onsdag 30 mars 2011

Om allt som går oss förbi

Första timmen på morgonen. Fys 1 stod det på schemat, och efter blixtombyte och en stunds sedvanligt irrande i sjukhuskorridorerna dök vi in i rätt rum uppe på fysiologen. Lungfunktion stod på schemat. Läraren, tillika läkaren, som föreläst enthusiastiskt igår var lika enthusiastisk idag, och medan rummet fylldes av sena insläntrare pillade han med datorn som inte tycktes vilja starta. Lika lite som den dator som stod brevid, som han redan konstaterat omöjlig att få igång. Hårdvaruproblem sa han bestämt, innan han skjutit den åt sidan. Nu arbetade han med dator nummer två, vid gått mod medan minuterna gick. Minuterna gick och datorn startade för att sen hänga sig och åter startas om. Mjukvaruproblem, mumlade han, och tryckte på restart för okänd gång i ordningen. ”Nu är jag riktigt arg” sa han men lät glad som en lärka och övergick till att rita flöde-volymskurvor på blädderblocket. Och dra några faktiskt ganska roliga skämt. Innan han överröstades av högljutt borrande på våningen under. Eller våningen över. Eller, mer troligt givet borrandets volym, både på våningen ovan och våningen under. Vi hörde inte längre vad han sa men han ritade glatt vidare. Någonstans här avbröt han genomgången och delade upp oss i en grupp som skulle gå och öva på spirometrar, och en som skulle stanna och diskutera fall med honom. Borrandet avtog och datorn startade för en stund. Vi pratade om obstruktivitet och hängmattekurvor, innan labassistenten stack in huvudet. Dubbelbokning mumlades det om. Det stod en stor samling människor som skulle in i labbrummet. Var han säker på att han bokat? Jodå, bombsäker, och han fortsatte nästan föreläsandes ut i korridoren, för att fixa. Och kom tillbaka någon minut senare. Inget var fixat. Bokningen var gjord men i hans sekreterares kalender. Inte i datasystemet. Och våra klasskamrater återanslöt lite snopna till oss runt bordet. I några minuter. Innan lamporna slocknade och projektorn dog. Innan stömmen gick. Vi tänkte att någon kanske snubblat på någon av det fyratusen sladdar som är spridda över golvet i vårt omklädningsrum till klinkem, som dubblar som någon slags elcentral. Det var bara en tidsfråga. Och vi tänker att det var en väldig tur att det var i vårt seminarierum strömmen dog. Och hoppas att det var bara här.


Och jag minns inte riktigt var i raden av allt som gick fel han sa det, men kanske var det ungefär här. ”Redan när man har vaknat och känner sig hyfsat frisk så har två bra saker hänt den dagen”. Bara så. Det var ett roligt uttryck, och betydde nog egentligen inte så mycket.


Träffade K i söndags. Vårt småprat om små och stora livsfrågor stördes av Ks berättelse om en vän. En vän som för ett år sen var bland de lyckligaste. Som hade allt det där man önskar. Som nu drabbats av det svåraste och nu står utan. Helt utan. Hon är en i raden av det jag sprungit in i senaste veckan. De som drabbats av sådant man inte vill att någon ska drabbas av. Människor som förlorar alldeles för tidigt. Som lever liv ingen borde behöva leva. Som först har allt sen plötsligt inget. Det grymma grymma. De som drabbats av saker jag inte ens i mina mest hypokondriska fantasier kunnat föreställa mig. De med liv jag inte ens drömt mardrömmar om. Allt det, väldigt verkligt, och nära.


Och tillsammans, det mörka så nära och det ljusa så uppmärksammat, så betydde det något, det han sa sådär i förbifarten. Sa mest för att vara rolig. Tillsammans fick de mina tankar att vandra iväg, bort från hängmattekurvor och restriktiviteter. Och så tydligt känna att det mitt ibland några dåliga saker finns en massa bra saker, som så ofta går oss förbi obemärkt. Eller mig. Att det så ofta drunknar i det där vi oroar oss för och tyngs av, eller bara de små sakerna vi irriterar oss på. Och att det är ett väldigt slöseri. Alla de fina sakerna som bara rusar förbi. Att vi inte inser det. Inser det förrän det är för sent, eller i alla fall nästan.


Jag lovar nu inte att varje morgon vakna överlycklig för att jag just vaknat. Det är en utopi, och en ganska fånig sådan. Men jag lovar att i de där stunderna då livet känns orättvist och svårt, faktiskt försöka påminna mig själv att det varje minut rusar förbi en massa saker som faktiskt är bra. Och försöka njuta av dem. Försöka låta lite mindre rusa obemärkt förbi. Försöka. Det får duga för nu.

lördag 26 mars 2011

Om att veta, just nu

Jag letar länge innan jag hittar den, levern. Men blir alldeles lycklig när den äntligen stöter emot mina fingerspetsar som är djupt nedpressade nedanför Ls revben. Och försöker igen, och igen. Vi är inte i skolan, utan på en bäck i SATS omlädningsrum, efter det vanliga boxpasset med påföljande långbastu. Vi knackar reflexer, palperar fram organ, och L visar mig hur kärlen på handens översida magiskt försvinner när man lyfter händerna över hjärthöjd. Det är spännande och fascinerande. Det är vad jag ägnat hela veckan åt. Nu är det fredag kväll, och jag vill ändå ha mer.


I på tok för stora vita byxor och pösiga bussaronger har vi hållt på så hela veckan. Lyssnat, klämt, knackat och tittat. ”Välkommen, vad kan jag göra för dig”, ”Nu ska jag känna på dina lymfkörtlar i halsen och det kan kännas lite obehagligt…”, ”Jag skulle vilja att du vrider händerna som om du skulle sätta i en glödlampa…”. Vi leker doktor. Leker doktor och patient. Och mina händer känner nu A’s kropp utan och innan, liksom hennes känner min. Och det är besynnerligt att så väl känna en annan kropp, en som inte är ens egen eller tillhör den man delar säng med. Besynnerligt, men där, i den bäddade sjukhussängen, ändå väldigt naturligt. Att undersöka och bli undersökt. Vi leker doktor hela dagarna på undersökningsrum där vårsolen lyser in och dagarna går fort. Och jag hör mig själv viska till A under en genomgång igår eftermiddag, att jag inte vill att den här kursen någonsin ska ta slut.


Och därför sitter jag på en hård bänk en fredag kväll och låter L visa mig hur man palperar fram brachioradialissenan och knackar reflexer med bara fingrarna. Och jag frågar och frågar igen, och hon visar och visar igen. Och uppblandat med bastuns samtal om allt det viktiga i våra egna liv berättar L om patienter, och vi diskuterar livsöden och diagnoser, etik och fakta. Vi kunde hålla på för evigt, om inte luften tagit slut i bastun. ”Det är så här du vet” säger L när vi slutligen tar på oss jackorna. ”Det här är vad som visar att du har valt rätt den här gången”. Och jag tänker att det kanske är så det är. Tänker att jag aldrig satt kvar i ett omklädningsrum och diskuterade företagsstrategier. Inte där och ingen annanstans. Och jag ville alltid alltid att helgen skulle komma. Märker också att saknaden sjunkit undan en aning. Sjunkit undan och givit plats för lusten. Och vet inte om jag verkligen vet. Sviterna av senaste svackan är inte helt utläkta. Satte kanske ärr i övertygelsen. Men jag vet verkligen att det just nu känns fantastiskt bra.

tisdag 22 mars 2011

Om att veta och välja

Vi såg J på väg från SÖS på cykel, A och jag. På väg på cykel, utan hjälm. Han har cyklat så hela vintern. Utan dubbdäck. Utan hjälm. Hur tänker man då frågade vi oss, aningens bestörta. När man vet, så som vi vet. Hur ömtålig den är, skallen. Hur illa det kan gå. Det är som att börja röka på läkarlinjen, resonerade vi. Det gör man ju bara inte.


Men så insåg jag, att det gör man. Mindes den glada och bullriga lungröntgenläkaren vi hade förra veckan, som noggrant förhörde sig om när kafferasten var, så att han kunde gå ut och röka. Och hon som förra terminen med ganska många kilo för mycket föreläste om typ 2 diabetes. Och Roland på mikrobiologin, som snörvlandes föreläste om bakteriers smittsamhet, samtidigt som han demonstrerade den vid varje nysning över salen. Vår fantastiska amanuens, M, som lite generat tryckte prillan djupare under läppen samtidigt som han svarade på frågan om man ska fråga patienten om han snusar, för att ta upp i anamnesen. De är så många som gör just så. Vet men ändå väljer. Och jag förstår dem inte riktigt.


Eller så gör jag det, på något sätt. Förstår kanske inte varför man röker som lungröntgenläkare, men förstår att man kan agera mot bättre vetande. Det har jag gjort själv i så många sammanhang och gör än. Kanske inget så tydligt som att vara rökande lungläkare, men det är en glidande skala och jag aktar mig för att kasta sten i glashus. Och jag inser att han ändå lyckats med något jag inte lyckats med. Lyckats väldigt väl. Kanske lite för. Att skärma av. Att inte använda sig själv som spegelbild för all kunskap, för allt sjukt. Lyckats så väl att det slagit över. Gått från att som jag, ha alla sjukdomar vi lär oss om, till att inte drabbas av några. Att se det sjuka som något tillhörande patienterna. Jag vet inte om det är så, men jag spekulerar. Och förstår kanske lite mer.


Och jag kommer inte börja röka. Men det vore skönt att snart lära mig lite av det som vår lungröntgenläkare bemästrat i överkant. Att skärma av. Men lyckas skärma av lite lagom. Inte så att jag drar på mig metabola syndromet och söndrrökta lungor. Men så att jag slutar applicera mer eller mindre allvarliga sjukdomstillstånd på mig själv och än mer på alla i min närhet. Att jag klarar av att veta. Och välja hur jag applicerar det jag vet, på andra och mig själv.


Vi sa till J, det där med hjälmen. ”Jo, jag vet” svarade han lite förläget. Jag borde ha en… ”Jag är nöjd att jag lyckats gå över från cigaretterna, sa amanuens M, efter att han tvingats redogöra för de risker som trots allt finns med snuset. Och den bullriga lungröntgenläkaren, han har inte sagt något. Han vet det han behöver veta. Han vet och han väljer. Väljer att leva bakom sin skärm. Jag hoppas bara att den inte gör så att han hamnar som en röntgenplåt bland patienterna…

fredag 18 mars 2011

Om bubblan som inte spricker

Det har varit blå himmel varje dag den här veckan. Från ständiga moln, till strålande solsken. Och vi börjar tro att solen alltid skiner på SÖS. För det känns så. Just nu känns det så.

För vi irrar runt i korridorer och är ständigt i vägen, men möts av vänliga människor och händer som pekar oss rätt. Vi springer vilse på väg till kem lab och kommer för sent, men möts av leenden, alltid leenden. ”Gå in du, så letar jag reda på din rock och kommer in med den”. Det finns ingen måtta på hjälpsamheten, och vi står stumma av häpnad. För vi är inte vana. Doris ler med hela ansiktet och oroar sig bara när kaffet kanske inte räcker åt alla. Men det räcker, liksom de fina smörgåsarna, liksom Doris. Hon och hennes leenden räcker till oss alla.

Och de vet vad vi heter, och tilltalar oss med förnamn hela tiden. Och de ställer frågor om oss, som om det vill lära känna oss på riktigt, och vi ställer frågor tillbaka. Och vi blir människor och de blir människor, fina människor. Och det finns tid att fråga, och fråga igen, och försöka, och göra fel och göra fel och göra rätt. ”Ni är här för att lära”, säger Dr T och berömmer oss fast vi gör fel för tredje gången. Och har tålamod, ofantligt tålamod. Och vi häpnar åter. För ingen har berömt förr. Ens när vi gjort rätt.

Och föreläsningarna är så på riktigt intressanta att vi inte märker att vi inte har raster, och tittar bara på klockan timmen före pannkaksbuffen, som är precis så bra som Dr T lovat. Och de få gånger vi inte bjuds kaffe brygger vi eget i köket. Vi, som plötsligt blivit så mycket mer ”vi” än förr. Och sjukhuset är förvirrande stort men känns samtidigt ofantligt litet. Litet, på det varma vänliga sättet.

Och jag nyper mig lite i armen, väntar på att bubblan ska spricka. Att Roland ska dyka upp med en bakterievägg, Åke med en serinproteas. Men den enda som dyker upp är Doris med sitt leende, som svänger förbi på fredags-eftermiddagen mest för att önska trevlig helg. Och inget händer när jag nyper mig i armen, förutom att himlen blir grå och det börjar snöa. Men det gör inget alls. För inne på SÖS känns det just nu som om solen fortfarande skiner.

tisdag 15 mars 2011

Välkommen, där jag vill vara just det

”Ni verkar vara fina människor”. Han sa det utan att behöva och han valde de finaste orden. Han kallade oss inte duktiga studenter. Inte intelligenta och arbetsamma. Han kallade oss fina människor. I mitt tycke den allra finaste av komplimanger. Doktor T, överläkare och kursansvarig, iklädd vit sjukhuspyamas och stort leende. Han sa det nästan direkt och sen flera gånger under den första timmen. Den säger inget om oss, för oss känner han inte, men om honom. Och jag kände att det här nog kan bli bra.

Och de berättade om kursen som väntade. Om allt vi skulle få göra och lära. Allt jag ville kunna. Inget om cellväggar. Och om allt vi inte förväntades kunna redan. ”Ni är här för att lära er”. Flera gånger sa han även det. ”Vi är så glada att ni är här”. Och han såg ut att mena det. Och vi fick fika och föreläsning där EKG rusades igenom i väldig fart. Och vi begrep inte mycket men satt nöjda i ett förväntansfullt rus, utan att som vanligt reflektera över om det var för att föreläsaren varit bra. För plötsligt var det som refernsramarna upphävts, som om pappret var blankt, och jag kände mig nästan som T1a igen. Oerfaren, och kanske mest förväntansfull. En känsla så saknad, så efterlängtad, och jag kände, att kanke blir det bra ändå.

Och vi vallades genom katakomber till matsalen där vi fick mat och Doktor T berättade med smittande barnslig enthusiasm om pannkaksbuffen med sylt och grädde som förgyllde torsdagarna, och vi vallades vidare mellan våningar, mellan avdelningar som snart var våra. ”Det är ett så fantastiskt jobb det här”, sa Doktor J, vår amanuens, mellan stegen, utan fråga. Han behövde inte säga det men sa det ändå. Och strålade när han sa det. Och jag kände, att det nog faktiskt blir bra det här.

Gick hem i strålande vårsol. Inte sprudlande lycklig, som termin ett, men porlande. Med tillförsikt, och en varm känsla av att vara välkommen. Välkommen hos de som ser sina studenter som fina människor. Välkommen, där jag vill vara just det. Biter mig fast i känslan och hoppas att solen fortsätter skina.

söndag 13 mars 2011

Om skov, och tomten som inte finns

Så var den över, patologin. Och jag är evinnerligt lycklig för det. Dels för att slippa mikroskopiska bilder av rosa celler. Det känns evinnerligt skönt. Men kanske allra mest för att slippa dagligen översköljas med nya obotbara sjukdomar, nya dödliga diagnoser och kroniska åkommor. Jag har skrivit om det förr, läkarstudenthypokondrin. Här, och här. Drivit med den, för att den delvis är ganska overdriven, är mest på skämt. Drivit med, för den behöver drivas med. Drivas med för att hantera allvaret som delvis finns under. För även om den logiska delen av hjärnan vet att sannoliken att den trötta armen är ett första MS-skov är liten, så blinkar varningsklockan i den mindre logiska delen. För det är osannolikt men inte omöjligt. “Debuterar vanligtvis hos kvinnor mellan 20 och 40 år”. Minns den informationen alltför väl. Och törsten som dök upp där på eftermiddagen. Det är sannolikt inte diabetes, men det KAN vara det. Sällan är jag övertygad om att ett födelsemärke är ett malignt melanom, men ganska ofta kommer tanken att det ju kan vara det. Kan. En och en är de inte så stora, orosmolnen, men tillsammans leder de till en himmel som aldrig är helt blå. Något litet mörkt moln skymmer alltid solen och tillsammans med trötthet och tentastress och snöslask blir det mulet, nästan hela tiden mulet. Det är tröttsamt och frustrerande, och differentialdiagnoserna på min egen unga friska ganska symptomfria kropp blir fler. Och när den inte räcker, utbreds oron på de nära, vars kroppar är äldre och inte lika symptomfria. Vilket är värre och tyngre och svårare. Vilket gör att det alltid finns något att oroa sig för. Och oro är ansträngande.


”Det ska bli så skönt att slippa alla de här sjukdomarna” sa jag till A häromdagen. Det var lika dumt som sant insåg vi båda efter att orden var sagda. För vi slipper inte mer. Och vill inte slippa. Vi har valt det här yrket för att vi vill kunna en väldig massa om just det som vi nu lär oss. Men ändå. Ändå hoppas att de skingras när antalet nya diagnoser som dundrar in minskar. När vi börjar lära oss inte bara identifiera det dödliga, utan bota det botbara. Hoppas, men vet samtidigt att jag nu vet. Att jag vet, för alltid vet, och att ingen återvändo finns. Som en förlorad oskuld. Som att inse att tomten inte längre finns. Att det är morbror i lösskägg. Efter att man vet finns ingen återvändo. Oavsett hur mycket man vill ibland kunna dyka in och gömma sig i ovetskapen.


Och jag undrar om en arm som känns lite stum någonsin kommer gå obemärkt förbi, utan att tanken “MS” fladdrar förbi? Om en törstig dag någonsin kommer ses som bara en törstig dag, inte inte som en eventuell diabetes. Och en natt när täcket var för varmt inte ses som första tecknet på lymfom. Frågade vännen, färsig läkare sedan länge. Och visst blir det bättre, svarade hon. Efter ett tag reagerar man bara på verkliga symptom, sager hon, och ger exempel på symptom. Ett som jag tyckte mig ha haft dagen innan. Jag är inte lugnad. Och känner åter att det sticker i armen.


Jag vill ju kunna och veta allt det jag nu kan och vet. Inte vara det där barnet som tror på tomten lite för länge. Vill kunna och veta, men utan att hela tiden förkroppsliga. Hur gör man, ni som varit där?

tisdag 8 mars 2011

Om takdropp, och ett framme som är nära

Det tinar. Ute och inne. Sakta men säkert smälter snön. Det är inte vår än. Snödrivorna är kvar. Allt är fortfarande ganska tungrott. Men det droppar från taket. Jag börjar försiktigt tro på att den kommer. Våren. Och det andra.


Informationskväll igår, på SÖS. Det är nära nu, så nära. Slutet på långa salsföreläsningar följd av sessioner framför rosaprickiga mikroskopbilder. Slut på preklinterminerna. Och framför allt är början nära. Början på det som är lite mer verklighet. Vi irrade i SÖS katakomber, och jag tyckte om det sekunden vi klev in i det skralt inredda rummet där den utlovade lätta förtäringen serverades. Och än mer sekunden vår kursansvarige läkare ställde sig upp och pratade. Det kändes som om han verkligen ville ha oss där. Det kändes bra. Och på hemväg kändes patologin plötsligt nästan som ett avslutat kapitel, trots att den inlärningsmässigt knappt börjat


Och i solgasset idag på Nytorget, brevid kaffe och semla, kändes inte ens patologin i stunden så oöverkomlig. Inte för att det direkt kändes som om jag kunde den, utan mer för att det kändes som om det inte var så noga. Just där och då kändes det som en betydligt större sak att det gick att sitta ute i bara tröja än att follikelcellslymfom har en translokation av BCL-2. Och betydligt mer relevant att fundera på om jag ändå inte behöver nya solglasögon till våren, än fundera på hur celltätheten i benmärgen ändras vi polycytemia vera. Det kändes nästan som om våren redan var här och patologin nästan var över, även om i verkligheten knappt börjat…


Imorgon har vi en förvirrande tenta. Jag hade nästan glömt den, så odramatiskt känns det hela. En tenta i grupp. På saker vi inte kan. En del saker inte än, en del saker sannolikt bara inte. Och jag tror vi alla förlitar oss på att en gemensam okunskap ska skapa någon slags kunskap, att tolv ögon som konstaterar att rosa prickar är rosa prickar ska på magiskt sätt lyckas förvandla dem till något mer. Eller så har vi bara tappat orken att engagera oss. Lite för tidigt ropar vi ”framme”. Vid våren. Vid slutet på patologikursen. För flera dagars instudering är kvar och oändligt mycket mer måste läras innan tentan. Och det ska snöa både torsdag och fredag.


Trots det, så tinar det idag. Ute och inne. Och just idag känns det som om det nog ska kunna ordna sig. Med våren, och allt det andra.

lördag 5 mars 2011

Om böcker jag har men inte behöver, och böcker jag behöver med inte har

Då. Termin ett. ”The cell”. Obligatorisk kurslitteratur stod den under på kurswebben. Obligatorisk kurslitteratur omnämndes den som av lärarna på introföreläsningen. Obligatorisk kurslitteratur tolkade vi den som, och köpte den lydigt. Tillsammans med flera andra böcker som också var obligatoriska. Den var tjock och röd, ”The cell”. Tjock, röd och ofantligt dyr. Tjock, röd, ofantligt dyr och tämligen meningslös. Jag släpade den fram och tillbaka till skolan några dagar. Den tog upp halva väskan och knäckte närapå axeln. Jag bläddrade i den då och då, läste några stycken, och blev mest förvirrad. I "The cell” stod allt. Och det var alldeles alldeles för mycket.


Nu. Termin 4. Patologikurs, med obligatorisk patologibok. Jag minns inte vad den heter. Ingen annan heller. Utöver föreläsarna, som fortsätter tjata om den, kursboken. Den obligatoriska, som nästan ingen av oss har.


”Ni kan läsa vidare om det här i era kursböcker”. Vi tar liten, eller ingen notis vid det. Det läraren under tre timmar sagt, och fyllt en telefonkatalogtjock bibba av föreläsningsbilder med, känns som mer än nog. Vi varken hinner eller vill särskilt gärna läsa vidare.

”Bilderna jag visar kan ni titta närmare på i era kursböcker”. Bilder på rosa mönster, som är aningens mer deskiptiva än den svartvita kopian av det rosa mönstret, som mest ser ut som en ett grustag i extrem närbild. De tittar vi inte närmare på, i kursböckerna vi inte har.

”Glöm inte att ta med era kursböcker till seminariet”. Till seminariet där vi i rock och dubbla lager plasthandskar vänder och vrider på obduktionspreparat och operationsfynd. Här hade vi inte tagit med kursböcker även om vi haft några.


Termin ett köpte vi kursböcker för att någon sa att de var obligatoriska. Böcker vi inte behövde. Termin fyra drar vi oss för att köpa böcker alls. Nästan av princip. Även böcker som kan hjälpa till att förvandla grustag till cellöar. Inser såhär med en vecka kvar på patologikursen, att den där boken som jag så stretat emot att köpa, kanske skulle ha varit bra att ha. Boken som jag suckat högt varje gång de omnämnt kanske hade gjort det lite lättare att bringa ordning i lymfomsorter och auerstavar, i langerhanska celler och keratinoser.


Men på samma sätt som ”The cell” står relativt orörd i bokhyllan och lyser med sin 800-kronorspärm, så fortsätter kursboken vars namn jag glömt lysa med sin frånvaro. För lika lite som man börjar gå när man väntat en kvart på bussen, köper jag en bok som jag saknat i fyra veckor när en vecka återstår. Inte ett fullt logiskt beslut kanske, men det är beslutet som blir. Dock tillsammans med ett löfte till mig själv att i alla fall ge den obligatoriska kursboken en chans i nästa kurs. Och kanske finansiera köpet med försäljning av en relativt orörd ”The cell”, till en T1a, som köper den för att den är obligatorisk…

torsdag 3 mars 2011

En bild säger mer...

Det möter oss på väg ut från KI, trafikljuset. Omkullskört men lyser enträget ändå. Och jag tänker att det är precis så det känns ibland.


Jag tänkte sen skriva något bråddjupt och reflekterande. För tankarna finns i mig. De finns i mig men verkar inte riktigt vilja komma ut på något ordentligt sätt, inte ramla ut på pappret i någon vettig ordning. Därför blir det ikväll inget alls.


Jag återkommer imorgon. Sannolikt med något ganska banalt.