Inlägg
Hon ser ännu mindre ut när hon ligger på den stora sängen. Stilla, helt stilla. Väntar, kanske. Eller bara är. Vet hon? Hennes blick är helt klar och bråddjup, biter ordlöst tag i min. Hon är smärtfri sägs det. Men det är inte jag. Jag gör ont, djupt i hjärtat. Kan inte greppa att den blicken ska upphöra att finnas. Vill inte.
För barn ska inte dö. Så har det alltid varit, men sen jag fick ett själv fick det en ny innebörd. Barn får verkligen verkligen inte dö. Det är något överjordiskt barbariskt över att förlora ett barn. Det inser jag, utan att ens ha varit nära att ha gjort det själv. Och ändå händer det. Ändå händer det, och som läkare ska vi på något sätt lära oss att, kanske inte acceptera, men hantera. Klara av att ha något slags professionellt förhållningssätt. Till att barn dör. Till det allra värsta.
Vi sitter runt köksbordet. Han bjuder på kaffe. Hon ligger i rummet bredvid, alltid bredvid numera. De sover där också, hela familjen. För att vara nära. För att vara där när det är dags. Och så mycket som möjligt innan. Men nu, nu sitter han runt köksbordet med oss. Pratar sakligt, om vad som hänt, om vad som ska ske. I korta stunder tåras ögonen, men inte när vi pratar om döden. Döden är alltid närvarande, i varje rörelse, varje andetag. Ögonen tåras när vi pratar om livet, hennes liv. Det alldeles för korta.
Vi lämnar. Åker därifrån. Tillbaka till vardagen. Till arbetsdagen. För att det är vad vi ska göra. Till jourrapporter och epikrisskrivning. Till medicinlistor och kaffepauser. Till livet där döden inte är ständigt närvarande. Livet där vardagen rusar på. Livet där barn inte dör. Lever på, som om livet inte var på väg att upphöra. Men bakom dörren vi stängt bakom oss är det vad som är på väg att hända. Och det måste vi finna oss i. Hantera.
Dagen är slut. Arbetsdagen. Bakom min egen dörr väntar mitt eget yrväder. Mitt friska och ytterst levande barn. Kramar honom hårt. Och tårarna kommer. Gråter över livets orättvisa, över den enorma sorgen bakom dörren vi stängde, över det barbariskt hemska i att barn dör. Kramar och gråter. Just nu, professionellt eller inte, så hanterar jag det så.
