Första

De har haft dem nu, alla första. Första patientmötet med skylten “underläkare”. Första ronden som är på riktigt. Första ångestnatten då man inte sover. Då tankarna maler runt vad man gjort. Eller inte gjort. Första journalskrivningen som inte ska godkännas av någon annan. Av någon läkare. Första gången som man är den. Läkaren. Alla första. De har haft dem nu, nästan allihop.

Med viss avund ser jag dem, på andra sidan “första”. På andra sidan första sommaren som underläkare. Läkare inte bara på skylten. Viss avund och ganska mycket beundran. För med amningshjärna som ursäkt känns det svårt och skrämmande. Känns det som om jag har glömt allt. Som om antibiotikaval konkurrrats ut av “Prästens lilla kråka”. Känns det skrämmande att vara kvar på fel sida “första”.

Tänker att jag ska läsa på. Repetera. Ett kapitel i medicinboken i veckan. Det kan inte vara så svårt. Men varje gång jag tar upp boken finns du där. Med dina första. Första gången tittut är roligt. Första gången du sitter. Första gången du vänder dig. Första gången du gör just det där specifika ljudet. Eller andra. Eller tredje. Faktiskt alla gånger du gör det konkurrerar det ut medicinboken. Som blir liggande, orörd, oläst.

Så jag kapitulerar inför det. Inför dig. Mina första kommer. Och ångesten som hör till. Nu, nu är det dina första som gäller.