Reflektioner från långsamt tåg

Sitter på ett tåg söderut. Ett långsamt tåg. Fyra timmar och en reflektionsuppgift. Fyra sidor på fyra timmar. Reflektioner runt hösten. Runt kursen. Runt mitt eget lärande främst. Inte en kursutvärdering. En reflektion. Kunde reflektera ihop en roman. Och gör det nästan. Fyra sidor på tjugo minuter. Av saker jag tänker. Ondgjort mig över. Frustrationer. ilska. Inga lama försök till konstruktiv kritik. Fyra sidor på tjugo minuter. Som jag sen raderar. 

Reflektionsuppgiften ska spegla vårt lärande. Hur vi utvecklats. Vad i kursen som hjälpt oss till det. Jag vill skriva, säga, ropa, skrika. INGET. Inget inget inget i kursen har hjälpt mig. Det är inte sant, men jag vill skriva det ändå. Vill överdriva, utan att det behövs. Vill ösa all min frustration och ilska över dem, på fyra sidor i times new roman. Med otillåtet radavstånd. Vill tala om att INGET har varit bra och att ALLT har varit dåligt. Och gör det. Raderar sen.

För det är inte sant. Saker har varit bra. Fler har varit dåliga men allt har inte varit dåligt. Inte riktigt. Och på samma sätt som man tappar förtroendet för en patient som har ont precis överallt, så riskerar den riktigt relevanta kritiken drunkna i havet av specifik ilska, om den släpps fram. Så gör det inte. Skriver om. Fortfarande kritisk. Fortfarande arg. Fortfarande inte överdrivet nyanserad. Fortfarande skriven på 20 minuter. Men lite mer konstruktiv kritik. Lite mer gråskala. Säger, skriker inte.  Ansträngt mig lite mer för att lyfta upp vad som faktiskt varit ok. 

För har faktiskt haft vad som kanske varit bästa hösten. Någonsin. Det tackar jag A, inte kursen, för. Men kursen har inte lyckats förstöra mitt liv. Tvärtom gett mig utrymme att andas. Att resa. Att bli kär. Att leva. Det måste jag ändå, lite motvilligt, tacka den för. 

Paustermin, och paniken som inte kom

Uppsatsterminen. Stressterminen för många. Panikterminen. Ångestterminen. Den har många namn, terminen många helst velat slippa. För mig har det varit pausterminen.

Pausterminen, och livet har varit lugnare än jag kan minnas att det någonsin varit. Jag har långa perioder gjort så lite det är möjligt att göra utan att passera gränsen till att göra inget. I alla fall så lite som möjligt som är uppsatsrelaterat. Istället gjort en väldig massa annat. Gjort en väldig massa annat som jag verkligen velat, verkligen behövt, göra. Gjort det i vetskapen om att det kommer betala sig sen. I vetskapen om att december kommer bli horribel. Fylld av dygnetruntjobb och extremfokus. I vetskapen om att jag kan just det, att jag gjort det många gånger förr, har jag valt att ha det så. Njutit av min paustermin. Av att göra väldigt nära inget. Av att göra allt det där andra.

Det är december nu. Slutet av december till och med. Jag har väntat på den, paniken. Väntat på stressen, som skulle jaga mig till koncentration. Kräva dygnetruntarbete och extremfokus. Väntar fortfarande. För december kom, och jag har gått från att göra nästan inget till att göra något. Ett ganska behagligt något, där skrivande skett dagtid, bara dagtid, och uppblandat med lussebak, promenader, fikor och julklappsinhandling. Ett behagligt skrivande och makligt tempo. Inget dygnet runt jobb. Inget extremfokus.

December är nästan slut och jag är nästan klar. Med stressterminen. Uppsatsterminen. Ångestterminen. Och faktiskt, även med uppsatsen. Klar, sådär bara. Trots pausterminen. Klar, och nöjd. Nöjd med uppsatsen, visst, men mest med uppsatsterminen. Nöjd med själva kursen, absolut inte, men med utrymmet den ändå gett. Nöjd, med att ha tagit mig tid till allt det andra. Nöjd, med att ha duckat paniken, med att ha gett mig själv en paustermin.

Maktlöshet

När man varit arg, och ledsen, och uppgiven och frustrerad. När alla mail är skickade och alla samtal är ringda. När man fått nej på alla sätt tänkbara. När inget annat finns att ta till.

Då skrattar vi i alla fall åt det här.

Om vad som borde vara och om vad som är

Inte Huddinge. Så blev det. Så i enlighet med mitt tidigare inlägg borde jag vara glad nu. Men det är jag inte.

Jag är inte ett dugg glad. Helt det motsatta. Hamnade på KS Solna, och det känns måttligt bättre än Huddinge. För ska sanningen fram är Solna också trist. Och stort. Och opersonligt. Och kanske mest, inser jag nu så mycket mer än förr, så är Solna inte SÖS. Det är inte SÖS och på nästan inget sätt ens lite likt SÖS. Det är på väldigt många sätt raka motsatsen till SÖS. SÖS, som jag älskar. Och kanske allra mest, inser jag nu mycket mer än förr, så har Solna inte människorna på SÖS. För människorna på SÖS då verkar på det stora hela vara samma som människorna på SÖS nu., Med ett för min del viktigt undantag. Mig själv.

Jag kommer sakna det som är SÖS. Oändligt mycket. Den varma vänliga stämningen. Sakna att se Årstaviken glänsa i morgonsol. Sakna pannkakorna på rackarbacken och solstunder vid helikopterplattan. Men allra mest kommer jag sakna de som är SÖS. Mina fina vänner, som blivit en stor, till och med en enorm, del av min vardag. Som har gjort tråkiga föreläsningsdagar roligare, mörka morgnar ljusare. Som jag har skrattat och gråtit och stressat och slappat och kämpat och festat och…levt med. I väldigt många dagar. I väldigt många bra dagar. 

Jag förväntar mig nu någon kommentar runt hur jag överreagerar på det här. Hur jag ska vara tacksam att jag går på en fantastiskt bra utbildning. Hur min motivation inte kan hänga på något så banalt som var jag är eller vilka jag går med. Det är självklart sant. Det borde jag ju. Vara glad. och tacksam. Och vi borde alla vara tacksamma varje dag för att vi bor i Sverige och lever i fred och har mat för dagen. För så är det också. Men det är vi inte. Och det är jag inte. 

Istället är jag omotiverad, mycket mer än någonsin förr. Och känner mig lite som om jag gick i årskurs två och inte får vara med de andra barnen att leka. SÖS-barnen. Det känner jag, trots att jag vet att jag inte borde. Det känner jag, trots att jag inte ens hamnade i Huddinge…

Om hårt kramade tummar

Det är snart jul. Klappar ska handlas, gran ska köpas, en väldig massa saker ska bakas under helger som är fyllda med glöggkalas och julkonserter. Det kunde jag kanske tänka på. Men det gör jag inte. Det är två veckor kvar tills uppsatsen ska vara kvar. Det är ganska kort tid, och jag har ganska mycket kvar. Det skulle jag verkligen kunna tänka på. Men det gör jag inte heller. Jag tänker på en sak, en sak nästan bara. Som ett mantra ekar det i huvudet. INTE HUDDINGE.

För ja, vi är där igen. Sjukhusvalet, den skräckinjagande aktiviteten. Sjukhusvalet, som såsom nästan inget annat är så oerhört viktigt och samtidigt så otroligt utanför vår kontroll. Du väljer och väntar. Hoppas på tur eller ödet eller Gud eller vad du råkar tro på. Till dem är du utelämnad. Och jag sover med tummarna knutna. INTE HUDDINGE.

Jag vill till SÖS. Fantastiskt mycket. Ännu mer än sist, då jag bara trodde det var bra. Nu vet jag. Vet hur skön gräsplätten bredvid helikopterplattan är i vårsol, hur bra Rackarbackens torsdagspannkakor smakar, hur välkomnande sofforna i det ljusa kandisrummet är och hur oerhört varmt och vänligt allting är. Dit vill jag tillbaka, fantastiskt mycket. Fast hamnar jag på Danderyd går det bra det också. Varit där några gånger, och det verkade trevligt. Och folk säger att det är bra. Och där kommer fina V vara. Och för all del, KS går bra det också. Det är nära. L och B jobbar där. Det skulle gå fint. Det är egentligen bara en sak jag krampaktigt knyter tummarna för. INTE HUDDINGE.

Det är långt till Huddinge. Och pendeltåget är alltid sent. Sent och i sig deprimerande. liksom Flempans ledsna pendeltågsstation. Men det är inte för att det är långt. Jag hade kunnat bo på gångbron mellan pendeltåget och sjukhuset och jag hade ändå velat därifrån. De som har varit där säger att det är trevligt. Att läkarna är sympatiska. Att man börjar senare. Att de är mindre nitiska med närvaro. Allt det där hör jag, men hör inte. För tänker bara en sak. INTE HUDDINGE.

För den är inte logiskt alls, min tumkramp. Jag tror på alla som säger att kursen i Huddinge är bra. Att läkarna är duktiga och trevliga. Jag till och med minns den vänliga virrigheten. Det spelar ingen roll. För allt jag ser är den grå kolossen. Den ledsna labyrinten av trånga korridorer. De mörka dystra kandisrummen med mikrokö ut i sjukhuskorridoren. Grått är vad det är, Huddinge, eller kanske livet, om Huddinge blir min vardag. För grått var vad livet var, sist jag var där. Patologin, oändliga obduktioner i unkna källare, cancerceller som skulle skiljas från cancerceller, grå himmel, sena tåg och ständigt snöfall. Kanske var det inte Huddinge utan jag. Kanske kan jag komma över det, se att det blir vår även i Flempan. Men jag hoppas slippa. Hoppas möta blå himmel över SÖS i januari. Fortsätter krampaktigt krama tummarna, till mitt mantra. INTE HUDDINGE.