Inlägg
Blå scrubs.
Med mudd.
De grymt efterlägtade.
Jag tror det är nu det vänder.
3 år sedan
måndag 28 januari 2013
tisdag 22 januari 2013
Update: KS, första dagen
Traumakirurg: "Jag var på Danderyd förr, men där har de inte så mycket trauman, bara någon som fått en golfboll i huvudet då och då"
Traditionsenlig sjukhusbashing. Det var lite roligt. I övrigt var det inte så mycket som var särskilt uppmuntrande. Återkommer när jag blivit aningens mer positiv
söndag 20 januari 2013
Om att inte
Längtar tills imorgon
Längtar tills imorgon
Längtar tills imorgon
Längtar tills imorgon
Nej, det fungerar inte. Har tittat på mig själv i spegeln och sagt det också. Med ett lätt forcerat leende. Det fungerade inte heller. Tänker på hur privilegierad jag är som får vara där jag är. Hur många som skulle vilja byta. Går om möjligt ännu sämre. Tänker bara på de 30 som är där jag vill vara.
Har använt förträngning som metod hittills. Måste sluta med det runt halv åtta imorgon bitti. För att inte promenera iväg mot SÖS. Bita ihop och acceptera. Acceptera att jag inte kan skicka ett förvirrat "Var ska vi vara"- SMS till A strax före upprop, och få ett "vänta, jag är snart där"till svar. Inte möta upp henne och M i entrén, M med händerna djupt nedkörda i fickorna och någon nyss uppkommen insikt att dela och diskutera. Inte fylla raster med skratten från människorna jag tycker väldigt mycket om. Inte äta fler pannkakor än jag orkar på Rackarbackens lunch. Inte mötas av SÖS vänliga värme. Inte vara del av det jag vill vill vill vara del av.
Saknar det redan. Saknar dem redan. Och lyckas inte riktigt bita ihop och acceptera. Och lyckas definitivt inte längta tills imorgon. Förnekar. Några timmar till.
torsdag 17 januari 2013
Frustration 2.0
Typsnitt. Liksom huruvida referenser ska vara skrivna med parenteser eller hakparenteser. Fantastiskt viktigt. Just nu kanske viktigast av allt. Funderar så smått på hur mycket produktivt eller kreativt 140 hyfsat smarta individer kunde ha åstadkommit den här veckan. Om de inte funderat på hakparenteser. Men kommer inte fram till så mycket, eftersom jag måste fortsätta kontrollera marginalavstånd.
Fast vi skulle kanske annars bara kollat på urgamla repriser av valfri dålig amerikansk sitcom och käkat grillchips i soffan. Det är nog så kursledningen resonerar. Och räddar oss från dekadansen genom att fylla våra liv med en oändlig uppsättning formaliakrav.
Har vi tur kommer en handfull av oss fortfarande ihåg vad våra uppsatsen handlade om när allt är över. Men gör ingen det så spelar det ju faktiskt ingen roll. Huvudsaken är att vi alla för alltid bär med oss vetskapen att referenssystemet Vancouver KI använder hakparenteser i referenserna.
tisdag 8 januari 2013
Vaken
Jag ligger vaken på natten. Och tänker. Trots att jag har världens bästa famn och krypa in i precis bredvid. Trots att jag just nu har det fantastiskt bra. Trots det ligger jag vaken.
Jag är van att ibland inte veta vad jag vill. Och därmed vela. Van att då ibland vara på en plats där jag egentligen inte vill vara, för en stund, i väntan på att veta. Nu vet jag. Jag vet exakt var jag vill vara klockan åtta den 21 januari. Och med vilka. Men där kommer jag inte vara.
Jag är van att när jag är någonstans jag egentligen inte vill, göra något åt det. Vara riktigt besvärligt. Eller riktigt fantastiskt bra. Övertala de som behöver övertalas. Vara arg eller vänlig eller bestämd. Göra vad jag kan för att ta mig dit jag vill. Van att det har effekt. Någon slags effekt. Van att kunna påverka, i alla fall lite. Nu vet jag var jag vill vara den 21 januari, och vet att jag inte kommer vara där. Och gör inget, för inget finns att göra.
Den 21 januari kommer människor jag helst vill vara med vara någonstans där jag helst vill vara medan jag är någonstans där jag inte vill vara. Utan andra skäl än att det så är bestämt. Utan att jag gjort något dåligt, utan att jag underpresterat eller inte varit framåt nog, utan annan anledningen än slumpen. Och den är jag inte van att finna mig i.
Så jag finner mig inte i det. Men gör inget heller, för inget finns att göra. Så ligger istället vaken på natten. Arg på slumpen. Ledsen för den verklighet jag missar. Frustrerad på att jag inget kan göra. Kryper närmare världens bästa, och önskar att jullovet varar för alltid. Men vet att det inte gör det. Och ligger därför vaken.
Jag är van att ibland inte veta vad jag vill. Och därmed vela. Van att då ibland vara på en plats där jag egentligen inte vill vara, för en stund, i väntan på att veta. Nu vet jag. Jag vet exakt var jag vill vara klockan åtta den 21 januari. Och med vilka. Men där kommer jag inte vara.
Jag är van att när jag är någonstans jag egentligen inte vill, göra något åt det. Vara riktigt besvärligt. Eller riktigt fantastiskt bra. Övertala de som behöver övertalas. Vara arg eller vänlig eller bestämd. Göra vad jag kan för att ta mig dit jag vill. Van att det har effekt. Någon slags effekt. Van att kunna påverka, i alla fall lite. Nu vet jag var jag vill vara den 21 januari, och vet att jag inte kommer vara där. Och gör inget, för inget finns att göra.
Den 21 januari kommer människor jag helst vill vara med vara någonstans där jag helst vill vara medan jag är någonstans där jag inte vill vara. Utan andra skäl än att det så är bestämt. Utan att jag gjort något dåligt, utan att jag underpresterat eller inte varit framåt nog, utan annan anledningen än slumpen. Och den är jag inte van att finna mig i.
Så jag finner mig inte i det. Men gör inget heller, för inget finns att göra. Så ligger istället vaken på natten. Arg på slumpen. Ledsen för den verklighet jag missar. Frustrerad på att jag inget kan göra. Kryper närmare världens bästa, och önskar att jullovet varar för alltid. Men vet att det inte gör det. Och ligger därför vaken.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)