Prokrastination

På engelska finns ett tämligen vanligt använt verb, "procrastination. Det finns även på svenska, prokrastination, men används nästan aldrig. Jag förstår inte riktigt varför. Det är ett fantastiskt användbart ord. Inget bra ord, men användbart. I alla fall är det det för mig. Jag är lite av en mästare i just det.

Prokrastination innebär att skjuta upp saker. Inom psykologin, där man definierat begreppet lite mer precist, är ett agerande prokrastion om det är försenande, onödigt och kontraproduktivt. Jag har insett att ganksa mycket av det jag gör är att låta bli att göra annat. För att sen göra saker som jag tidigare skjutit upp. Med effekten att allt görs precis i sista minuten. Jag är sällan för sen, bara alltid alltid väldigt väldigt nära. Det gäller viktiga saker som oviktiga saker, smått som stort.

Jag köper till exempel aldrig nya glödlampor innan i stort sett alla glödlampor i lägenheten gått sönder. Senast i förra veckan kom jag på mig själv med att bära runt den enda fungerande lampan, min golvlampa, till just den platsen där jag befann mig. Samma sak med tvätten- först när jag är inne på de kläder som av mig klassats som "knappt bärbara", och handtvättat underkläder minst en gång ger jag mig på det. Utan framförhållning, och därmed förpassad till tvättstugans skuggsidor, efter midnatt. Och tidiningarna- de bär jag inte ner till tidningsinsamlingen i porten förrän jag har minst 2 stora kassar fulla. Jag kan fortsätta. Försenande, kontraproduktivt, onödigt. Check!

Det gäller tyvärr även viktiga saker. Komplettering av behörighet till läkarlinjen lades på lådan sista 10 minuterna, på sista dagen. På expresslådan. Samma sak med ansökan till Handels, för evigheter sen. Där kom jag och han som tömmer lådan samtidigt. Viktiga samtal skjuter jag på tills det är bara nästan för sent. Inte för sent, men alltid nästan. Inga marginaler. Någonsin. Jag kan försöka skylla det på att jag länge haft ett jobb där allt ändrades hela tiden, och inget var värt att göras före det var i sista minuten, eftersom det kanske i slutänden inte behövde göras, alternativt göras dubbelt så mycket, alternativt skulle göras på annat sätt. Och där mängden saker som alltid skulle göras gjorde det omöjligt att hinna mer än vad som abolut var nödvändigt. Men det är inte därför.

Det är oerhört onödigt. Korkat rent ut sagt. Och extremt mycket just prokrastination, enligt definitionen. Försenande är det, trots att det inte är för sent,. För en "deadline" är en helt annan sak än "rekommenderad tid". Ofta är det ganska långt ifrån. Onödigt är det så gott som alltid. För samtalen blir inte lättare sista dagen än första. Vägen till affären inte kortare, tidningshögarna inte mindre tunga. Definitivt kontraproduktivt, dels eftersom det faktiskt är obekvämt både att bära runt på golvlampor, handtvätta underkläder och snubbla över tidningshögar i hallen. Dels eftersom jag tänker på att jag borde ganska mycket innan jag verkligen gör. Kanske inte så mycket på glödlamporna. Men på intygen, på samtalen. Och låter det därför ta enormt mycket mer energi än om jag bara tagit mig i kragen och gjort det direkt! Dags att sluta med det här. Har jag tänkt ganska många gånger...

Varför detta orerande om prokrastination just nu? Orsaken kallas "Biokemiska grundkunskaper", Något jag saknar, något alla rekommenderade mig att inhämta under sommaren, något jag insåg jag borde ha göra men i vanlig ordning sköt till senare. Tills det var bara nästan för sent. Tills just precis nu. Vi har internetbaserat quiz på just detta med sista inlämning inom timmar. Jag har under veckan försökt, under viss stress, inhämta kunskap motsvarande 3 års gymnasiestudier i kemi. På några eftermiddagar och kvällar. Med tilltagande intensitet. I måndags var det ju fortfarande ganska många timmar kvar... Nu är det det inte. Imorgon ska det vara gjort. Då ska det sitta.

Inser just nu att det blev ett långt blogginlägg. Inser att jag borde plugga Och inser vad det är jag ägnar mig åt. Prokrastination...