Inlägg
Jag måste återkomma till dem. U och S. Som jag övade empati på häromdagen. De är mina förebilder nu. På ett sätt. 89 och 93. Öppnade dörren till en lagom välpyntad lägenhet. Glada, harmoniska. Pigga och starka. Jag vill bli som dem.
De gick på gymnastik två gånger i veckan. Pilates. Han körde bil. Men helst åkte de nya tvärbanan. Och de kollade tågtiderna på internet. Och det klagade inte på en enda sak. Inte för att man inte får klaga. Utan för att de inte såg att de hade något att klaga på. Lägenheten var lite stor att städa, men städning var ju bra motion. Och städhjälp kan man ju kanske få sen, när man blir äldre… 89 och 93. Och jag är övertygad om att de kommer bli äldre.
De läste tidningen, diskuterade det som stod. De var pålästa och upplysta. Jag, nyss utkommen ur duggabubbla, kände mig helt utan allmänbildning. 89 och 93. En dag vill jag bli som dem.
Och kanske finast, kanske mest beundransvärt, var blickarna de gav varandra. Med gnista i. Med värme och ömhet. Inte nykära men lika kära. Gammelkära. Så vackert kära.
Om man får önska vill jag bli 89. Och 93. Gå på pilates. Diskutera. Låta bli att klaga för att inget finns att klaga på. Och ge och få blickar med gnista i. Vara gammelkär.
Och när det är jul får man önska.
Ja, det är verkligen något att önska sig. Har ju själv en mormor som fyllt 95 nu och fortfarande bor i sin egen stuga. Hon läser sin tidning, diskuterar aktuella ämnen och sköter om sig och sitt hem. Hon håller kontakten med sina fem barn (plus ett i bonus), 16 barnbarn och 22 barnbarns barn. Själv har jag ju fullt upp med min lilla 2-månaders bäbis....
SvaraRaderaKärleken hade hon till sin Sten men tyvärr gick han bort alldeles för tidigt för 25 år sedan. Är säker på att hon hade känt som de du beskriver annars.
Fick just höra av min mor att hon idag ramlat på en isfläck som var dold under nysnön, som tur var verkar det ha gott bra.
God fortsättning och lycka till med skidåkningen!
/Jonas