En dag ska vi vara vänner

Vinrött, med namnet ingraverat. Hur nerdigt det än må vara, så var det bäst julklappen. Det är vackert. Men känner mig lite som den som mannen på ölcafeet som gång på gång kysser sin ”Les mots” av Sartre som han fått i julklapp av den okände välgöraren i Karl Bertil Jonsons jul. Jag tycker om det. Men jag förstår det inte. Det är vackert, men det är något av ett UFO för mig. Stetoskopet.

Jag fick gå med en av det läkare på vårdcentralen som jag verkligen gillar sist vi var där. Gillar henne för att hon låter mig försöka själv, med nästan allting. Leda diskussionen med patienten, föreslå labbprover, undersöka. Och för att hon samtidigt som hon lämnar över, hela tiden finns där. Ställer frågor. Svarar på mina. Jag lär mig massor. Han kom in med en hosta som inte ville ge med sig, mannen med hängslerna i stolen framför mig. Jag lyssnade på lungorna, och på hjärtat. Mer för att man ska lyssna på lungorna på någon med hosta, än för att lyssnadet sa mig något. Och hjärtat, mest av bara farten, eftersom han varit trött och stetoskopet var framme. Det lät i mina öron normalt. Lub-dub, lub-dub. Nickade, lämnade över till läkaren, när patienten muntert bakom min axel sa ”och mitt extraslag har jag väl kvar”. Extraslag? Fanns där ett extraslag? Läkaren mötte min blick. Hörde du extraslaget? Jag borde ha hört extraslaget. Jag borde helt klart ha hört extraslaget. Men det hade jag inte gjort. I mina öron hade det låtit normnalt. Utan att riktigt kunna säga hur normalt låter. Hade ”lub” varit extraslaget? Eller ”dub”? Eller något tredje, som jag inte hörde? Väl medveten om att jag är här för att lära, inte för att visa upp att jag är duktig, skakade jag på huvudet. Nej, jag hörde inget. Så stetoskopet åkte på igen. Jag lyssnade. Lub-dub, lub-dub. Det var vad jag tyckte mig höra. Slag, ja. Extraslag. Nja… Hör du nu? Och uppriktigheten åter prövad. För jag hörde inte nu heller. Så jag skakade åter på huvud, och hon gav sig inte, läkaren som jag just därför tycker så mycket om. Hon lyssnade, justerade stetoskopet, lyssnade igen och räckte det till mig. Lub-dub, lub-dub. Hörde jag? Hörde jag verkligen, eller intalade jag mig för att jag visste att jag skulle höra något? Skulle höra något, utan att direkt veta hur detta något lät?

Jag hörde inte extraslaget. Lämnade frustrerad tillbaka stetoskopet . Talade om för patienten att vi inte lyssnat så länge för att det var någon fara, utan bara för att jag var…ny. Och visst var det kvar, extraslaget. Inte för att jag hörde det, utan för att jag visste det. Och jag la ifrån mig stetoskopet, det främmande redskapet som jag inte förstår mig på. Och jag fortsatte samtalet med patienten, som jag är trygg och bekväm i.

Men nu är det mitt, det främmande redskapet som jag inte begriper. Lyssnar på vänners bröst och hör lub-dub, lub-dub. Utan extraslag. Förhoppningsvis för att inga finns. Kan rapportera tillbaka att jo, du lever, men inte mycket mer. Så lyssnar jag på hjärtljud på youtube, och hör dem, extraslagen. Tror mig i alla fall höra att det är just extraslag, i alla fall just när mannen på filmen säger att det är extraslag jag hör. Sakta tror jag att jag kanske börjar lära mig i alla fall hur de ska låta. Och sakta sakta börjar jag lämna den trygga, välbekanta, hemtama teorin, och vandra ut på hantverkets hängbro. Dit jag måste. Dit jag vill. Mot allt det där obekanta och märkligt svåra, som inte handlar om att begripa eller minnas, inte handlar om att bemöta, lyssna in eller i stämningar känna av. Hantverket. Jag har långt kvar. Men jag vänder stetoskopet åt rätt håll numera. Placerar det på rätt ställe på bröstet. Myrsteg, men ändå. Sakta blir vi i alla fall bekanta, mitt stetoskop och jag. En dag ska vi vara vänner.

Dvala

Det händer något med mig när jag kommer till landet. Landet, som mer är Mammas och Pappas hus, och inte alls något litet torp i ödemarken. Landet, där allt finns och lite till. Landet, där man borde få fart, ha tid, få energi, till att göra allt det där man aldrig annars hinner. Där hamnar jag i dvala.

Många pratar om hur de springer på landet. Eller just nu, när snön ligger meterhög, åker skidor. Där det finns stigar och frisk luft, orörd mark och orörd stig. Jag springer hemma. Hemma har jag fart och lust. Energi och ork. Jag vill springa, har lust, trots att asfalten är hård och Hornsgatans lortiga luft nära. Här, på de mjuka stigarna, i den friska luften, här blir inget sprunget. Här rinner farten ur benen, om skorna ens snörs på. Här där alla möjligheter finns, här går jag i dvala.

Och jag har alltid idéer, tankar, planer, på allt jag ska göra på landet. Allt jag då får tid till. På landet, där faktiskt nästan allting finns. Där marken är orörd och tiden ostörd. Där inget plugg är med och och pockar på uppmärksamhet. Där man borde hinna göra just allt det man skjutit upp. Där man borde vilja göra en massa. Där vill jag inte. Inte ens bloggandet blir det så mycket av. Tankarna som ständigt strömmar till, hemma i bruset, de står plötsligt stilla. Här går jag i dvala.

Och jag är dålig på att göra saker jag inte vill. Särskilt saker som jag är van att vilja. Som att springa. Eller blogga. Saker som jag vanligtvis gör av lust, utan måste och borde. Så jag låter bli. Jag låter bli eftersom det på landet egentligen finns ganska lite som man borde, än mindre måste. Låter ben och tankar vara slöa, gör precis så lite jag har lust till. Och just så lite sträcker sig för tillfället till maratontittande på Solsidan-boxen, sällskapsspelande och regelbunden konsumption av årets alladinask, uppblandat med Mammas lussebullar. Det är slött. Det är helt utan måsten. Aktiviteter i dvala. Orealiserade idéer får fortsätta vara just det, och skidorna står kvar ovallade.

Mer än så blev det inte idag. Ingen poäng. Inga visdomar. För sådana kommer inte fram i dvalan. Nu väntar en omgång guitar hero med brorsan, och kanske lager två i Alladinasken. Men så slog det mig. Någon slags insikt kanske. Kanske någon slags poäng. Julfriden, den där det pratas om. Sjungs om. Skrivs om. Och tillönskas. Kan det vara det här det är…?

Veckans hjältar

Jullov! Så var det här. Äntligen. För veckan har masat sig fram, och vi har känt oss som hjältar varje minut vi spenderat i skolan. Vilket förstärkes idag, när läraren ett flertal gånger under föreläsningen förundrades över hur många som var där två dagar före jul. Och gick från att i början av dagen medge att han inte vet om han själv skulle varit där när han var student, till att på dagens sista timme garantera att han nu definitivt hade varit någon annanstans. Vilket ganska många i klassen var. Men han var bra, trots att Indien i hans värld var en världsdel, och lärde oss bland annat vedertagna saningar som att närsynta är lite intelligentare än de med normal syn, och inetsade det användbara uttrycket att ”hascha på” i oss (något han dock inte rekommenderade i alla fall inte före femton års ålder…). Däremellan en del om nikotin och koffein och amfetamin och LSD och andra substaner som efter dagens genomkörare definitivt inte hamnar på julbordet. Men trots att han var bra och det vi lärde oss intressant och trots att vår närvaro var ytterst passiv och att hans ”Är det någon som har frågor” varje gång följdes av en monumental tystnad, kände vi oss som hjältar, för att vi var där. Bara därför.

Och som hjältar kände vi oss när vi pulsade till skolan i arktiskyla. När närborrarna frös ihop vid inandning, när matlådan som var kylskåpskall vid avfärd hemifrån hunnit bli djupfryst innan den kom till skolans kyl, när vi . Och som en hjälte kände jag mig som inte såg busskortets plötsliga försvinnande som ett omen på att vända om hem, utan fortsatte mot bussen, villig att hosta upp mina tjugo kronor för bussresa om så skulle krävas. Och när busen sen var sen och jag fick vänta bland irriterade pendlare i -17. Då kände jag mig lite som en hjälte. För att jag åkte dit. Bara därför.

Vi kände oss som hjältar, eftersom vi gick till skolan. Gick till skolan en vecka när dagarna faktiskt inte varit särskilt långa. När det fikats tigermuffins och pepparkakshus på varannan rast. När mikroköerna varit minimala och föreläsningarna faktiskt varit riktigt bra. Och när vi inte lagt en sekund på skolan efter föreläsningens slut. Och inte gjort mer än just närvarat under dagens timmar. En vecka som visserligen varit den före jul, men som de flesta med arbete faktiskt arbetat. En vecka som inte varit jullov och egentligen inte har haft någon anledning att vara det. Trots det så har vi den här veckan känt oss som riktiga hjältar genom att bara ta oss till skolan, gå på föreläsningarna och sen gå hem. Tänk om det alltid vore så lätt att vara nöjd med sig själv?

Årets stressigaste helg

Årets stressigaste helg. Någon sa det på radio, att det var den nu. Helgen då vi borde vara på väg in i någon slags julro, stressar svenskarna mer än någon annan. För mig har det varit den lugnaste. På länge. Snön, som skapar kaos för många, skapar lugn hos mig. Den bäddar in staden i vitt, bilar är insnöade, stadskontoret verkar ha gett upp eller tagit jullov, för inget är plogat, skottat, röjt. Det är insnlöat och glashalt och ingen kan plötsligt stressa. Det stressar självklart vissa. Det lugnar mig. För jag kan gå överallt jag behöver. Jag har tid att vänta länge på en tunnelbana. Väntar, och är glad att jag i år inte kuskar mellan länder, städer, flygplatser. Så årets stressigaste helg stressar jag inte.

Årets stressigaste helg. Och helgen vi shoppar mest, skrev de i Metro. Jag har inte köpt något alls. Inte ens besökt en affär. Inte köpt en enda julklapp. Det stressar inte heller. Fem dagar före jul är tidigt för att vara jag, och jag litar på att inspirationen kommer. Eller kan tvingas fram. Men inte än. Än är det för många dagar kvar. Så helgen vi shoppar mest shoppar jag inget.

Årets stressigaste helg har för för mig varit en av de skönaste helgerna. En helg utan plugg. Sådana har det varit flera. En helg utan känslan av att jag egentligen borde plugga. De helgerna är färre. Post-tenta helgerna. De allra bästa. Den här med glöggkalas och saffransdoft som extra krydda, med ett täcke av snö som extra bomull. Sovit tills jag vaknat och sedan ändå legat kvar. Ätit lussebullar till frukost. Bakat med julmusik, tända ljus och gott sällskap. Låtit glöggkalas avlösa glöggkalas. Fina promenader med fina vänner. Låtit tiden bara gå, haft tid att bara vara. Utan stress. Utan böcker. Utan måsten. I alla fall utan måsten jag tog någon notis om. Årets stressigaste helg var för mig en av de bästa. Och mest stressfria.

Reality check

Ibland behövs den, en reality check. När saker som egentligen är väldigt bra känns väldigt jobbiga. När saker som egentligen är intressanta känns lite småtrista. För jag klagar ibland på trista föreläsningar, här och på andra ställen. De gånger beskrivningar lämnar funktion och klinik, och dyker ner på cellnivå. Vid genomgående beskrivningar av signalvägar som vi inte förstår varför vi ska kunna, och som vi vet att vi kommer glömma. Och histologin. Genomgångar där rosa bilder med svarta prickar följs av fler rosa bilder med svarta prickar. Allt smälter samman, inget spelar roll. Så känns det i alla fall. När föreläsaren är opedagogisk eller virrig eller känns okunnig eller dyker bråddjupt ner i sin egen forskning utan hänsyn till vad vi borde lära oss. Då klagar jag. Och gäspar. Skickar lappar. Leker med telefonen. Ganska ofta leks det med telefonen, det måste medges. Inte bara när det ör riktigt dåligt, utan ganska ofta när det bara inte är väldigt relevant, och väldigt intressant. Då behövs en reality check. Fick en sån igår.

Fick en sån igår, när vi efter lunch och lite sena, ruschade in i aulan, i farten plockade på oss powerpointbilderna travade i en hög längst bak och bänkade oss mitt i salen. Instängda mitt i salen, blev det snart klart, när jag tittade ner på pappret framför mig, och upp på skärmen längst fram i aulan. Instängd med biostatistik. Instängd med P-värden och konfidensintervall. Instängd med normalfördelningar och typ ett-fel och jag sögs som i en tornado in i en värld jag inte varit i på länge. Till en aula på Sveavägen. Stressade då precis som nu in i salen, lite sena, placerade oss mitt i och var instängda. Då som nu. Fast då frivilligt så. För det här var Handels och statistiken var inte en enstaka ångestfylld föreläsning som man med telefonens hjälp kan ducka sig igenom. Det var alla timmar, varje dag. Det var det frivilliga valet. Och jag tog in mängder utan att på riktigt lära. I någon slags förhoppning om att om jag verkligen förstod skulle det bli intressant. Det fungerade inte. Tog in för tentan, öste ur mig och glömde bort. Satt där utan att riktigt veta varför. Bland P-värden och konfidensintervall. Och jag minns att jag utan att riktigt reflektera över det då, innerst inne där i aulan kände mig som ett enda stort typ ett-fel.

Gårdagens ångestpass var bara 45 minuter, men de masade sig fram. Trots en duktig, enthusiastisk och faktiskt riktigt pedagogisk föreläsare. Trots det var det hela oändligt trist. Men det fick mig att inse hur oändligt glad jag är att det nu handlade om 45 minuter. Att vi sen fick gå ut och lämna det bakom oss, inte kliva in i ett bibliotek och öppna tjocka statistikboken. Att det nästan inte är några föreläsningar som handlar om normalfördelningar och P-värden i det liv jag lever nu. Att nästan alla tvärtom är fascinerande och intressanta, relativt hur de kunde vara. Definitivt relativt statistikföreläsningar, men även sannolikt relativt nästan allt annat. En väldigt viktig reality check.

Jag kommer fortsätta klaga ibland, här och på andra ställen. Och idag skolkade vi två sista föreläsningarna, för att det var tråkigt. Vi kommer fortsätta leka med telefonerna. Gäspa och skicka lappar. Men även lyssna. Och skriva. Och faktiskt lära, på riktigt lära. För egentligen är det väldigt bra. Och intressant. Och relevant. Relativt sett, och ofta även absolut. Och kanske viktigast, den här gången vet jag faktiskt precis varför jag gör det jag gör. Och känner mig inte som någon typ av fel.

Tjugo timmar frihet

Så var den skriven, den här tentan också. Patologi ut, och julen in. Eller borde vara. För det är så jag har tänkt. Har planerat. ”Efter den 14e, då har jag mängder av tid, då kan vi ses”. Det är ord jag generöst strött över alla i min närhet senaste veckorna. Inte en julklapp är inköpt, eller ens uttänkt. Inga kolor gjorda, pepparkakor bakade. Allt har skjutits till sen. Frysen är tömd på såväl råvaror som färdiga matlådor. Städningen har fått vänta- sen, sen finns ju tid. Julstjärnan lever men det är knappt- jag kan ju vattna sen, efter den 14e…

Efter den fjortonde har jag tid, mängder av tid, så har jag tänkt. Tills jag insåg att tiden kokar ner till 20 timmar frihet. Tjugo timmar mellan tentans slut klockan tolv idag, och nya kursens början 8.30 imorgon bitti. Nya kursen, som någon bland de som lägger KI’s schema uppenbarligen inte tycker innehåller något viktigt. För man planerar inte in undervisning av något viktigt under tider då övriga befolkningen har fysiskt eller mentalt jullov. Eller? För något säger mig att farmakologi ändå är lite viktigt för en läkare…

Har inte riktigt bestämt mig för om det är jullov eller inte. Om farmakologin faktiskt ska få den uppmärksamhet den förtjänar under den närmsta veckan, eller om jag ska följa min instinkt och lägga tankar, tid och energi på julklappsinköp och lussebullsfikor. Har inte bestämt mig och tänker inte fundera. Just nu. För just nu befinner jag mig i de tjugo timmarna av totalt legitim frihet. I slutet av dem, men ändå. Timmarna då patologin är släppt, men inget nytt tagit dess plats. Spenderat dem så bra det bara går, med försenat adventsfika hos mamma och pappa som äntligen är hemma, med några timmars kvalitetstid med underbara lilla I, som nu går med gåvagnen och är så söt att man nästan går sönder. Och sen, efter att ha fyllt kylen, tillbringat några timmar hemma, helt utan sysselsättning. Latat mig, helt legitimt. Det bästa. I skrivande stund fortsätter jag gärna med det, låter legitim frihet övergå i en mindre legitim sådan. Trots att farmakologin förtjänar bättre. Men tänker inte fundera. Just nu. Bara njuta av de allra bästa timmarna, av 20 timmar frihet.

Bomull

Var på julkonsert. Idag. Och för precis ett år sedan. Vacker lucia i ljusklädd kyrka. Rofyllda sånger som bäddar in allt i bomull. Lugna andetag och ro att vara stilla, helt stilla.

Behövde bomullen då. Livet var intermediärmetabolism, och jag var trött och stressad. Hade ingen aning om vad jag kunde eller behövde kunna. Ingen aning om varför. Men Åkes ord ekade, om hur viktigt det var. Jag trodde honom inte, men höll ändå duggabubblan tät. Inte för att det var så viktigt, utan för att jag absolut inte ville se det igen. Absolut inte ville omtenta. Och för att jag ändå hade en del kvar av den där naiva, totalt okritiska men livsräddande enthusiasmen som bara existerar termin ett. Så var ganska enthusiastisk, men ändå trött och längtade efter jul. Och längtade efter något som var på riktigt. Efter att få slippa celler.

Behöver bomullen nu. Celler känns långt borta. Jag borde ha lärt mig fler än jag gjort de senaste veckorna, och ingen bubbla finns runt mig och patologipluggandet. Enthusiasmen från termin ett känns avlägsen, nu är inget okritiskt. Men istället på riktigt intressant. Ingen annan har sagt att det vi läser är viktigt, men jag vet att det är det. Nu börjar det bli det. Viktigt och på riktigt. Och jag behöver bomullen, för att bädda in de tankar och känslor det rör upp. Cancerpatologi. Och heldagar om döden. Att lära sig så mycket som är viktigt på riktigt. ”Var inte rädd för mörkret” sjöng de i stämmor i Johannes kyrka. Och det är jag inte. Men behöver ibland bomullen.

Och så behöver jag jullov. I år blir det jullov på riktigt. För jo, Åke, de finns faktiskt även på KI.

Döden, döden

Vi har läst cancer den här veckan. Och förra. Fått föreläst om cancer. Löst patientfall om cancer. Studerat anatomiska preparat med cancer. Visats celler med cancer. Cancer, som drabbar var tredje person i Sverige. Cancer, som fler fortfarande dör av än överlever. Jag hade inte väntat mig att det skulle vara muntra veckor. Men ändå.

Efter en hel dags genomgång av alla sätt cancer kan uppstå på, kändes det helt osannolikt att inte åtminstone någon av alla tänkbara processer för carciogenes skedde i min kropp just nu. Och varje riskfaktor som nämndes följdes av en sökning i minnet efter alla gånger jag utsatt mig för just den. Jag eller någon nära. För bland någon nära ryms de, eller kommer rymmas. Cancerdiagnoserna. Inte bara de som skapas i min egen fantasi, utan de verkliga. Den biten är inte hypokondri. Den är på riktigt.

Vi har läst om infektioner. Om parasiter och virus. Om arterioskleros och hjärtsjukdom. Det var inga problem. Men cancer. Det skrämmer. Fler dör i hjärtsjukdomar. Sannolikheten att jag ska drabbas av ett virus på bussen är dagligen överhängande. Och många parasiter dödar på otäckt sätt. Ändå är det cancer som skrämmer. Kanske för man kan äta rätt och träna. Man kan undvika insjöar i Afrika. Och den slår till ändå.

Kanske för att den slår till ändå. Och det var skönt med en dags paus idag, på vårdcentral. Vila, bland ryggvärk och streptokocker och urinvägsinfektion och sömnsvårigheter. Bland allt det vanliga, det sjuka men inte dödliga. Vila, tills den dök upp, torrhostan. Som hållit i sig länge, hos honom som på 76e året, som fortfarande klippte hela stora gräsmattan med gammeldags gräsklippare. Och skottade snö. Förutom nu, för torrhostan besvärade. Han, som cyklade och promenerade, mycket och gärna. Förutom nu, för med torrhostan hade den kommit, anfåddheten. Han, som stolt berättade att han slutat röka på dagen för nio år sen. Efter 45 år av dagliga cigaretter. Då var den där igen, som en ond skugga. Cancern. Och inget skydd fanns.

Jag nämnde det för en kompis i helgen. Hur jobbigt jag faktiskt tyckte det var. Att sitta så många dagar och höra om något så allvarligt, så sjukt, så skrämmande. Om cancer. Hans svar var lika självklart som inte. ”Men du trodde väl inte att man bara läser om glada och muntra saker när man läser till läkare?

Och det trodde jag självklart inte. Och vill inte heller. Jag sökte mig medvetet från det glättiga till det meningsfulla, från det som snuddar vid till det som berör. Och det är ju det vi under ett och ett halvt års tragglande av alla otaliga friska processer i kroppen längtat efter. Den sjuka människan. Att komma närmare det som sen ska fylla våra dagar. Och det är intressant. Väldigt intressant. Saker fastnar på ett annat sätt, fascinerar på ett djupare plan. Men jag kommer hem trött, delvis för att dagarna är långa, men mest för att de berör. De tynger, tröttar och rör runt, allt samtidigt, Skolan har fått en ny dimension, och fakta blir mer än fakta.

Det är lika bra att vänja sig. Det här är vad som väntar nu. Och jag ser fram emot det, även om det gör vissa dagar mindre muntra. För så är livet. Så är verkligheten. Den verklighet jag vill vara nära. Människor dör av cancer, nu liksom förr, och att jag lär mig precis hur gör dem inte fler. Förhoppningsvis, på sikt, kanske lite färre. Skolan kan vara bra även när den inte är munter. Det är lika bra att vänja sig. Imorgon väntar heldag om döden...

Olika, men på något sätt ändå lika

En sådan där dag där allt annat än att vara inne är besvärligt. Snö som kommit hastigt, som ligger kvar på gator och trottoar, som ramlar från hustak och stör elledningar och tågspår. En dag när ganska mycket är besvärligt, kanske allra mest att åka tunnelbana. Ändå var det just vad jag gjorde, och sträckan mellan Odenplan och medborgarplatsen som vanligtvis tar nio minuter tog nu fyrtio. Hade duggasammanfattning med mig att läsa men tappade fokus när de klev på på stationen efter mig. Satte sig i sätena runt mig och jag var omringad av deras samtal. Iklädda nästan identiska dunjackor, och väskor bångnande med tunga böcker. De planerade tjugoårsfest för någon av dem. Och läste juridik. Fan, bara BA, ältade den ena, om och om igen. Hon lyssnade inte på pratet om festen, utan var helt inne i sitt. Inga tårar i ögonen, men inte långt ifrån. Är Mannheimer kört nu? Kan det gå ändå? Jag vet inte vad BA riktigt innebär, men antar att det inte är bra. Eller inte tillräckligt bra. För jag vet ungefär vad Mannheimer är. Vet vad de kräver, både för att få komma in och få vara kvar. Har jobbat med dem. De var de enda man fick direkt svar ifrån när man skickade jobbmail efter midnatt. Vet inte precis men ungefär vad det innebär, det hon stressar för att kanske inte få. Termin ett av åtta. Hon kommer få stressa länge, tänker jag, och får lust att skaka om henne, och säga att det inte är värt det, att livet är så mycket mer.

På centralen går de av, och byter plats med två nya. En tjej i min ålder, i snygg kappa och stor mössa, och en ung mörkhyad kille i för tunna kläder. Hon sätter sig mot fönstret, han blir stående, lutad mot väggen, över sätet men utan att sätta sig, med ena benet vibrerande rastlöst. De pratar lite försiktigt, trevande, som om de kände varandra men ändå inte. Eller, hon frågar och han svarar. Fåordigt, men inte undflyende. Han har ett ärende på försäkringskassan, ska lämna in något intyg, men vet inte riktigt vad eller varför. Hans svenska är trevande men inte svår att förstå. Hon försöker hjälpa men lyckas inte och de byter samtalsämne. Han säger att han är trött, och hon frågar om han sover på nätterna. Han säger att det är svårt, för någon vaknar hela tiden. Någon av småsyskonen, de fem. Särskilt de tre han delar rum med. ”Väcker de dig, frågor hon. Ja, de och… Han avslutar inte meningen utan tittar ner. Hon verkar kunna läsa hans tankar och frågar om han drömmer. Ja… Hans blick är fortfarande i marken. Plötsligt känns han så oerhört sårbar, och benet vibrerar snabbare än innan. Och jag önskar att han var liten igen och fick en famn att krypa upp i. Utan att alls veta, utan att alls kunna föreställa mig hans värld, var det var jag instinktivt kände. Hon med mössan noterade hans oro och bytte till något lättare. Hon frågar hur gamla syskonen är, och han svarar lite svajande med åldrar mellan fem och sjutton. Hon frågar om honom. Nitton, i Sverige, svarar han. Och annars? Tjugo.

Tjugo år. Båda två. Lika. Men ändå så olika. Så totalt olika, men båda nästan med tårar i ögonen, på samma resa, på samma säte, på samma tunnelbana. För så helt olika saker. Men ändå. Om så bara för just där och då, på något litet sätt lika.

Trettio minuter senare var jag framme vid Medis utan att ha läst en sida. Framme efter att ha suttit fast i ett tunnelbanetåg i evigheter. Men faktiskt varken stressad eller irriterad. Framme efter att ha fått en glimt av hur olika liv kan vara. Så totalt olika, men på något litet litet sätt ändå lika.

Om långa stunder nu och korta stunder då

Jag får ganska ofta frågan i olika former. ”Ångrar du att du valde fel”. Jag fick den i torsdags, en dag som som vanligt började med att trängas med ett hundratal andra huttrande pendlare på perrong och tåg, i moonboots och dubbla vantar för att överleva kylan, För att ta mig till patalogisal långt inne i en katakomb på Huddinge sjukhus. Till ett tarmpaket, en lunga i formalin, ett hypertroferat hjärta och aorta som vuxit fast i en ventrikelvägg. Detektivjakt där på bänken, tillsammans med patalogibok och kursare. Oerhört oglamoröst, oerhört intressant och oerhört på riktigt. Morgonen försvann på ingen tid, och jag vet nu en hel massa om Chrons, inklusive hur det ser ut från insidan. En ganska vanlig, väldigt bra morgon.

En timme senare satt jag på ”Pontus”, brevid människor i kritstreck. Fortfarande i moonboots, men med dubbla vantarna inlämnade i en fin garderob. Åt Biff Rydberg på fint porslin, ljuvlig päronkaka med ingefära och pratade om saker som var trevliga och lättsamma, och tiden gick fort för att oxfilen smälte himmelskt på tungan och de runt om mig var avslappnade och bortkopplade från anledningen att de bar kostym. En förr ganska vanlig, ganska bra lunch. Nu en visit i en annan värld. Och jag svarade på frågorna jag svarat på så många gånger och försökte förmedla magin i det nya. Utan någon agg mot den gamla världen, för det finns det ingen. Jag är tvärtom glad att jag är välkommen i den, i väl valda stunder.

Efter skolan. Glögg, på fina vännen C’s byrå. Redan i hissen mötte jag människor i glasögon större än ansiktet och kläder noggrant uttänkta. Kläder som del av en image som de lagt betydligt mer tid på att arbeta fram än jag lagt på att identifiera Chrons i en tjocktarm. Hänger av mig de dubbla vantarna i en kreativ garderob och minglar runt i ljusa inspirerande lokaler långt från slitna landstingskatakomber. Dagens tredje värld som jag och mina moonboots vandrar in i. Trivs och minglar med trevliga, nyfikna och överstylade människor som över kall glögg och hummersnittar ställer samma frågor som de i kritstreck ställt vid lunchen. Som jag besvarar, på samma sätt som så många gånger förr, försöker förmedla min magi utan att på något sätt nedvärdera deras värld. För den ska inte nedvärderas. För att den behövs den också, och för att jag är glad att den finns, och att jag är välkommen i den.

Så tillbaka till frågan, en av de många som jag svarade på ganska många gånger i torsdags. Om jag ångrar att jag att valde ”fel”, då, när jag var nitton år. Då, när jag var väldigt ung och väldigt ovetandes om vad jag ville i livet. Svaret är inte alltid givet. Självklart finns det stunder då det vore fantastiskt skönt att nu vara i början av en ST, inte i början av en evighetslång utbildning. Självklart finns det stunder då det vore skönt med en månadslön, med en massa kunskap, med att få arbeta med det jag vill, nu. Självklart infinner sig de stunderna till och med ganska ofta. Men jag tror inte jag skulle vilja vara utan de år jag fick istället. De år jag haft i en annan värld, de erfarenheter det gett och fortsätter ge. De vänner det gett, de världar det öppnat. Utan att vilja leva i den världen igen uppskattar jag mina visiter tillbaka. Uppskattar en lunch på Pontus, uppskattar kall glögg med kreativa människor i inspirerande lokaler. Uppskattar att kunna välja korta stunder av det gamla, och långa stunder av det nuvarande. Uppskattar lyxen att kunna vandra mellan världar. Så nej, jag ångrar inte att jag valde fel, även om det inte var den genaste vägen. För genast är inte alltid bäst. Så jag tror faktiskt att jag är glad att jag då valde ganska fel. Eftersom man får välja om. Välja till. Eftersom jag har valt rätt nu, och därmed har tillgång till flera världar, att vara i mycket eller lite eller inte alls. Det är lyx just nu.

Ett i ett i ett

Vet inte riktigt hur eller varför men plötsligt finns helt utan att jag alls pluggar, eller kanske just därför, absolut ingen tid. Trevliga saker, rakt igenom, glöggstinna, vänfyllda, men inte sett min ytterdörr före tio en enda kväll, och begreppet egentid likställs med sömn. Orden snurrar i huvudet men jag dunsar bara ner någon snabb minut framför datorn sena kvällar och de hinner aldrig ner. Eller, inte ens särskilt sena kvällar, eftersom jag parallellt med att ingen tid plötsligt finns accepterat en utmaning från A om att lägga mig före halv tolv hela veckan, vilket för mig säkert är alldeles utmärkt ur en massa hänseenden men förkortar den redan för korta dagen avsevärt. Men håll ut, vänta kvar, tröttna inte. I helgen ska jag andas. Och kanske tvinga ner orden på papper, de som snurrar.