att se det. Det är inte ens på riktigt. Men det kunde det ha varit. Och det räcker. Det kunde varit riktiga människor som förlorade livet. Men riktiga anhöriga som tvingades leva vidare utan dem. Därför gråter jag, efter att filmen tagit slut.

Plötsligt får människor inte dö. Människor har aldrig fått dö, men nu får de plötsligt inte INTE dö. Jag brukade gråta när någon dog, eller for illa. Någon jag kände. Eller hade träffat. Hade en relation till. Men inte för alla. Okända. Till och med påhittade. Och inte så mycket. Brukade inte skakas om så djupt. Hemskheten, tragiken, i någon som förlorar livet har fått helt nya proportioner. Och sorgen hos de som är kvar. För det är baksidan av att älska som man aldrig har älskat. En potentiell sorg man förr aldrig kunnat föreställa sig. En sorg bortom alla proportioner. Större än allt.

Den där gången i Tegnerlunden, när A plötslgt ryckte upp dig ur vagnen eftersom han inte såg dig andas. Det korta korta ögonblicket, när mitt hjärta, våra hjärtan, nästan stannade, nosade jag på den. Sorgen. Smärtan. Skräcken. Ett kort ögonblick, tills du gnydde till, störd i din djupsömn. Och vi andades ut, och återgick till att bara älska dig. Utan baksidan.

Jag kommer möta döden i min vardag. Ofta till och med. Och sorgen hos de som blir kvar. Jag har valt det. Och jag måste möta den utan att varje gång gråta. Inte utan att beröras, men utan att varje gång skakas om i grunden. Jag vet inte hur. Men jag vet att folk gör det. Att läkare får barn, älskar dem från djupet, och arbetar vidare. Med döden.

Så ja, jag har förändrats. Du har förändrat mig. Du har gjort mig lyckligare än jag någonsin varit. Och därmed sårbarare. Och jag gråter när människor dör. Eller far illa. Alla. Människor jag inte känner. Människor som inte ens finns på riktigt.

Men annars gråter jag väldigt lite. För annars är livet rätt fantastiskt. Annars snurrar livet mest runt myntets framsida. Runt dig, och den villkorslösa kärleken.

Fyra dagar

Så är du här och livet är för alltid förändrat. Vi var helt redo, ändå totalt oförberedda. På att du skulle komma redan nu. Fast du egentligen var färdig. Totalt oförberedda på att du skulle komma, redan, och framförallt, helt oförberedda på vad du skulle göra med oss.

Jag visste att inget kan jämföras med kärleken till sitt barn. Ändå kunde inget förbereda mig på den kärleken. Fyra dagar gammal är du vårt allt. På mitt bröst, hud mot hud, är dina andetag det enda. Fyra dagar gammal har du omdefinierat begreppet lycka till något större än vad som var möjligt innan du var här. Fyra dagar gammal gör du oss just så lyckliga. I varje minut, utöver när du gråter och det skär i mitt hjärta. Och jag finner mig själv gråta över insändare från mamma som är olycklig för att hennes dotter inte har vänner i skolan. Förstår. För jag vill ge dig hela världen, och samtidigt skydda dig från den. Vill din lycka mer än något. Nu och alltid. Speglar kärleken i As ögon. A, som jag älskar ännu lite mer nu. Nu, när det blivit ännu lite mer vi. Fyra dagar gammal älskar vi dig mer än vi trodde det gick att älska. Möter dina stora svarta ögon och inget, absolut inget annat, är viktigt. Inget annat än du.

På fyra dagar har du gjort allt detta. Älskade barn. Vad kan du då inte göra i livet.

Funderar

Det är nära nu. Inte längre månader, utan veckor. Kanske dagar. Reflekterar fortfarande, runt kliniken, plugget, patienterna och allt det som jag brukar skriva om här. Men det trängs alltmer ut av dig. Du tar allt större plats, i min kropp och i mina tankar. Tränger ut det andra. Och jag funderar. Funderar på vad som ska hända med bloggen när du är här. När du inte tar upp min tankar men även mina timmar. När livet som läkarstudent tar paus och ersätts av ett annat. Med andra tankar. Annat som snurrar.

Det här är ingen ”nybliven mamma”-blogg. Det ska inte bli det heller. Kanske blir det en sådan någon annanstans, men inte här. Närmsta halvåret vet jag inte riktigt vad den här bloggen kommer vara. Om den alls kommer vara. Vi får se. Kanske skriver jag inte. Kanske skriver jag ibland. Jag vet inte. Vet ganska lite om hur det blir med något när du kommer. Med något alls. Bloggen inkluderat. Men längtar.

Om förlåtet kaos

Kursen fortsätter på samma disträtt och lågmält kaotiska sätt som den började. Dyker upp på klinik första morgonen, och plockas upp av en vänlig barnmorska. Vänlig men helt ovetande om var jag ska vara. ”Vet du vem du ska gå med” frågar hon mig, men det var en av de många saker som inte stod i schemat så det vet jag inte. Tillslut dyker doktor E upp, hälsar och försvinner in på sitt rum, för att minuter senare öppna dörren- ”Det står något om kandidat här i mitt schema, så du ska nog vara med mig”. Vilket är bra tills kandidatkompis V dyker upp, som visst är placerad på samma ställe. Som inte heller vet med vem hon ska gå. Så vi tar en kaffe. Det löser sig nog.

Seminarium dagen efter. I rum C3 står det i schemat, i biblioteket står det på ett annat ställe i det informativa kompendiet. Informativt så tillvida att det innehåller väldigt mycket information. Ganska mycket är dock motstridig. Efter att ha gått till C3 och konstaterat att det är en annan grupp där letar vi oss fram till biblioteket. Där ingen annan grupp är. Inte heller någon seminarielärare. Vilket det inte är tio minuter senare heller. Eller tjugo. Ringer vår vänliga kurssekreterare, vars röst går upp lite lätt i falsett när jag undrar om hon vet var doktor L kan vara. ”Skämtar du med mig?”. Sen går tjugo minuter till medan hon genomsöker hela gynmottagningen efter ledig läkare. Doktor L är fortfarande spårlöst borta. Och det finns inte ens kaffe. Men, det löser sig nog. Det brukar det ju göra.

Duggan visar sig vara svårare än någon av de tidigare duggorna utlagda i pingpong som vägledning. Svårare, och helt annorlunda, och de gamla duggorna blev därmed mer missledning. ”Det var väl inte så svårt” säger doktor S och doktor S i munnen på varandra till C och mig efteråt. ”Jo”, svarar vi, och möts av genuint oroade blickar. ”Nej men, menar ni det. Vi som tyckte vi hade skrivit bra frågor”. Och jag vill nästan säga att de visst var bra, för att inte göra dem så bekymrade, men det var de inte så jag låter bli. De ser på varandra, och mumlar något simultant som jag inte hör. Jag antar att saker löser sig. Som de brukar ju göra.

Om jag tvingas utnämna någon kurs till läkarutbildningens mest kaotiska så vinner gynkursen utan konkurrens. Mycket som borde vara ganska lätt görs oerhört svårt. Vi får väldigt mycket information, men ingen vet ändå nästan ingenting. Och de verkar ha planerat väldigt noga, och ändå verkar ganska mycket väldigt oplanerat.

Men trots det tycker jag om den, gynkursen. Tycker om doktor S och doktor S. Tycker om de många barnmorskorna som tycks tävla med varandra i vänlighet. Tycker om mina kaotiska placeringar. Lär mig saker, mycket saker, utan att veta om det är rätt saker enligt några lärandemål. Tiden går fort trots att benen är trötta. Och ibland, mitt i allt, föds ett barn till överlyckliga föräldrar. Och det är om det jag berättar för A när jag kommer hem på kvällen. Inte om schematrassel och seminariestrul. Och de kommer inte få någon dålig kursutvärdering. Trots kaoset. 

Kursledningen räddas av en hyfsad dos vänlighet, men kanske mest, ganska oförtjänt, av själva essensen av placeringen. Av de korta glimtarna av nybivna föräldrars fullständiga lycka, av mörka minutergamla ögon, av det nyblivna livets mirakel. Det är vad jag bär med mig, vad jag minns. Det kan inget kaos i världen konkurrera mot.          

37. Om att orka och inte

Dugga i eftermiddag. Om några timmar alltså. Klinikfri dag, tänkt som instuderingstid. Den enda instuderingstid jag haft. Eller, snarare, ingen annan tid har ägnats åt instudering. Till duggan som visst behandlar inte bara obstetrik utan även gynekologi. Som vi varken haft seminarier eller placeringar inom än. Dugga på saker jag inte kan något om. Om några timmar. Ändå är jag inte stressad alls. Och studerar inte. Alls.

Vecka 37: ”Den här veckan är en lämplig tid att sluta arbeta”, läste vi i vår gravid-app i morse, den som följer dig. Men barnmorskorna som jag går med är trevliga, trevligare än någon yrkesgrupp jag stött på i utbildningen. Som om de varmaste, mjukaste, mest empatiska syrrorna selekterats ut och hamnat här. Efter dem orkar jag springa i timmar. Märker först tröttheten i benen när vi hamnar i fikarummet och knäckemackan når munnen. I fikarummet finns tårta, som jag får ta av. ”Ta till er båda” säger en av barnmorskorna, och drar fram den bekvämaste stolen åt mig. I klädutlämningen känner de mig nu. ”Jag hittade en annan sorts tröja här, tänkte på dig och la undan den”, säger tjejen i luckan när jag för femte gången kommer för att försöka hitta en tröja som går över magen, utan att resten av mig drunknar. ”Gå ut om du inte orkar mer. Du är tuff nog som bara är här”, säger läkaren jag går med, innan vi går in till snittet. Det magiska. Det finns ingen anledning att sluta jobba, när jobbet är så här.  

Vecka 37: ”Den här veckan är en lämplig tid att sluta arbeta”. Det har jag inga planer på att göra. Men har nog ändå på ett sätt gjort. Lär av det jag ser, och det är mycket. Men öppnar boken sällan och disträtt. Till det finns ingen ork. Eller inget fokus.  Duggan får gå som det går. Det finns en omdugga, Någon gång när livet är annorlunda. När du kanske finns. Läser en sida och tappar sen fokus. Packar istället väskan. Den där väskan.

Var med och förlöste en kvinna i vecka 37 igår. Min vecka. "Snart är jag mamma, snart är jag mamma" skrek hon som ett mantra de sista krystvärkarna. Jag också, tänkte jag. Snart är jag också mamma. Och allt svindlade lite. 

Nära inpå

Minskade fosterrörelser. Svaga hela tiden, och nu svagare. CTG visar att hjärtat slår, men barnet är slött, det bekräftar läkaren. Jag möter mammans blick, ser oron, känner den. Tar hennes hand, kall, och försöker krama undan skräcken. Hennes, och min egen. Som en iskall kår genom bröstet. Och andra handen söker sig nästan instinktivt in mot bussarongen, din lilla fot hamrar betryggande inuti mig. Du, allt annat än slö. Ändå fortplantas hennes skräck i mig. Allt så nära, så nära inpå.

Klinisk genetik. Lång föreläsningsdag, minuterna lika många som kromosomförändringarna som gås igenom. Slår dövörat till en stund, vill inte, orkar inte. Det räcker med de jag redan känner till. Bläddrar fram senaste ultraljudsbilden av dig på telefonen. Din perfekta lilla näsa, lilla panna. Du ser så frisk ut, och är det, intalar jag mig. ”Sju procent drabbas av någon sorts avvikelse” säger föreläsaren, och jag går därifrån i nästa rast. Alltför nära, alltför nära inpå.

Ambulanspersonalen rullar in henne i rummet där jag står med barnmorskan. En utmattad mamma, mycket blod, och en filt med ett litet knyte. Fött hemma, oväntat. Allt går fort och innan jag märker hur är knytet i mina armar. Mörka halvtimmesgamla ögon möter mina, små händer knyter sig och söker tafatt munnen. Och i några minuter försvinner jag från rummets kaos. Står med det lilla nya livet i mina armar och bara är. Livets mirakel, närmare än någonsin. Lämnar ifrån mig den lilla och placerar honom varsamt på mammans bröst, när hon är redo, några minuter senare. Lämnar honom ifrån mig men du är kvar, jag känner dina rörelser och jag längtar efter dig mer än någonsin. Din tyngd, din hud, din blick. Allt som är du. Livet, ditt, mitt, vårt. Ett vi, som är nära nu. Känslorna, så starka, längtan, så intensiv. I rummet, med den medtagna lyckliga mamman, det lilla nya livet och dina sparkar är allt så nära, så fantastiskt nära inpå. 

Om vänlig förvirring

Vi droppar in, en efter en, från iskylan och vintern som äntligen kommit. Vi, som är färre än vi någonsin varit. En halva av en halva av en fjärdedel. Eller något. De flesta har hittat hit, trots att schemat mailats ut separat från schemat för föreläsningar. Som är separat från schemat för placeringarna. Som är separat från listan för gruppindelning. Som är separat för schemat för seminarier. Och som inte skickats ut, något av dem, utan kan hittas på kurswebben, pingpong. Eller, på lite olika ställen på pingpong. Hursomhelst är vi här, liksom de därframme, doktor S och doktor S, och barnmorskan C. Och kurssekreteraren, som fotar oss alla innan våra frostbitna kinder hunnit återfå normal färg. Vi är här och introduktionen sätter igång. ”Ni kan väl berätta vad ni heter, vilka ni är, vilken erfarenhet ni har av gynekologi och vad ni förväntar er av kursen”. Vi är få men inte så få, och den som väljs ut att svara först inser lyckligtvis det, och förkortar snabbt ner det hela till att tala om vad hon heter och att hon inte har några barn och att hon ser fram emot kursen. Vi får ett ”välkommen” och ett leende var när vi sagt våra tre meningar, och vi tror att hon nog menar det.

Kurssekreteraren delar ut ett häfte där allt står. Utöver det som glömts. Eller är lite fel. Eller står i det andra häftet. Som hon delar ut lite senare. Vi bläddrar och lyssnar och bläddrar igen. Lyssnar, utöver när doktor V och doktor S pratar samtidigt. Vilket de gör ganska ofta. Ibland pratar de en i taget, fast säger emot varandra. ”Ni är tysta, är allt tydligt, inga frågor?”. Inga frågor, eftersom vi är upptagna med att förstå var vi ser vilket nummer vi är, vilket krävs för att förstå var vi ska vara. Och med att sen försöka förstå när vi ska vara på de olika platserna vi ska vara på. Vilket beror på vem vi ska gå med på just den platsen. Visar det sig. Scheman är svårt, men så här svårt behöver det inte vara. Tänker jag när vi för tredje gången går igenom de olika placeringarna, på ett tredje sätt. Innan det äntligen är fika.

Det blev visst lite förvirrat det här, säger kurssekreteraren när vår lilla grupp irrar ner till föreläsningssalen efter rundvandringen, fastän vi visst skulle gått till kliniskt träningscentrum. Eller ätit lunch. Ingen vet säkert, eller så tycker de olika, doktor S och doktor S, som åter pratar samtidigt. Och vi börjar vänja oss. Vid förvirringen. Alla är trots allt trevliga. Och vi har fått fika. Det kunde varit värre. Vi tar våra jackor och går till kliniskt träningscenter och mikrar vår mat. Tar med oss båda våra häften och hoppas att det ska lösa sig. Som det brukar göra. För det är termin tio nu, och vi orkar inte jaga upp oss. Och menade det trots allt, nästan allihop, när vi sa att vi såg fram emot den här kursen. Trots att vi inte riktigt vet vad den innebär. Eller var vi ska vara när. Eller hur vi ska få reda på det.

Vid dagens slut får vi fylla i en handskriven utvärderingslapp av dagen. På väg hem minns jag ett youtube-klipp som cirkulerade för något år sedan. Och inser att inte mycket ändras, utvärderingslappar till trots. Inser samtidigt att jag inte gett dem särskilt låga betyg. För de var ju trots allt vänliga. Engagerade. Och bjöd på fika.

http://www.youtube.com/watch?v=GTm6T3yR7us

Om att inte vara i vägen alls

Det började som det ofta gör. "Du är kandidaten ja. Jag ska visa dig till fikarummet". Där kan man sitta. Ensam. Länge. Och vänta på en doktor som är sen. Eller på möte. Eller där, men glömt eller låtsats glömma. Men inte idag. Hon visade kaffemaskinen. Bjöd på smörgås. Och slog sig ner och höll mig sällskap. "Tills doktorn kommer. Du ska ju inte sitta här helt ensam. Jag kan berätta lite om mottagningen så länge". Och det gjorde hon. Berättade att de flesta var gamla, för att de stannade kvar. Jag började förstå varför. Så kom doktor U, slog sig ner. "Välkommen. Vi ska se till att du får en bra dag. Jag har förberett den på ett sätt jag tror du kommer lära dig mycket på, Men vi börjar med fika". Och jag åt en smörgås till och kände att det nog inte skulle bli så svårt.

"Jag är så ledsen att det blivit så här". Sa hon, doktor U, ett par timmar senare, efter att en patient uteblivit. Men jag var bara glad. För de som faktiskt kommit. Som jag fått ta. Själv. Och fått feedback på efteråt. "Det gör verkligen inget" svarade jag, och menade det. För jag var lika glad för tiden då vi inte haft patient. Som hon inte använt till att försvinna in i ett rum med stängd dörr. Eller till att skriva privata mail. Som jag inte spenderat i ett tomt fikarum. Utan som hon använt till att gå igenom hur man trappar ut benzo. Och till att berätta om patientfall som jag kunde lära mig av. Och, till att fika med mig i fikarummet. På tårta, som en av de som inte velat sluta trots att åldern hon fyllde tillåtit, bjöd på. En av de där som verkligen trivdes.

Lämnade dagen glad. Nästan hoppande. Glad för att jag lärt mig. Mycket. Mer än någonsin, kanske. Och kanske ännu gladare för att jag inte känt mig i vägen. Inte en enda gång. Mindre än någonsin, kanske. Insåg samtidigt hur oroväckande ovanlig den känslan är. Inte bara känslan av att inte vara i vägen så mycket. Utan känslan av att inte vara i vägen alls. Känslan av att verkligen vara välkommen.