Om att minnas

Min morfar är gammal, riktigt gammal. Till åldern. I kroppen. När det gäller att minnas vad han ätit till lunch, även i huvudet. Men på alla andra sätt, mentalt inte alls. Vi satt efter julfikat hemma hos kusinerna och småpratade allihop om allt och inget när morfar vaknade till från slumrandet i fotöljen, och ganska mycket från ingenstans utbrister, “Oxidul”. Morfar för ofta en egen diskussion lite parallellt, eller svarar på frågor man inte ställt, främst drivet av att han nästan inte hör alls, men den här var lite oväntad. Han fortsatte på temat; “Oxidul, det lärde man sig om i skolan. I kemiundervisningen”. Något morfar gör mycket, utöver hör fel, är att fabulera. Det är en talang som förfinats med åren, och barndomshistorierna får en ytterligare knorr för varje gang de berättas. Efter ett halvårs kemistudier kände jag mig hyfsat säker på att det här med oxidull var något morfar kommit på där och då, eftersom jag inte stött på något ens i närheten. Men morfar stod på sig, järnoxidul, zinkoxidul, minsann, det var något viktigt. Mer ville han inte säga. Eller mindes inte. Ögonen slöts, han slumrade till igen. Vi kollade i alla fall, upp med I-phones, google, wikipedia. Och jodå, mycket riktigt. Oxidul. En typ av oxidation som innehåller väldigt lite syre. Om han fabulerade ihop det, fabulerade han bra.

Det var 85 år sedan min morfar läste kemi i skolan. Han mindes järn-oxidul. Det var 12 dagar sedan jag skrev dugga i biokemi. Jag känner redan att enzymnamn töar bort lika snabbt som snön utanför. Vet inte riktigt varför morfar minns och jag glömmer. Morfar som får glömma, jag som måste minnas. Kanske ska jag fokusera mindre på att minnas saker som vad jag åt till lunch. Ägna store delen av dagen åt mikrosömn. Eller helt enkelt på tentan be Åke ha tålamod i sådär 75 år, så kanske enzymnamnen har kommit tillbaka…