"Ställ om, ställ om"

”Glöm inte ställa om klockan”. Tidningar, radio, TV. Överallt ekade det igår. Vintertid, nu kommer den. Jag tillhör de där som behöver påminnelsen. Som alltid glömmer. Det är alltid söndag dagen efter och spelar ofta mindre roll, men ändå. Lyckas alltid överraskas.

Så, fast besluten att så inte skulle ske i år såg jag till att minnas. Vaknade imorse och var snabb med att ställa om klockan. På I-phonen. På jobbtelefonen. På datorn. Så! Klart! Nöjd med att inte ha glömt åt jag frukost, läste tidningen, lyssnade på musik. I lugn och ro. Njöt av min extra timme. Slog på radion, lagom till ekot. Men vänta… 10? Sa hon 10? Mina klockor visade ju 9. Allihop. Alla de omställda. Begrep inget i några få sekunder. Tills det slog mig. Smartphones.

Jag är omgiven av smarta maskiner. Som nu fick mig att känna mig rätt dum. De tänker istället för mig. Insåg att jag inte har en klocka i mitt hem som inte hade ställt om sig själv. Och plötsligt var det som om tidsomställningen aldrig skett. Jag vaknade till ett klockan nio som var som vilken klockan nio som helst. Den där timmen åt John Blund upp, och jag märkte inte av den ett dugg. Och tidningarnas budskap ”Ställ om, ställ om” känns ur tiden.

Har ställt fram alla klockar igen, de som jag ställde tillbaka. Och det kändes lite som om jag förlorade en timme istället för fick. Lite snopet. I vår ska jag inte tänka så mycket. I alla fall inte på det här med sommartid. Det kan mina smarta apparater få göra. Så kan jag tänka på annat. 

Om fikavagnar som inte är våra

Plötsligt är de överallt- fikavagnarna. Vi kastar lystna blickar på frallorna, där de ligger under plast, utanför en sal som inte är vår. Som asgamar vakar vi över vagnarna, för att länsa det sista när de i salen som inte är vår ätit de frallor de vill ha. Inte för att vi egentligen behöver de. Det är snart lunch, och vi har redan skaffat vårt eget förmiddagsfika. Men för att det bjuds och för att vi vet att de är goda. För de har en gång stått utanför vårt rum, varit våra fikavagnar.

Och plötsligt är vi inte i största föreläsningssalen längre. Vi får hoppa runt mellan olika rum. Vi antas greja det nu, att kolla på schemat var vi ska vara och sen hitta dit. Det gör vi såklart inte, utan dundrar rakt in i salen som för dagen inte var vår. Salen med fikavagnen utanför.

Och det sitter människor i fikarummet som inte brukar sitta där. Det är inte T8or i blåa OP-kläder. Det är inte T6orna, för de känner vi numera igen. Och de pluggar inte något annat, för de är vagt bekanta. Som från ett tidigare liv någonstans.

Några andra är i våra salar. Några andra bjuds fika från vagnar som varit våra. Några andra sitter i sofforna vi brukade fylla. Som de tre små björnarna kommer vi hem och upptäcker guldlock i sängen. Japp, de har kommit nu, T4orna.

De har kommit och det innebär att massor av veckor har gått på den här terminen, som för mig fortfarande känns helt ny. För när vi kom till SÖS i våras hade vi överlevt en evighet av patologi på ett jämngrått Huddinge. Överlevt cancerceller som förökade sig på otaliga vis och oändligt många inställda pendeltåg. Överlevt mängder av luncher i karga uppehållsrum och ”intergration” som höll på att spjälka ner oss i sönderstressade bitar.

Nu har vi ju just börjat. Vi har visserligen hunnit med en tenta, men varken hunnit bli trötta eller uttråkade. Och definitivt inte sönderstressade. Vi har just börjat och allt känns sådär nytt och spännande och intressant som saker gör när de är helt nya. Tänker jag. Men inser att vi har gått i snart 9 veckor. Inser att vi inte började nyss utan gått mer än halva terminen. Inser att det kanske inte är roligt bara för att det är nytt utan för att det… är det.

Så jag unnar T4orna fika. Och stora salen. Och sofforna. De har trots allt precis befriats från patologin. Från Huddinges långa korridorer och försenade pendeltåg. Och de har fortfarande preklin framför sig. De behöver fika. 

Om att sitta av

"Vi är här för att prata om er frustration" säger hon. Hon tittar runt på oss med en sådan där mild men genomträngande blick som man föreställer sig att en psykolog ska ha, om man tar på sig fördomshatten. Och den är svår att inte ta på. Jag har vanligtvis inget emot psykologer- missförstå mig inte här. Men ibland har jag svårt för riktigt så genomträngande och samtidigt milda blickar. ”Tanken är att ni ska kunna prata om allt här, med mig och med varandra”. Hon fortsätter prata och vi fortsätter vara tysta. Det är sen eftermiddag och vi sitter i ett litet rum, medan solen skiner utanför. Jag känner att det kan bli 90 långa minuter.

Vi kan väl gå laget runt, så kan ni presentera er och berätta om hur ni upplevde kliniken. Äntligen en konkret instruktion vi kan följa, och vi presenterar oss för de andra i rummet som vi redan känner, och berättar för varandra om hur det var på kliniken, vilket vi också redan gjort. Och det kommer ne massa berättelser, men väldigt lite frustration. Och man kunde misstänka att ingen vågade säga något annat, eftersom alla innan verkade ha haft det så bra. Man kunde misstänka det om man inte varit med i omklädningsrummet, under klinikplacering. Där jag sett nästan alla här i rummet studsa av excaltation över en tagen blodgas. Över en tagen blodgas eller över annat vi sannolikt inte kommer studsa för så länge till. Men nu gjorde vi det. Och man kunde misstänka att folk höll inne på den där frustrationen, för att det inte är sånt man visar. Man kunde misstänka det om vi inte nästan alla ganska öppet visat frustration. Om jag inte sett det överallt. Hos andra. Hos mig själv. Massor. Genom hela utbildningen, i vågor. Hela tiden, utom just nu. Hon är inte besviken, men förvånad. ”Jag hade förväntat mig att ni skulle ha känt mer frustration”

Vi har nittio minuter för att prata om vår frustration under den del av utbildningen som känts minst frustrerande. Jag vet inte om psykologen hade gjort förra vintern mer uthärdlig, men då fanns det i alla fall frustration att prata om. Och jag inser att frustrationen säkert kommer, och att de här samtalen då kanske är fantastiskt bra. Att vi bara är i en frustrationsfri lucka. Som sammanfaller att vi för första gången ska prata om vår frustration. 

Vi pratar ändå i 90 minuter. Utan att vara så frustrerade. Eller förresten, 75 minuter pratar vi. Tills samtalet ebbar ut, och vi tänker att vi med 15 minuter kvar kanske kan få gå hem. Klockan är ändå snart halv fem och vi har varit i skolan sedan tidigt imorse. Då säger hon det. ”Jaha, femton minuter kvar. Vill någn säga något mer?”. Tystnaden är i våra öron talande. Vi är klara. Hon fortsätter. ”Då sitter vi väl av den tiden”. Vi rycker alla till. Sa hon så? Sa hon att vi skulle SITTA AV tiden? SITTA AV? Men… det gör man väl inte? Så får man väl inte göra? Fylla vår tid låter vi föreläsare göra med nästan vad som helst, men att fylla den med inget, med så explicit och uttalad brist på innehåll, det känns som en ovanligt grym form av tortyr. Och plötsligt är den där. Det vi försökt prata om i 75 minuter. Frustrationen! Jag ser den som dansande eldar i J’s ögon, som jag vet har barn att hämta på dagis. Som jag vet inte har en sekund över. Som jag vet inte har tid att sitta av.

Men den här frustrationen pratar vi inte om. Den sitter vi av. Det var kanske bra för oss. Men när vi går femton minuter senare känns det inte så. Då är vi mest glada att vi bara behöver reflektera runt vår frustration några gånger per termin. Eftersom vi annars sannolikt skulle bli alldeles för frustrerade…

I-landsproblem

Irritationsmoment 1: Borrar och slipar

Anemier, det är vad han pratar om. Tror vi i alla fall. För det enda som hörs är ljudet av vad jag gissar är en golvslip. För det kommer ovanifrån, och låter lite annorlunda än borrarna vi hörde under föreläsningen om thyroideasjukdomar i torsdags. Vi tror i alla fall det var om thyroideasjukdomar han pratade. För vi hörde mest borrarna. Det slipas och slipas, och han försöker överrösta ljudet där framme, men utan större framgång. Trots att vi sitter på första raden. Han tystnar en stund för att se om de ska ge med sig. Det gör de inte. Inte förrän vi har rast. Då har de också rast, uppenbarligen. De som slipar. Eller borrar. De bygger om på SÖS, sa jag det. Det är en aning irriterande, sa jag det också. Det blir nog fint, när det en dag är klart. Till dess läser vi läppar, och hoppas att de inte är så oerhört viktiga, blodsjukdomarna…

Irritationsmement 2: Panering

Matsalen, som i jämförelse med KI-campis Jöns Jacob kan liknas vi en Michelinkrog, verkar ha kommit över någon truckladdning med ströbröd. Och därmed fått dille på att panera. Och ännu mer på att panera in saker. Panerad fisk, med några överraskande champinjoner under paneringen. Eller lite spenat. Kanske några räkor? Och panerad fläskkotlett. Visserligen utan fyllning. Även utan smak. Vem tänkte att fläskkotletten skulle bli godare under 300 gram ströbröd? Brödet är fortfarande nybakt och gott. Salladen fin och pannkaksbuffen där varje torsdag. Maten fortfarande resor bättre än på KI i Solna. Men vad sägs om att använda ströbrödet i fredagarnas äppelsmulpaj, och låta fläskkotletten vara? Jag gillar inte panering, sa jag det? Mmm, irriterande är vad det är.

Så, lite irriterad på byggandet och paneringen släntrar jag ut genom sjukhusentren. Möter mannen i sjukhuslinne, med kutig rygg och droppställning. Han ler mot mig. Utan anledning ler han. Jag ler tillbaka. Och rusar vidare. utan droppställning. Utan kutig rygg. Och de går liksom inte att behålla, I-landsproblemen. Kärleksproblemen, ja. Lite allmän stress och livsfrustration, absolut. Men det där om borrandet. Och paneringen…

Det är gott om I-landsproblem, även på sjukhus. Men de är på något sätt svåra att behålla... 

Tid

Plötsligt finns den. Oväntat, från ingenstans. Så van vi att den inte finns, att varje minut är fylld. Av tid som inte finns, med dagar fullsa av skola eller sjukhus, med arbete att stoppa in i de få luckor som blir. Och så plötligt, en ledig onsdag. Följt av en ledig torsdagseftermiddag. ”Instuderingstid”. Några dagar efter tenta. Det blir ganska lite instuderat. Ok, inget. Instuderingstid blir ledig tid, och eftersom jag precis avslutade jobbet vid sidan, fylls den plötsligt inte med jobb. Luckor, långa och lediga. När ingen annan är ledig. När sociala aktiviteter inte kan fylla den. Sociala aktiviteter som är helt frivilliga, som jag vill och väljer. Men som ändå fyller. Såhär, en ledig torsdageftermiddag, är den min och bara min. Tiden.  

Det finns människor som tar dagar som de här och gör saker som behöver göras. Saker som att olja in en köksbänk. Rensa ur en garderob. Frosta av frysen. Som lägger tiden på att bocka av saker på listor de skrivit. En del för att de verkligen måste. Barn måste ha nya vinterstövlar när de gamla vuxits ur, och då måste de köpas. Men en del gör det ändå. Jag är imponerad över dem. Verkligen. Över att de skriver listor. Och ännu mer av att de bockas av.

Men jag hör inte till dem.  Jag är oerhört dålig på att få saker som skulle behöva göras gjorda. Med prokrastination som en paradgren jag inte är stolt över, skjuts de på framtiden. Luckor av tid läggs aldrig på att bocka av listor. Istället läggs de på att göra inget. Mycket för att jag vill. Lite för att jag kan. Och jag föredrar att tro att det inte bara är av lathet. Att det också lite är för att jag behöver det.

”Inget” är att springa i höstsolen bland höstfärger. Att ligga på rygg och lyssna på Melissa Horns nya. Hela. Ta in orden. Alla. Gå i små affärer bland saker jag inte behöver och inte köper. Äta nybakad kardemummabulle på cafeet på hörnet. Lyssna på människor. Prata med några. Känner att jag kan vänja mig vid tid. Funderar på hur mycket tid jag skulle behöva för att tröttna. Och funderar på hur mycket tid jag skulle behöva för att börja bocka av listor.

Mer tid än jag har, det är tydligt. Trots att jag just nu har mer tid än jag haft på länge. Och mer tid än vad jag säkert kommer ha. Jag vet att jag inte kommer behöva vänja mig. Snart drar det igång igen. En tillfällig lucka bara. Så njuter just nu. Av min tid fylld av inget.

Om att lära just så

En lång dag av föreläsningar och jag är redan rastlös. Trött och rastlös. Och längtar tillbaka till verkligheten. Till stetoskåpet. Till diktafonen och tröjan med alla fickorna. Till patienterna, massor till patienterna. Det är så himla mycket jag vill lära. Och inser att jag gör det där, så mycket bättre än här där jag är nu. 

För jag minns inte hur man medicinerar AV-block II efter föreläsningen, trots att han upprepar det många gånger. Han som faktiskt är bra. För jag lägger så mycket energi på att inte fladdra bort, att inget finns kvar för att också ta in. Och jag minns inte alla sympom på endokardit även om jag läst det. Knappt efter att jag skrivit av dem i mitt block. Eller strukit under dem med gul penna på föreläsningsanteckningarna. För jag lägger så mycket energi på att behålla tankarna i boken att så lite finns kvar för att minnas. Fastän jag vet att det är minnas jag borde, så glömmer jag.

Men jag glömmer inte Honom. Mannen med det stora skägget, och subfebriliteten, som tillsammans med virrigheten, tröttheten och huvudvärken fört honom in. Minns handen överläkaren la i sin. ”Ser du runt naglarna, de mörka fläckarna”. Endokardit. För alltid inetsat. Bättre än någon överstrykspenna. 

Och på samma sätt minns jag Honom med underarmstatueringarna och dunkande huvudvärk som sträckte sig ned i nacken. Vertebralisdissektionen. Som jag därmed nu kan diagnosticera och behandla. Minns överläkarens ständiga frågande efter krea inför varje malignitetsutredning. Och därmed svaret på frågan vilket värde man måste kolla inför röntgen med kontrast. Minns deras ansikten och deras symptom, deras röster och deras diagnoser.

Och inser att jag pluggat hårt i tre veckor. Utan böcker. Utan föreläsningar. Läst in dem alla i mitt medvetande, i mitt minne. En mindmap av ansikten, tunna fatformade bröstkorgar, svullna underben och unika liv. Skapad utan att ha behövt lägga någon energi på det. Utan att ha behövt lägga energi på att inte fladdra bort i tanken. Varit så helt närvarande, helt utan ansträngning. Utan ansträngning tagit in dem. Och kanske just därför kunnat ta in det, det nu faktiskt lärda. Därför tentan kändes bättre förberedd trots mindre förberedelser än någonsin.

Jag glömmer det förelästa men minns det berättade. Jag glömmer det lästa men minns det levda. Och just därför väldigt glad över att från och med nu ganska ofta få chansen att lära just så. 

Tenta, bara sådär

Den kom och gick, helt odramatiskt, helt utan både prodrom och efterspel. Tentan. En helg av halvfokuserat plugg, det var allt. Totalt paradoxalt, eftersom ingen tenta någonsin känts mer relevant. För första gången kändes nästan precis allt vi skulle lära oss som saker jag faktiskt behöver kunna. Vill kunna. Intressant. Relevant. Ändå gav jag den mindre tid än någon tenta förr. Mindre uppmärksamhet, mindre A4-papper, mindre mindmaps och mindre understrykningar. Och mindre stress. För trots det kändes det som om jag kunde allt bättre. Paradoxalt. På ett obegripligt sätt. Obegriptligt, men bra.

Pyamaspaus

Och jag låste skåpet idag, det nere i omklädningsrummet i källaren. Slängde landstingspyamasen, den stora bylsiga bekväma vita, i tvätten, utan att ta en ny. Nästa vecka har jag vanliga kläder. Och bär runt på anteckningsbok och penna. Och lyssnar inte på några hjärtan. Dikterar inga epikriser. Tar inga blodgaser. Pratar inte med gamla sjuka trötta tacksamma pigga arga frustrerade sorgsna. Allt det som blivit vardag är det inte längre.

Istället är jag tillbaka i vardagen som var vardagen för tre veckor sedan. Känns inte som min vardag längre. Känns som ett annat liv. I alla fall känns det väldigt avlägset. Undrar om jag minns hur man gör när man sitter stilla och bara lyssnar. Funderar på var man lägger saker när kläderna inte längre har 14 fickor. Tänker att jag kanske ändå ska tillåta mig själv att ladda ner wordfeud.

Och jag låser skåpet. Men tömmer det inte. Om tre veckor ses vi igen, stetoskåpet, namnbrickan och jag. Längtar redan. 

Det är ok att känna

Jag lägger väldigt sällan upp filmer här.

Och jag gråter väldigt sällan framför ett femminutersklipp på youtube.

Ge den sina minuter. 

Det är den värd. 

Det är de värda. 

De, jag, du, vi

För oss alla, viktigt på riktigt

Andra

Allt är fortfarande väldigt nytt. Men några saker är mindre nya. Jag träffar artären för blodgas lite oftare än jag missar. Jag kan rutinerna för ronden och vet var kaffemuggarna står i fikarummet. Jag kan rubrikerna för slutanteckning och börjar bli vän med diktafonen. Jag hittar till patientrum och patientpärmar, och börjar veta vad man ber undersyrran om och inte sjuksyrran, och vice versa. Jag vet att svepa förbi fikarummet runt tre för att plocka upp det som idag har bakats, och vet i vilken kyl överblivna tårtor ställts in några timmar senare. Jag vet att PC inte är en dator utan ett pencillin och svänger mig med åtminstone några av det oändliga antalet trebokstavsförkortningar som de flesta diagnoser kan reduceras till. Mitt papper efter ronden är fyllt av lite mer anteckningar som är viktiga, och lite mindre oväsentligt. Jag har börjat få kläm på hur man hänger stetoskopet sådär snitsigt runt halsen, så att det varken ramlar av eller klämmer sönder carotisartärerna, och förlägger pennan lika ofta men vet var nya oftast finns. Jag inbillar mig att jag lite oftare kan höra biljud när de finns, och lite mindre ofta när de saknas. Och jag tror jag känner mig aningens aningens mer som ”doktorn” i ”tack doktorn”…

Jag har lärt mig så oerhört mycket. Och det är så oerhört mycket jag inte kan. Och det är fortfarande orimligt roligt alltihop.