Om OS och uteblivet kaos

"Dagen flest människor besöker Heathrow någonsin". Rubriken till artikellänk som skickades från en av vännerna i London. Kaos utlovades. Dagen jag landade. Inte för OS skull, utan trots. Inte för OS, utan för att fylla på förråden. Fylla på med sena ljumma kvällar med pimms och vänner. Fylla på med "dear" och "sweetheart" på den vackra brittiska dialekten, med morgonkaffe på borough market och löpturer i parken. Fylla på med samtal inpå småtimmarna, de där som alltid tar vid där vi slutade, för månader sedan, tidlösa. Fylla på med SOHO-barer och Shoredithklubbar. Fylla på med yttre rörelse och inre ro. Därför är jag här.

Men så råkar det vara OS. Jobbade här när de fick det, då för evigheter sen, och drogs in i yran. Ganska ointresserad av OS men glad för att det gjorde folk glada. "It will be complete chaos" sa vännerna, och så firade vi vidare. För kaoset var 2012, enormt avlägset. 

Men nu är det här. Liksom jag. "It will be crazy" säger vännerna åter. Och köper cyklar, inväntande tunnelbanekaos. Liksom media, som spår kaos överallt. Köper cyklar, men stannar i stan. Stannar i stan och ser OS-invigningen på pubarnas storskärm, hyllar den gemensamt, nästan innan den är avslutad, och Daniel Boyle tar nästan plats brevid en välgjord fry-up och en kall lager bland saker man som engelskman måste älska. Men mest nöjda är ändå alla med att det inte regnade. De små färgglada ringarna är uppsatta i fönstret hos varje indier på hörnet, och "have you got any tickets" har ersatt "so, will you get any sun this year" som standardfråga inledandes sociala konversationer. Skylten som brukar annonsera dagens soppa hos cafeet tvärs över gatan gratulerar nu istället engelsk idrottare på tveksam pallplats. Men annars är det mesta som vanligt. Utan särskilt mycket kaos. London i OS är ändå London. 


London är ändå London, med ganska många "love" och "darling", och ganska lite kaos. Lite fler kineser i identiska tröjor, men inte där vi dricker pimms. Mycket fler rosaklädda funktionärer med för lite att göra. Men de skapar inte kaos. Och det syns inte på klubbarna i Shoreditch. London är London, och till och med tunnelbanan går.


Och värsta dagen på Heathrow? Synnerligen kaosfritt. "Have a good visit, dear" hälsades jag av damen i passkontrollen. Och det gick om något lite fortare igenom än vanligt. Engelskmän är helt enkelt mycket bättre på att oroa sig för kaos än på att orsaka det. Och London är underbart, med OS eller utan. 

Bloggdvala och husmorstips...

Och så händer det igen. Bloggdvalan, som infinner sig sekunden jag sätter min fot på landet. Det är som om jag blir en annan person. En sån som inte skriver bloggar, på sin höjd läser, på jakt efter något nytt recept på rabarbersmulpaj. En sån som inte skriver bloggar, men som istället sover länge på morgonen, bakar småkakor och gör rabarbersylt, lyssnar på sommar utan att samtidigt springa milen, och sitter länge i kvällsolen med rödvin  och familj. Det kallas visst att koppla av.

Men det skulle ju inte skada att få in lite bloggande i avkopplingen. Det är inte det att jag funderar mindre på saker. Jag funderar, fast på lite andra saker. Och det är ju inte det att jag inte gör iakttagelser i vardagen. Det gör jag, fast kanske av lite annat slag. Och det är ju inte det att jag lär mig saker. Det gör jag, fast...annat. Så, ett urval av senaste dagarna i punktform...

• Gå aldrig ut i svampskogen utan I-phone. Kompass-appen tillsammans med en hyfsad GPS, och du kommer hem igen även med jordens sämsta lokalsinne (vilket jag har...)
• Det är skillnad på bakplåtspappaer och smörgåspapper. När man bakar pizza, jättestor skillnad. Tror sin initialt lömska likhet. Bra att lägga på minnet, om ni inte vill ha en väldigt pysslig pizzamiddag...
• Varför tycker myggor bättre om vissa personer (låt oss rent hypotetiskt säga mig) än vissa andra personer (låt oss rent hypotetiskt säga alla andra i min familj)? Har det med blodgrupp att göra? Kostvanor? Fermoner? Snälla, upplys mig!
• Cornflakes är gott på glass! Det låter konstigt, jag vet, men blanda in en näve med vaniljglass och smaka. Mycket mycket mycket bättre än det låter.

Det blev någon slags husmorsblogg den här veckan. Jag lovar att det bara är en temporär och landetberoende förändring. Snart är jag hemma i min lägenhet med gasugn som inte går att baka i, uteserveringar fria från mygg och mängder av splittrade intryck som gör att jag åter springer milen medan jag lyssnar på sommar. Men till dess får ni hålla till godo. Ja, och gärna fundera på det där med myggen…

Om saknad som saknas

En månad. Drygt. Mer är det inte sedan dagarna på akuten. Dagarna framför respiratorer, i simulatorövningar. Dagarna då jag kunde rabbla medicinering vid akut KOL-exacerbation och hjärtsvikt. En månad. Drygt. Känns som en evighet.

Känns som mer än en evighet. Som ett annat liv. Och det skrämmer mig, att jag ska vara ifrån det i 6 månader till. Känns som om jag kommer hinna glömma allt jag lärt mig. Kanske lite mer. Men än mer skrämmande, känns som om jag kommer glömma känslan. Tappa lusten. Lusten för läkeriet. Längtan. Till kliniken, till sjukhuskorridorerna, till patientmötet. För just nu är det avlägset. Och känns som om det gärna får vara så. Just nu glömmer jag. Och gör inget för att motverka det. Just nu känns det här livet som ett helt annat än det framför simulatorerna. Och just nu tycker jag om det. Det här livet. Respiratorfritt.

Kanske behöver jag en paus bara. Vila i en annan värld. Hoppas det. Hoppas lusten bara tagit sommarlov. Går runt i flipflops någonstans och äter glass. Hoppas lusten bara behöver lite tid på avstånd från mig. Som en god vän, som man trots allt kan bli lite irriterad på, efter lite för intensivt umgänge. Hoppas det löser sig, när det behöver lösa sig. Så försöker vi tänka på annat, lusten och jag, och njuta av sommarlov på varsitt håll…

Om livet, i all sin förvirring

Tänker mycket på dem. Vännerna från det gamla livet. Det som levdes mellan flygplatser. Vännerna jag delat skratt och tårar med sena nätter. Inte bara under helgens glädjeyra, utan många gånger förr. Vänner jag inser jag därmed kommit oerhört nära. Som visserligen finns kvar. Men ändå. Saknar. 

Tänker mycket på det. Livet som gav mig dem. Vännerna. Upplevelserna. Intrycken. Livet då, som på samma gång som det var rotlöst var oerhört äkta och verkligt. Utlämnat och skört och ständigt i förvandling. Utmanande, uttröttande, emotionellt och fullt av upplevelser. Som gav djupa intryck, djupa vänskaper, med en hastighet och på många sätt med ett djup som livet hemma inte gör. Ett liv som jag inser var på många sätt fantastiskt. På andra sätt inte. Men ändå. Saknar.

Tänker mycket på den. Framtiden. Vad jag vill och inte och är på samma gång förvirrad och lugn. Lugnare än någonsin på ett paradoxalt sätt. För världen är stor. Och den är kvar. Liksom vännerna. Och deras vänner. Och jag kan varje dag välja, och välja om. Och jag tror att det blir bra, i all sin förvirring. Livet.

Resa. Stanna. Leva

Och det är så varmt att luften darrar. Vi går sakta men blir trötta ändå, och rör oss mellan fontäner att doppa huvudet i. Det enda man känner för att äta är glass, men det gör inget, för vi är i Rom och glassen är fantastisk liksom fontänerna. Och vi blir trots hettan serverad fantastisk pasta på den lilla uteserveringen av damen som egentligen skulle stänga, men som ändå tar sig tid för en lång utläggning om mineralhalten i det fantastiska vattnet som vi dricker flera flaskor av. Vi är i Rom och staden är fantastisk liksom glassen och just nu livet.

Hon byter riktning på vår stora väska en gång till, försöket envist få in den i ett alldeles för litet bagageutrymme. Vi försöker protestera, säga att vi kan ha den i bilen, men hon vägrar och vi kör iväg med en halvstängd bagagelucka till lägenheten med den stora balkongen där vi tydligen ska bo trots att vi hyrt ett litet rum. Lägenheten, har allt vi behöver och lite till, undantaget ett lås som fungerar varje gång. Men det gör inte alls för grannarna är hjälpsamma och sover på natten gör visst ingen. Inte heller vi, och promenerar längs gator som hämtade ur en sagobok och äter middag under trädkronor vid midnatt, och vinet kostar inget och smakar underbart liksom maten. Och kvällshimlen är fantastisk liksom just nu livet.

Och det blir dags för bröllopet, anledningen till resan, och vi springer uppför slingriga bygator i trettiogradig hetta för att inte missa bussen, och jag är i stunden glad att jag inte hann sminka mig. Kliver ur bussen ut i något som kanske är paradiset, och vi skrattar, pratar, gråter, äter, dricker, dansar oss igenom kväll som blir natt som blir morgon. Allt med Umbriens kullar som en på samma gång overklig som självklar siluett. Svalkade av pooldopp och drinkar med kolsyreis, värmda av timmar av dans och fina vänner. Höga på glädje och livet och det vi är här för att fira. Och jag tror att det kanske är det här som är meningen med allt. Och vill kanske resa alltid. Eller kanske stanna alltid. Vet inte. Vet bara att just nu är lycka att dansa i soluppgången.