On center off surround

Av allt just nu, är de mest obergripliga. On center, off surround. Ganglionära cellerna i ögat arbetar efter den principen. On center, off surround. Föreläsaren kunde inte få det begripligt, inte heller boken. Lukas Löwing Svensson gick bet, liksom wikipedia. On center, off surround. I don’t get it!

Så läste jag någonstans att det handlar om kontrast. Att syftet med att en cell är off surround, är för att den andra, det i centrum, som är ”on”, ska bli riktigt skarp. Att kontraster behövs för att vi ska se det viktigaste tydligt. Att gradvisa förändringar är svåra att upptäcka, och att extremerna ofta krävs för att vi ska uppmärksamma. Att det är just förändringarna vi ser, just där ljust blir mörkt, inte det däremellan. Och det slog mig, hur mycket on center, off surround är som livet.

Tog bort gipset igår, och inser hur fantastiskt det är att kunna använda handen. Greppa hela cykelstyret, öppna burken smörgåsgurka. Duscha hela mig, och skriva, om än lite skakigt. Något jag för några veckor sen inte ägnat en tanke. Uppmärksammar det jag förrut inte sett, eftersom kontrasten är så stor. Eftersom det var en så tydlig förändring. Center on, surround off.

Och det är så mycket i livet idag jag uppskattar, just för att jag upplevt att inte ha det. Ett liv där jag presterar och levererar till mig själv. Där jag väljer att göra saker eller inte göra dem. Och faktiskt ägnar mina dagar åt något som känns meningsfullt. Intressant. Måste komma ihåg det, de dagar böckerna känns tjocka. Hur det kändes att inte ha det så. Inte låta livet idag bli en självklarhet. Göra kontrasten tydlig, trots att det börjar bli ett tag sedan förändringen. On center, off surround.

Att kunna sova fulla nätter om jag så väljer. Att äta middag i mitt kök en onsdag. Att ha vännerna nära. Att inte vara stressad, på riktigt stressad. Och åter, att ha roligt nästan alla dagar. Allt det kan vara självklart. Börjar nu kännas självklart. Men vill inte sluta uppskatta. Så behöver ibland placera mig själv i kanten, i kontrasten. Eller i alla fall snegla på den. Behöver påminna mig själv. On center, off surround.

Har fortfarande inte förstått hur de fungerar riktigt, cellerna. Men har förstått det där med on center, off surround, rent generellt. Att kontraster är viktiga för att uppmärksamma det viktiga. För att kunna skilja på ljus och mörker. Svarar kanske det på tentan, om de frågar. Svarar det definitvt om någon frågar någon annanstans. Inte om cellerna, men om livet.

Eller så yrar jag bara, efter för många timmar över böckerna. Letar frenetiskt efter någon slags större och mer begriplig mening i de här små cellernas till synes obegripliga funktion...

Om att slippa signalsubstanser, och fortfarande kunna skolka...

Vi hade en föreläsning om signalsubstanser i hjärnan häromdagen. Jag var sen och fick som mest femton minuter av signalsubstanser och second messamngers och jonkanaler. Men det var femton minuter för mycket. Det var femton minuter som tog mig tillbaka till termin ett. Fast nu var det nästan outhärdligt, och då var det…som det var. För det slog mig att vi satt hela förmiddagar under termin ett och lärde oss om signalsubstanser. Och strukturformler. Vi tryckte in signalsubstanser och grep efter varje kliniskt halmstrå. Termin ett lärde vi oss precis allt om gikt och om Lech Nyhans syndrom. För det var i stort sett de enda kliniska glimtar som bjöds.

Vilket gjorde termin två fantastiskt. Under endokrinologin hade vi klinikerföreläsning flera gånger. Och patientfall. Det handlade allt mer om hur saker faktiskt fungerade i kroppen. Om man ville kunde man låtsas att det var på en patient. Och alltmer sällan besvarades våra lite för kliniska frågor med ”Jag är ju faktiskt inte läkare så…”.

Termin tre har hittills varit ganska mycket som termin två. Och utöver de dagar när vi som igår har henne, världens bästa föreläsare, är föreläsningarna långa och många och teoretiska trots att vi får se videos på patienter med Parkinsons. Men nu är det tio dagar tills vi är klara med ”den friska människan”. Den sjuka människan börjar och snart blir sjukdomarna och det kliniska inte längre en bonus, utan det som är. Vi är på sjukhus inte någon gång då och då, utan nästan hela tiden. Det kliniska, som först var halmstrån, sedan en lyx då och då, blir plötsligt nära, riktigt nära.

Träffade en kompis igår som läser termin åtta. Det som vi längtar till är hennes vardag. Det kliniska är inte bara nära, utan där. Varje dag. Hela tiden. Och hon såg fram emot fredagen, när de har föreläsningar. Föreläsningar i aula, där läraren pratar och man själv lyssnar. De som vi har i mängd. Som vi kämpar för att hålla oss vakna på. Som visserligen inte särskilt ofta handlar om signalsubstanser längre, men som ändå ganska ofta känns som nödvändig, men ganska seg, transportsträcka till det verkliga. De längtade hon till. ”När man får sitta och lyssna bara. Lära utan att göra något. Och när man kan skolka om man vill…”

Jag ska tänka på det, när jag kämpar mot sömnen på nästa långa förmiddagssession av föreläsningar. Försöka njuta av att vara just där vi är, istället för att sukta inför nästa steg. Att vi numera faktiskt nästan alltid slipper strukturformler och signalsubstanser. Och att vi fortfarande faktiskt kan skolka.

Om bra som kunde blivit bättre

Just nu borde jag vara överlycklig. Rent objektivt. Rent teroretiskt. Vi har fått våra placeringar, och jag hamnade på SÖS. Det jag allra helst ville. Om några månader kan jag sova en halvtimme längre. Komma hem en halvtimme tidiagre. Och spendera mina dagar på sjukhuset som sägs vara trevligast. Om man ska tro på rykten. Och det väljer jag såklart nu att göra. Jag hamnade dessutom där med M och J. Det kommer bli toppen. Vi kan dricka kaffe i M’s kök ett stenkast från sjukhuset. Fortsätta diskutera livets stora frågor (ibland) och helt perifera frågeställningar (oftare). Rent objektivt borde jag vara nästan så glad jag kan bli. Rent teoretiskt.

Förmiddagen bestod av väntan. Fokus låg mer på att hetsigt trycka ”refresh” på I-phonens mail, än på att ta in vilka signalsubstanser som frigörs vid stress. Och när ryktet spred sig som en löpeld i lunchkön, att listan var ute, gick den skräckblandade förväntan nästan att ta på. Men ungefär där hände samma sak som hände efter första tentan. Ungefär då blev det uppenbart att alla inte fick jubla. Människor jag verkligen bryr mig om fick inte jubla. Och plötsligt, trots nr 12 i lottdragningen, trots SÖS med M och J, inte jag heller.

Sitter här nu och är väl överlycklig i teorin. Men inget porlar i bröstet. Visst kommer det bli bra, även i Huddinge, även utan någon av de man kommit närmast. Det är inte vad det handlar om. För det kunde blivit bättre. Vi kunde alla pimplat bryggkaffe ihop i Ms kök. Sitter och tänker att det är slöseri med glädje som kunde varit, att jag inte känner den. Att min glädje inte kan smitta av sig, istället för hennes besvikelse. Men det fungerar inte så. Och saknar A redan, fastän vi har flera månader kvar tillsammans. Saknar, och grämer mig över att bra inte blev bättre.

Om att inte vilja välja

Det var någon vecka sen. Vi satt i aulan, väntade in rastens slut, väntade sen på sen föreläsare, väntade sen på ännu senare föreläsare, för att sen helt uppenbart vänta på föreläsare som glömt att hon hade föreläsning. Vi satt i aulan länge, jag brevid A, skrattandes och pratandes om allt och inget. Länge men det kändes kort. Och det slog mig, när hon äntligen dök upp, föreläsaren. Som en blixt från klar himmel, fastän det inte alls var en ny insikt. Det slog mig hur fantastiskt bra jag trivs med att ha det som jag nu har det. Med dem jag nu har det med.

Det var ingen ny insikt, men det var en insikt med ny betydelse: Vi väljer sjukhus idag. Om några dagar sker lottningen. Och om några veckor till splittras vi upp allihop, på de fyra sjukhusen. Om några veckor kommer jag inte längre ha det som jag har det. Det var det nya i insikten. Och det var inte en insikt jag tyckte om.

Jag har varit väldigt säker inför det här valet, på hur jag ska välja. Inte på vilket sjukhus, men att jag inte ska gruppvälja. Onödigt, osäkert, lite barnsligt och omoget har det känts. Att klamra sig fast vid de vänner man har. För att de vänner man har, de kommer man behålla. För att det finns så många trevliga i klassen att umgås med. På avstånd har det känts självklart. Nu vill jag plötsligt göra just det. Klamra på vännerna jag har.

Och det är inte av osäkerhet. Jag är fortfarande helt övertygad om att de vänner jag har, de kommer jag behålla. Och jag anser fortfarande att det finns många andra trevliga. Som jag helt säkert kommer lära känna, ha roligt med. Men det spelar ingen roll. För just nu vill jag ha just precis de vänner jag nu har. Inte för att jag inte tror jag får nya, utan för att jag tycker så förbenat mycket om dem. Inte för att jag tror att de kommer försvinna, men för att jag vill vara med dem varje dag. Det självklara SMSet ”Var är du”, när man är sen, lika självklart som att samma själv skicka. Någon som undrar, någon som håller efter. Det är värt mycket. Och just nu, att de är just de. Jag vill fortsätta viska med V på lektionen, fortsätta utbyta mängder av ibland meningslösa, ibland viktiga SMS med A innan skolan, under lektionen, efter skolan. Jag vill fortsätta jaga ikapp B med cykeln på gångvägen över Solnabron och fortsätta hamna i långa debatter om något perifert med M, J och W över microlunch. Jag vill fortsätta med måndagsfikor. Dela blickor med de som ur dem kan läsa ut hela meningar. Som vet vad jag kommer säga innan det är sagt, göra innan det är gjort. Jag vill inte börja om. Eller egentligen är det inte att jag inte vill börja om. Jag har inget emot att börja om, jag tycker ofta om det. Utan för att jag inte vill vara utan det jag har just nu.

Det går självklart inte. Det är som att önska mellanstadiet tillbaka. Vi splittras helt oavsett hur jag väljer. Det kallas tid och den rör sig obarmhärtigt framåt och drar förändring med sig. Förändring som jag nästan alltid tycker om, nästan alltid ser fram emot. Nästan alltid, bara inte precis just nu. Just nu är jag barnslig och omogen och vill stanna tiden.

Om arm som stör

Armen i gips. Igen. De känner mig till förnamnet på handkirirgen nu. Mamma upprepar att jag kanske skulle sluta boxas. Det kommer såklart inte hända. Förra gången var det sommar. Jag kunde inte bada och inte träna ordentligt. Det var otympligt och trist, men inte mer. Armen kunde få ta lite tid. Jag hade slack.

Nu stör den livet, den här armen. Det gör ont, men det kan jag ta. Det som stör är hur mycket den inkräktar på mitt liv, gipsklumpen. Jag hade fullt upp som det var, utan att spendera timmar mellan kirurgen, röntgen och gipsning. Livet var stressigt utan att inte kunna cykla ordentligt, inte få på mig jackor och inte kunna bära tungt. Mornarna tillräckligt tidspressade utan att krångla in arm i plastpåse innan dusch, och sen förgäves kämpa i evigheter med att få upp burken smörgåsgurka. Och pluggandet var framförallt ineffektivt nog utan att inte kunna skriva.

Jag har inte reflekterat över det förr. Att jag inte kan plugga utan att skriva. Jag försöker läsa, utan pennan i handen, men precis lika mycket rinner ut som åker in. Jag försöker skriva, men varje mening tar 3 minuter och lämnar handen värkandes. Jag måste lära mig mängder om cerebellum och basala ganglierna och ryggmärg och baksträngsbanor, men vet inte hur. För forumulerar jag inte orden fastnar de inte. Forumlerar orden för hand, inte på dator, och sen repeterar mina ytterst komprimerade men för mig väldigt begripliga egena anteckningar. Det är så jag pluggar bäst, vet jag efter lång utprövning av metoder. Inte bara bäst, det är bara så jag pluggar.

Har använt det som ursäkt för att främst tillbringa helgen i solen, helgen då det skulle pluggas ikapp. Det var skönt, men inget vidare långsiktigt sätt att hantera det på. För det gör mig inte kunngare på hjärnans bansystem. Och det måste jag bli. Borde plocka fram den kreativa problemlösarhatten. Det gör jag inte. Jag svär åt fingret och leker med tanken att bara plocka bort gipset. Det gör jag inte heller. Lämnar inlägget utan slutkläm. Utan slutkläm och med arm fortsatt i gips, och för dålig koll på descenderande bansystem.

Lite av en ära...

Han darrade lite på handen när han greppade min underarm, mötte min blick med ett tyst ”Förlåt om jag är fumlig”. Blötte gipset varsamt och noga, säkert för noga. Mötte specialistläkarens blick, gång på gång för att försäkra sig om det blev rätt. Fumlade för länge med tejpen och fick börja om. Utandningen när läkaren hjälpte till var nästan hörbar, och så åter blicken. ”Förlåt, jag är ny…”.

För ett halvår sen insåg jag med fascination att jag var på andra sidan. I rocken. Inte patienten, utan läkaren, utan att vara det. I alla fall mest läkare. Och sen vant mig vid att vara just det. Inte läkaren. Men den fumliga brevid. Den som försöker, och ber tyst om ursäkt till den tålmodiga patienten. Inte läkaren, utan den brevid i för stor rock. Idag, var jag åter på andra sidan. Studerade den fumliga, den som kunde varit jag.

Och gipset blev inte så illa. Eller så vet jag inte hur fint det hade blivit annars. Och det gjorde inte ondare när han höll i handen än när specialistläkaren gjorde det. Och hade det gjort det, hade det varit ok. För alla måste få vara fumliga i början. Det är helt ok att han var det på mig. Alla måste någon gång gipsa sin första arm. Kanske var min hans. Nästan lite av en ära. Ska försöka tänka så, nästa gång jag är den fumliga i för stor rock. Jag kommer fortsätta be om ursäkt med blicken. Men samtidigt inse att ganska många patienter faktiskt är förstående. Och att några få knäppgökar till och med kan intala sig att det där med att vara övningsobjekt, det är lite av en ära…

När det snurrar fort

Det snurrar fort. Fort fort snurrar det. Jag blir yr och går snett istället för rakt. Pekar fel, fast jag tänker rätt. Slår med ögonen. Kan inte fokusera. Kompensationsmekanismerna går igång men hinner inte med. Laboration om vestibularisfunktionen, eller mitt liv just nu. Lite samma sak. Mycket samma sak.

Jobbar mycket när jag borde plugga mycket. Eller i alla fall plugga alls. Jobb, plugg och annat. Som i ett tidigt datorspel kommer saker emot mig i rasande fart, och jag hinner bara precis parera, inte plocka poäng. För mycket samtidigt blir för lite av allt. Jag har varit här förr. När allt snurrar fort fort. Varit här fast inte här.

Överväxeln är inlagd. Den som skärper sinnena men tröttar. Ger fokus men tar energi. Den slår på lätt, av gammal vana, och kickarna den ger underlättar men skrämmer. Det snurrar så lätt så fort. För lätt för fort. Eller gjorde.

Känner igen allt men ändå inte. Väntar på ilskan, som brukar följa tröttheten. Ilskan och frustrationen. Och tomheten. Innan tårarna. Men de kommer inte. Vet precis var, när, hur de brukar dyka upp, men de är inte där. Det är så precis som förr, fast ändå inte. Jag vet att jag tjatar, om hur mycket det betyder, vilken skillnad det gör för allt, att det nu känns rätt. Men det är så.

Jag vet att det ordnar sig, det gör det alltid. Förr och nu. Saker får studsa. Kanske en dugga. Poäng får gå förbi. Det är ok. Det ordnar sig, precis som det alltid har gjort. Men nu utan ilskan. Utan frustration, tomhet och tårar. Allt snurrar fort fort, men än är det ok. Ett tag är det nog faktiskt ok. När det snurrar fram, inte ner. För jag kan fortfarande njuta av höstluften på morgoncyklingen till skolan. Njuta av det som bara är. Inte stanna upp, men njuta lite i farten. Och jag är trött, men inte ledsen, frustrerad och arg. I alla fall inte än. Då är det ok att det ett tag snurrar fort, lite för fort.

Ramstrams

Att plugga på läkarlinjen innebär att lära sig en väldig massa saker utantill. Mycket mer än förstå. Mycket mer än kunna göra. I alla fall första åren. Då handlar oerhört mycket om att lära sig saker utantill. Relativt oreflekterat och osystematiskt. Ofta på latin. Jag har hållit på i över ett år nu. Skifta från en verklighet där allt skulle hackas i småbitar, kritiseras och ses ur nya perspektiv, till en värld där saker ska memoreras. Kan inte saga att jag riktigt vant mig.

Det finns sätt att göra det lite lättare på, memorerandet. Alla ramsorna. Alla minnesreglerna. Sätt att skapa system i det som verkar systemfritt, göra obegripliga latinska bokstavskombinationer begripliga, göra ologiska samband om inte logiska så i alla fall möjliga att minnas. Det gör om man har tur bra ramsor. Och de finns i uppsjö. De politiskt korrekta som man glömmer snabbt. De som anspelar på sex eller på något sätt är politiskt inkorrekta, som man ofta kommer ihåg. Ramsor hjälper till att memorera. Minnesregler att just minnas. Givet att man tar till sig dem som de är. Utan att tänka för mycket.

Om man däremot börjar tänka en massa, då fungerar många av dem plötsligt inte. Märkte det senast idag, en av många gånger. ”Det är så lätt att minnas vilka delar av laterala knäkropparna som kommer från samma sida. 2,3 och 5. Eftersom 2+3 är SAMMA som 5”, hävdar läraren där framme. . Jo, visserligen. Det skulle kunna vara en bra regel. Men 1 och 5 är ju SAMMA som 6 också... Och 1 och 2 är SAMMA som 3. Tankarna hittar plötsligt mängder av sätt att förstöra minnesregln på, och jag har plötsligt ingen som helst aning om hur de hänger ihop. Några minuter senare kom en till. Det är lätt att minnas ordningen på benen i mellanörat; malleus, incus, stapes. Incus emellan eftersom det heter IN between. Jo, visserligen, men det heter ju även IN the bottom och IN the end. Och en minnesregel till sönderanalyserad, obrukbar.

Jag har jobbat ganska mycket på att lära mig memorera senaste året. Det är inte min starkaste sida och det känns bra att bli bättre på det. Men det bär emot att lära mig sluta tänka kritiskt. Sluta analysera, ifrågasätta, sluta vrida och vända. Även när det handlar om att låta bli att hacka sönder minnesregler. Även när det är kontraproduktivt. Inte för att jag tror att jag skulle kunna, ens om jag försökte riktigt mycket. Men jag kommer inte ens försöka. Jag får klara mig med lite färre ramsor. För jag tror faktiskt framtida patienter har mer nytta av en läkare som har ett vässat kritiskt tänkande, än en läkare som har stenkoll på örats samtliga nervbanor. Jag hoppas i alla fall det, för jag tror det är den läkaren jag en dag kommer bli.

Calling a spade a spade

Ett bra uttryck, som jag inte vet om det finns en svensk motsvarighet på. Saknade det häromdagen.

Vi har dugga i neurologi imorgon. Eller förlåt, ”dugga-seminarium”. Det lyftes upp, den där slutklämmen, på introföreläsningen häromveckan. ”Dugga-seminarium” är inte ”dugga”. De ville avdramatisera det hela lite. De visste att många blev nervösa när det kändes som en examination. I onödan. Eftersom vi var här för att lära, inte jaga upp oss. Bra, tänkte jag. Bra tänkt, av killen som talat om att han inte var läkare utan psykolog. Bra tänkt, av killen som om några veckor ska hålla föreläsningar om minne och inlärning. Han har fattat. Att man lär sig bättre när man är motiverad och intresserad än när man är rädd. Jag blir inte stressad för att det kallas dugga, men jag vet att många blir. Det kändes förtroendeingivande och sympatiskt, att de tänkt till. De som verkligen kan det här med inlärning. De som ju faktiskt vet ganska mycket om hur hjärnan fungerar.

Tills en hand räcktes upp. Någon hade visst hört att det hade varit en skriftlig del på det här ”dugga-seminariet”. Det blev oroligt i raderna. Skriftlig del? I det som inte skulle vara examination? Det måste väl ändå vara en missuppfattning. 150 par ögon vändes mot killen där framme. Han som visste hur vi tänker. Psykologen. Väntade på en dementi. Men den kom inte. Jodå, det var en skriftlig del på ”dugga-seminariet”. Det kändes rättvisast. Det hade klagats tidigare. På att svårighetsgraden varierat mellan grupper. På att en del inte klarat fastän de kunde en massa… Va? Oro i raderna igen. Inte klarat? Skriftlig examination? Men det var ju ett ”dugga-seminarium”… Det var ju INTE en examination. Men nu hade plötsligt det som INTE var examination hade en skriftlig del, för att undvika att någon körde. Körde på det som INTE var examination.

I framtiden kommer de som tidigare reagerade med stor oro på ordet ”dugga” eventuellt lägga till ytterligare ett ord till sin rädsle-vokabulär. Och lära sig att ”syftet är att ni ska lära er, inte att ni ska examineras”, kan betyda precis tvårtom. Att ett enkelt ”seminarium” kanske ska föregås av en sömnlös natt, utifall ett lite ”dugga-” fallit bort i tryckningen. Jag tror inte att det skapar lugn hos de uppjagade. Jag är inte övertygad om att det skapar optimal motivation och inlärning. Jag är inte säker på att de tänkt till riktigt, de som ska lära oss om motivation, om inlärning, om oro och rädsla. Jag vet inte om de använde allt det där som de ju faktiskt vet, om hur hjärnan fungerar.

Calling a spade a spade. Och en dugga för en dugga. En dugga som är en examination, oavsett hur det uttrycks. Låt oss kalla en dugga för en dugga, och istället försöka lära oss att examinationer inte är så mycket att jaga upp sig över. Det blir bättre så helt enkelt. Tror jag, utan att veta allt om hur hjärnan fungerar.

Om att våga kanske missa

Vi säger det ganska ofta till varandra, A och jag. ”Det här gav verkligen ingenting”. Om en föreläsning. Ibland för att föreläsaren är dålig. Oftast är det nog ändå därför. Ibland för att jag är för trött. Ägnar all energi åt att hålla ögonen öppna. Ibland för att det blev rast mitt i en diskussion gällande något, som ändå måste avslutas, via SMS eller lappskickande. Ibland kanske mest för att vi sitter i en sal där jag har mottagning på mobilen, och en väldig massa saker händer på facebook eller annat socialt forum. Eller skulle kunna hända, så det är bäst man kollar varannan minut… Oavsett orsak, så leder det till att jag sitter på en föreläsning där jag inte tar in en gnutta kunskap.

Och meningen efter att vi säger det där till varandra. ”Det här gav verkligen ingenting”, så säger vi alltid ”Man borde skippa nästa föreläsning, och sitta och läsa istället”. Och vi ger varandra medhåll. Det borde man verkligen. Det skulle ge mer. Mycket mer. Ändå går vi på nästa föreläsning. Sitter av vår fyrtiofem minuter, och lämnar salen, utan att ha blivit en gnutta klokare.

Vi gjorde ett försök för ett par veckor sedan, under anatomin. Jag missade ofrivilligt ett par föreläsningar och insåg att jag inte verkade ha missat så mycket. I ett försök att rida på vågen fick jag A med mig på att hoppa över några föreläsningar till. Nöjda med vårt beslut och morgondagens väntande sovmorgon informerade vi B, just när vi skulle gå hem. B, som går på alla föreläsningar, vaken, förberedd, fokuserad. B, som har stenkoll på i stort sett allt. B, som svarade med ett ”Det var någon som sa att de ger en massa kliniska exempel på föreläsningarna som kommer på tentan”. Och med den enda meningen sopades hela vår beslutsamhet bort. Hela vår upparbetade övertygelse. Och sovmorgonen försvann. Av rädsla för att missa, för att kanske något viktigt missa.

Och B hade rätt. Det kom saker på föreläsningen som var tentarelevanta. Om man fokuserade, lyssnade uppmärksammat och tog in. Vi hade också rätt. För vi hade lärt oss ännu mer om vi suttit de tre timmarna i biblioteket och läst. OM vi verkligen hållit fokus på boken i tre timmar. Men inget av det hände, och vi lärde oss något men inte så mycket som vi kunde ha gjort.

Jag vet att jag lär mig bättre när jag tar till mig informationen aktivt. Läser, sammanfattar, kanske berättar för någon eller för mig själv. Mycket bättre än vid passivt lyssnande på en föreläsare som inte är inspirerande. Men jag vet också att jag har en usel självdiciplin, och är en mästare på att hitta på helt legitima alternativa sysselsättningar än just plugg. Sitter därför kvar i föreläsningssalen, även på dåliga föreläsningar. Och lär mig mindre än vad jag kunde ha gjort, men mer än inget. Sitter kvar istället för att ta tag i min brist på disciplin… Sitter kvar för att inte missa, för att vara säker på att ingenting missa. Men ändå missa, missa en väldig massa.

Men så igår inföll en av de där dagarna, där strålande solsken sammanföll med en osedvanligt dålig föreläsare. En dag när svampplockning på landet lockade så oerhört mycket mer än aktionspotentialer i sal ceasar. Sa ingenting till B, för säkerhets skull. För att slippa höra någon säkerligen klok anledning till varför man borde stanna. Tog tåget till landet och fyllde två stora korgar med trattkantareller. Och var nöjd och stolt. För att jag litat på min egen förmåga att idka självdiciplin. Eller, nej, någon självdiciplin har jag ännu inte idkat… Är inte nöjd och stolt därför, utan för att jag vågade kanske missa. Vågade prioritera det jag just nu känner att jag behövde. Vågade välja relevant för mig framför relevant på tentan. För man missar alltid saker, livet är fullt av missade saker. Det viktiga är kanske inte vad man missar utan vad man inte missar. Att det man inte missar är bra. Som gårdagkvällens svampsås som smakade underbart och timmarna i höstsol som var fantastiska. Sen missade jag kanske något som sades där i aulan. Jag missade alldeles säkert något. Men höstsolen missade jag inte. Och igår var det viktigast.