torsdag 19 december 2013

Om att gå hem

Klockan är bara tio och jag är redan trött. Lyssnar dåligt, de stundar jag lyssnar alls. Föreläsningen är inte dålig, men inte heller så där gripande bra. Men vet inte om det hade spelat roll. Någon väcker idén i kvartsrasten. Den inte helt revolutionerande idén om att gå hem vid lunch. Det är inte obligtoriskt. Föreläsningskompendiet ligger redan utanför salen, och ser detaljerat ut. En ledig eftermiddag är oerhört lockande, när julklappr behöver handlas och tentaplugg borde hinnas med. Det känns oerhört lockande och vid halv elva känns det som en bra idé.  Jag tror nästan att jag kommer göra det. Nästan.

Bara nästan. För klockan tolv köar jag ändå framför micron med min djupfrysta spagetti. Och klockan ett dagdrömmer jag vidare i en sal som är lite tommare än den var på förmiddagen. Och klockan två tänker jag vad jag alltid tänker, när jag lekt med tanken att gå hem och sen förkastat den. Att det inte var värt det. För det är aldrig värt det. Föreläsaren säger det som står i kompendiet, och säger hon något annat hör jag det inte. Klockan kryper sakta sakta mot tre medan jag klipper med ögonen. Och klockan tre går jag hem. Och är för trött för det där tentaplugget. Till och med för julklapparna.

Måste lära mig det. Gå hem. Om jag ens tänker tanken. För att det inte är värt det. Nästan aldrig är värt det. Särskilt inte när man pendlar mellan att dagdrömma och halvsova när man väl är där. Vilket jag för tillfället gör.

Någon slags respekt mot föreläsaren som ändå släpat sig dit en mörk decembereftermiddag? Gammal hederlig ”fear-of losing-out”? Kanske lite av båda, men att halvsova i föreläsarens blickfång är knappast respektfullt, och missar nästan lika mycket genom att dagdrömma mig genom lektionerna som genom att gå hem…

Så imorgon gäller det! Kompendiet ligger på nätet, tjock och ordrikt. Eftermiddagen är lång, och julen nära. Jag är garanterat både trött och ofokuserad. Imorgon, då samlar jag alla krafter, all beslutsamhet. Imorgon, då går jag vid lunch. Håll tummarna för mig, och ni som har chansen, jaga bort mig från microkön, om ni mot förmodan hittar mig där strax efter tolv…

fredag 13 december 2013

Om något som växer

Något växer i mig. En liten människa, men inte bara det. Något annat växer också. En känsla. En väldigt skön känsla.


Det är kolsvart när jag kliver på det lilla tåget. Och iskallt att vänta på perrongen. Ändå väntar jag gärna. Åker jag gärna. Ändå längtar jag till det lilla mottagningsrummet med adventsstjärnan. Till de tre klockorna som alla går i sin egen takt. Och mest till patienterna jag möter där. Till samtalen som jag tillåts dyka djupt i, utan att avbryta med ett fibroskop eller en blodtrycksmanchett. Till patienterna som jag inte ska söva eller sy. Som jag genom bara det jag gillar bäst, samtalet, får hjälpa allra mest. Och känslan växer lite mer för varje minut, för varje möte, för varje samtal. Känslan av att kanske ha hittat rätt. En väldigt skön känsla.

måndag 2 december 2013

Lite lagom onormal

Jag redan fått frågan flera gånger, när jag nämnt att jag läser psyk nu. Flera gånger, fastän jag bara gjort det i tre veckor. ”Är psykiatriker verkligen helt normala…? Jag menar, är inte rätt många lite knäppa själva?”

Doktor S. Stormar in mitt i ronden, eller förbi, och in på sitt rum. Som en modern Beppe Wolgers ser han ut, med elpipa, basker och scarf knuten runt halsen, även till läkarrocken. Som han aldrig knäpper utan har fladdrande efter sig som en mantel när han drar genom korridorerna. Pratar eftertänksamt och klokt. Med mig. Och med patienterna.

Dr B. Som vinkar till sig mig i korridoren redan första dagen. ”Hej. Du är kandidaten, va? Dig ska jag få intresserad av det här ska du se”. Som talar om att språket i journalen ska vara vackert. För det är så mycket roligare att läsa det som är vackert. Och roligare att skriva. Och som får kramar av nästan varje patient, för att hon förtjänar dem. 

Så svaret då? Knäppa, är psykiatriker det. Nej, de allra flesta är det inte ett dugg. Tror jag, efter tre veckor. En psykiatriker som föreläste första veckan sammanfattade det rätt bra, med att några procent är rätt knäppa oavsett vilken yrkesgrupp man väljer. Bland psykiatriker är det kanske någon extra procent. Men fortfarande, de allra flesta är det inte.  Sådär helt normala då, är de det? Doktor S och Doktor B? Nej, inte ett dugg. Vilket på alla sätt är bra. För varför kan man inte ha scarf och basker till läkarrocken, så länge man når fram till patienterna? Och varför ska språket i journalen inte vara vackert, så länge det även är tydligt och bra? Varför behöver man vara sådär helt normal?


Jag hoppas på att en dag bli en inte knäpp men lite lagom onormal läkare. Som skriver vackra journaler. Och når fram.