Sökes/finnes: Omdöme, bättre begagnat

Jag har identifierat en sabotör i mitt liv. En aktiv och mycket effektiv motståndare till de kemistudier jag just nu borde ägna mig åt. Som inte skyr några medel för att få som den vill. Som nästlat sig in i mitt liv under täckmantel av att vilja mig väl, för att sedan, efter år av välkommen närvaro plötsligt vända sig mot mig. Sabotören är mitt egna omdöme.

Vi kommer vanligtvis väl överens, mitt omdöme och jag. Omdömet gör att jag ser vad som är viktigt och inte, och därmed ganska ofta är hyfsat effektiv i saker jag gör (när jag väl gör dem, se tidigare inlägg...). Omdömet hjälper mig lägga ribban på en inte alltför skyhög nivå gällande vad jag behöver prestera i allehanda sammanhang. Omdömet hjälper mig avgöra vad som är rimligt och inte, vem jag bör lyssna på och inte och sila information som ständigt strömmar förbi. Vi har lärt oss jobba bra ihop de senaste åren, mitt omdöme och jag. Men nu verkar det vara slut.

Mitt omdöme ropar med klar och tydlig röst att det är totalt nonsens att lära sig rabbla alla aminosyrederivat i allehanda nedbrytningsprocesser i kroppen. Ännu mer onödigt att lära mig rita ut deras strukturformler. På samma sätt som det är idioti att kunna i detalj kunna beskriva hur serinproeaser klyver peptidbindningar eller hur fosfoidylinositol utför intracellulär signallering. Slöseri med tid. Med energi. Med liv. Ledsagad av mitt omdöme pluggade jag kemins grunder i veckan, och får väl medge att jag inte kände att jag greppade riktigt så mycket som jag ville greppa, men ändå en hel del. På den nivå mitt kära omdöme rekommenderade. På den nivå mitt omdöme bedömde det vara relevant.

Jag skrev vårt web-baserade quiz igår. Jag fick lust att ge mitt omdöme en rejäl smäll på käften. Säga upp bekantskapen. Definitivt ge dagens ris i lokaltidningen. Så lurad jag är. För det var frågor på varje detalj. På aminosyrederivat. På fosfatidylinositol. På strukturformel efter strukturformel. Saker jag vagt kunde beskriva på övergripande nivå. Beskriva varför de finns, principiellt hur de fungerar. Till absolut ingen nytta.

Så har nu ett omdöme till salu. Gärna i utbyte mot ett nytt. Ett som fattar värdet av sjukt detaljerade kemiska grundkunskaper. Trist tycker jag, för vi har kommit bra överens, jag och mitt omdöme...

Fast kanske ska jag ändå spara det, i en kartong i källaren eller så. Som sommarkläderna. Plocka fram om ett tag igen, när ögonen lyfts över cellnivån och det blir människan, hela människan, i fokus. För jag kan för mitt liv inte tro att huruvida jag har stenkoll på alla steg i serinproteasen avgör om jag blir en bra läkare eller inte. Kan inte, vill inte. Här är mitt omdöme och jag rörande ense, oavsett resultat på duggor och tentor. Orubbligt så.